Läs hela numret! - Parnass

Trogen sin hembygd i motiven
Två stora öar i norra Vättern blev hans hemvist, först
Lilla Röknen där han hyrde in sig hos två fiskarbröder,
sedan Stora Röknen, där han fick disponera kammaren
i skogvaktarens hus. Några år senare byggde han till-
sammans med en kamrat – Bengt Lindroos, sedermera
känd arkitekt – en ateljéstuga längst ut på en udde på ön,
med fri utsikt mot söder.
Här började han skriva krönikor om detta landskap
och fick dem publicerade i Askersunds Tidning, vars
chefredaktör Joel Haugard, själv en entusiastisk skildrare
av sin hembygd, blev en viktig mentor. Han började
utveckla den genre, som blev hans kanske mest kända
profil – personliga reflexioner med närheten till ett land-
skap som utgångspunkt – dess natur, historia, hemlighe-
ter, dess storslagenhet och begränsningar, dess innebo-
ende sorg och förgänglighet liksom dess befriande skönhet
och förmåga att inge livsmod.
Vättern, Tiveden och Göta kanal
Han blev sedan detta landsskap trogen hela livet. Stora
Röknen skulle bli militärt skyddsområde och Folke
Dahlberg kördes bort från ön 1946. Han flyttade till
Karlshamn, där hans fru fått en tjänst. Här föddes barnen
Johan och Ulrika. Men han återvände till norra Vättern
1951 där han fick hyra skogvaktarstugan på Kyrkogårds-
ön. Den blev familjens sommarställe alla kommande år
utom det allra sista, då ett hus på fastlandet i Granvik norr
om Karlsborg blev sista anhalten.
Carl Björkman på Wahlström & Widstrand fick korn
på Folke Dahlbergs landskapsskrivande och uppmunt-
rade honom att sammanställa och nyskriva till en bok.
Det resulterade i Vättern som kom 1949 och blev fram-
gångsrik även försäljningsmässigt. Den kom att följas av
flera böcker i samma genre: Tiveden 1952, Göta Kanal
1954 och Leva vid Vättern 1958. Ingen av de tre nådde
upp till Vätterns försäljningssiffror, men de bekräftade
och fördjupade Folke Dahlbergs unika position som
landskapsskildrare, och det finns många som anser att det
är här hans mästerskap främst visar sig.
Inte bara sorg i poesin
Hela tiden fortsatte han att skriva poesi, och kanske var
det den som stod hans hjärta närmast. Hans diktsamlingar
kom ut varvade med landskapsskildringarna. Den beru-
sade båten, som egentligen var en bilderbok med de stora
punktteckningarna från utställningen 1945 återgivna
tillsammans med texter som han ville kalla ”ackompan-
jerande”, kom ut 1950. Lustvandrare utan trädgård kom
fOtO: fOlke daHlBergsällskapet
Folke Dahlberg föddes i Askersund 1912, son till en sträng folkskollärare
och en mild och beskyddande mor. Han vantrivdes intensivt i
den lilla staden där han kände sig som en främmande fågel. Han var
16 år när han flyttade till Stockholm för att börja på Tekniska skolan,
nuvarande Konstfack. Kanske hade han tänkt sig ett kosmopolitiskt
liv, fritt från geografisk bindning, öppet för gränslöst skapande. Efter
uppbrottet från Konstakademien följde ett stormigt år på Mallorca
och när han kom hem till Sverige igen flyttade han runt på olika
ställen för att få ordning på sitt liv och arbete. Så småningom kom
han underfund med att det var landskapet kring norra Vättern han
behövde för sin hemkänsla och inspiration. ”Jag märker att det bara
finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern,
Tiveden” skrev han i ett brev 1936.
1953, Roende 1956, Segel 1959 och Sjöförklaring 1962. Den
28 augusti 1966 drunknade han i Karlsborgsviken under
en båtfärd med en god vän. Dagen efter kom diktsamling-
en Havet slutet ut.
Som poet är Folke Dahlberg också svårplacerad lika
mycket på grund av sin egenart som att hans debut blev
så försenad och att han därför hamnade utanför den sed-
vanliga decennietillhörigheten.
Hans tidiga diktning bär mycket spår av den surrealis-
tiskt färgade 1930-talsmodernismen och hör stämnings-
mässigt nära samman med de stora punktteckningarna
med sina exotiska och invecklade motiv. Men han har
också sin plats i fyrtiotalslyrikens desillusionerade stäm-
ningar. I Ingemar Algulins studie om den svenska fyrtio-
46 parnass 2/3·2012