Läs hela numret! - Parnass

tema kvinnliga författare i norden
ett enkelt musklick från
litteraturhistoriens glömda skatter
EbbA WiTT-bRATTsTRÖm
Vad är tradition? Idag: ett tomt begrepp, ett lönnrum dit
få yngre hittar. Traditionen är som en skattkammare dit
man tar sig på egen risk eftersom den bevakas av dum-
dryghetens drakar. Och när det någon gång är öppet hus,
visar man bara fram ett urval, de redan kända som till-
verkats för att skänka glans åt män. Ledningen försvarar
sig med att det är de mest kostbara, men ingen kan kontrollera
om det är sant eftersom besökaren sällan får tillträde
till de mörka hörn där kvinnornas skatter samlar
damm.
Jag har alltid varnat för konsekvenserna av att skolan
undervisar i (övervägande) manslitteratur. Läsning blir
tråkigare när skoleleverna förnekas sitt litterära arv, som
är tvåkönat, och ointresset för (mans)klassiker i klass-
rummet kommer att sluta med att man avskaffar ämnet
litteraturhistoria, profeterade jag. Nu är vi nästan där.
Den lilla minoritet unga som är i besittning av en skatt-
karta har fått den av föräldrar med bokhylla i hemmet.
Vad jag vill säga med denna drastiska bild är att man
inte kan bedöma eller ens förhålla sig till litteratur som
skrivs idag om man inte håller klassikertraditionen le-
vande. Med ett annat ord: kanonmedvetandet. Det måste
inrymma kunskap om såväl den manslitterära som den
kvinnolitterära traditionen. Annars hamnar man i den
enfald (”double standard”) som Virginia Woolf varnade
för redan 1929: ”Det här är en viktig bok, anser kritikern,
därför att den handlar om krig. Det här är en obetydlig
bok, därför att den handlar om känslolivet hos kvinnor i
en salong.” (Ett eget rum)
Maskulina värderingar mörkar kvinnors skrivande
Alldeles oavsett att Marcel Proust eller Jane Austen kom-
plicerar Woolfs polariserade resonemang vad gäller kvin-
nors känsloliv i salonger som litterärt framgångsrikt
ämne, liksom Assia Djebar eller Svetlana Aleksijevitj vad
gäller krig beskrivet av kvinnor, så har hon en poäng i
att det fortsatt är ”den maskulina värdesättningen” som
dominerar. Det kan den göra så länge som den kvinno-
litterära traditionen undervärderas, för endast då kan miss-
förståndet upprätthållas att det är först nu som kvinnor
börjat skriva, och då gärna över kvinnligt ”triviala” äm-
nen, som (det lilla) livet, varför de inte kan göra anspråk
på att vara lika litterärt framstående som sina manliga
kolleger som förutsätts skriva ”allmänmänskligt” (om
manligt själsliv).
Enklast verifierar man missförhållandet genom att ta
sig en titt på den litterära prispolitiken. Svenska Akade-
mien är i det avseendet en tacksam måltavla. I skrivande
stund kritiseras i pressen att ”De aderton” (i verkligheten
femton arbetande ledamöter) med sina som mest nittio
priser (!) ”gillar och belönar” en tredjedel kvinnor, två
tredjedelar män. Kritiken noterar att Akademiens Nordi-
ska pris, även kallat ”lilla nobelpriset” på grund av pris-
summan (350 000 kr), delats ut till 24 män och två kvin-
nor. (Samma snedfördelning utmärker alla större priser,
även om man räknar bort Nobelpriset med sina tolv
kvinnor och 96 män.)
Nordiska rådet prisade kvinna – efter arton år!
Nordiska rådets litteraturpris, som funnits sedan 1962
kunde de första arton åren fås av bara män. På senare tid
har kommittén skärpt sig något och belönat tolv kvinnor.
Åtminstone där har medvetandet om att det finns stora
nordiska kvinnliga författare fått fäste. I det svenska
prislandskapet i stort gäller regeln att om ett pris har ett
kvinnonamn (Stiftelsen Selma Lagerlöfs litterära pris,
Stina Aronsons pris, Almapriset, Maria Gripepriset) så har
kvinnor bättre, men sällan lika chanser. Med undantag
för Moapriset, som givits till 23 kvinnor och tre män,
eftersom motiveringen är att man ska ha skrivit i ”Moas
anda”. Om priset uttryckligen förknippas med en manlig
författare är det nästan kört för kvinnor (Övralidpriset,
Ivar Lo-priset med flera). Det är som i det gamla talesättet
att skogen inte syns för bara trän.
4 parnass 2/3·2012