Läs hela numret! - Parnass

tema kvinnliga författare i norden
konsten, kärleken och livet
tre norska förebilder
mALiN GRäNDE
Att förena skapandet med kvinnorollen, att finna sin
väg och hitta sina ideal har varit många författarinnors
dilemman. Man kan göra som norskan Amalie Skram
(1846–1905): leva sin passion i och utanför sina verk,
våldsamt, självförstörande. Se ett hörn av naturen genom
ett temperament och strunta i att kvinnor borde slåner
blicken och inte utforska oanständigheter.
Lidelsefull naturalist
För genombrottsmännen var naturalismen ett veten-
skapligt paradigm – för Amalie Skram blev den en pas-
sion! Skriver Inger-Lise Hjordt-Vetlesen i Nordisk kvinno-
litteraturhistoria. Amalie Skram skrev en rad viktiga
äktenskapsromaner, däribland Constance Ring, 1885 och
Lucie, 1888 som gör upp med den utbredda dubbelmoralen.
Släktkrönikan Hellemyrsfolket, 1887–98 i fyra
band färgas, liksom alla hennes verk, av skarpt iakttagande
naturalism, lidelse och fritt fabulerande drömspråk.
Hjort-Vetlesen påpekar att Amalie Skram skrev med sitt
hjärteblod. Andra tog det mer varligt och följde den
smala balansgången mellan sitt inre jag och omvärldens
förväntningar.
Cora och Alberte följde konsten och fann vägen
Cora Sandel (1880–1974) hade tänkt bli konstnär, inspi-
rerad av impressionisterna. Hon gick på konstskola både i
Norge och Frankrike, men slutade då hon fick barn. Först
i fyrtioårsåldern kunde hon helt ägna sig åt skapande
igen. Då blev hon författare.
Hennes första roman, Alberte og Jakob, 1926 (på sven-
ska 1927), som har handlingen förlagd till tiden kring
sekelskiftet, blev en kritikersuccé och trycktes i fyra upp-
lagor och 9 000 ex redan första året. Den följdes av ytter-
ligare två romaner om Alberte. Trilogin är en utvecklingssvit,
detaljrika flanörsromaner ur en kvinnas synvinkel.
Historien rör sig från den lilla nordnorska staden med
Sigrid Undset. Cora Sandell.
Amalie Skram.
sina konservativa invånare, till världsmetropolen Paris
med sina frigjorda bohemkretsar och konstnärer. Det är
en svit med stark miljö- och tidsförankring, men framför
allt är det romaner om en kvinna som finner sin egen väg.
Böckerna leder fram till hur Alberte hittar sitt jag, sitt eget
rum i världen. Det blir i skrivandet: ”som en knut har
hon knutit sig runt manuskriptet”. Alberte lämnar man
och barn för att följa sin kallelse. Hon gör det inte snyggt
och rakryggat, men kanske är flykten i det tysta hennes
enda väg ut.
Cora Sandel är pseudonym för Sara Cecilie Margareta
Gørwell Fabricius, uppvuxen i nordnorska småstaden
Tromsö (vid den tiden med 7000 invånare och utan
elektricitet). Konsten förde henne ut i världen. Hon levde
i skandinaviska konstnärskretsar i Paris i 15 år i början av
1900-talet. 1913 gifter hon sig med den svenske skulptören
Anders Jönsson och i början av 20-talet flyttar familjen
till Sverige. Hon är över 40 år när hon bokdebuterar.
Hon har då skilt sig. Parallellerna mellan Cora Sandel
och hennes romanfigur Alberte är många och tydliga,
även om romanerna inte är några självbiografier. Just
det faktum att hon lyckas skapa en iakttagande distans
till händelserna i sitt eget liv och forma dem till roman-
figurernas erfarenheter gör henne till en stor författare.
Trilogin om Alberte räknas till Cora Sandels huvudverk,
men under sitt författarskap skrev hon också ett 60-tal
32 parnass 2/3·2012