Läs hela numret! - Parnass

tema kvinnliga författare i norden
august Strindberg om
de kvinnliga åttiotalisterna:
”Vi ska ha bort respekten
för qvinnan annars
trampar hon ner oss”
August Strindberg – Sveriges modernaste diktare! Radi-
kal! Revolutionär! Hur kunde det då komma sig att han,
i ett brev till den norska författaren Jonas Lie i oktober
1884, veckan efter att Giftas åtalats, kallade två av de radi-
kalaste författarna i hans egen genombrottsgeneration,
Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler, för ”Onatur!
Missbildningar!”
Utomlands, och delvis i Sverige, har man löst proble-
met genom att kalla honom ”kvinnohatare”.
Men samtidigt rymmer hans böcker många inkännande
för att inte säga vackra kvinnoporträtt. Till
exempel den kärleksfullt sorgsna skildring av modern
i Tjänstekvinnans son, Margaretha och Cecilia i Gillets
hemlighet, Madam Flod i Hemsöborna. Till och med av
Laura i Fadren som knäcker Ryttmästaren när det är
hennes enda möjlighet att hindra honom från att skicka
iväg dottern. Och naturligtvis inte minst Fröken Julie.
Dessutom så drogs han själv till starka, självständiga
kvinnor. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse alla
yrkesarbetande.
I den biografisk-psykologiska forskningstraditionen har
man pekat på Strindbergs traditionellt borgerliga bak-
grund (den han dolde bakom rollen som Tjänstekvinnans
son), idealisering av den tidigt döda modern, och hans
irritation mot kvinnorörelsens kritik av hans tidiga dra-
mer Herr Bengts hustru och Gillets hemlighet. Men man
förbiser att Strindberg också var en aggressiv marknads-
författare vars försäljningsframgångar hotades av hans
kvinnliga generationskamrater. Speciellt av just Anne
Charlotte Leffler och Alfhild Agrell.
Leffler, årsbarn med Strindberg, hade debuterat redan
1869, året före honom, med en novellsamling. Under
1870-talet fick hon tre pjäser uppförda på Dramaten, sam-
tidigt som Mäster Olof refuserades gång på gång. Visser-
ligen innebar Röda rummet 1879 ett fantastiskt genombrott
med fyra upplagor på kort tid, och ledde i sin tur till
flera stora bokkontrakt och social framgång. Men när
väl Leffler gav ut sin första novellsamling Ur lifvet I 1882
sålde den omedelbart i tre upplagor. Fortsättningen
August Strindberg i Berlin 1892.
året därpå trycktes i två upplagor, lika många som Det
nya riket samma år. Samtidigt var både Leffler och Agrell
mer framgångsrika på scenen i det teaterintresserade
Stockholm. Av Strindbergs pjäser var det bara Lycko-Pers
resa på Nya teatern 1883 som verkligen gick bra. Men den
överträffades av Lefflers En räddande engel som spelades
under hela åttiotalet. Alfhild Agrell, också född 1849, hade
debuterat 1881 och fick året därpå en oerhörd framgång
genom sin omdebatterade replik till Ibsens Et dukkehjem,
det bittervassa dramat Räddad. Pjäsen framfördes fler
gånger än vad som brukar beskrivas som Strindbergs succé
med Mäster Olof. Dessutom gick både Lefflers och Agrells
pjäser på Dramaten, landets mest prestigefyllda scen,
medan Strindberg bara hade lyckats få Gillets hemlighet
– ett både kritiker- och publikmisslyckande – antagen och
annars sattes upp på Nya Teatern.
Det är nu Strindberg skriver Giftas. En konfrontation
mot borgerligheten, som dessutom angriper Leffler och
Agrell i förordet; en skandalsuccé som i ett slag riktar strål-
kastarljuset mot honom själv. Upplagan beslagtas, triumfatoriskt
mottagande i Stockholm, rättegång, frikännande,
nya hyllningar, upplagan slutsåld, ny upplaga.
Tillbaka i Schweiz, med framgången i ryggen, skriver
han Giftas II, och nu har den någorlunda balanserade
kritiken i första delens förord efterträtts av rent kvinnoförakt.
Resten är litteraturhistoria.
David Gedin
Fil. dr. i litteraturvetenskap och ledamot av
Strindbergssällskapet.
26 parnass 2/3·2012
fOtO: strindBergsmuseet