Läs hela numret! - Parnass

More documents

Recommendations

Info

tema kvinnliga författare i norden Märta tikkanen: Fredrika runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen Fredrika Runeberg har stått mej nära livet igenom. Redan innan jag visste nånting om henne var hennes namn ett mantra för mej: varje kväll stirrade jag på bokryggarna på min pappas hylla, på väg in i sömnen mumlade jag författarnamn och titlar: Enni Runeberg Linjer form och färg, Karin Allardt Ekelund Fredrika Runeberg. Jag var fjor- ton när jag tog ner Karin Allardts tjocka bok, hennes doktorsavhandling tryckt 1942, från hyllan, och började läsa. Fredrika Runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen. Jag hade hittat centralgestalten, förebilden i mitt liv. Det var klart att det var skriva jag skulle göra, det hade jag vetat tidigare än jag minns. Nu gällde det bara att hitta en lämplig nationalskald också. Krupit under hennes hud Men jag har inte haft det lätt med Fredrika Runeberg. Jag ville så gärna skriva om henne för hon stod mej så nära. Men hennes dimensioner är så helt andra än mina, hon är så helt annorlunda än jag. Jag har krupit under huden på henne, identifierat mej med henne, fyllt ut hennes knapphändiga uppgifter och hennes stumma år med mina tankar och känslor. Jag har beundrat henne, rasat mot henne, vänt henne ryggen och sökt mej tillbaka till henne i så många varv och turer att det blev allt svårare att nånsin komma igång med att skriva om henne på allvar. En lång tid gjorde jag anteckningar, dramatik tänkte jag mej närmast, detta var i mitten av sjuttiotalet. Men respekten för Fredrika Runeberg avhöll mej. En annan väl så hög tröskel var min otålighet när det gäller källstudier, runtomkringforskning i tiden som var nödvändig för att få relief till hennes gestalt och inte utgå från en senare tids värderingar eller för att fylla ut alltför mycket av henne med det som var mitt. Jag levde med hennes ord Istället höll jag föreläsningar, skrev krönikor, essäer i litte- raturhistoriska verk. Det fanns så mycket att säja om Fredrika Runeberg, konflikternas, motsatsernas, motsättningarnas kvinna. Jag levde med hennes ord: ”En man skriver när han känner sig stämd därför, en kvinna, åtminstone den som äger barn och hushåll, när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje.” ”Har jag rätt att skriva, jag som är kvinna?” är den centrala frågan i Fredrika Runebergs liv. Länge var det också mitt livs mest centrala fråga. En av de intressantaste trådändorna ur min synvinkel handlar om relationen mellan Fredrikas skrivande och hennes make Johan Ludvig Runeberg. När de börjar sitt samliv är han inget nationalmonument, han är en lite tafatt ung man med, rent konkret, för korta rockärmar, de delar intressen och umgänge. När han dör femtio år senare är han <strong>hela</strong> nationens egendom och det är bilden av Fredrika, nationalskaldshustrun som så länge fick do- minera över bilden av Fredrika Runeberg, författaren, kulturpersonligheten. Det passiviserande konstnärsäktenskapet Hon hade skrivit redan som barn, i förälskelsens yra ”flödar vers” ur hennes penna, hon ”raspar ihop ett sorgespel” och ”ett större versmakeri”. De förlovar sej och Fredrika förstummas. Hon känner ”nästan en skygghet för att skriva vers”. Jag har läst in mej på konstnärsäktenskap av förekom- men anledning – Fredrikas reaktion är inte sällsynt. Det finns ett verk om kvinnliga norska bildkonstnärer som gifter sig med yrkesbröder, deras skapande får ett avbrott, de kanaliserar det i mannens arbete och bär fram sina idéer till hans fötter – själva låter de penseln vila en lång tid. ”Jag hade nu lärt mig så mycket att det öfversteg min förmåga”, formulerar Fredrika sin tvekan. Långt senare i hennes liv kommer en betydligt tyngre stumhet. Hon ”börjar tro det Runeberg med missnöje såg att jag skref” , så hon beslutar ”att dermed upphöra”. Och ”under flera år stod jag vid min föresats”. Men det kom 20 parnass 2/3·2012
en tid när hon inte längre orkade låta bli, hon ”känner sej djupt bittert olycklig” och källan till det hon då skriver måste ”uppspringa i hennes eget inre för att strålen ska ge tröst och svalka”, det blir nu betydligt personligare än tidigare. Vilken inställning Runeberg slutligen hade till sin hus- trus skrivande kan man fråga sig och det kommer man aldrig med säkerhet att få veta – om han ens visste det själv. Men det var han som hindrade henne från att bränna sina manus – ”Vill du göra dej till en andlig självspilling?” – men det var också han som måste sända in ett i Fredrikas tycke för bra bidrag, Sven Dufva, till en kalender för att ”inte öfverflyglas” (!) av hennes stycke. Fredrika fick ofta förfrågningar om medverkan i kalendrar och samlingar men, som hon själv sade, ”alltid hade Runeberg något inpass att göra: än var redactören ännu en yngling utan namn, än visste man inte vilka andra som komme att lämna bidrag osv. och så kom jag aldrig att vidare lemna något bidrag”. Saken är komplicerad: Konstnärsäktenskap är sällan okomplicerade. Det svåraste är underkastelsen Trots allt hävdar Fredrika sin integritet i förhållande till maken, någon inblandning i sina manuskript vill hon inte veta av: ”Sjelf har jag alltid bett honom förkasta, icke förbättra hvad han funne underhaltigt.” Hon har sin yrkesstolthet trots att hon såg sin hustruroll, sin samhällsinsats som det centrala. I själva verket kan man naturligtvis inte spalta upp sin personlighet så, det ena finns i det andra. Det är bara tid och krafter som sällan räcker till. En av de viktigaste linjerna i mycket av det jag själv har skrivit speglar den problematiken, dvs förhållandet mellan närhet och ensamhet, mellan frihet och bero- ende, mellan familj och yrke. Dubbelgestalten Penelope- Arnaía – den mångkunniga hustrun vid sidan av den självständiga skapande kvinnan – är bara en av dem som har fått bära upp den tankegången. Den sida jag har haft svårast med hos Fredrika är underkastelsen. Hennes gestalter uppreser sej inte, de fogar sej, sin besvikelse och sin bitterhet vänder de inåt. Trots allt måste man givetvis minnas att det är 133 år sedan Fredrika Runeberg dog, hennes tid är inte vår, hennes situation i sin samtid var ingen annan då levande kvinnas situation. parnass 2/3·2012 fOtO: stefan Bremer Frivilligheten är möjligen betydligt mindre frivillig än den ser ut. Vad Fredrikas kvinnor begär är rätt, inte nåd! ”Du är inte svag, tro det icke. Du är stark” Många gånger har jag beklagat min brist på mod eller möjligheter att ta itu med Fredrikagestalten. Men lyckligtvis finns det andra som eventuellt har haft henne på lite större avstånd och därför har det lättare med henne. Äntligen har Fredrika Runeberg återupptäckts hundra år efter sin död. Man har sett henne som den högt begåvade skapande kvinna hon var, med en otrolig seghet och uthållighet och en förmåga att tänja sin tid och sina resurser så de utöver alla de omsorger hon omgav sin man och sin familj med också klarade att samla sig för en mångsidig samhällsinsats med utspisning av hungrande, bildning för flickor, förtjänstmöjligheter för kvinnor. Med ett livligt engagemang i många av de ämnen som fortfarande är dagsaktuella: pacifism, språkpolitik, rasfrågor, religion. När ska vi hinna upp Fredrika Rune- berg? Inte sällan är hennes ord fortfarande bland det klokaste som sagts om respektive tema. Vad mig beträffar har hon skymtat fram på många sätt under decennierna. Min äldsta dotter ville jag döpa till Fredrika. Det satte hennes pappa P för, jag har aldrig fått bestämma namnen på mina barn, alltid har någon pappa varit framme och haft åsikter. Lyckligtvis finns det ju barnbarn … Jag har behövt tänka på Fredrika Runeberg många gånger i mitt liv och jag kommer att behöva henne många gånger ännu. Hon ser klart kvinnans styrka: ” – du är inte svag, tro det icke. Du är stark – att arbeta, att hålla ut. Det är just uthållighet som är din styrka.” Märta Tikkanen Författare till bland annat Århundradets kärlekssaga (1978). Hon var gift med författaren Henrik Tikkanen. 21
Page 1 and 2: 9 Vi är många vi är hälften! nu
Page 3 and 4: ”Vi är många, vi är hälften!
Page 5 and 6: Kärleksarbete öppnade skattkammar
Page 7 and 8: I undervisningen deltog också en r
Page 9 and 10: nordiska rådets litteraturpris gå
Page 11 and 12: merethe lindstrøm fick nordiska r
Page 13 and 14: inte luft, på hennes bröst vilade
Page 15 and 16: tema kvinnliga författare i norden
Page 17 and 18: eva Ström: poesi är en levande de
Page 19: Kristin Steinsdóttir debuterade se
Page 23 and 24: Ulla-Lena som tidigare betraktat b
Page 25 and 26: påverka de litteraturhistorier som
Page 27 and 28: fOtO: reinO Jillker Mona Mörtlund:
Page 29 and 30: I Parnass nr 1 2008 står artikeln
Page 31 and 32: 1940 gifte hon sig med tidskriftens
Page 33 and 34: noveller. Hennes stil är förtroli
Page 35 and 36: När kriget kommer nära Efter mode
Page 37 and 38: öppna dörrar till författarhem o
Page 39 and 40: 4 parnass 2/3·2012 moa martinsons
Page 41 and 42: MUSEET MUSEET De islandske Sommarku
Page 43 and 44: till publikens jubel i anslutning t
Page 45 and 46: något hemland - Om Folke dahlberg
Page 47 and 48: talslyriken, Den orfiska reträtten
Page 49 and 50: esa bort och blicka inåt - Hjalmar
Page 51 and 52: I ”Enslingen från Salamis” fr
Page 53 and 54: kvinna, människa och djur, barn oc
Page 55 and 56: musiken i strindbergs dramatik sTEf
Page 57 and 58: Beethoven var August Strindbergs fa
Page 59 and 60: livet och tillvaron full av tecken
Page 61 and 62: Ur ALMA-juryns motivering: ”Med f
Page 63 and 64: Tomas Edström med ”Mysingen” (
Page 65 and 66: förteckning över DeLS sällskap 2
Page 67 and 68: NY BOK! Fredrika Bremer och Årsta

Läs hela numret! - Parnass

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?