Läs hela numret! - Parnass

tema kvinnliga författare i norden
Kristin Steinsdóttir:
helst skriver jag om kvinnor,
deras livsöden är så spännande
Den isländska författaren Kristin Steinsdóttir vann the
Nordic Children’s Book Prize 2003 för sin bok Ängeln i
trapphuset. Men hon har också skrivit flera romaner. Som
t.ex. Sin egen väg, som blev nominerad till Nordiska rådets
litteraturpris 2008.
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga författare åt på Island?
Vad gäller t.ex. ämnesval?
– Jag märker ingen stor skillnad. Både kvinnliga och
manliga författare skriver deckare, båda kan skriva alla
möjliga slags böcker. De kan var brutala och mindre
brutala, de har män och kvinnor i huvudrollerna men
det är bara några få böcker som man kan hävda är typiskt
manliga eller kvinnliga…
Förr talade man om ”kärringböcker” på Island. Det
blev tvärtom 1955–1975 då kvinnor började uppmärk-
sammas som författare. Det var självfallet manliga kolle-
ger, som hittade på det! Bland annat för att de kvinnliga
författarna sålde bra.
Men det har ändrat sig. Nu läser kvinnorna t.ex. högt
i julruschen. Det är ”kärringböckernas” dag. Det är lite
nedlåtande, men vi är stolta över våra kärringböcker. . .
Vad gäller barnböcker, så skrivs de flesta av kvinnor.
Pojkar läser inte så mycket som flickor här på Island men
det är ett internationellt problem och har ingenting att
göra med om det är kvinnlig eller manlig författare som
skrivit böckerna. Pojkar är lika ofta huvudpersoner i dessa
böcker och skulle säkert fånga deras intresse om de brydde
sig om att läsa. Men man måste tänka på hur omslagen
på böckerna ser ut! Pojkar läser inte böcker som har
rosafärgade, gulliga omslag och det finns många sådana
böcker. I gengäld är flickor inte så kräsna. De slukar allt,
vare sig boken har blått eller rosafärgat omslag!
Vad tycker du själv är viktigt att skriva om?
Det som jag trivs med. Man skall aldrig försöka att skriva
om något, som är populärt bara för att vara med! Hänga
med. . . För mig är det jag skriver livsviktigt och det har
det alltid varit. Nu för tiden är jag mest upptagen
av kvinnor. Nu skriver jag på min fjärde roman
för vuxna och den handlar också om kvinnor.
Men naturligtvis finns det också män med i
handlingen. När man talar med/ läser om kvin-
nor är deras historier och livsöden så otroligt
spännande att jag inspireras och måste skriva
om dem. Men jag vill understryka att jag skriver
romaner. Mina personer är uppdiktade utan
verklighetsbakgrund.
På en nordisk konferens på Biskops Arnö härom-
året berättade du att de isländska sagorna betytt
mycket för dig. Kan du berätta lite mer om det?
För mig som har vuxit upp med sagorna är
de liksom en del av mig. Jag älskar att berätta
och sagorna är ju storartade berättelser. Språ-
ket är kärnfullt. Så är min skrivstil också. Sagor-
na uttrycker inte allt, läsaren måste själv fylla
i detaljerna och tänka vidare. Det tycker jag om
och det använder jag mig ofta av.
Det sägs att sagorna är skrivna av män, om
män och för män. Det är nog sant och det har
ofta retat mig otroligt mycket att det står så lite
om kvinnor och nästan ingenting om barn. Som om
det inte fanns barn på Island på den tiden. Därför har
jag ibland skrivit riktiga sagor om barn och en del om
kvinnor sett ur en annan synvinkel. I starten var jag
mycket orolig för vad jag gjorde för att sagorna var ju
”heliga”, dem kunde man inte röra. Idag är jag inte ett
spår rädd, jag vet också att på detta sätt kan man få ungar
att närma sig sagovärlden och leva sig in i den med hjälp
av min ”saga”.
Du började med att skriva barnböcker men på senare år har
du skrivit för vuxna. Är det en mognadsprocess?
Ja, vi kan kanske se det på det sättet. Eller kan man säga
att jag delat upp mitt författarskap på flera olika kapitel.
18 parnass 2/3·2012