Läs hela numret! - Parnass

tema kvinnliga författare i norden
den mörka historien
som måste berättas
Om Sofi Oksanens Utrensning
EbbA WiTT-bRATTsTRÖm
Nu är det 1992. I Koluvere i västra Estland hittar byns
”röda mormor” Aliide Trüü ett människobylte som kol-
lapsat på hennes gårdsplan. Det är den unga ryskan
Zara, på flykt undan sina hallickar. Någonting i Zaras
ålderdomliga estniska får Aliide att halka tillbaka i sin
skamliga familjehistoria.
”Men det fanns en skiftning i flickans estniska, något
äldre, gulnat och malätet. På något konstigt sätt kunde
man känna lukten av död.”
Ljusskygga handlingar
Aliide värjer sig, men beslutar sig ändå för att hjälpa
flickan till ett nytt liv. Zara visar sig vara dotterdotter till
hennes syster Ingel, som deporterats till Vladivostok efter
att ha blivit angiven av Aliide, som ville ha Ingels man
Hans för sig själv. Ett simpelt svartsjukemotiv? Nej, det är
mer komplicerat än så, ska det visa sig.
Sofi Oksanens roman kan läsas som en andlöst spän-
nande pusseldeckare. Genom Aliides ljusskygga handlingar
rullas Estlands blodiga krigshistoria upp. På ett
övergripande plan handlar det om hur politiska och
ekonomiska system mal ner människor till skräckslagna
anpasslingar – tills de slår tillbaka i desperation. Både
Aliide och Zara begår mord. Brottet är systemimmanent
och handlar om att vara fel kön på fel plats vid fel tidpunkt.
Som det lilla olycksdrabbade landet Estland, som styrts av
danskar, tyskar, svenskar och ryssar tills det äntligen blev
fritt och blomstrande ett par årtionden mellan 1918 och
1939.
Infekterade ärr från mörka sår
Andra världskriget, med sovjetisk och nazitysk ockupation
kostade en tredjedel av befolkningen (300 000) livet.
100 000 flydde, däribland drygt 30 000 över havet till
Sverige i september 1944 (så ock min mamma, mormor
och moster). Av de som stannade kvar deporterades
över 100 000 i boskapsvagnar till Sibirien. Samtidig
tvångsförflyttades ryssar och ukrainare till Estland. I juni
1941 skickades 10 000 ester till ryska arbetsläger, i oktober
1944 75 000 och i mars 1949 30 000 ”motståndare till
tvångskollektiviseringen av jordbruket”, mest kvinnor
och barn eftersom de arbetsföra männen antingen stupat
eller gömde sig i skogarna. Ingels man Hans, som tagit
värvning i den tyska armén men deserterat för att i finsk
regi kämpa för ett fritt Estland, är en av dessa ”skogs-
bröder”.
Det är också vårvintern 1949 som Ingel och hennes
minderåriga dotter Linda lastas in i godsvagnen. För att
behålla familjegården och kunna gömma den älskade
svågern, gifter sig Aliide med partiorganisatören Martin.
Hennes fina plan att leva dubbelliv går dock om intet,
för Hans vill inte ha henne. Hur hon ändå lyckas behålla
honom ska inte avslöjas här, men det är garanterat
hemskt.
Tyngdpunkten i Utrensning ligger på det mörkaste ka-
pitlet i Estlands moderna historia, nämligen 1944–1991, då
landet tvångsomvandlades till Sovjetrepubliken Estland.
Det är Aliide som minns, och det är ingen söndagshistoria.
Marxism-leninismen gick ut på att med terror, rotlöshet
och utrotande av varje nationalkänsla skapa ett slavsamhälle.
Aliide med sina eviga dubbla underbyxor efter
gruppvåldtäkten i kommunalhusets källare är det per-
fekta subjektet för denna berättelse. Oksanens roman är
en gastkramande historielektion och en moralitet i ordets
bästa bemärkelse: förgångna oförrätter sätter sina spår i
kommande generationer, det blir ärr som varar sig om
man inte gör upp med det förflutna. Det är ingen slump
att Zara blir ett traffickingoffer i den ryska maffiakapita-
lism som avlöser sovjetdiktaturen.
Samma stövlar, kukar och förakt för människovärdet
som fanns under Sovjettiden fortsätter att trampa, våldta,
slå och döda kvinnor. (”Natten segade sig fram, hon fick
12 parnass 2/3·2012