Ladda ner - RFSL Ungdom

TUSEN 

BILDER 

TUSEN 

ORD

INNE 

 

INTRODUKTION 

VÅRA VÄNNER 

INNE 

Fruktskulpturer, frizoner och mycket, mycket mer… 

av Anna Glas & Carl Åkerlund 

SEX GYLLENE REGLER 

för att skapa en trygg mötesplats 

fri från heteronormen och cis-normen 

ÖVNINGAR 

PERFORMANCE: Vardag in absurdum 26 

LJUDKONST & SKRIVANDE: Lyssningsövning 29 

SERIETECKNING: Seriestafett 31 

SKRIVANDE: Skriva dialog 37 

SKRIVANDE: Frågelistor 39 

MUSIK: Du har en låt 44 

Vad inspirerar dig? Hur kan konst utmana 

heteronormen? Vi har låtit några inspirerande 

konstnärer svara på frågor om kreativitet, 

skapande, dofter och motstånd 

HÅLL 

TILL DIG SOM INTE HAR 

VARIT MED I TBTO: 

DET HÄR ÄR 

DIN BOK OCKSÅ! 

24 

49 

Anna Glas, 

projektledare 

6 

18

ÖVNINGAR 

HÅLL 

FOTOGRAFI: Bilden av mig själv 73 

BLANDADE MATERIAL: Puzzled 77 

MUSIK: Upphittad rytm 82 

FOTOGRAFI: Piece of cake 88 

BLANDADE MATERIAL: Heart in a box 92 

BLANDADE MATERIAL: Normkritisk bildanalys 94 

CRAZY IDEAS COME TRUE 

av Antonnika Perttula 

NÅGRA BILDER AV TUSEN 

av Elin Mörkberg 

BREV FRÅN KONSTKOLLOT 

av Amanda Jarpe 

BOKTIPS 

INNE 

READ 

COME JOIN THE 

FUN!!! 

73 

98 

102 

116 

118 

HÅLL

8 

Fruktskulpturer, frizoner 

och mycket, mycket mer… 

Under de två år som Tusen Bilder Tusen Ord hittills 

har funnits har vi som jobbat i projektet skrivit, 

berättat och pratat om det med otroligt många människor. 

Oftast har vi kort och gott beskrivit det som 

”RFSL Ungdoms konstprojekt”. När ett ord upprepas 

och används flitigt är det lätt att börja fråga sig vad 

som egentligen menas med det. I det här fallet är ordet 

ifråga ”konstprojekt”. 

Konst kan ju vara så mycket, medan projekt låter 

så platt och trist. Fast något måste det ju kallas. Det 

är bara svårt att hitta ett eller två ord som på en gång 

kan samla alla upplevelser och möten, alla skratt, 

tårar och inspirerande samtal, all ilska, gemenskap, 

kreativitet och prestationsångest, allt skapande och 

normkritiskt tänkande och så mycket annat. Med den 

här boken har vi försökt fånga och visa lite mer av 

allt det som har kunnat rymmas i vårt konstprojekt. 

Det här är vårt försök att dela med oss av den inspiration 

som vi har fått av alla som har deltagit i Tusen 

Bilder Tusen Ord (hädanefter TBTO). 

Boken du håller i din hand innehåller enkla och 

användbara tips och strategier för att skapa trygga 

mötesplatser och kreativa verksamheter. Här finns 

inspirerande intervjuer med hbtq-konstnärer och ett 

urval av de övningar som våra fantastiska konstnärer

har hållit. Övningarna är skrivna för att kunna användas 

av dig som leder en grupp, men många av dem går 

lika bra att använda på egen hand eller i en grupp 

som saknar en bestämd ledare. Boken innehåller också 

personliga berättelser från två deltagare och en mer 

djuplodande text av Elin Mörkberg som följde projektet 

för en uppsats i socialt arbete. Fotografen Märta 

Thisner har tillsammans med formgivarna Studio SM 

tagit fram en serie bilder som återanvänder material 

och dokumentation från projektet, och placerar deltagarnas 

verk i olika offentliga och privata miljöer. 

Här finns dessutom massor av peppiga tips till dig som 

vill göra liknande projekt, själv håller på med konst 

eller är intresserad av konstpedagogik. 

Hur allting började 

När TBTO initierades skedde det mot bakgrund av att 

ett flertal rapporter oberoende av varandra larmade 

om den psykiska ohälsan bland unga hbtq-personer. 1 

Rapporter som visade att hbtq-ungdomar överlag 

mår sämre än jämnåriga heterosexuella och cis-personer 

2 – samtidigt som gruppen i hög utsträckning 

saknar trygga och säkra mötesplatser. Vid sidan av 

1) Se rapporten "Hon Hen Han" (Ungdomsstyrelsen 2010) för en översikt av området. 

2) CIS-PERSON: En person vars juridiska kön, biologiska kön och könsidentitet är linjära, hänger 

ihop och alltid har hängt ihop enligt normen. Exempelvis en person som föds med snopp, ser sig själv 

som kille och har könet "man" registrerat som kön i folkbokföringen. Ordet rör könsidentitet och 

könsuttryck och har ingenting med sexuell läggning att göra. Cis är latin för "på samma sida". 

9

12 

detta hade många medlemmar i RFSL Ungdom efterlyst 

möjligheter att träffas och göra konst. Då forskning 

har visat på de hälsofrämjande effekterna av att arbeta 

kreativt och uttrycka sig konstnärligt kunde vi enkelt 

se att det fanns både ett behov och en efterfrågan 

hos målgruppen – ett tomrum som vi ville fylla med 

tusen bilder och tusen ord. Konsten ger en möjligheter 

att formulera sig själv, att ostört kunna rita upp egna 

bilder av sig själv och av världen, att skapa parallella 

universum och alternativa verkligheter. 

I TBTO har ingen behövt ”komma ut”, tvingats 

definiera sig, blivit ifrågasatt för hur man väljer att 

klä sig eller vem man blir kär i. Det här är saker som 

många av våra deltagare måste utstå överallt annars 

i samhället: i skolan, idrottsföreningen, sitt religiösa 

samfund, i möte med fritids- och vårdpersonal eller 

hemma bland släkt och familj. Därför behövs det 

också fler frizoner. Platser där man kan känna sig 

trygg och inte behöver vara på sin vakt hela tiden, 

där deltagarna får möjlighet att växa och bli större. 

Något bättre än bra konst 

De lokala grupperna har varit grunden i vår verksamhet. 

Grupperna har träffats varannan söndag för att 

ha workshops. Vi har varit i ateljéer och kulturhus, 

på teatrar, ungdomsgårdar och i skolor som varit 

tomma för helgen. Terminerna har inletts med grupp-

stärkande aktiviteter som lagt grunden till en trygg 

mötesplats med fokus på konstnärliga uttryck. En 

och samma gruppledare har varit med under hela terminen, 

medan en ny konstnär varje träff hållit i en 

workshop inom sitt område. Gruppledarens roll har 

varit att skapa trygghet, finnas till hands för del- 

tagarna och ibland att hjälpa konstnären. Deltagarna 

har fått prova på allt ifrån fotografi, performance, ljudkonst 

och skrivande, till sådant som collage, serieteckning, 

måleri och fruktskulpturer. 

Två somrar i rad har vi haft konstkollo, intensivare 

versioner av gruppverksamheterna vi har haft 

under terminerna. Under fem dagar har ett trettiotal 

hbtq-ungdomar från hela Sverige samlats och ägnat 

hela dagarna åt att måla, skriva, fota, rita serier och 

göra performance. Framåt midnatt har ledarna gått 

och lagt sig medan många deltagare suttit uppe nätterna 

igenom och pysslat och pratat och lärt känna 

varandra – och sig själva – bättre. 

Vi är nu inne på det andra av tre projektår och än 

så länge har vi haft sex grupper och två konstkollon, 

satt ihop sju utställningar, knutit till oss magnifika 

konstnärer och arrangerat över fyrtio olika workshops 

med olika tekniker och teman. Grupperna som hittills 

har funnits i Göteborg, Kalmar, Karlstad, Stockholm, 

Umeå och Örebro har varit väldigt olika men de har 

också haft en del gemensamt. Det har aldrig varit 

frågan om att göra snygg och bra konst – vad i hela 

13

14 

friden det än betyder. Det har däremot handlat om 

kreativa processer i gruppen, i ens huvud och kropp 

och i den egna tillvaron. Det har handlat om att få 

vara och att få växa, att inte behöva förklara sig och 

aldrig behöva be om ursäkt för den man är. 

För att kunna kasta sig ut och dela med sig av sig 

själv i det konstnärliga skapandet måste deltagarna 

kunna känna sig säkra i gruppen. Alla gruppledare 

för TBTO har jobbat med strategier för att skapa 

trygghet, få alla att känna sig inkluderade och för att 

projektet ska kunna verka identitetsstärkande. I det 

arbetet kan vi inte heller tillräckligt betona vikten av 

alla konstnärers engagemang i deltagarnas skapandeprocesser. 

Men viktigast av allt är förmodligen de 

många sätt på vilka deltagarna själva har stärkt och 

peppat varandra. 

Hyrbilar, trötta morgnar och kärlek 

TBTO har varit många olika saker för oss som har 

jobbat med projektet. Det har varit tidiga morgnar 

i en hyrbil längs en europaväg, med ögonlock tunga 

som pianon och uppgivenheten nära till hands – men 

så har dagens workshop dragit igång och gett en 

världens energikick. Det har funnits trötta och ledsna 

söndagsmorgnar då ingen vilja har funnits till att 

gå upp ur sängen, än mindre till att träffa någon och 

vara social, men så finns det plötsligt möjlighet att

skriva av sig det som tyngde och bara det kan vara 

en tillräcklig vitamininjektion ibland. Ibland har 

vi undrat vad vi håller på med, om det gör någon 

skillnad. Att då få höra en deltagare säga att hen 

för första gången känner sig bra och omtyckt, för 

vad hen verkligen är, röjer undan alla sådana tvivel. 

Att vandra runt på en utställning som är skapad 

av deltagarna och se all styrka och kreativitet, all 

ledsamhet och glädje som ryms i konstverken – 

det har fått oss att känna stolthet över allt som har 

hänt och skapats inom projektet. 

Ni har gett oss oändliga mängder av tankar, ord, 

bilder och möten. Det är vad vi har försökt ta med 

oss när vi har gjort den här boken. Inte bara det härliga, 

utan allt. Mod, ilska, styrka, trams och pepp. 

Alla ni som har varit med i TBTO: det är ni som har 

gjort projektet till vad det är. Den här boken är er bok. 

Till dig som inte har varit med i TBTO: Det här 

är din bok också. Det här är din möjlighet att ta del 

av och göra vårt konstprojekt till ditt eget eller inspireras 

av det vi har gjort. Den här boken handlar om 

några av de finaste sakerna som vi har varit med om. 

Vi hoppas att du som läsare kan känna det och ta 

till dig av några av anledningarna därtill när du 

bläddrar dig vidare! 

Anna Glas, projektledare 

Carl Åkerlund, projektledare och redaktör 

15

20 

FÖR EN TRYGGARE MÖTESPLATS 

FRI FRÅN HETERO- OCH CIS-NORMER 

Under de senaste åren har det startas 

ett antal olika verksamheter runtom i 

landet som arbetar för att göra tillvaron 

tryggare och roligare för unga 

hbtq-personer, bland andra Café 

B-Free i Karlstad, Elda i Göteborg, 

Egalia i Stockholm och HaBiTat Q i 

Malmö. Nyckeln till att verksamheter 

ska kunna vara öppna och inkluderande 

för alla oavsett könsuttryck, 

könsidentitet och sexuell läggning, 

är att hitta effektiva strategier för 

att motverka heteronormens och 

cis-normens negativa inverkningar. 

Den här listan med sex gyllene 

tips är en sammanställning av de 

viktigaste sådana strategierna som 

SEX 

GYLLENE 

REGLER 

vi har använt oss av inom TBTO. 

Några av tipsen handlar mer specifikt 

om hur man kan göra i grupper som 

jobbar konstnärligt på olika sätt. 

Några tips handlar istället om mer 

generella metoder och förhållningssätt 

som man kan använda för att 

skapa tryggare mötesplatser för unga 

hbtq-personer i allmänhet. Det går 

i vilket fall alldeles utmärkt att 

anpassa våra gyllene regler till olika 

sorters verksamheter, oavsett om 

deltagarna jobbar med konst eller ej. 1 

1) I slutet av boken finns tips på böcker och material 

för dig som vill läsa mer om bland annat tryggare 

mötesplatser och normkritiska strategier.

1 

KONTINUERLIG 

LEDARNÄRVARO 

Att det finns en person som är 

ledare för gruppen och att denna 

person är med på alla träffar. 

Gruppledaren ska fungera som en 

trygg person som var och en ska 

kunna vända sig till. Vid varje träff 

kommer det en ny konstnär som 

ska hålla i den dagens workshop. 

Det är gruppledarens ansvar att 

presentera workshopledaren och 

gruppen för varandra. Gruppledaren 

kan fungera som en resurs för 

workshopledaren om det är något 

som behöver göras under dagen, 

men gruppledaren kan också delta 

i workshopen eller gå undan och 

prata med någon deltagare om 

det behövs. 

RUNDOR 

2 

Vi använder oss av rundor i början 

och slutet av varje träff, såväl som 

flera gånger under varje workshop 

när vi ska diskutera eller samtala 

inom gruppen. Varje träff inleds med 

en runda där var och en (både ledare 

och deltagare) får berätta hur man 

mår dagen ifråga, vad man heter och 

vilket ens pronomen är. Varje TBTOträff 

är det en ny person med, nämligen 

konstnären som håller i dagens 

workshop, så därför är detta ett 

stående inslag. Det är helt avgörande 

att man blir kallad sitt rätta namn 

och blir tilltalad med rätt pronomen, 

vilket är vad pronomenrundan syftar 

till. Med en må-runda skapas också 

förståelse för om någon har en dålig 

dag och därför har svårare att vara 

sitt allra mest peppiga jag. 

21

22 

KONSTEN ATT TALA 

ELLER ATT 

INTE GÖRA DET 

Vid redovisningar av övningar 

och under andra samlingar är det 

viktigt att alla deltagare kan känna 

sig inkluderade i diskussionerna. 

Samtidigt måste gruppledare och 

workshopledare vara lyhörda för 

om någon inte vill presentera något 

eller prata inför gruppen. Som 

deltagare måste man kunna känna 

att det är helt okej att säga pass 

om man inte har något att säga för 

stunden. Som ansvarig för gruppen 

bör man å andra sidan vara beredd 

att på nytt bjuda in den som har 

passat tidigare i samtalet när 

diskussionen börjar komma igång. 

Det kan ofta vara så att någon som 

säger pass i början av samtalet 

ändå kastar sig in i diskussionen 

när snacket kommer igång och 

blir lite friare. 

4 

3 

GRUPPÖVERENS- 

KOMMELSER 

Vi har en kontinuerlig verksamhet 

som sträcker sig över minst en termin. 

När gruppen träffas första gången 

sätter alla tillsammans ihop de gruppöverenskommelser 

som ska gälla 

under träffarna. Det är viktigt för att 

alla ska ha en gemensam bild av hur 

man ska förhålla sig till varandra. 

Det är dessutom viktigt att det sker en 

kontinuerlig uppföljning på gruppöverenskommelserna. 

Vad funkar 

mindre bra? Vad behöver vi ändra 

på eller lägga till? Det är också 

gruppledarens ansvar att vissa regler 

kommer dit från början: till exempel 

att alla måste lyssna när någon 

pratar och att man inte får avbryta 

varandra under rundor, att kalla 

alla vid sina rätta namn och pronomen, 

och så vidare.

REPRESENTATION 

BLAND 

WORKSHOPLEDARE 

Vi anlitar konstnärer som på olika 

sätt är hbtq-identifierade till att 

hålla workshops. Detta är viktigt 

för att deltagarna ska kunna känna 

att ledarna delar vissa erfarenheter 

med en själv och har en viss för- 

kunskap om ens livssituation. 

Det är dessutom viktigt med en 

bredd i representationen bland 

workshopledare för att dessa i viss 

mån fungerar som förebilder. Det 

gäller att hitta en bredd ifråga om 

ålder, kön, etnicitet, hudfärg och 

funktionsförmåga bland workshopledarna, 

så att olika erfarenheter 

ska kunna speglas i verksamheten. 

Det handlar också om att olika 

berättelser och maktstrukturer 

ska kunna synliggöras och utmanas. 

Ett viktigt mål med TBTO är att 

deltagarna ska kunna känna att 

det är möjligt att ta plats och göra 

konst oavsett vem man är – då är 

det också viktigt att alla ska kunna 

träffa förebilder att spegla sig i 

och lära sig av. Alla workshopledare 

är självklart också på förhand 

informerade om de gruppregler som 

gäller och att de måste följas. 

5 

D O 

I T 

YOURSELF 

6 

Vår verksamhet präglas av ett 

DIY-tänk, Do It Yourself, vilket 

går ut på att vi skapar en känsla av 

att alla kan skapa, att det viktigaste 

inte är hur duktig man eller hur 

snyggt det blir. Det viktigaste 

under våra träffar är att det är en 

bra och trygg känsla i gruppen 

så att alla kan våga ta ut svängarna 

i skapandeprocessen, såväl som 

under samtal i gruppen. Ibland 

kan sådana samtal bli väldigt 

personliga och då är dessa gyllene 

regler viktiga för att man ska 

kunna känna sig trygg med att 

prata fritt om sin konst och våga 

dela med sig av sig själv. 

23

26 

Ö V N I N 

En av de viktigaste delarna 

i Tusen Bilder Tusen Ord har 

varit de många olika övningar 

som deltagarna har fått 

jobba med i varje workshop. 

Här har vi samlat några 

av de övningar som TBTOkonstnärerna 

har använt sig av. 

De här övningarna är skrivna 

för att kunna användas av dig 

som leder en grupp, men det 

går lika bra att använda dem på 

egen hand eller i en grupp som 

saknar en bestämd ledare.

G A R N A 

TÄNK PÅ ATT… 

Innan man använder sig av dessa övningar 

behöver man läsa ”Sex gyllene regler för 

en tryggare mötesplats”, där vi har samlat de 

metoder och strategier som är viktigast i 

vår verksamhet. Tryggheten på mötesplatsen 

måste alltid komma först, sedan kan 

kreativiteten börja spira! 

Det är ibland lätt för deltagare att fastna 

i tankar om vad som är bra eller dåligt och 

det är många som har svårt att komma 

loss då. Försök på olika sätt att uppmuntra 

deltagare som fastnat att inte fokusera så 

mycket på resultatet, att pröva sig fram och 

att istället se hur det känns att röra sig 

fritt i sitt skapande, att göra om, ändra och 

bryta upp det man har skapat. 

Håll det enkelt hela tiden. Det kan till exempel 

innebära att försöka skapa en känsla av 

att det man håller på med under workshopen 

är som vilken vardaglig grej som helst. 

27

28 

PERFORMANCE: 

Vardag 

in absurdum 

WORKSHOPLEDARE: 

Caroline 

Näslund 

Den här övningen riktar 

strålkastarna mot sådant 

som man gör i sin vardag 

men sällan reflekterar över. 

Målet med övningen är att 

hitta handlingar som kanske 

har blivit till mönster och 

att försöka titta på dessa 

vanor och rutiner ur ett 

nytt perspektiv. Varje grupp 

ska välja minst en sådan 

handling och sedan försöka 

göra en performance utifrån 

den. Övningen handlar helt 

enkelt om att göra konst 

av sin vardag. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Olika typer av rekvisita eller 

kostym (det går lika bra att göra 

övningen utan) 

GÖR SÅHÄR 

Låt deltagarna samarbeta i 

grupper om två eller tre för att 

tillsammans komma på idéer 

till en gemensam performance. 

Deltagarna får sedan femton 

minuter på sig att välja en vana, 

rutin eller vardagshandling som 

det kan vara intressant att sätta 

en twist på, repetera in absurdum 

eller att sätta i en ny kontext. 

Låt deltagarna diskutera och 

brainstorma inom smågrupperna: 

Vad gör vi i vår vardag utan 

större eftertanke? Spåna fritt. 

Vad skulle hända om man 

vände på den handlingen och 

gjorde tvärtom? Finns det någon 

sådan handling som kan vara 

intressant att sätta i en annan 

kontext? 

Hur kan detta iscensättas 

i en performance? 

Gå runt i grupperna och lyssna 

på diskussionerna. Hjälp deltagarna 

att komma på idéer om

någon skulle ha svårt att komma 

på något, eller ställ följdfrågor om 

hur deltagarna tänker att handlingen 

de har valt ska iscensättas. 

Om det behövs kan du ge exempel 

som kan göra uppgiften tydligare: 

Hur skulle det till exempel se ut 

om vi började gå till jobbet 

baklänges? Om en speakerröst 

högt läste upp alla SMS som man 

skrev under en vecka? Efter en 

kvart är det dags för grupperna 

att gå vidare och börja göra sina 

performance. 

GÖR EN PERFORMANCE! 

Nu har deltagarna ytterligare 

femton minuter på sig för att 

göra sin performance. Låt grupperna 

arbeta i varsina rum eller på 

avstånd så att de inte stör varandra. 

Om grupperna ska använda 

sig av rekvisita är det viktigt att 

begränsa tiden de har på sig för 

att välja kläder och material. 

Annars är risken att all tid och 

fokus går åt till att bara välja 

sådant. 

Påminn grupperna om att det är 

helt upp till dem själva hur de 

vill lösa uppgiften och att det inte 

finns något rätt eller fel sätt. Gå 

runt i grupperna under tiden som 

de repeterar. Kör någon fast kan 

du hjälpa till på olika sätt: ställ 

följdfrågor och föreslå enklare 

lösningar. Efter femton minuter 

ska alla grupper återsamlas och 

visa upp sina performance för 

varandra. 

ÖVNINGAR 

UPPTRÄD OCH DISKUTERA 

Låt alla grupper presentera sina 

verk för varandra. Om några 

har valt en särskild plats för sin 

performance får hela gruppen 

gå dit. Diskutera efter varje 

performance: 

Vad tänkte de andra deltagarna 

när de såg verket? Gå en runda 

och låt alla berätta. 

Be gruppen att berätta om 

sin performance. Varför valde 

de att förhöja just den vardagshandlingen? 

Varför på just det 

sättet? Blev de förvånade över 

reaktionerna från publiken eller 

tankarna som väcktes hos de 

andra deltagarna? 

Efter att samtliga grupper framfört 

sina performance kan man 

samtala gemensamt i gruppen 

om vilka andra vardagshandlingar 

som det skulle kunna vara intressanta 

att sätta en knorr på. 

29

30 

GÅ VIDARE 

Fortsätt att samtala i gruppen 

om vad vardagshandlingar och 

rutinmässiga saker i tillvaron 

egentligen har för betydelse. 

Vad är det vi gör när vi äter lunch 

tillsammans? Vad är en rutin? 

När man överdriver en handling 

eller sätter ett nytt regelverk 

kring den, som i övningen, hur 

påverkar det våra möjligheter att 

se på handlingen med nya ögon? 

En sådan här övning är ett bra 

tillfälle för att tänka fritt, försöka 

se sig själv utifrån och dissekera 

sina vardagshandlingar. Vad skulle 

hända om deltagarna började göra 

en sån här performance mitt i 

vardagen? Be deltagarna reflektera 

över sina vardagshandlingar 

under den kommande veckan, 

över varför de gör som de gör. 

Finns det någon rutin som man 

skulle kunna utgå ifrån för att 

göra en performance i vardagen? 


Det kan vara jobbigt att framföra 

en performance inför andra om 

man är ovan vid att göra saker 

inför en grupp. Värm alltid upp 

med ett par lekar eller drama- 

ÖVNINGAR 

övningar som skapar trygghet i 

gruppen, till exempel ”Fyra hörn” 

eller ”Snabba statyer”. Var flexibel 

– om någon till exempel inte 

vill genomföra sin performance 

på plats så kan du fråga om deltagaren 

vill framföra det på något 

annat sätt, till exempel i enskildhet 

men på ett sätt som går att 

dokumentera så att gruppen får 

möjlighet att se och diskutera 

dokumentationen vid nästa träff. 

BAKGRUND 

Övningen har utvecklats i samarbete 

med Lottie Puusa, dramalärare 

vid Tessinskolan i Nyköping. 

Övningen är också inspirerad av 

bland annat Fluxusgruppen. 

Fluxuskonstnären Alison Knowles 

åt till exempel exakt samma lunch, 

en tonfisksmörgås, varje dag 

under flera års tid. Knowles bjöd 

även in andra att äta med henne, 

men bara på villkor att de åt en 

exakt likadan lunch vid exakt 

samma tid. Därmed åt Fluxuskonstnärerna 

inte längre bara en 

tonfiskmacka: de tog handlingen 

“att äta en tonfiskmacka“ och 

satte den under lupp.

LJUDKONST & SKRIVANDE: 

Lyssnings- 

övning 


Imri Sandström 

Ljud omger oss hela tiden, 

det finns ingen tystnad, vi 

rör oss konstant mellan olika 

ljudmiljöer. Att lyssna är, 

kan vara, en kreativ process. 

I den här övningen kommer 

gruppen att få gå mellan olika 

rum, utomhus och/eller 

inomhus. Längs vägen gäller 

det att stanna på olika platser, 

lyssna och skriva ner det man 

hör. Syftet med övningen är 

att lyssna, att undersöka olika 

sätt att lyssna och att hitta 

sina egna språk för ljuden. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Skrivblock, ett till varje 

deltagare 

Pennor 

Att sätta ord på sin ljudmiljö 

är att beskriva och att synliggöra 

sin omvärld, att inta den definierande 

positionen. Att fokusera 

på lyssnandet tar också bort en 

från slentrianartade iakttagelser. 

Genom att noggrant lyssna och 

försöka beskriva det man hör blir 

det möjligt att på ett lekfullt sätt 

komma bort från stereotypa adjektiv 

och ord som vanligtvis används 

för att beskriva världen. 

Lyssnande är en grundläggande 

del i den kreativa processen, i 

musik- eller ljudarbete, men också 

i skrivande. En av de viktigaste 

poängerna med övningen berör 

just detta: att testa på att använda 

sin kreativitet i förhållande till lyssnande 

och språk. Själva texterna 

som bildas av deltagarnas anteckningar 

blir också intressanta i sig, 

en sorts textbaserad ljudpoesi. 

31

32 

GÖR SÅ HÄR 

Det kan vara bra att inleda med 

att tala om ljud på olika sätt. 

Vi lever i en värld där det visuella 

ofta tas för givet och där ljud 

anses vara lite svårare och mer 

abstrakt, så deltagarna har kanske 

inte reflekterat så mycket över 

vilken roll ljud spelar i vardagen 

eller i olika konstformer. Tala 

om vad ljud är (som rörelse och 

vibrationer) och berätta eller prata 

med deltagarna om ljud i film 

eller om musik. 

Gå runt till olika ljudmiljöer och 

stanna i cirka tio minuter på varje 

ställe. Det kan exempelvis vara ett 

torg, en foajé, en matbutik, en 

toalett och en parkering. Välj 

gärna platser som är olika varandra. 

Deltagarna ska lyssna och 

skriva ner allt som hörs. Efter 

att ha stannat och skrivit färdigt 

på den sista ljudmiljön går hela 

gruppen tillbaka, under fortsatt 

tystnad, lyssnandes. Se till att ha 

beskrivit hela övningen tydligt och 

svarat på deltagarnas frågor innan 

gruppen ger sig ut på ljudvandringen. 

Det är viktigt att ha rett ut 

alla frågetecken innan man sätter 

igång, så att alla kan vara tysta och 

fokuserade under lyssningarna. 

ÖVNINGAR 

LÄS UPP 

När hela gruppen samlas igen är 

det dags att läsa upp texterna för 

varandra. Gå en runda och börja 

med texterna från den första 

ljudmiljön. Efter att alla som vill 

har läst upp den texten så går ni 

vidare och tar texterna från nästa 

ljudmiljö, och så vidare. Många 

av de beskrivna ljuden brukar 

komma tillbaka i deltagarnas 

beskrivningar, men på olika sätt 

och med olika ord. Deltagarna 

brukar i regel också ha lagt märke 

till många olika saker. 

DISKUTERA 

Diskutera i gruppen utifrån deltagarnas 

olika sätt att beskriva 

ljuden: 

Härleds det beskrivna ljudet 

till specifika ljudkällor, hamnar 

ljudet eller källan i fokus? 

Är själva ljuden beskrivna? 

Är de onomatopoetiskt beskrivna, 

det vill säga imiterar de 

ljuden? 

Hur kan man tala om ljud? 

Vilka ord brukar man använda 

när man gör det? 

Finns det olika sätt att lyssna?

Hur kan lyssnandet vara en del 

av den kreativa processen? 

TIPS 

Övningen kan byggas på med att 

skriva en kort text utifrån ett antal 

ord som deltagarna får välja ut ur 

sina texter. 

Det kan också vara intressant att 

låta en av de beskrivna ljudmiljöerna 

vara i ett “tyst” rum. Listan 

på hur det låter därinne kan bli 

öronbedövande lång. 

BAKGRUND 

Olika former av lyssningsvandringar 

är vanliga bland människor 

som arbetar med ljud. 

De kan se ut på många olika sätt. 

Kompositören Pauline Oliveros 

anordnar till exempel med sitt 

“Deep Listening Institute” 

workshops och hela läger med 

fokus på lyssnande. 

SERIETECKNING: 

Seriestafett 


Kakan & Kexet 

Seriestafetten är en övning 

där två eller fler personer 

skapar en serie ihop på en 

begränsad tid. Tillsammans 

skapar deltagarna ett gäng 

serier som kan ta vägen precis 

var som helst! Syftet med 

denna övning är att komma 

igång med att rita fort, 

innan tanke och prestation 

hinner sätta in och störa 

skapandeprocessen. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Pennor och papper 

Något att ta tid med, till exempel 

en klocka eller en mobiltelefon 

33

34 

ÖVNINGAR

ÖVNINGAR 

35

36 

GÖR SÅ HÄR 

Seriestafetten kan göras i par 

eller grupp. Den bör helst göras 

kring ett bord eftersom deltagarna 

ska skicka runt papper till varandra 

under övningen. 

Börja med att dela ut ett papper 

och en penna till var och en av 

deltagarna. Någon måste ansvara 

för tidtagningen, men man kan 

gärna turas om att göra det. 

Gruppen kommer sedan överens 

om ett gemensamt tema. Det är 

inte ett måste att utgå ifrån ett 

tema, men det kan underlätta 

första gången man är med i seriestafetten. 

Ett tema kan vara vad 

som helst: objekt, djur, platser, 

minnen eller känslor. Det kan vara 

så vitt skilda saker som ”cykel”, 

”hund”, ”mataffär”, ”senaste 

gången jag blev förvånad”, ”dålig 

mage” eller ”svartsjuka”. 

Bestäm sedan hur länge man ska 

ha på sig för att rita en serieruta 

innan det är dags att skicka vidare. 

Det är bra att sätta en kort tid den 

första gången, två – tre minuter är 

ganska lagom. 

ÖVNINGAR 

STAFETTEN KAN BÖRJA! 

Så snart gruppen har bestämt 

tema och tid kan seriestafetten 

börja! När tidtagningen är igång 

ritar alla deltagare varsin serieruta. 

En serieruta kan innehålla 

vad som helst som man kommer 

att tänka på kring temat. Det finns 

inga regler här, inga måsten – allt 

är rätt! Det enklaste kan vara att 

rita innehållet i serierutan först 

och sedan rama in det. När tiden 

är slut skickar deltagarna sitt 

papper ett steg åt höger och tiden 

sätts igång igen. Deltagarna fortsätter 

rita på det papper som de 

nu har framför sig, och serierna 

byggs därmed på hela tiden. 

När man får tillbaka det papper 

som man själv började på, och 

stafetten har gått laget runt, så är 

övningen slut. Skicka runt serierna 

och titta på vad alla har skapat 

tillsammans, eller sätt upp alla 

serier som en utställning om det 

finns en lämplig vägg eller yta att 

göra det på. Man kan också 

gärna sammanställa alla serier 

i ett fanzine. 

DISKUTERA 

Efter att deltagarna har tittat på 

serierna kan gruppen samlas i en

Måla utan att lyfta pennan – 

ett enkelt sätt att hitta nya 

former och stilar. 

KAKAN OCH KEXET 

Sudda inte! Gyllene regel i början. 

 

 

Visa det du gör för andra 

 

Rita citat eller låttexter 

som inspirerar dig för 

att de är så fantastiskt 

bra eller dumma. 

– ett viktigt steg i att ta det 

du gör på allvar. 

Lyssna på radiodokumentärer 

samtidigt som du ritar. Fokus 

på annat gör att prestation- 

skraven kan släppa 

 

i tecknandet. 

Låt dig inspireras, härma! 

Alla du inspireras av har i sin 

tur influerats av andra så var 

inte rädd för att du kopierar, 

det gör ändå alla andra också. 

Att härma är dessutom ett 

mycket bra sätt att hitta sin 

egen skapandeform. 

 

Rita det du skrattat åt idag. 

Du behöver inte skapa det 

roliga själv, utan det du 

upplevt som roligt idag 

 

är roligt. 

Lek med anatomin. Det du 

tecknar behöver inte vara 

realistiskt. 

 

Kritisera efteråt, inte under tiden. 

Kom ihåg att det endast är 

du som sätter gränserna 

för vad en serie är! 

 

Du är bäst! 

Puss!!! 

 

 

Rita dagbok – ett enkelt sätt att 

sammanfatta upplevelser, 

och även bra terapitips! 

Testa nya tekniker och material 

– rita med kol, vattenfärg, på 

datorn, klipp i tidningar 

och så vidare. 

Din upplevelse och historia är viktig! 

Glöm aldrig det! 

 

TIPSAR & TRIXAR! 

 

 

Klottra på nåt papper under 

tiden du lyssnar på föreläsningar 

eller när du pratar i telefon – rita 

prickar, streck, mönster, rita av 

personer. Spara det du gör och 

montera in i en skissbok eller 

använd för inspiration 

till att rita vidare. 

37

38 

ring för att prata om övningen. 

Gå en runda och låt alla berätta: 

Är prestation ett positivt eller 

negativt laddat begrepp för dig? 

Vad hände med din prestation 

under övningen? 

Hur fungerar tidspress för dig, 

positivt eller negativt? 

BYT TEMA! 

Se vad som händer när man byter 

tema! Försök att växla mellan 

breda teman som till exempel 

”kärlek”, och smala teman som till 

exempel ”små blå avlånga saker”. 

Diskutera i gruppen hur olika 

resultaten blir. Vad beror det på? 

Vad känns mest inspirerande att 

jobba med? Det finns förstås inget 

rätt svar på sådana frågor, syftet 

är helt enkelt att ge deltagarna tillfälle 

att prata om och formulera 

sig kring vad som inspirerar dem. 

LÅT DET TA TID 

Prova att göra seriestafetten på 

olika lång tid. Öka och minska 

tiden deltagarna har på sig för 

varje serieruta, se vad som händer 

om man bara har 30 sekunder på 

sig. Det är samtidigt viktigt att 

inte välja en alltför lång tid 

ÖVNINGAR 

eftersom syftet med övningen är 

att få deltagarna att släppa på de 

krav och den prestationsångest 

som kan finnas kring kreativitet 

och skapande. Alltså, tänk inte – 

bara rita! 

GÅ VIDARE 

Gör gärna övningen flera gånger 

på raken. Om det är en grupp 

som träffas flera gånger kan varje 

träff inledas med en seriestafett. 

Övningen kan alltså fungera som 

startövning till vilken typ av workshop 

som helst, men den är också 

fin bara som den är. 


Det viktigaste syftet med övningen 

är att komma igång att rita utan 

att prestationsångesten hinner 

kicka in, den smyger sig gärna 

på i tid och otid. Det är därför 

viktigt att anpassa övningen efter 

gruppens erfarenheter av prestation. 

En sak som tidspress kan 

vara motiverande för vissa men 

rent förödande för andra. Det är 

viktigt att vara vaksam på hur 

deltagarna reagerar under övningens 

gång, om någon kritiserar 

sitt skapande eller inte ritar.

Använd diskussionsfrågorna till 

att komma fram till hur eller om 

övningen passar bra för gruppen. 

Ibland kan det behövas en paus 

för diskussion i mitten av 

övningen, ibland kan det räcka att 

diskutera efter avslutad övning. 

BAKGRUND 

Övningen kommer ifrån vårt kära 

Dotterbolag som vi, Kakan och 

Kexet, är en del av. Dotterbolaget 

är ett feministiskt serienätverk 

för kvinnor och transpersoner. 

SKRIVANDE: 

Skriva dialog 


Jennie 

I denna övning får deltagarna 

skriva en kortare dialog 

mellan två personer. För att 

släppa loss kreativiteten är 

dialogen inramad av en 

slumpmässigt vald situation 

och av ett samtalsämne. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Papper i två olika färger, 

en ljusare och en mörkare 

Papper att skriva på 

Pennor 

GÖR SÅHÄR 

Dela ut de färgade lapparna, fem 

lappar av varje färg till alla deltagare. 

På lappar av den ena färgen 

ska deltagarna skriva olika 

situationer som två personer kan 

befinna sig i, en situation per lapp. 

Det kan till exempel vara “de 

39

40 

väntar på bussen” eller “de sitter 

i en båt som håller på att sjunka”. 

På lappar av den andra färgen 

skriver deltagarna ner samtalsämnen 

som två personer kan prata 

om. Det kan vara allt mellan himmel 

och jord, inga samtalsämnen 

är för tråkiga eller orealistiska, 

exempelvis “de pratar om rymden” 

eller “de planerar sitt bröllop”. 

När alla har skrivit klart viker 

man ihop lapparna och samlar in 

dem i två olika behållare: 

situationslappar i den ena och 

samtalsämneslappar i den andra. 

Därefter får deltagarna dra en 

lapp ur varje behållare. Om man 

får sin egen lapp kan man förstås 

byta. Övningen handlar nu om att 

på relativt kort tid, max 10 minuter, 

skriva en dialog mellan två 

personer utifrån förutsättningarna 

givna av de två lapparna. 

ÅTERSAMLING 

När alla har skrivit färdigt, eller 

när tiden är slut, kan ni gå en runda 

där alla som vill får tillfälle att 

läsa upp sina texter. Uppmuntra 

deltagarna att läsa, oavsett hur de 

tycker att övningen har gått. 

Peppa gruppen genom att prata 

om hur man kan lära sig mycket 

ÖVNINGAR 

om sitt eget skrivande bara genom 

att läsa upp för andra. 

DISKUTERA 

Efter att deltagarna läst upp sina 

texter kan det gärna få finnas utrymme 

för åhörarna att ge spontan 

respons. Var det något särskilt 

man reagerade på när man hörde 

en text? Prata om hur man tolkade 

texten och vad det var man 

reagerade på. Gå sedan vidare och 

prata om hur övningen gick: 

Vad var svårare med att skriva 

dialogen och vad var enklare? 

Hur kan dialoger låta i verkligheten 

och vad krävs för att 

skrivna dialoger ska kännas 

verklighetstrogna? Är det viktigt 

att det känns verklighetstroget? 

Finns det andra saker som är 

viktiga när man läser och 

skriver? 


En tydlig ram för dialogerna kan 

också ha en motsatt effekt för 

vissa deltagare. Om nån har svårt 

att skriva kan du påminna om att 

det alltid är tillåtet att bryta mot 

övningens regler, men att målet 

är att man ska testa andra sätt att 

skriva än de man är van vid.

SKRIVANDE: 

Frågelistor 


Sara Hallström 

Övningen går ut på att göra 

en lista i form av ett antal 

frågor utifrån de tankar som 

en bild kan väcka. Att börja 

med att samla in något på 

ett ganska vardagligt vis, till 

exempel i form av en lista, 

kan vara ett sätt att avdramatisera 

skrivandet – utan att 

för den skull ta bort något av 

allvaret i att uttrycka sig. 

Genom att dela med sig av 

sina tankar och frågor med 

varandra kan man också tala 

om hur ett gemensamt 

skrivande och berättande 

kan se ut och vad det kan ge. 

Papper 

Pennor 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Massor av bilder: tidningar, 

urklipp, vykort, foton, etcetera 

FÖRBEREDELSER 

Den här övningen är uppdelad 

i två delar. Det går lika bra att 

göra dem efter varandra vid samma 

workshoptillfälle som att göra 

dem var och en för sig. 

I den första delen får deltagarna 

välja ut en bland flera bilder som 

ligger utspridda på ett bord eller 

en stor yta, för att sedan använda 

den valda bilden att skriva utifrån. 

Det måste finnas många bilder att 

välja mellan, fler bilder än det är 

deltagare. Förbered urvalet av 

bilder innan workshopen genom 

att välja ut och ta med bilder 

hemifrån eller klippa ut ur tidningar 

och böcker. Det går också 

bra att inleda övningen med att 

låta deltagarna gå igenom tidningar, 

broschyrer och dylikt för att 

själva klippa ut bilder. Bilderna får 

gärna vara mångtydiga, lockande, 

märkliga, enkla, fula, vackra, 

komplexa och olika varandra. 

41

42 

ÖVNINGAR

ÖVNINGAR 

43

44 

STEG ETT 

– FRÅGELISTAN 

När deltagarna har valt varsin 

bild ska de titta på den och skriva 

ner cirka tio frågor till bilden. 

Övningen handlar snarare om de 

scener, liv och situationer som 

bilderna utgör, än vad fotografen 

har tänkt eller hur den har belyst 

bilden. Frågorna kan vara av 

vilken karaktär som helst, gärna 

ganska “fria”, det vill säga att om 

deltagarna vill så kan de fantisera 

vilt. Om det finns personer på 

bilderna kan man också ställa 

frågorna direkt till dessa. Genom 

att samla alla sina frågor på ett 

papper får deltagarna sedan en 

sorts “frågelista”. 

Deltagarna ska själva komma på 

sina frågor. Om någon har svårt 

att komma igång kan du ge exempel 

på olika frågor. Det kan vara 

så vitt skilda frågor som: 

Är detta ett lyckligt hem? 

Hur kom de dit? Har du något 

gemensamt med den här platsen? 

Är drottningens tänder av guld? 

Vem har ställt dit den röda skon? 

Är du hungrig? Vad kostar 

hennes kläder? Varför är det 

våldsamt? Varför gråter ni? 

ÖVNINGAR 

Vem ska hållas ansvarig? Vem är 

det som fyller år? Vad arbetar 

de med? Hur ser deras dans ut? 

Vem kammar ditt hår? 

FRÅGA BILDEN! 

Varje deltagare väljer sedan ut två 

frågor från sin lista. Låt alla göra 

sitt urval innan du ger några ytterligare 

instruktioner. 

När alla har valt två frågor ska de 

skriva varsin text utifrån sina två 

frågor. Den enda regeln är att texten 

ska ta avstamp i bilden och att 

den ska innehålla bägge frågorna 

någonstans. De kan vara var som 

helst i texten – frågorna behöver 

till exempel inte inleda eller avsluta 

texten om man inte vill det. 

ÅTERSAMLAS 

Efter femton minuter, eller när 

det känns som att alla är färdiga, 

är det dags för gruppen att återsamlas. 

Gå en runda och låt alla 

deltagare visa vilken bild de har 

valt och berätta om hur det kom 

sig att de valde just den. 

När deltagarna har visat och berättat 

om sina bilder kan alla som vill 

läsa upp sin text och/eller frågorna 

de skrev till bilden i en runda.

STEG TVÅ – 

”HUR ÄR DET ATT…” 

Gruppen kan sedan gå vidare 

genom att göra ytterligare en 

uppgift utifrån en frågelista, denna 

gång med helt nya frågor som 

inte har med bilderna att göra. 

Det är alltså bara genom uppspaltandet 

av frågor i listform som de 

olika momenten liknar varandra. 

Låt deltagarna skriva tio frågor 

var, frågor som alla börjar med 

orden: “Hur är det att...” Deltagarnas 

uppgift är alltså att 

skriva ut hela frågan med en 

valfri fortsättning som de själva 

hittar på. 

Det är helt upp till deltagarna 

att själva formulera frågorna, 

men om någon har svårt att komma 

igång kan du ge exempel på 

hur en sådan fråga skulle kunna 

se ut: Hur är det att få en blomma 

uppkallad efter sig? Hur är det 

att inte känna? Hur är det att 

vara främmande? Hur är det att 

leva sin utopi? Hur är det att inte 

få tala? Hur är det att älska 

pengar? Hur är det att bryta mot 

reglerna? Hur är det att ta 

hand om någon? Hur är det att 

hata? Och så vidare… 

ÖVNINGAR 

ÖPPNA SVAR 

Låt deltagarna välja en fråga var 

från sin lista. Skriv den utvalda 

frågan på en ny lapp, och blanda 

alla lapparna. Deltagarna får 

sedan dra varandras frågor: om 

någon får sin egen fråga är det 

bara att lägga tillbaka den och 

dra en ny. 

Den fråga man får försöker man 

sedan skriva ett svar till. Det gäller 

att skriva ett svar i en mycket 

vid bemärkelse. Det kan till exempel 

vara en reflektion, en undersökning 

eller en associativ tanke 

runt det som frågan gäller. 

Det kan variera från grupp till 

grupp hur mycket tid som behövs 

till en sådan här övning. Anpassa 

tiden utifrån gruppen. I regel 

brukar vara 10 –15 minuter vara 

lämpligt, men man kan också låta 

övningen ta längre tid än så. 

SAMTALA 

När tiden är slut återsamlas 

gruppen. Gå en runda och låt 

deltagarna berätta vilken fråga de 

hade och hur det kändes att göra 

uppgiften. De som vill kan också 

få läsa upp sina texter. Det här 

kan vara ett sätt för deltagarna 

45

46 

att skriva texter som inte behöver 

bli ”litterära” eller ”färdiga” på 

en gång, utan som börjar i undersökandet. 

Samtala om vad deltagarna 

tänkte på under övningen 

och uppläsningarna, och om vad 

skrivande kan vara: 

Måste man veta exakt vad 

man vill berätta när man börjar 

skriva? 

Hur skiljer det sig åt om man 

jobbar själv eller tillsammans 

med andra när man skriver? 

Hur är det att börja skrivandet 

med en fråga? 

GÅ VIDARE 

Att göra en lista kan vara ett sätt 

att strukturera upp tankar, att 

samla in något, att hitta sina 

spänningsfält, att sätta ord på vad 

man känner eller att inte behöva 

göra det perfekt från början. 

Prata om olika sätt att använda 

sig av listor. Brukar någon av 

deltagarna skriva listor? Hur kan 

man använda listor på andra sätt 

för att göra olika typer av texter? 

Vad finns det för exempel på texter 

som utgörs helt av listor? 

ÖVNINGAR 

MUSIK: 

Du har en låt 


Frida Selander 

Syftet med denna övning är 

att visa att alla går omkring 

och bär på låtar, och att det 

inte är jättesvårt att skriva 

en egen. Det handlar om att 

leta efter saker som man själv 

tycker om, att ha kul och lattja 

med ljud och ord. I slutändan 

kommer alla deltagare att ha 

gjort varsin låt, utan att man 

knappt har tänkt på det. 

Alla behöver: 

Gitarr 

Penna 

Papper 

Mobiltelefon 

MATERIAL

Övningen vill visa att melodier, 

klanger och text finns i oss alla, 

det gäller bara att släppa fram det. 

Det behöver inte bli en hit eller 

radiosingel. Alla kan göra en låt, 

däremot är det inte säkert att alla 

vill göra en låt eller finner någon 

glädje i det. Det är dock värt att 

pröva, för det kan vara riktigt kul 

och kännas bra för själen. Under 

övningen kommer alla deltagare 

att få sitta var och en för sig själv 

och få utforska gitarren, sin egen 

röst och textförfattande. 

HITTA PÅ ETT ACKORD 

Börja med att prata lite om gitarren. 

Att man inte behöver veta vad 

de olika tonerna heter eller hur 

de hör ihop. Det går att pröva 

sig fram till vad man själv gillar. 

Berätta om olika sätt att slå an en 

sträng. Visa att man kan trycka 

ner toner var som helst på den 

långa halsen, flera samtidigt eller 

enstaka var för sig. 

Alla får ta varsin gitarr och gå och 

sätta sig på egen hand, i ett eget 

rum eller på något annat sätt lite 

avskilt. Nu ska deltagarna utforska 

gitarren. Den får användas och 

spelas på hur man vill, det finns 

inga rätt eller fel. Målet är att 

hitta två olika ackord eller klanger 

som man tycker låter bra. Det kan 

räcka med att trycka ner fingret 

på en sträng och slå an på gitarren 

för att hitta ett sådant ackord 

eller en sådan klang. Meningen 

är att sitta en stund med gitarren 

och leta, leka, experimentera och 

lyssna. 

ÖVNINGAR 

DÄR FINNS EN MELODI 

Gå sedan vidare med att låta deltagarna 

sammanfoga de två ackorden 

eller klangerna. Uppmuntra 

deltagarna att göra detta på olika 

sätt och att byta mellan dem. I 

detta moment ska varje deltagare 

dessutom lägga till sin röst. Det 

gäller helt enkelt att nynna till 

ackorden, att försöka hitta en 

melodi eller en rytm. Precis som i 

första momentet så kan det gärna 

få vara väldigt enkelt. Man kan till 

exempel växla mellan två toner i 

nynnandet, eller sjunga på en och 

samma ton över båda ackorden. 

Tonen kommer att kännas olika 

med olika ackord. 

ETT SMS BLIR TEXT 

Be alla deltagare att välja ut ett 

SMS som de tycker om från sina 

mobiler. Detta SMS ska sedan 

47

48 

ÖVNINGAR

ÖVNINGAR 

49

50 

användas som text till ackorden 

och melodin eller rytmen. Det 

gäller helt enkelt att sjunga eller 

tala texten till ackorden. Sedan 

har alla varsin låt! 

Om deltagarna vill spelar man 

upp sina låtar för varandra. Det 

kan kännas omöjligt att spela för 

andra, men uppmuntra alla till att 

spela upp och försök att inte göra 

en så stor grej av det. 

SAMTALA 

Låt deltagarna sätta sig två och 

två och intervjua varandra: 

Vad har du för relation till 

gitarren? Berätta om din historia 

med instrumentet! 

Vad har du för relation till din 

röst, till att sjunga eller använda 

den på olika sätt? 

Berätta om en favoritlåt. Vad är 

det som du tycker om med den? 

Samlas sedan i helgrupp och låt 

paren berätta om varandra för 

resten av gruppen. Det blir också 

ett sätt att lära känna varandra lite 

bättre inom gruppen. 

ÖVNINGAR 

GÅ VIDARE 

Dels kan man jobba vidare på 

låten som kom fram av övningarna. 

Ska det till något mer? Ett 

till ackord eller mer text? Dels 

kan man göra samma övning igen 

fast med variation. Det går till 

exempel att blanda de ackord man 

själv hittat på med ackord som 

man kan sen tidigare. Man kan 

också använda ett kort SMS som 

titel och skriva en text utifrån den. 

Framförallt gäller det att bara sitta 

och testa sig fram med gitarren 

och att under avslappnande 

former undersöka sin egen röst. 

Att leka runt och att ge det tid. 


Det kan vara svårare för de som 

är vana att spela gitarr att hitta 

nya, okända ackord. De kan ofta 

vara låsta vid all den kunskap de 

har sedan tidigare. Då får man 

hjälpa till lite, försöka klura ut 

vad deltagarna kan och försöka 

hitta vad som fortfarande kan 

vara outforskat för dem.

VÅRA VÄNNER

Ditt bästa tips till unga personer som 

vill hålla på med konst? 

Använd humor men ta dig själv och din 

konst på allvar. Du behöver ingen särskild 

utbildning för att kunna göra konst eller 

för att kalla dig konstnär. 

Hur började du med det du håller på med? 

Jag skrev mycket poesi och har alltid gillat 

att stå på scen, så jag började läsa mina tex- 

VÅRA VÄNNER 

ZAFIRE VRBA 

Konstnär och hantverkspedagog 

Bor: Solna 

Ålder: 31 år 

Favoritdoft: Myrra eller syrener 

Vad inspirerar dig? 

Pantertanter, 

queera tonåringar, 

gränsöverskridande 

pensionärer, joddling 

och neonfärger. 

ter högt. Sen kändes det kul att blanda in 

rekvisita, eld, ritualer och scenkläder. Det 

blev mer som performance och efterhand 

hittade jag andra galna konstnärer som jag 

jobbar med ibland. Hantverk har jag sysslat 

med på varje ledig stund sen jag lärde mig sy 

på maskin som 13-åring. 

Hur ser en arbetsdag ut för dig? 

Ganska ofta jobbar jag i olika verkstäder eller 

skolor och lär ut sömnad, snickeri och trixar 

med symaskiner som inte vill funka. Eller så 

syr jag nya scenkläder i min egen textilverkstad. 

Förhoppningsvis hinner jag också repa 

en kommande performance och öva på min 

lilla miniorgel. 

Vad håller du på med just nu? 

Jag jobbar med ett par performanceverk och 

en film om lust.

Vad gör du om 15 år? 

Jag experimenterar med grafik, gör konst 

av människors röster och har ett par barn 

tillsammans med ett gäng vänner. 

Vilka sammanhang får dig att känna dig 

trygg och inspirerad? 

Allra bäst trivs jag i sammanhang som är 

åldersblandade och helnyktra. 

Vad är hantverkspedagogik? 

Hantverk är ett perfekt verktyg för att 

uttrycka sig, att umgås kring, för att lära 

sig saker eller träna sin koncentration och 

motorik. Vi hantverkspedagoger jobbar i 

alla tänkbara material och på många olika 

ställen som skolor, dagliga verksamheter, 

äldreboenden eller fängelser. Själv jobbar 

jag på fritidsgården Egalia och på en gymnasieskola 

i Stockholm. 

Vad driver dig att hålla på med det du gör? 

Jag är först och främst nyfiken och tycker 

om att göra konkreta saker för att förändra, 

förbättra, protestera eller hylla. Jag brukar 

drivas av olika känslor och försöker att använda 

hela känslospektrumet. Hopp, frustration, 

hat, kåthet, glädje eller vrede är alla 

utmärkta källor till energi, och jag tror på 

att blanda hejvilt. På så vis blir det möjligt 

att göra konst och vara aktivist utan att bli 

varken utarbetad eller uttråkad!

VÅRA VÄNNER 

Sandra 

Mujinga 

Student på konsthögskola 

Bor: Malmö 

Ålder: 22 

Favoritdoft: Regn 


Musik och ljud. Actionfilmer. Enkla sångtexter, 

upprepningar som ett grepp. Material 

och teknik, textil, arkitektur och kläder 

(speciellt oanvändbara och roliga plagg 

som till exempel turtleneck, haha…). Nick 

Cave (konstnären), Yinka Shonibare, Leigh 

Bowery. Ordspråk och normer. Jag blir 

också väldigt inspirerad av pinsamma tystnader. 

Ditt bästa tips till unga personer 

som vill hålla på med konst? 

Ta dina intressen på allvar. Börja någonstans, 

var som helst, med något du är intresserad 

av och gräv och gräv djupare.

Hur började du med du håller på med? 

När jag gick på Einar Granum (konstskola 

i Norge) så hade vi en kurs med den norska 

performancekonstnären Tori Wrånes. Kursen 

var bara en vecka, men den var fantastisk! 

Alla var så engagerade och vi gjorde 

bland annat en performance som varade i 

nio timmar. Vi var drygt tio personer som 

alla åkte skidor som black metal-folk. Jag 

hade inte åkt skidor på länge och det kom 

till en punkt där jag var nära att vända och 

åka hem, men jag gjorde ändå inte det. 

Efter det insåg jag att om en performance 

kunde få mig att åka skidor i nio timmar så 

var det definitivt en konstform jag var 

tvungen att utforska mer. 


En kanna kaffe när jag vaknar, och teori. 

Jag tycker bäst om att läsa på morgonen för 

då är jag inte så rastlös. Brukar försöka 

vara på skolan senast klockan tio. Man kan 

säga att jag jobbar mer fysiskt resten av 

dagen, i min ateljé eller ute någonstans på 

jakt efter material, filmer eller för att fota. 

Sen gillar jag att avsluta dagen med att läsa 

en bra bok. 


Jag jobbar med två performance-projekt. 

På sistone har jag också jobbat mer och 

mer med ljud, allt från att vara dj till att 

göra egen musik och att experimentera med 

sång. Till hösten ska jag satsa mer på att 

göra skulpturer. Jag saknar att jobba stort 

och fysiskt, att inte sitta med näsan i en bok 

eller framför datorn hela tiden. 


Förhoppningsvis har jag haft en massa 

samarbetsprojekt och rest runt i världen, 

haft tid att verkligen fördjupa mig och 

engagera mig i vad det än kan vara. Vem 

vet, kanske jobbar jag som lärare med unga 

konstnärer. 

Vilka sammanhang får dig 

att känna dig trygg och inspirerad? 

Att få rutin på saker och sen förlita sig på 

och hålla fast i den rutinen så länge som 

möjligt. Att kunna jobba med projekt så 

länge jag vill, allt behöver inte bli färdigt. 

Det är också viktigt för min del att engagera 

mig i andra saker som inte nödvändigtvis 

har att göra med konsten, till exempel 

att spela basket! 

Hur kan konsten utmana heteronormen? 

Allt från att beröra generella frågor om 

kön till rent konkret. På ett undersökande 

plan så tror jag att det handlar om att ställa 

sig kritisk till sådant som verkar ”självklart”. 

Jag nämnde tidigare Leigh Bowery 

som var och är en väldigt inflytelserik performancekonstnär, 

kläddesigner, etcetera, 

på åttio- och nittiotalet. Han jobbade med 

att synliggöra sig själv i egenskap av att 

vara en öppen homosexuell man med aids, 

vilket han sen också dog av. Det här var

under Thatcher-regimen i Storbritannien, 

då HIV-positiva osynliggjordes. Med kläder 

och olika redskap eller rekvisita försökte 

han abstrahera sin kropp, till exempel genom 

att omforma sina bröst med gaffatejp, 

använda en människa som ett smycke eller 

som en väska. Han väckte frågor om kroppen, 

normalitet, kön och sexuell läggning. 

Jag vill mena att han uttryckte styrka med 

starka uttryck. 

Sen har vi också Michael Onona från 

Marocko som representerar något helt 

annat med sina poetiska målningar, nämligen 

sårbarhet. Både kvinnorna och männen 

som han målar av är nakna – kanske för 

att visa hur människan ser ut bakom sina 

masker? Men hur sårbara hans motiv än 

kan framstå så blir de ändå presenterade på 

ett respektfullt sätt. Så det är kanske det, 

att konsten är ett rum där man kan diskutera 

både styrka och sårbarhet. 

Hur går det till när du börjar 

med ett konstverk? 

Jag har flera anteckningsböcker där jag 

skriver ner allt från det som inspirerar mig 

till sådant jag drömmer, hur banala saker 

det än kan vara. När det är något som verkligen 

fångar min uppmärksamhet gör jag 

en massa tankekartor, storyboards, skriver 

ned associationer och research. Jag har ofta 

svårt att bestämma mig, men tror att jag 

har blivit bättre på att kasta mig ut i saker. 

Att våga satsa och ta vara på all konstruktiv 

kritik jag får. Det var väldigt viktigt för 

mig att experimentera så mycket jag kunde 

det första året på konsthögskolan, att våga 

”göra fel” och gå vidare.

Alexandra 

Falagara 

Jag arbetar 

med visuell 

kommunikation, 

och ord! 


Bland annat den fantastiska tecknaren 

Jillian Tamaki, bildmagikern Anna Giertz, 

genikonstnären Dynasty Handbag, übersmarta 

illustratörsundret Beata Boucht, 

supercoola Fulskribenten Malin Holgersson 

och the queen of glass Åsa Jungnelius. 



Var nyfiken! Fiska inte efter andras godkännande 

– gör sådant du tror på själv. 

Var kompromisslös utan att vara tjockskallig. 

Var öppen för förslag! Samarbeten kan 

ge oväntade resultat. Skapa dig en egen väg 

och försök att inte fastna i självkritik. 

VÅRA VÄNNER 

Bor: 

Stockholm 

Ålder: 30+ 

Favoritdoft: 

Red Harissa, 

CdG. Och 

från naturen: 

oregano. 


Tecknandet har alltid varit ”mitt kall”. 

När jag var en liten knatte berättade min 

mamma att man kan arbeta som konstnär 

– och jag bestämde mig för att bli det. Min 

formella utbildning fick jag sedan på 

Konstfack.


Det varierar mellan intensivt ös när jag 

har många deadlines och total förlamning 

när jag plötsligt har tid över för egna 

projekt. För att komma in i arbetsro måste 

jag vara ensam ett par dagar, koncentrera 

mig på att tänka hela tankar. 


Jag är i insamlingsfasen för ett eget bokprojekt, 

så jag letar inspiration och idéer 

i text och bild, skriver och tränar. 


Fyller 50 år. Shit! 

För att komma in i 

arbetsro måste jag 

vara ensam ett par 

dagar, koncentrera 

mig på att tänka 

hela tankar. 

Vilka sammanhang får dig att känna 

dig trygg och inspirerad? 

Tillåtande miljöer där kritiken är relevant 

och kommer ur en vilja att hjälpa en 

framåt. Redaktionen på tidskriften Ful 

har varit en sådan plats för mig – såväl en 

varm famn som en kick i baken. 

VÅRA VÄNNER 

Hur kommer man runt 

prestationsångest? 

Tänk på vad du innerst inne vill själv och 

jämför dig inte med andra, man gör det 

man kan för stunden. Mer än så kan man 

inte göra – och det är OK! Det tar tid 

att utvecklas. Ge saker tid. Var sann mot 

dig själv. Och tillåtande! Självkritiken 

kommer alltid att finnas där, man får välja 

om man ska se på den som ett gift eller 

som en sporre. Var schysst mot dig själv! 

Hur jobbar du som illustratör 

med hbtq-frågor? 

Jag är medveten om att jag är med och 

formar/utvecklar bildspråket och att 

jag har ett ansvar – jag ifrågasätter 

rådande ideal och vill vända upp och ned 

på invanda föreställningar om hur saker 

och ting ”ska” se ut. Hbtq-frågor är inget 

jag explicit arbetar med men jag behåller 

mina normkritiska brillor på 24-7 och är 

noggrann med att inte reproducera och 

sprida fördomar och tankefel av gammal 

vana. Det är min ambition.


I princip alla som kämpar på med saker de tror 

på och uttrycker det i behov och viljor. 

Ditt bästa tips till unga personer som vill 

hålla på med konst? 

Gör det Du vill. Pröva. Älska att misslyckas. 

Det finns inga sanningar. 


Jag transade som Carola i 7-årsåldern på farfars 

60-årskalas. Alla älskade det. Jag älskade att 

stå på scen. Sen slutade jag visserligen transa, 

men stannade på och i närheten av scenen. 


Om jag repeterar som skådespelare så är jag 

på teatern 9-17 och gör mitt bästa för att vara 

en bra medspelare hela tiden, vare sig jag är 

Skådespelare 

och Dramatiker 

Bor: Göteborg 

Ålder: 34 

Favoritdoft: 

Sommarens första 

regnvåta asfalt 

skådespelare, regissör eller kollega. Om jag 

skriver brukar jag oftast krisa i några veckor, gå 

och tänka mycket, be folk kritisera mina idéer. 

Sen vaknar jag till liv någon kväll vid elvatiden 

och kan inte sluta skriva på flera, flera timmar. 

Om jag undervisar eller regisserar brukar jag 

vara väldigt noga med planering innan start, 

bra uppvärmningar, lyssna in var alla är innan 

vi tar itu med dagens schema. 


Jag repeterar en föreställning om kroppskomplex 

som heter Fetto. Samtidigt skriver 

jag på en ny pjäs för Riksteatern – Järnnatt 

– som tar vid lite på samma spår som mina 

tidigare pjäser …efter Fredrik och No Tears 

For Queers. 


Vet inte – krisar med det just nu. För 15 år 

sen tänkte jag att jag ville – då om 15 år – 

ha hunnit bli skådespelare, fått ge ut pjäser, 

spelat en monolog, undervisat, gett ut en skiva, 

regisserat, jobbat med film och radio. Nu har 

jag gjort allt det. Därför – en kris. 



Tydlighet och öppenhet. Och människor som är 

bra på att säga ja och pröva, och som inte är 

ängsliga eller rädda för att misslyckas.

Hur har du jobbat med hbtq-frågor 

i teater och drama? 

Både i text och gestaltning har jag använt 

mig av mina egna erfarenheter av att vara 

icke-straight. Jag har också använt mig av 

samhällets normer, sociala regler och politiska 

dogmer för att få nya berättelser, som istället 

berättar om mig och mitt, att synas på scen. Jag 

har velat att det arbetet ska få synas på fler platser 

än i storstäderna, och där har Riksteatern och 

Regionteater Väst varit perfekta plattformar 

med sina turnerande uppdrag. 

Jag har projektlett en 3-årig satsning på 

teater för ungdomar om kön och identitet, 

Projekt:ID, där 7 produktioner med helt olika 

aspekter av identitet har spelats i hela landet. 

De tre senaste somrarna har jag även jobbat 

som en av huvudlärarna på Teaterhögskolan i 

Stockholms sommarkurs ”Hbtq – Normkritisk 

Gestaltning”, just för att få vara med och 

bredda idéer om vilka som får stå på en scen, 

vilka historier som berättas och i vilka forum 

man får göra det. Deltagarnas liv, erfarenhet 

och viljor har fått stå i centrum – inte massa 

gamla idéer om hur teater skall genomföras 

eller vem som skall få spela vad. 

Om du fick en miljon till ett projekt som skulle 

få unga hbtq-personer att må bättre, 

vad skulle du då hitta på? 

Jag skulle ge pengarna till de hbtq-personer 

som vill driva och göra sina egna projekt, inte 

mina. Sen skulle de få mig som bollplank om de 

ville. Mer open sources, liksom. 

Namn: 

Maja Karlsson 

Musikmakare 

Musikmakare 


Bor: 

Malmö 

Ålder: 

33 

Favoritdoft: 

Kaffe Kaffe 

Folk som inte behöver vara omtyckta och folk 

som jobbar hårt för vad de tror på och folk 

med egensinnig begåvning. 



1. Våga göra konstiga saker. 

2. Orka jobba med och förbättra dina grejor 

– om du vill kommunicera med världen.


En kompis hade en dator som jag planlöst 

började spela in musik på. Efter ett tag sade 

en annan kompis att jag ju hade gjort en hel 

skiva, och jag upptäckte att det var sant. 

Plötsligt var jag en som gjorde skivor. 


Då jobbar jag på museum och sysslar inte 

alls med konst. Det händer istället på 

kvällar och under semestern. Ibland tar jag 

tjänstledigt för att åka iväg och göra en 

konsert. 


Då och då gör jag konserter med låtar från 

min senaste skiva. Den senaste månaden har 

jag hållit mitt första föredrag och lett min 

första workshop. 


Mer föredrag, mer workshops. Om allt går 

som jag hoppas så håller jag också kurser 

i självförsvar för hbtq-människor. 



Mitt eget gosiga hem och att titta på Buffy 

the Vampire Slayer. Eller, när tillfälle 

finns, besöka en stad som har tagits över 

av hbtq-folket. 

VÅRA VÄNNER 

Vad betyder det för dig att tillhöra 

någon slags hbtq-sammanhang? 

I min vardag finns för lite queer. Jag märker 

ibland, i ”vanligt” heterofikasnack, att 

jag inte är i mitt eget sammanhang. Det 

är vid särskilda tillfällen, som på en 

pridefestival, som jag känner att wow, så 

här borde det vara oftare. Första gången 

jag var på Copenhagen QueerFestival och 

såg världens blandning av skägg, läppstift, 

dreads och lackstövlar bestämde jag mig 

för att komma ut. Så att sammanhanget 

finns någonstans är livsviktigt. 

Hur går det till när du skriver en låt? 

Det börjar oftast med en fras, som är både 

melodi och text. Den har en viss attityd, 

men den har först inget sammanhang. 

Oftast kan jag aldrig ändra den textraden, 

även om den var jättedum, för inga andra 

ord låter lika ”perfekt” som de första. 

Resten av arbetet blir att bygga en låt runt 

denna grundfras. Att hitta musik, melodi 

och mer text som gör att denna första fras 

verkar vettig och motiverad. En udda liten 

rad ska hitta sitt sammanhang.

Favoritdoft? 

En vän till mig brukade beskriva något som hon 

kallade “kombodoft”, det samlade intrycket av 

varje persons individuella doft efter alla lager av 

parfym, hårprodukt, balsam, schampo, tvål, hudkräm 

och tvättmedel. 


Jag är väldigt inne på sent 70-tal och tidigt 80-tal, 

på musikvideos, science fiction och stadsplanering. 

Jag tror att jag i min musik såväl som i min 

konst har blivit väldigt inspirerad av i princip 

allting, men kanske mest av mina vänner och av 

människor omkring mig som helt enkelt… gör 

saker. 



Konst kan betyda massor av olika saker, men 

främst av allt tror jag att det innebär att man verkligen 

måste vara beredd att tillbringa oerhört 

mycket tid själv med att arbeta på sin egen grej, 

och man måste antingen älska att göra den där 

VÅRA VÄNNER 

Andrea Merkx 

Video- och performancekonstnär 

Bor: New York 

Ålder: 32 

grejen eller vara galen eller tillräckligt egoistisk 

för att faktiskt tro på att ens arbete är viktigt. 


Jag läste och skrev mycket poesi i high school, sen 

började jag på college och studerade konst, gjorde 

grafik och startade ett rockband. Efter college 

sa en vän åt mig att flytta till Chicago, så jag 

gjorde det och han hjälpte mig att få jobb hos en 

grym konstnär med att täcka byggnader med 

screentryck. Sen hade jag en massa andra konstiga 

jobb, som byggarbetare och andra grejer, och efter 

det började jag plugga igen för att ta min konsthögskoleexamen. 

Några år senare hjälpte en vän 

mig att göra några videos till en performance, 

eller liksom, hur ska jag säga… filmerna var mitt 

performance, och på det spåret har jag fortsatt. 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? 

Jag vet att det här låter banalt, men jag har lagt 

ner mycket tid på att försöka att inte ha vanliga 

arbetsdagar.


Just nu lyssnar jag på Pet Shop Boys, “Actually”. 

Jag sitter också och klappar Pearl, katten (hon är 

egentligen inte vår katt utan hänger bara med oss 

till slutet av sommaren, men man kan lugnt säga 

att min flickvän och jag ofta sitter kattvakt). I höst 

kommer jag att undervisa, assistera konstnärer, 

packa andras konst i lådor, installera utställningar 

på gallerier och arbeta på några videoprojekt. 


Till dess hoppas jag ha listat ut hur jag ska kunna 

överleva enbart på min konst. 



Jag älskar verkligen att stå på scen. Det är ett 

sammanhang där jag känner mig fullständigt utlämnad, 

men på scen vet jag åtminstone vad jag 

ska göra av mig själv den närmaste halvtimmen. 

Det jag älskar allra mest, det är att till och med 

när det går dåligt så finns det ändå en publik där 

som reagerar. Feedbacken är helt omedelbar och 

jag älskar uppriktigheten och tydligheten i det. 

Det finns verkligen något fantastiskt i att ha 

arbetat hårt med att repetera, och sedan upptäcka 

att man är bra på det man gör när man – bara för 

ett ögonblick – fångar publiken. 

Hur ser du på förhållandet 

mellan hbtq-frågor och performancekonst? 

Jag är inte säker på att det finns någon direkt 

koppling mellan performancekonst och hbtq- 

frågor. Jag är definitivt inte beredd att antyda att 

performance är gay eller att hbtq-personer gör 

performancekonst – även om båda de sakerna kan 

stämma. Det är en svår fråga för mig att svara 

på, främst för att stora delar av min konst inte 

direkt berör hbtq-frågor. 

Jag skulle kanske kunna säga något jättesmart om 

att mycket performancekonst har tagit plats i 

utkanten av dans-, teater- och konstvärlden, eller 

video- och filmvärlden, vilket på sätt och vis gäller 

mycket hbtq-kultur också, även om det bara 

handlar om gemensamma erfarenheter av att ha 

marginaliserats. 

Sedan drygt tio år spelar jag i ett band, men jag 

har aldrig känt att det är samma sak att uppträda 

med mitt band som att uppträda själv, som konstnär. 

Förhållandet mellan mig och publiken är så 

annorlunda under mina performance än när jag 

spelar med bandet. Till och med när jag spelat med 

band på gallerier ser förväntningarna helt annorlunda 

ut. En förklaring till den här skillnaden är 

att “rockband” har tydligare definierade roller än 

konstnärer. Performancekonst kan anta oräkneliga 

former och uttryck, men den vanligaste gemensamma 

nämnaren är en kommunikation mellan 

konstnären och åskådaren. Jag vet inte om 

sexualiteten eller den könade närvaron hos de 

personerna nödvändigtvis avgör vilka teman som 

kommuniceras i högre utsträckning än vad den 

enkla gesten att spela ett instrument inför en publik 

betyder att något är musik, men jag har lärt 

mig att det åtminstone spelar roll. 

Ett exempel: Jag har lagt upp en musikvideo på 

youtube, en cover på The Cure. Den här videon 

har verkligen blivit måltavla för en arg kommentarfältsdebatt 

om huruvida jag är kille eller tjej och 

om hur jag uppenbarligen är gay, oavsett vilket. 

Youtube-tittarna har reagerat mer på de icke-heteronormativa 

detaljerna i mitt uttryck än på hur 

korkad videon egentligen är, och konstigt nog är 

den uppe i över 50 000 visningar. Det finns alltså 

en mer direkt koppling mellan mig som lesbisk och 

vad det betyder för åskådaren än vad jag någonsin 

hade för avsikt, och det har verkligen öppnat 

mina ögon.

Hur kan man använda konst för att 

förändra världen? 

Förhållandet mellan konsten och åskådaren 

kan fungera på så många olika sätt. Det kan 

vara övertygande, omvälvande, få personer att 

känna något, få dem att inte känna något – men 

jag har svårt att se hur konstnärer, alldeles själva, 

kan åstadkomma omfattande samhälleliga 

förändringar. 

Vi lever i ett samhälle som är så tätt sammanlänkat 

att det är svårt att tro att det skulle finnas en 

enskild person eller ett enskilt objekt som på 

egen hand verkligen skulle kunna förändra 

saker, men vi kan definitivt göra vårt bästa för 

att fylla våra verk med de värdesystem vi stödjer 

och förespråkar, vilket jag också tycker att vi 

bör göra. Jag upplever att mina politiska värderingar 

följer med mig även när jag försöker vara 

neutral, och jag tycker att det är viktigt att stå 

för det. Mina föreställningar om hur världen 

skulle kunna förändras är en oerhört viktig del 

av vad jag gör, men det mesta jag gör handlar 

om att reagera på hur världen är. 

Ett enklare sätt att säga det på skulle kunna 

vara: “Jag tror att jag förmodligen förändrar 

världen genom att göra min konst, åtminstone 

litegrann.” 

JOJO STENBERG 

Ljudkonstnär, med mera! 

Bor: Skärholmen, Stockholm. 

Ålder: 35 

Favoritdoft: Socker, snö 

och min hund Alfons 


Vänner, Arthur Russell, ord och meningar som 

DET STORA ÄPPLET TOG EN TUGGA AV 

MIG, tv-serier, parkbänkar, melankoli, längtan, 

ansikten, saker som är roliga på sätt som inte går att 

förklara, monotoni, fåglar, röster OCH trumpeter. 



Gör det för din skull. Att tänka på andras förväntningar 

kan vara sönderstressande. Om du tycker det 

är bra så är det bra. Om det gör dig glad så är det 

värt allt i hela världen. Hitta andra som också vill 

skapa, som känner likadant och peppa varandra.


Jag sökte mig till en radiolinje för att jag ville 

jobba med berättelser. Nu vill jag mest skapa 

stämningar. 


Jag jobbar heltid på RFSL Stockholm med 

ungdomsverksamhet, bland annat fritidshänget 

Egalia. Det är konst att vara projektledare. Men 

ljuden gör jag på det som kallas för fritiden. 


Jag gör musik till en film som inte finns. Det är 

tänkt att musiken ska spelas upp bland folk som 

sedan ska berätta för varandra om vilken film de 

upplevde. Jag har tre spår klara. Och så gör jag 

mitt eget Sommarprat-program. 


Wow, om 15 år lever fortfarande min hund Alfons 

och vi är ute och promenerar så långt och så länge 

vi vill. 



Bland folk som känner mig eller är intresserade av 

att lära känna mig. Sammanhang där lekfullhet 

är rådande och där kreativitet står före prestation. 

Det är viktigt att man får vara med även om 

man inte alltid kan prestera socialt eller konstnärligt. 

Och i miljöer där man tillåts vara sig 

själv och samtidigt förändra sig och utvecklas. 

Få saker stressar mig så mycket som folk som säger: 

Men det där är ju inte du… 

VÅRA VÄNNER 

Vad driver dig i ditt arbete med Egalia? 

Att det är så himla roligt! Jag har världens bästa 

jobb. Att tillsammans med ungdomar och volontärer 

få skapa en plats som vilar på den fluffigaste, 

snällaste stämningen du kan tänka dig. Att få bli 

utmanad varje dag i möten med andra människor, 

deras berättelser och behov. Det är väldigt ofta 

jag hör vuxna hbtq-personer säga: ”Tänk om 

Egalia hade funnits när jag var tonåring, vilken 

skillnad det hade gjort.” Och så är det verkligen. 

Egalia gör jättestor skillnad för besökarna, för 

hur de orkar med vardagen med hetero- och cisantaganden 

överallt de går. På Egalia är det 

andra normer som gäller, som inte bygger på att 

någon tar sig rätt att utöva makt över någon 

annan. Egalia är för många besökare den enda 

platsen där de kan vara öppna med och avslappnade 

kring att de är hbtq. Att arbeta med Egalia 

är att varje dag få bekräftelse på att man sysslar 

med något extra viktigt. 

Vad spelar särskilda hbtq-mötesplatser 

för roll för dig personligen? 

Stor roll! När jag inte jobbar väljer jag sammanhang 

där jag känner att jag blir läst som den jag 

är. Platser där jag blir förstådd och inte ifrågasatt 

kring saker som rör min könsidentitet och 

min sexualitet. Som tur är blir dessa sammanhang 

bara fler och fler. Jag spenderar den mesta 

tiden i miljöer där jag känner mig trygg. Men 

när jag minns att det inte alltid har varit så, eller 

när jag möter andra som har svårt att hitta 

dessa platser slås jag av Ensamheten i att inte ha 

rum där man får vara trygg i att vara sig själv. 

Sen minns jag tillbaka och då pustar jag ut hela 

vägen till jobbet.

Bitte Andersson 

Serietecknare 

Bor: Stockholm 

Ålder: 30 

Favoritdoft: Överläpp 

(utsöndrar var och ens 

personliga doft) 


Lågbudgetsaker, till exempel b-film, fanzines, 

serier, lokal-TV och sådant. Just nu är mina favoritfilmer: 

Desperate Living (1977), Born in Flames 

(1983) och The Adventures of Iron Pussy (2003). 



1. Slopa självkritiken! 

Gör först, kritisera sedan, annars stannar många 

roliga projekt på idéstadiet. 

2. Din berättelse är viktig! 

Även om den känns pinsam, knäpp eller tråkig 

för dig kan den ha värsta aha-effekten eller igenkänningsfaktorn 

för någon annan. 

3. Du behöver inte vara tekniskt duktig (till exempel 

på att teckna) för att kunna göra superbra 

konst. Ibland blir uttrycket till och med starkare av 

att det inte är så perfekt rent visuellt, se till exempel 

Åsa Grennvall och Aline Kominsky Crumb. 

4. Om du väl tar dig över tröskeln att våga sätta 

igång blir det ofta bättre än du kunnat tro och så 

blir du jättestolt och sugen på att göra mer. 

5. Ofta lär man sig mest när det känns som att det 

”går dåligt”. Försök att inte tappa sugen, utan 

VÅRA VÄNNER 

tänk på att ju fler gånger du ”misslyckas” desto 

mer lär du dig om vad du gillar och vill göra. 

Skit i vad andra tycker är snyggt eller coolt och 

följ ditt hjärta. 


Mina storasystrar hade en del vuxenserier hemma 

när jag var liten som jag bläddrade i med skräckblandad 

förtjusning. Min pappa och min syster 

målade och tecknade mycket och jag fick alltid 

pennor och sådant i födelsedagspresent och 

julklapp. Jag fick mycket uppmärksamhet i skolan 

för att jag ritade ”fint”, men idag vet jag inte 

om det var bra eller dåligt. Ibland kan det bli 

hämmande att fastna i en ”fin” tecknarstil och 

inte våga experimentera. När jag träffar folk 

som började teckna sent i livet kan jag bli avundsjuk 

på deras lekfulla och kravlösa förhållande 

till tecknandet. 


Går upp när jag sovit klart och tar itu med det som 

är mest brådskande. Att göra-listan är en blandning 

mellan betalda tecknaruppdrag, ideella upp-

drag, skoluppgifter (Grafisk design och illustration 

på Konstfack) och mitt egna hobbyprojekt – 

en amatör-actionfilm om ett misslyckat lesbiskt 

pudelrockband på roadtrip bland spöken, ninjor, 

fängelseupplopp och motorcykelgäng. Till filmen 

gör jag mycket kostym, rekvisita och specialeffekter 

– värsta pysselfesten alltså. 


Just nu är det mycket pridesaker – en jättebanderoll 

till min thaiboxningsklubb, en illustration till 

RFSL:s brottsofferjours nya hemsida och en illustration 

till Aftonbladet som ska göra någon pridespecial. 

När lugnet lägger sig ska jag planera en 

stor motorcykelgängsfilminspelning med en massa 

MC-tanter och fundera över en längre serie jag 

tänkt rita som examensprojekt i skolan till våren. 

“En amatör-actionfilm om ett 

misslyckat lesbiskt pudelrockband 

på roadtrip bland 

spöken, ninjor, fängelseupplopp 

och motorcykelgäng” 


Hoppas kunna försörja mig som illustratör och 

ändå ha tid över att rita serier och göra lite specialeffekter 

och scenografi ibland. Hoppas också ha ett 

stort nätverk av normbrytande konstnärer och 

aktivister omkring mig att göra roliga projekt tillsammans 

med. 



Bokhandeln Hallongrottan och alla andra sammanhang 

där minoriteter är i majoritet. Tycker det 

är läskigt med till exempel heterobröllop, arbetsplatser 

och skolor där nästan alla är vita, hetero, 

medelklass, smala och funktionella. Öppna kanalen 

i Stockholm (lokal-TV) har inspirerat mig mycket. 

Där ser folk inte sådär läskigt perfekta ut som i 

övrig massmedia och programmen handlar om fler 

saker än matlagning, inredning och kändisar. 

Vilka berättelser är det du vill lyfta 

fram i dina serier? 

Berättelser som kan inspirera människor att bejaka 

fler sidor hos sig själva än de som samhället 

förespråkar, och att skita i könsroller och sådant. 

Jag upplever att massmedia och reklamen får 

många att känna sig fula, misslyckade, tjocka, 

gamla, och så vidare, så att vi ska vilja köpa en 

massa saker för att ”förbättra” oss själva, till 

exempel skönhetsprodukter, bilar, prylar och kläder. 

Jag vill rita serier som är roliga om folk som 

inte är så perfekta, men gillar sig själva ändå och så 

hoppas jag att det smittar av sig på läsarna. 

Om ditt femtonåriga jag skulle rita en serie 

till den du är idag, vad skulle den handla om? 

Tyvärr skulle den nog vara ganska tragisk och 

skildra en massa obehagliga sexuella upplevelser 

som terapi. Eller så skulle den handla om något 

slags superhjälte-alterego som är värsta tuffa 

punktjejen och bara slår alla läskiga nazister och 

fulla våldskillar på käften. Fast i verkligheten 

ritade jag en bilderbok för barn när jag var 16 år. 

Den handlade om en superhjälte (som såg ut som 

mig, haha) som räddade en massa barn från en 

läskig drake. Men den var inte så arg och våldsam, 

mer glad och gullig.

Birgitta 

Stenberg 

Författare och konstnär 

Bor: På en liten ö som heter Åstol, på västkusten utanför Marstrand. 

Favoritdoft? 

Jag tycker om Guerlains gamla parfym 

”Jicky”, som man använde under tidigt 50-tal. 

När två tjejer var ihop hade den mer feminina 

tjejen ”Mitsouko” (också från Guerlain), och 

den lite tuffare hade ”Jicky”. Och jag hade 

”Jicky”. På den tiden åkte alla till Paris, inte 

till New York, och sån där lek med parfymer 

var väldigt vanligt ett tag. Det fanns hela doftspråk 

kan man säga, och alla möjliga saker som 

man använde att uttrycka sig med, eftersom 

Ålder: 79 

hela gay-kulturen var så klandestin, den var ju 

förbjuden. Kläder var också speciella. De butch- 

iga tjejerna klädde sig ofta som killar, gärna 

med slips. Det var både kul, tufft och rörande. 

Numera är det vanligt att man skapar sig själv 

som avvikare via sina kläder oavsett vad man 

håller på med, särskilt bland musiker och uppträdande, 

men på den tiden var det nog nästan 

bara vi som sysslade med att profilera oss som 

annorlunda.


Hela världen. Allt jag kommer över, vad jag 

hör och ser. Jag har inga idoler. Det händer att 

folk frågar ”Vad heter dina favoritförfattare?” 

men jag kan ju inte räkna upp hundratals 

namn. När man är frilans och kan syssla med 

enbart skrivande så blir det lätt att man tankemässigt 

fastnar i skrivandets sfär av upplevelser. 

Man går där och samlar på ord och idéer hela 

tiden, ser ut att lyssna till omgivningens samtal 

men hör i själva verket inte ett ord. 



Res ut och se världen. Se annan konst än den 

som finns hemma, på orten. 


Jag var fyra år och skrev mina egna sagor, 

och jag visste redan då att jag skulle bli författare. 

När jag var tolv år började jag ta 

kopior på mina brev ifall att jag skulle bli 

någonting någon gång. Tala om egotrippad 

framförhållning! 


Det vet jag inte, det växlar hela tiden. 


Jag ska skriva en ny Billy-bok, det blir den 

sjuttonde i barnboksserien som jag skriver 

till Mati Lepps härliga teckningar. Då och då 

håller jag på att krafsa ner en diktsamling, 

kanske… Det blir min fjärde i så fall. Dessutom 

skriver jag teater just nu. 

VÅRA VÄNNER 


Det är svårt att veta. Skulle jag överleva min 

80-årsdag, och det är inte alla som gör det, 

då är det väl bara att rulla på som förut. Men 

jag vet inte om det finns så mycket kvar att fira 

då. Jag menar inte för min egen del – men för 

jordklotet, det är illa däran. 

“ Det har hänt mig några 

få gånger i livet att jag 

har skrivit som i trans, 

sådär så man nästan är 

säker på att det är en 

annan kraft som skriver 

genom ens händer… men 

den där kraften skriver 

tyvärr inte särskilt bra så 

det går sällan att använda 

de texterna. ” 



När jag vet att jag har hittat rätt i vad jag 

skriver. Men både trygg och inspirerad samtidigt, 

det är jag nog aldrig. Inspirerad ja, men 

det får man ju tukta också. Det har hänt mig 

några få gånger i livet att jag har skrivit som 

i trans, sådär så man nästan är säker på att det 

är en annan kraft som skriver genom ens händer… 

men den där kraften skriver tyvärr 

inte särskilt bra så det går sällan att använda 

de texterna.

Går det att vända jobbiga och svåra 

erfarenheter till något stärkande 

genom sitt skrivande? 

Javisst, och man bör skriva om det. Lämna det 

bakom sig på papper. Inte gå där och mala på 

det. Har man skrivit det färdigt så är det färdigt. 

Det blir en befriande distans. Jag tycker att alla 

borde skriva om det som gör ont. Även om de 

inte kan använda det bör de skriva ner det. 

Nu är jag klar med min självbiografiska serie på 

sex böcker, projektet som jag redan på femtiotalet 

gick in för att skriva. Jag ville skildra hur 

livet ser ut för en varelse som jag i ett patriarkat 

som detta. Till min förvåning blev jag lite förvirrad 

av att nu inte ha det uppdraget längre. 

Jag åkte in en sorts depression när jag var klar 

med serien. Att leva som jag gjort förut... då när 

jag skulle dokumentera var det nödvändigt att 

närvara i sådant som borde skildras. Nu har jag 

liksom ingen adress för sådant. Jag får ensam 

stå för det jag upplever och det är svårt. Serien 

har på något sätt hållit mig i handen. 

Hur kommer man loss när man kört fast 

i sitt skrivande? 

Det finns ju så många olika metoder. Jag brukar 

råda folk att om de har möjlighet, skaffa ett 

speciellt ställe där de skriver. Att inte ha det 

bordet fullt av fakturor och andra saker, utan 

”här skriver jag”, att ge den delen av sig själv 

en synlig plats i livet. Om man kan bör man 

skapa en daglig vana att sitta där, helst vid en 

viss tid. Om man har ett jobb och småbarn så 

kan man skriva på natten, blir man bara van så 

VÅRA VÄNNER 

går det oftast bra. Och ibland så kan man ju 

ta till drastiska metoder: Märta Tikkanen placerade 

ungarna framför teven och satt bakom 

den och skrev. Det funkade perfekt, läs henne, 

hon är väldigt bra! Och om man en dag fastnat 

i sin text så bör man sitta där ändå! Bara låta 

den invanda tiden gå, medan man tänker på 

det man vill skriva. Då brukar det lossna av 

sig självt. 

Hur kan man använda skrivandet för att 

utmana heteronormen? 

Genom att skildra det evinnerliga kvinnoförtryckets 

alla uttryck. Det ska man göra oavbrutet. Det är 

ju den stora fienden i världen. Det är fortfarande 

“Här 

skriver 

jag!”

dödsstraff på att vara hbtq på många ställen i 

världen. I heteronormen ingår ju också det här 

med kvinnans underordnade position. När en 

kvinna protesterar och skapar sig ett eget liv så 

är det fortfarande i många länder ytterst besvärande 

för den patriarkala familjen. Hon tar ju 

ifrån mannen inte bara en potentiell hustru som 

kan ge honom barn som är lika honom, utan 

också en trösterska, en kocka, en städerska, en 

älskarinna, man kan göra uppräkningen hur 

lång som helst. Hon blir ett hot som kan straffas 

med döden, också innanför våra gränser. Och 

nu, i och med den snabbt framväxande nazismen 

i EU, är det viktigare än någonsin att fortsätta 

kampen för jämställdhet. 

ATHENA 

FARROKHZAD 

Poet, litteraturkritiker 

och lärare på Biskops- 

Arnös författarskola 

Bor: I ett kollektiv 

i Stockholmsförorten 

Bagarmossen 

Ålder: 28 

Favoritdoft: Avgaser 

i solljus


De som gör litteraturen politisk och 

politiken litterär. 

De som aldrig glömmer bort att det är 

svagheten de slåss för när de manifesterar 

styrka. 

De som upplöser kategorier som skapar 

över- och underordning samtidigt som 

de står på de underordnades sida. 

De som ser platsen varifrån dikten skrivs 

samtidigt som de skriver dikten. 

De som riskerar allt för att nagla fast den 

stilla punkten i konstant förskjutning. 



Det bästa är att att skaffa allierade att 

vara lojal med in i döden. 

Det bästa är att vara kritisk mot sina 

allierade som en del av lojaliteten. 

Det bästa är att ordna en egen fest om 

man inte är bjuden. 

Det bästa är study hard party on 

young critic. 

Det bästa är omöjligt att (be)skriva. 


Det började i begynnelsen, med ordet. 

Det började i barndomen, med vemodet 

och övermodet. 

Det började som ett skämt, sen blev det 

allvar, sen blev det pannkaka, sen blev 

det kväll. 

Det började med att dikten uppenbarade 

sig som ett sätt att lära känna språket, 

världen och jaget. 

Det började där det alltid börjar, 

med drömmar om rosor och eld. 


Vissa dagar ligger jag kvar i sängen 

och gråter för att det är fel färg på himlen 

och på regeringen. 

Vissa dagar frostar jag av frysen och 

raffinerar mitt deadlinebetingade 

flyktbeteende. 

Vissa dagar vandrar jag nerför Avenyn 

under en fiktiv stadsvandring med mitt 

poesikollektiv G=T=B=R=G. 

Vissa dagar förbereder jag undervisning, 

läser gamla greker, håller i lektion, 

skriver recension, dör och återuppstår 

i ett mejl. 

Vissa dagar svarar jag på frågor till en 

bok om tusen ord och tusen bilder. 


Just nu håller jag på med begäret 

och bristen. 

Just nu håller jag på att frosta av frysen.

Just nu skriver jag att det finns en slakt 

som alltid ska pågå för ett tecken ingen 

kan minnas. 

Just nu förbereder jag en poesiresa 

till Palestina. 

Just nu håller jag på att ordna en fest 

dit ni alla är bjudna. 


Jag hoppas att jag ägnar mig åt dikter 

som jag inte kan föreställa mig kommer 

att kunna finnas. 

Jag hoppas att jag bidrar till ett samhälle 

där våra händer är våra och det vi skapar 

också blir vårt. 

Jag hoppas att himlen och regeringen 

skiftar färg. 

Jag hoppas att jag jobbar med er som 

läser den här boken. 

Jag hoppas att jag hoppas, vad som 

än händer. 



Rum där någon lyssnar fast jag talar tyst. 

Rum där någon påminner mig om att 

lyssna till den som talar tyst. 

Rum där det kryllar av lojala och kritiska 

allierade. 

Rum där jag får höra något om dikten 

som sätter dikten och mig på spel. 

VÅRA VÄNNER 

Rum där det finns en tanke om rummet 

som föregår, och vad det gör för skillnad 

i rummet. 

Vad betyder queerlitteratur för dig? 

Queerlitteratur är en kvinna i krinolin 

som läser Sapfo. 

Queerlitteratur är en duellerande 

man vars vapendragare tittar suktande 

efter honom. 

Queerlitteratur är former 

som läcker som såll. 

Queerlitteratur är ett hopplöst hittepå. 

Queerlitteratur är det mest allmängiltiga 

som finns. 

Varför är det viktigt för dig att vara kreativ 

tillsammans med andra? 

Det är viktigt för att individen är ett ljug. 

Det är viktigt för att individen 

är olycklig. 

Det är viktigt för att individen kan 

vara våghalsig. 

Det är viktigt för att individen får lära 

känna kollektivet som konstnär. 

Det är viktigt för att individen längtar 

efter att sluta vara individ.

VÅRA VÄNNER

FOTOGRAFI: 

Bilden av mig 

själv 


Paula Urbano 

I den här övningen får del- 

tagarna arbeta med att utforska 

sin identitet genom att 

gestalta vem de skulle vilja 

vara i form av ett fotografi. 

Övningen går ut på att 

fundera över bilden av sig 

själv – kanske idealisera den 

lite, drömma, ta ut svängarna 

och presentera sitt inre jag. 

Kanske den bilden säger mer 

om vem man egentligen är 

än om man hade försökt att 

presentera sig själv så som 

man brukar uppfattas eller 

beskriva sig själv. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Digital kompakt- eller systemkamera 

(det måste vara en digitalkamera 

för att det ska gå att 

göra hela övningen vid ett och 

samma tillfälle) 

Dator 

Projektor eller skrivare, för 

redovisning av bilderna 

GÖR SÅ HÄR 

Det är bra om deltagarna har fått 

höra uppgiften en vecka innan för 

att hinna fundera på den, eventuellt 

ta med rekvisita om man 

vill använda det, eller hinna göra 

andra förberedelser. 

Börja med att bjuda deltagarna på 

inspiration genom visa och berätta 

lite om verk av olika konstnärer 

som arbetat mycket med självporträtt 

och/eller kring teman som 

makt, identitet, genus, sexualitet 

och etnicitet. Det kan till exempel 

vara Robert Mapplethorpe, Frida 

Kahlo, Claude Cahun, Nan Goldin, 

Cindy Sherman, Catherine Opie 

och Del LaGrace Volcano. 

Därefter är det dags att utföra 

själva uppgiften, som går ut på 

75

76 

att genom fotografi leka med sin 

självbild och fånga en vision eller 

en skymt av den person som man 

skulle vilja vara. Poängtera tydligt 

att det handlar om att avbilda sig 

själv som man skulle vilja vara, 

och inte bara att göra ett självporträtt 

rätt och slätt. 

FOTA! 

Dela upp i grupper om tre eller 

fyra deltagare. Deltagarna ska 

hjälpa varandra inom gruppen 

med att assistera och fotografera 

varandra. De behöver ha gott om 

tid på sig att utföra själva uppgiften, 

gärna två till tre timmar. 

Uppmana deltagarna att gå på den 

första idén de får och att inte vara 

självkritiska och dissa alla idéer, 

för då blir det inte lika roligt och 

man hinner aldrig klart. 

Ge alla grupper en stund på sig 

att komma igång och komma på 

idéer. Gå därefter runt och se hur 

det går. Om någon inte kommer 

på några idéer får du som workshopledare 

hjälpa till med inspirerande 

tips. 

ÖVNINGAR 

REDIGERING 

OCH REDOVISNING 

När grupperna har återsamlats 

ska alla lägga in sina bilder på 

en dator som ska användas för 

redovisning. Om det finns tid 

och resurser kan deltagarna få en 

stund på sig för att redigera bilderna. 

Att redigera kan vara ett 

frivilligt moment, beroende på om 

du eller någon mer kan hjälpa till 

med det tekniska, om deltagarna 

själva kan redigera och om det 

finns datorer åt alla som vill göra 

det. Att redigera i det här sammanhanget 

kan innebära att exempelvis 

ljusa upp eller dylikt. 

Det är viktigt att förmedla en 

känsla till deltagarna av att foto 

är enkelt, roligt och något som 

alla kan göra, så det gäller att inte 

fastna i det tekniska. Om det finns 

risk för en massa tekniskt strul är 

det bättre att strunta i redigeringsmomentet 

och gå vidare till nästa 

moment, som också är det viktigaste: 

själva redovisningen och 

diskussionen kring bilderna. 

SAMTAL OCH BILDANALYS 

Nu kommer gruppen snart att 

diskutera fotografierna. Utgå då

ifrån den här enkla modellen för 

bildanalys: 

1. Beskriv vad du ser. 

2. Tolka vad du ser (symboler, 

färgkoder, komposition, rekvisita, 

miljö, med mera). 

3. Tyck till. 

Syftet med att använda denna 

modell är dels att fotografen ska 

kunna förstå hur andra uppfattar 

ens foto och varför de tycker 

som de gör, dels att deltagarna ska 

kunna medvetandegöra sig om 

hur de tittar på och tolkar bilder. 

Titta tillsammans på ett av fotona 

och prata sedan om det. I början 

får bara de prata som inte har 

varit med och tagit fotot. Börja 

med att gemensamt sammanfatta 

bilden utifrån steg ett i bildanalysen. 

Sätt tillsammans ord på de 

delar av bilden som det går att 

objektivt konstatera. Man kan till 

exempel fråga sig: Hur är personen 

på porträttet? Här gäller det 

att försöka bortse från hur personen 

på fotot är i vanliga fall, om 

man känner varandra. Det enda 

som räknas är det som syns på 

bilden och inte vad man vet om 

personen, eller om dem som har 

tagit den, sedan tidigare. Vad 

har personen på sig? Kan vi säga 

säkert vad den gör, eller är det 

oklart? 

Gå sedan en runda och låt samma 

grupp av deltagare, det vill säga 

de som inte har varit med och tagit 

bilden, prata om den utifrån steg 

två och därefter steg tre. Innan 

man har vant sig vid att tänka 

och prata utifrån en sådan här 

modell kan det vara lätt att vilja 

hoppa direkt till steg tre. Då får 

du påminna deltagarna om vikten 

av att förmedla sin tolkning i rätt 

ordning. 

När rundan är färdig får personen 

som är med på bilden uttala sig 

om hur den har tänkt och kommentera 

de reaktioner som bilden 

har skapat. Tolkningarna kan 

ibland stämma överens på pricken 

med vad den avporträtterade hade 

för avsikt, men ibland hamnar de 

långt ifrån. Påminn deltagarna om 

att det inte handlar om vad som är 

rätt eller fel, utan om att lära sig 

av hur olika personer tolkar bilder 

och hur man som fotograf kan 

lära sig att påverka det. 

ÖVNINGAR 

77

78 

GÅ VIDARE 

Testa gärna att göra övningen flera 

gånger i samma grupp och jämför 

sedan bilderna med varandra. 

Om man träffas under en längre 

tid kan man till exempel jämföra 

bilder från olika tillfällen och 

prata om vad som har förändrats 

över tid. 

BAKGRUND 

Jag har lärt mig övningen av Tomas 

Koppfelt, som bland annat undervisar 

på Konstfack och Stockholms 

Dramatiska Högskola. 

ÖVNINGAR

BLANDADE MATERIAL: 

Puzzled 


Cecilia Bivald 

Övningen går ut på att låta 

alla bidra med en del av 

helheten. Alla deltagare gör 

varsin pusselbit som sedan 

fogas samman med de andra 

deltagarnas, så att flera 

mindre konstverk bildar ett 

större gemensamt. På så sätt 

får deltagarna översätta sina 

tankar till bilder, men de 

får också prova på vad det 

innebär att vara kreativ 

tillsammans med andra. 

MATERIAL 

Ett stort ark tjockare papper 

eller kartong 

Blyertspenna 

Ett glas eller en kopp 

En längre linjal 

Skärare 

Saxar och tidningar att klippa ur 

Akrylfärger och penslar 

Lim 

Bläckpennor och tuschpennor 

ÖVNINGAR 

GÖR SÅ HÄR 

Ta ett stort ark tjockare papper 

eller kartong. Skapa ett rutnät 

genom att rita lodräta och vågräta 

linjer med hjälp av en linjal. 

Ta sedan något runt, som ett glas 

eller en kopp, som du placerar 

mitt på rutornas linjer. Följ glasets 

eller koppens kant med en blyertspenna 

för att rita halvcirklar. Gör 

vissa halvcirklar inåt mot rutan 

och andra utåt mot nästa angränsande 

ruta, som på bitar i ett pussel. 

Skär eller klipp sedan ut pusselbitarna 

och markera med en pil på 

varje bit vilken sida som är uppåt, 

så att alla motiv hamnar vända 

åt samma håll när de ska pusslas 

ihop. Vänd sedan på pusselbitarna 

så att blyertsstrecken med pilarna 

hamnar på baksidan. 

79

80 

ÖVNINGAR

ÖVNINGAR 

81

82 

VÄLJ ETT TEMA! 

Den här övningen kan med fördel 

anpassas till flera olika teman. 

Börja med att låta gruppen hitta 

på ett tema som alla vill arbeta 

utifrån, om inte du som workshopledare 

redan har valt ett tema 

på förhand. Det kan vara teman 

som antirasism, rymden, hemlängtan 

eller revolution. Gå sedan en 

runda och låt alla berätta om 

vilken bild som först dyker upp 

när de hör ämnet. Det kan till 

exempel vara en bild, en känsla 

eller en symbol som man förknippar 

med temat. 

Valet av temat är viktigt för 

övningen. Ett svårbegripligt tema 

blir svårt att arbeta efter, ett snävt 

skapar trånga gränser, ett alldeles 

för löst kan göra det svårt att hitta 

en ingång. Kom ihåg att temat ska 

fungera som en inspiration och 

inte ett hinder. 

Sedan är det dags för alla att fundera 

på hur de vill utforma sina 

pusselbitar. För att lättare komma 

fram till hur man vill gestalta 

temat på sin egen pusselbit kan du 

gärna ge olika frågor till deltagarna 

att fundera över. Anpassa 

frågorna till temat, till exempel: 

ÖVNINGAR 

”Vad är en revolutionär bild?” 

eller ”Hur ser din hemlängtan 

ut?”. Det går också bra att låta 

deltagarna diskutera kring frågorna 

i helgrupp eller i mindre 

grupper. 

LÅT SKAPANDET BÖRJA! 

Dela ut pusselbitarna till deltagarna 

och visa vilken sida som är 

uppåt så att alla bilder får samma 

riktning. Spara gärna den nedersta 

högra biten i pusslet, så kan alla 

skriva sina namn där när pusslet 

är klart. 

Se till att det finns ordentligt 

med utrymme åt alla deltagare. 

Ställ fram allt material så att det 

är nära till hands för samtliga. 

Uppmana deltagarna att gärna 

använda sig av olika material och 

uttryck för att skapa sina konstverk: 

färg, pappersutklipp, pennor 

och så vidare. 

Ibland kan det vara svårt att få 

rätt antal pusselbitar så att det 

matchar antalet deltagare. Tänk 

på att anpassa efter antalet deltagare 

när du mäter upp bitarna. 

Blir det ändå ojämnt kan ni också 

använda en bit för att till exempel 

skriva namnet på övningen, grup-

pens namn om det finns ett, eller 

anteckningar kring vad deltagarna 

har pratat om och gjort under 

övningen. 

PUSSLA SAMMAN 

När gruppen är färdig och alla 

deltagare har gjort klart sin bit är 

det dags att ta en runda och låta 

var och en berätta hur man har 

tänkt när man har gjort sin bild. 

Pussla sedan ihop pusslet och se 

hur flera mindre konstverk skapar 

ett stort. 

Prata inom gruppen om hur det 

känns att se alla bilder tillsammans 

med varandra, sammanfogade i ett 

pussel. Vad händer när vi pusslar 

ihop bilderna på det här sättet? 

Hur känns det att se sin bild tillsammans 

med alla andras? Skulle 

det gå att göra ett pussel tillsammans 

på några andra sätt? 


För att skapa en avslappnad stämning 

är det bra om deltagarna har 

massor av lekfulla material att 

välja emellan. Att kunna klippa 

och klistra från tidningar, använda 

stämplar eller tyg, och inte bara 

pennor och penslar, kan göra det 

lättare att ta sig förbi känslor och 

tankar som ”jag kan inte måla” 

eller ”jag tecknar nog fult” och 

istället ge plats åt skaparglädje. 

ÖVNINGAR 

BAKGRUND 

Puzzled är ett konstprojekt skapat 

av Cecilia Bivald för TBTO. 

83

84 

MUSIK: 

Upphittad rytm 


Maja Karlsson 

Övningen handlar om att börja 

skapa med enkla medel, att 

släppa prestationer och prestige, 

att lyssna på gruppen 

och att hitta gruppens gemensamma 

rytm. I övningen spelar 

gruppen tillsammans på 

upphittade rytminstrument. 

Det handlar om att, utan spärrar, 

börja göra musik av det 

som helt enkelt finns runtomkring 

en. Syftet är också att 

öppna öronen för olika ljud 

och att bli fokuserad på gruppens 

gemensamma skapande. 

MATERIAL 

En del av övningen handlar om 

att deltagarna ska hitta egna 

rytminstrument, i omgivningen 

eller lokalerna som används. 

ÖVNINGAR 

Det är samtidigt bra om du 

också tar med dig instrument, 

så att det finns en variation av 

saker att spela på, och så att 

gruppen inte står utan instrument 

om de inte hittar några. 

Ta med dig lika många instrument 

som workshopen har 

deltagare. Det kan vara bambupinnar, 

plåtburkar eller diskborstar 

såväl som congas, maracas, 

ägg och vindspel. 

GÖR SÅ HÄR 

Deltagarna börjar med att hitta 

egna rytminstrument i lokalen 

eller omgivningarna, och sedan 

gäller det att spela tillsammans 

utifrån tre olika metoder som 

beskrivs nedan. Deltagarna får 

öva sig på att inspirera/dirigera 

gruppen såväl som på att fokusera 

och lyssna in andra. Övningen är 

ett bra sätt att få igång en grupp, 

att snabbt komma till skapande 

och komma bort från tankar om 

individuell duktighet. 

HITTA ETT INSTRUMENT 

Låt deltagarna ta fem minuter på 

sig för att hitta sina rytminstru-

ment. Räkna gärna upp förslag 

som stenar, grenar, stolar, bestick 

eller ett prassligt klädesplagg. 

Utbudet beror förstås en del 

på vilken typ av lokal som workshopen 

äger rum i och hur 

omgivningarna ser ut. En tidsgräns 

på fem minuter är bra så 

att deltagarna inte hinner tänka 

för mycket eller fastnar i att 

försöka hitta något ”bra” eller 

”ännu bättre” instrument. 

Medan deltagarna försöker hitta 

saker att spela på kan du som 

ledare plocka fram dina medtagna 

instrument och lägga fram dem på 

golvet. När alla har kommit tillbaka 

kan du berätta för deltagarna 

att det också finns instrument att 

låna för den som inte hittat något, 

men uppmuntra deltagarna att 

använda sina egna ”påhittade” 

eller ”upphittade” instrument. 

Nu finns i vilket fall valet att 

antingen använda sitt upphittade 

instrument eller att lägga det i 

högen på golvet och plocka ett 

annat. När deltagarna har valt 

instrument sätter sig alla i en 

halvcirkel. Nu är det dags att 

börja spela. 

ÖVNINGAR 

STEG ETT – 

GEMENSAM RYTM 

I det första steget ska gruppen få 

känna in en gemensam rytm och 

höra de olika ljuden. Det lättaste 

är om ledaren börjar vara ”dirigent”. 

Be först någon i gruppen 

att hålla en enkel grundrytm på 

sitt instrument. Tänk till exempel 

”sekundvisare”. 

Den som är ”dirigent” ska stå i 

halvcirkelns centrum och peka på 

olika delar av gruppen, varvid de 

som sitter i den ”utpekade” delen 

av halvcirkeln ska börja spela på 

sina instrument. Poängtera att det 

går bra att peka lite diffust och 

ibland på ett större område med 

båda händerna, och att det inte är 

så noga hur många du pekar på åt 

gången. 

Stäng av och på olika delar av 

halvcirkeln genom att dirigera 

vilka som ska spela hur mycket 

och när. Växla mellan mycket ljud 

och mindre ljud genom att låta 

olika stora delar av orkestern vara 

igång. I början är det bra att inte 

göra för snabba växlingar, då de 

flesta behöver en stund för att 

känna in hur det är att göra en 

gemensam rytm. 

85

86 

Ofta finns det stora skillnader 

på hur högt instrumenten låter. 

Se till att alla får höras genom att 

inte bara låta hela orkestern spela 

samtidigt. När gruppen har spelat 

tillsammans ett tag kan det också 

kännas okej att peka på enskilda 

instrument. Samtidigt gäller det 

att komma ihåg att en central 

del av övningen är att variera sig, 

lyssna på skillnaderna inom gruppen 

och att alla ska få vara med, 

spela tillsammans och höras. Stå 

inte för länge och dirigera som 

ledare, men tillräckligt länge för 

att alla instrument ska ha fått 

spela och höras och för att gruppen 

ska hinna falla in i en gemensam 

rytm. Det brukar handla 

om ett par minuter. 

Därefter är det dags att låta alla 

som vill prova att vara dirigent. 

Betona att det är ett lätt jobb. 

”Du behöver bara stänga av och 

på instrumenten och de olika 

delarna av orkestern genom att 

peka.” Inför varje byte av dirigent 

kan deltagarna lägga sina instrument 

på golvet i mitten och välja 

nya. 

Förutom att signalera av/på 

kanske dirigenten också vill kunna 

ge signaler som starkare/svagare. 

ÖVNINGAR 

Liknande idéer brukar födas 

spontant och kroppsspråket blir 

också ofta lätt att förstå utan 

förklaring, men det kan vara en 

idé att slänga ut tips ifall gruppen 

inte kommer på det själv. 

STEG TVÅ 

– FRIA SLAG 

I det andra steget lämnar ”orkestern” 

den stadiga rytmen bakom 

sig. Nu kan dirigenten styra 

orkestern slag för slag genom 

tydliga armrörelser mot deltagarna. 

Här gäller det för gruppen 

att vara fokuserad och verkligen 

hänga med i vad dirigenten gör. 

Som dirigent är det bra om du 

visar ”trumslagen” eller ”anslagen” 

genom att börja med armen 

högt upp och slå neråt ”tungt” 

som ett yxhugg, så att orkestern 

ska ha en chans att följa dina slag. 

Genom att använda båda armarna 

omväxlande kan dirigenten på detta 

sätt använda sin orkester som 

ett stort instrument, och ”trycka 

på de olika tangenterna” genom 

sina armrörelser. Man kan tänka 

att det är lite som att ta ett ackord 

på ett piano. 

Börja väldigt långsamt för att etablera 

kopplingen mellan armrö-

elserna och deltagarnas spelande. 

Ju mer du som dirigent känner att 

responsen hos deltagarna finns 

där, desto mer kan du leka med 

vildare rörelser. När du känner att 

gruppen verkligen hänger med, 

kan det vara dags att låta deltagarna 

ta över som dirigent – en i 

taget, de som vill. Kom också ihåg 

att låta deltagarna byta instrument. 

Tanken med denna del av övningen 

är att gruppen nu spelar ett 

spontant skapat verk, med ett 

mer precist användande av instrumenten 

som inte bara är ett trummande 

– utan att det egentligen är 

så krångligt. Gruppen har i steg 

ett kommit igång med att få ljud 

i sina instrument, lärt sig att vara 

uppmärksamma på en dirigent 

och fått lite känsla för gruppspel. 

När deltagarna nu efter steg två 

spelar ännu mer fokuserat efter 

dirigentens rörelser skapar gruppen 

något utan prestige. De som 

spelar tolkar bara rörelser och den 

som dirigerar sätter bara igång 

andras ljud. Vi vet knappt vem 

det är som gör musiken, men 

den händer ändå. 

ÖVNINGAR 

STEG TRE 

– SPELA KÄNSLOR 

I den tredje och sista delen av 

övningen är det dags att gå ännu 

längre bort från en traditionell 

uppfattning om musik och rytm. 

Nu ska dirigenten med mimik, 

rörelser och kanske talade instruktioner 

få orkestern att framföra 

olika känslor. Dirigenten kan till 

exempel peka på en del av orkestern 

och samtidigt ha ett väldigt 

glatt ansiktsuttryck eller säga ”ni 

är ledsna” om ett eller flera instrument. 

Dirigenten kan hoppa mellan 

olika instrument eller hoppa 

mellan olika känslor. Exempel på 

känslor som gruppen kan få i 

uppgift att ”spela” kan vara ledsen, 

arg, frustrerad, försiktig, 

ängslig, rädd, kåt och ivrig. Återigen 

får såklart alla som vill prova 

på att vara dirigent efter att du 

som ledare inlett med att instruera 

hur dirigenten ska agera i detta 

moment. Och byt instrument! 

Denna tredje del är den mest 

diffusa och det kan lätt hända att 

det blir pannkaka. Det är viktigt 

att komma ihåg och påminna 

gruppen om att det inte gör något. 

En poäng med detta moment är 

att ”känna” mer på ljuden i de här 

87

88 

instrumenten och kanske spela 

på dem på andra sätt eller med en 

annan intention än rakt upp-ochner 

trummande. En annan poäng 

är att avrunda övningen på ett 

lekfullt sätt och utan en tanke 

på att det ska vara ”snyggt” eller 

”bra”. Ännu en poäng är att inför 

eventuellt mer musikskapande i 

gruppen visa på möjligheten av 

subtila och känsliga variationer 

i skapandet av ljud. 

DISKUTERA 

När övningen är slut eller efter 

vart och ett av momenten kan det 

vara ett bra läge att stämma av 

med gruppen hur det går, vilka 

tankar och reflektioner som finns 

kring musikskapande i allmänhet 

och övningen i synnerhet. 

Efter steg ett kan det vara bra att 

fråga hur det kändes, för att stämma 

av om alla är med på noterna 

och för att hjälpa alla hitta modet 

att spela. Är det någon som 

känner av någon låsning kring 

musikskapande? Hur kan man 

inom gruppen hjälpas åt att göra 

övningen än mer prestigelös och 

lustfylld för alla deltagare? 

Efter steg två kan det vara intressant 

att prata om vem som egentligen 

”gjorde” musiken? Vad 

ÖVNINGAR 

innebär det egentligen att göra 

musik? Prata också gärna om 

hur det känns att vara dirigent. 

När övningen är slut kan gruppen 

också diskutera mer allmänt kring 

vissa frågor. Starta gärna ett samtal 

utifrån frågor som: Vad är 

rytmens roll i musik? Måste 

rytmen hålla takten? Måste den 

finnas? Hur känns den? 

UPPHITTADE LJUD 

Ett roligt sätt att bygga vidare 

på ”Upphittad rytm” kan vara 

övningen ”Upphittade ljud”: 

Utan att ha någon särskild utrustning 

delas orkestern upp i grupper 

som får ta med sina instrument 

på upptäcktsfärd i omgivningarna, 

vare sig det är natur eller stad. 

Under en viss tid ska man hitta 

ljud – lövprassel, förbisusande 

bilar, en porlande bäck, en diskmaskin 

– som man ska härma med 

sina instrument. När grupperna 

kommer tillbaka ska de berätta 

om och spela upp sina ljud för alla 

andra. Denna övning bygger också 

på idén att deltagarna ska uppfinna 

och använda instrument på 

subtila eller oväntade sätt. 

En annan poäng med ”Upphittade 

ljud” är att övningen ställer in del-

tagarnas öron på att höra musikaliteten 

i världen omkring sig. 


Även om en av poängerna med 

denna övning är att släppa prestige- 

och kvalitetskrav för att 

istället helt enkelt plocka upp en 

diskborste och gnida den mot ett 

parkettgolv, så kan det vara svårt 

att släppa vissa känslomässiga 

spärrar och föreställningar om 

att musik ska framföras på ett 

korrekt sätt. Ibland är det någon 

deltagare som känner sig för dålig 

för att våga banka fram en rytm 

och ibland är det tvärtom någon 

som har en självbild som musiker 

och därför har svårt att bara 

”leka med pinnar”. 

De tre stegen är också avsedda 

att göra det lätt för deltagarna att 

bara sätta igång, genom att gruppen 

börjar så enkelt som möjligt 

utan att först behöva hitta vissa 

”speciella” takter eller till exempel 

sambabetoningar. Trots det kan 

det vara bra att som ledare ytterligare 

betona prestigelösheten, 

att säga rakt ut att poängen är att 

musik kan låta hur som helst. 

Ett bra talesätt kan vara: ”Om 

människor får vara hur de vill 

som personer, då måste också 

musik få vara hur som helst.” 

När det kommer till att låta deltagare 

ta över som dirigent, betona 

lekfullheten. Var en prestigelös 

förebild när du börjar som dirigent. 

Hellre än att försöka vara 

proffsig eller duktig och få rytmen 

att låta snyggt bör du visa hur 

okomplicerat och ofarligt det är. 

Och låt självklart dirigentrollen 

vara frivillig. 

Se till att det finns ett sätt att få 

folk tysta och fokuserade mellan 

spelandet. När alla har var sitt 

instrument i famnen blir det lätt 

ett ständigt sorl och plinkande i 

rummet. Förutom att sådant gör 

det svårt att hålla fokus kan det 

också vara väldigt ansträngande 

och utmattande för många. Man 

kan till exempel komma överens 

inom gruppen om att ingen får 

spela utan att en dirigent har 

satt igång spelandet, eller något 

liknande. 

ÖVNINGAR 

89

90 

FOTOGRAFI: 

Piece of cake 


Sara Lindquist 

Ibland hamnar man i situationer 

som är besvärliga och 

jobbiga. Det kan vara svårt 

att lösa konflikter på ett helt 

tillfredsställande sätt och få 

precis som man vill. I fotografins 

värld kan man däremot 

själv ta makten över händelseförloppet. 

För att komma 

på motståndsstrategier, 

hur man hellre skulle vilja 

ha det i livet och lösningar på 

konflikter kan det hjälpa att 

försöka visualisera alternativa 

lösningar och att uttrycka 

sin egen vilja och sina 

förhoppningar i bilder. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Digital kompakt- eller systemkamera 

(det måste vara en 

digitalkamera för att det ska 

gå att göra hela övningen vid 

ett och samma tillfälle) 

Dator 

Projektor eller skrivare, för 

redovisning av bilderna 

Olika typer av kostym och 

rekvisita 

Papper och penna 

I den här övningen ska alla deltagare 

fundera över någon situation 

i sitt liv som har känts jobbig eller 

svår att lösa och därefter hitta ett 

drömscenario som alternativ till 

hur den situationen hade kunnat 

se ut. Sedan gäller det att gå 

loss med kameran och försöka 

uttrycka det drömscenariot med 

ett fotografi. 

GÖR SÅ HÄR 

Låt deltagarna sätta sig två och 

två. De ska nu berätta för varandra 

om en besvärlig situation som 

de har varit i och som de gärna 

skulle göra om i egen regi.

Det kan till exempel handla om ett 

händelseförlopp som har utspelat 

sig i ens skolmiljö, något gräl man 

har haft med sina föräldrar eller 

något som har hänt en ute på stan. 

Uppmana deltagarna att ”intervjua” 

varandra och ställa följdfrågor 

kring de olika situationerna 

som de kommer på. Genom att 

ställa följdfrågor kan det vara 

lättare att hitta på scenarion och 

lösningar. Uppmuntra dem också 

att gå på den första idén de får 

istället för att vara självkritiska 

och dissa sina förslag. 

När alla har valt varsin situation 

gäller det att tänka kring hur det 

hade gått att lösa den på ett enkelt 

sätt, hur det som kändes så svårt 

hade kunnat vara lätt som en 

plätt, ”a piece of cake”. 

GÖR EN SKISS 

När deltagarna har bestämt sig 

för en situation var så är det dags 

att visualisera hur den ska gestaltas. 

Be deltagarna att reflektera 

kring några frågor för att det 

ska bli lättare: 

Vilken plats ska situationen 

iscensättas på? 

Hur många personer är 

involverade? 

Hur ska de stå i förhållande 

till varandra? 

Ska det vara en närbild där 

kanske bara några kroppsdelar 

syns, eller är det en bild långt 

ifrån med hela kroppar? 

Dela ut papper och pennor och 

låt varje deltagare rita upp en 

skiss över situationen. 

ÖVNINGAR 

PIECE OF CAKE 

När alla har ritat sina skisser är 

det dags att dela upp deltagarna i 

grupper om tre eller fyra personer. 

Sedan ska de tillsammans inom 

gruppen assistera och fotografera 

varandra. De behöver ha gott om 

tid på sig att utföra själva uppgiften. 

Varje deltagare behöver 

minst 45 minuter på sig, så låt det 

åtminstone ta 2–3 timmar. 

Ge alla grupper en stund på sig 

att komma igång och börja arbeta. 

Gå därefter runt och se hur det 

går för alla. Om någon deltagare 

eller grupp behöver hjälp för att 

kunna ta sitt foto kan du som 

workshopledare ge inspirerande 

tips eller kanske teknisk hjälp. 

91

92 

När alla har tagit sina foton är 

det dags att återsamlas, föra över 

bilderna till datorn och redovisa. 

För att hela gruppen sedan ska 

kunna se och prata om alla bilder 

behöver ni antingen en projektor 

kopplad till datorn, eller en färgskrivare 

för att skriva ut bilderna. 

SAMTAL 

OCH BILDANALYS 

Nu kommer gruppen snart att 

diskutera fotografierna. Utgå då 

ifrån den här enkla modellen för 

bildanalys: 

1. Beskriv vad du ser 

2. Tolka vad du ser (symboler, 

färgkoder, komposition, 

rekvisita, miljö, med mera) 

3. Tyck till 

Syftet med att använda denna 

modell är dels att fotografen ska 

kunna förstå hur andra uppfattar 

ens foto och varför de tycker som 

de gör, dels att deltagarna ska 

kunna medvetandegöra sig om 

hur de tittar på och tolkar bilder. 

Titta tillsammans på ett av fotona 

och prata sedan om det. I början 

får bara de prata som inte har 

varit med och tagit fotot. Börja 

ÖVNINGAR 

med att gemensamt sammanfatta 

bilden utifrån steg ett i bildanalysen: 

sammanfatta de delar av 

bilden som det går att objektivt 

konstatera. Man kan till exempel 

fråga sig: Hur är personen på 

porträttet? Här gäller det att försöka 

bortse från hur personen 

på fotot är i vanliga fall, om man 

känner varandra. Det enda som 

räknas är det som syns på bilden 

och inte vad man vet om personen 

sedan tidigare eller om dem som 

har tagit den. Vad har personen 

på sig? Går det att säga säkert vad 

den gör, eller är det oklart? 

Gå sedan en runda och låt samma 

grupp av deltagare, det vill säga 

de som inte har varit med och 

tagit bilden, prata om bilden utifrån 

steg två och därefter steg tre. 

Innan man har vant sig vid att 

tänka och prata utifrån en sådan 

här modell kan det vara lätt att 

vilja hoppa direkt till steg tre. 

Då får du påminna deltagarna om 

vikten av att förmedla sin tolkning 

i rätt ordning. 

Efter att rundan är färdig får 

personen som är med på bilden 

uttala sig om hur man har tänkt 

och kommentera de reaktioner 

som bilden har skapat. Tolkning-

arna kan ibland stämma överens 

på pricken med vad den avporträtterade 

hade för avsikt, men ibland 

hamnar de långt ifrån. Påminn 

deltagarna om att det inte handlar 

om vad som är rätt eller fel, utan 

om att lära sig av hur olika personer 

tolkar bilder och hur man 

som fotograf kan lära sig att 

påverka det. 

GÅ VIDARE 

Gå sedan vidare och prata om 

hur deltagarna upplevde själva 

övningen: 

Hur kändes det att själv bestämma 

över situationen ifråga? 

Hur var det att göra övningen? 

ÖVNINGAR 

93

94 

BLANDTEKNIK: 

Heart in a box 


Karin Jonsson 

I den här övningen får varje 

deltagare undersöka och uttrycka 

olika sidor och lager 

av sin identitet, sin insida och 

utsida, genom att arbeta med 

ett föremål som har flera olika 

ytor. Det kan exempelvis vara 

en liten papperspåse, en ask 

eller låda. Varje sida av föremålet 

får symbolisera olika 

sidor av deltagarens identitet. 

Syftet med övningen är att 

visa på hur man som person 

är föränderlig, att man består 

av flera olika lager och kan 

visa olika sidor av sin personlighet 

i olika sammanhang. 

ÖVNINGAR 

MATERIAL 

Föremål med många olika sidor. 

Till exempel blompåsar i papper, 

skokartonger, diskade tetrapack, 

trälådor, flyttlådor eller dylikt. 

Ett likadant föremål till varje 

deltagare. 

Färg, penslar, kol, tuschpennor, 

tygbitar, tidningar, ståltråd, 

skrot, lim, paljetter, etcetera. 

GÖR SÅ HÄR 

Precis som ens personlighet har 

föremålen, till exempel en skokartong, 

olika sidor. Vissa sidor 

är synliga vid en första anblick, 

tydliga och uttalade, medan andra 

är dolda under lager av annat. 

Med olika material ska deltagarna 

måla, klä in eller på andra sätt 

utsmycka föremålet som de jobbar 

med, så att det uttrycker den egna 

personen. 

Det är viktigt att deltagarna har 

möjlighet att sätta sig på en plats 

där tankarna får flöda fritt och 

att det finns rikligt med material 

att arbeta med. Det måste finnas 

mycket tid till att göra övningen så 

att det finns utrymme till eftertanke 

och reflektion under processen.

REFLEKTIONSFRÅGOR 

Ge deltagarna frågor att reflektera 

kring på egen hand innan de börjar 

arbeta med sitt föremål: 

Vad visar jag? Vad döljer jag? 

Hur känner jag? Hur uppfattar 

andra mig? 

Vad vill jag välja att visa? Vad 

vill jag behålla osynligt för 

andra? 

När alla hittat sin plats och det 

material de vill börja arbeta med 

så är det bara att sätta igång och 

fylla ytorna. Det finns inga rätt 

eller fel. Poängtera att det gäller 

att undersöka de olika delarna och 

sidorna av föremålet. Man kan alltid 

måla över de bilder och texter 

som man väljer att ha med, för att 

man ändrar sig eller för att man 

vill ha flera lager. 

SAMTALA OM VERKEN 

När alla är klara, eller tiden är 

slut, är det dags att återsamlas i 

helgrupp för att prata om övningen 

och kanske visa upp det man 

har gjort. Det ska förstås vara 

helt och hållet frivilligt. Kanske är 

det en sådan dag då alla ens yttre 

sidor känns sårbara och insidan 

är tung och svart, kanske vill man 

inte visa eller berätta något alls 

och då är det också helt okej. 

ÖVNINGAR 

SAMTALA OM ÖVNINGEN 

När gruppen har pratat om och 

visat verken för varandra kan det 

vara ett bra tillfälle att prata mer 

allmänt om övningen. Ställ frågor 

till deltagarna om hur skapande 

påverkar oss som människor, och 

hur de själva känner och tänker 

kring det: 

Hur känns det att befinna sig i 

skapandeprocessen? 

Hur känns det att förmedla 

något om sig själv på det här 

sättet? 

En övning som denna sätter lätt 

igång olika processer i deltagarna, 

både i tanken och i kroppen. 

Eftersom många av verken och 

därmed också samtalen kan bli 

ganska personliga är det särskilt 

viktigt att deltagarna känner sig 

trygga med varandra. 

TÄNK PÅ ATT 

Uppgiften tjänar på att få ta sin 

tid, men sätt gärna en begränsad 

tid till enskilda moment i övning- 

95

96 

en. Du kan till exempel med 

jämna mellanrum uppmana alla 

deltagare att byta material, teknik 

eller sida i formen att jobba på. 

BAKGRUND 

När jag var liten såg jag en film 

där en person hade fått ett stort 

skrin av en indian, om jag minns 

rätt. Skrinet var täckt av måleri 

på både utsidan och insidan, och 

skulle symbolisera personens liv, 

tankar och känslor. Många år 

senare satt jag på en föreläsning 

om barn- och ungdomspsykiatri 

där de berättade om en liknande 

metod som alla deltagare får göra 

på en av deras träffar, vilket inspirerade 

mig till att utforma den här 

övningen. 

ÖVNINGAR 

COLLAGE: 

Normkritisk 

Bildanalys 


Julia Björnberg 

Jenny Grönvall 

och 

Ellen Suneson 

Varje dag möter man bilder 

– på internet, i det offentliga 

rummet, i tidningar och så 

vidare – bilder som förmedlar 

olika budskap och kommunicerar 

saker som man ibland 

reflekterar över och ibland 

inte. Alla sådana bilder spelar 

en viktig roll i skapandet 

av normer och vår förståelse 

av oss själva. Bilder som föreställer 

personer och kroppar 

återskapar ofta idéer om

hur personer ska se ut och 

vara. Syftet med den här övningen 

är att med en kritisk 

blick bättre kunna förstå hur 

normer förmedlas genom bilder, 

och att ge redskap för att 

synliggöra och bemöta dessa. 

Därför får deltagarna göra en 

detaljerad associationskarta 

som kan hjälpa en att se sådant 

som det annars kan vara 

svårt att lägga märke till. 

MATERIAL 

Bilder/foton att utgå ifrån. 

Det viktiga är att bilderna föreställer 

en eller flera personer. 

A4-papper, ett per person 

Ett stort pappersark, cirka 1 x 2 

meter 

Blyerts- och färgpennor 

Saxar och lim 

Den här övningen passar väldigt 

bra att göra utifrån deltagarnas 

egna bilder, till exempel i sam- 

band med att gruppen ställer ut 

sina bilder, efter en fotoworkshop, 

när man går och tittar på en 

utställning eller bara utifrån ett 

urval bilder i tidningar eller från 

internet. 

ÖVNINGAR 

GÖR SÅ HÄR 

Dela in deltagarna i mindre grupper 

om tre till fem personer i varje 

grupp. Det är allra bäst om det 

finns någon person i varje grupp 

som kan leda processen och känner 

till hur övningen ska gå till, 

annars riskerar grupperna att 

köra fast. Om det inte finns flera 

personer till hands som kan leda 

övningen får du som workshopledare 

gå runt mellan de olika grupperna 

och se till att arbetet flyter 

på genom att svara på deltagarnas 

frågor, ställa egna följdfrågor, 

komma med tips och förslag eller 

inspirera deltagarna till att hitta 

olika lösningar. 

När deltagarna är indelade i mindre 

grupper gäller det att inom 

varje sådan grupp välja ut en enda 

bild som deltagarna vill analysera. 

Det är viktigt att alla i gruppen 

kan relatera till bilden. Det fungerar 

alltså inte att rösta och låta 

majoriteten vinna, gruppen måste 

97

98 

komma överens och se till att alla 

deltagare är med på tåget. 

VÄLJ EN DETALJ 

När gruppen har valt bild tar deltagarna 

varsitt mindre papper. 

Fundera sedan, var och en för sig, 

på hur bilden upplevs. Välj därefter 

ut en detalj från bilden som 

förmedlar just den känslan, och 

rita av den detaljen. Det kan vara 

en hur stor eller liten del av bilden 

som helst. När deltagarna har ritat 

varsin teckning ska de limma fast 

den på det stora pappersarket. Gå 

en runda i gruppen och låt alla 

berätta vilken känsla de har gått 

på när de har ritat sin teckning. 

Alla deltagare ska också, under 

sin tur i rundan, välja tre adjektiv 

som förklarar varför den detaljen 

är viktig för bildens betydelse. 

Det kan till exempel vara ord som 

förtydligar detaljens betydelse för 

bilden, ord som ”stark”, ”otydlig”, 

”brinnande” eller ”hotfull”. Var 

och en skriver ner de tre adjektiven 

vid sidan om sin teckning. 

ASSOCIATIONSKARTA 

Snart ska deltagarna börja diskutera. 

Medan de lyssnar på varandras 

berättelser och går igenom 

ÖVNINGAR 

diskussionsfrågorna till övningen 

ska alla samtidigt anteckna fritt 

på det stora pappersarket. Det 

kan vara ord, hela meningar eller 

skisser. Tanken är att den första 

impulsen och associationen direkt 

ska ner på pappret. Ingen tanke 

eller formulering är oviktig eller 

för banal! Tvärtom är det just det 

till synes banala och enkla som 

ska fram i den här övningen. 

DISKUTERA 

Finns det likheter, skillnader 

eller samband mellan hur deltagarna 

tänkt kring uppgiften? 

Dra streck mellan anteckningar 

och skisser som deltagarna tycker 

hör ihop på något sätt. 

Har intrycket av bilden förändrats 

på något sätt efter diskussionen 

jämfört med deltagarnas 

första intryck? Be deltagarna att 

berätta för varandra hur de ser 

på och känner inför bilden. 

Fortsätt alltjämt att anteckna, 

skissa och skriva på det stora 

pappersarket medan diskussionen 

pågår. Uppmana deltagarna att 

lyssna och skissa samtidigt, eller 

att anteckna vad andra säger.

DISKUTERA VIDARE 

När associationskartorna är klara 

samlas deltagarna för att gå runt 

och titta på de olika kartorna och 

prata om dem. Gå sedan vidare 

genom att diskutera i helgrupp: 

Hur skulle man kunna förändra 

detaljen för att förändra bildens 

betydelse på något sätt? Hur 

viktig är detaljen för hur bilden 

upplevs? 

Vilken betydelse har sådana här 

bilder för hur man tänker om 

makt, normer och självbild? 

Hur påverkar sammanhanget 

bilden? Vad skulle ske om bilden 

visades på ett museum, i ett 

reportage eller som en annons i 

en modetidning? 

GÅ VIDARE 

Att kartlägga genom att göra en 

associationskarta är ett sätt att 

förstå och se på saker med nya 

ögon. När man plockar ut de små 

sakerna, detaljerna, så kan man 

förstå sammanhangen på nya sätt. 

Man kan använda den här metoden 

i vilken situation som helst, 

till exempel genom att lägga tid på 

att titta närmare på händelser i sin 

vardag. Är det en konversation på 

internet eller på bussen som man 

reagerat på? Vill man analysera en 

scen i en biofilm? Var det något 

som någon sa på skolan eller 

arbetsplatsen? När man ställer 

de små detaljerna i relation till de 

stora sammanhangen ser man hur 

små saker kan ha stor betydelse. 

I ett större perspektiv kan man 

säga att detta är en strategi för att 

se och hantera normerande maktstrukturer. 

ÖVNINGAR 


Det är viktigt att alla är delaktiga 

genom att diskutera, skriva eller 

rita eftersom den här analysmetoden 

bygger på att allas olika 

perspektiv kommer fram. Påminn 

gärna deltagarna om att det inte 

går att säga, skriva eller rita fel. 

Tvärtom är det en viktig del av 

övningen att alla bidrar med allt 

de kommer att tänka på. 

99

100 

CRAZY IDEAS COME TRUE 

Klockan är nio på kvällen. Jag sitter på golvet och plockar 

bort de vita nålarna som jag precis satt upp för att hålla 

foton på plats på den stora svarta utställningsväggen. Jag 

tar bort ungefär hundra nålar och sätter om fotona på 

väggen – förhoppningsvis rättvända den här gången. Det 

är en annan deltagare från TBTO och jag som har tillbringat 

13 timmar med att montera den fina konsten som alla vi i 

Göteborgsgruppen har gjort till vår utställning under hbtqfestivalen 

2011. Eftersom det är vår fantastiska konst som 

vi ställer ut så är det extra viktigt att allt kring utställningen 

känns helt rätt och perfekt. En timme senare är vi färdiga. 

Delar av oss är nu klistrade på golvet och uppsatta på väggarna 

och i trappan och nästa morgon kommer folk att komma 

in och se på allt det fina som förhoppningsvis kommer 

att väcka en massa känslor och tankar. Det är våra berättelser 

de kommer titta på. Det är Tusen Bilder Tusen Ord. 

Två dagar tidigare fotar jag i mina hemtrakter inför att jag 

ska göra en serie av självporträtt. Jag har olika kläder på mig 

och har roligt framför kameran, jag rollspelar med mig själv 

och glädjer mig över att jag snart ska få visa bilderna för en 

publik. Att det som jag har så svårt att sätta ord på är så lätt 

att säga med några få bilder. Det är Tusen Bilder Tusen Ord 

för mig. 

Ytterligare en vecka tidigare ligger jag på mage i gräset mitt i 

Slottsskogen. Det regnar. Den ivriga guiden (VD:n i Sveriges 

Queeritologiska Förening) leder en turistgrupp framåt på 

Queersafarin för att visa hur en skogshuggarbutch och en

dragking möter varandra på revirgränsen mellan deras 

naturliga omgivningar. Strax därpå beundrar ett turistpar ett 

queerbarn i trädet och undrar om det tål blixt. Senare 

samma dag mumlar en studiegrupp ett mantra med händerna 

på Simone de Beauvoirs Det andra könet: ”Man föds inte 

till kvinna, man blir det.” Rockflata och Skejtarboi hänger 

bakom dem på Masthuggsterassen. Allt detta spelas in med 

en filmkamera för att det ska bli En Riktig Film. Crazy ideas 

come true. Det är Tusen Bilder Tusen Ord för mig. 

När Kakan och Kexet från Dotterbolaget besöker oss betonar 

de att alla kan rita serier. Till en början tar jag inte åt 

mig av det och har ändå prestationsångest. Men den listiga 

duon lurar mig och några timmar senare har jag flera sidor 

av egna serier framför mig. Jag känner den där känslan 

igen, den som har börjat bosätta sig i mig sedan jag började 

i TBTO-gruppen några månader tidigare. Som koffeinrus: 

idéer, aha!-upplevelser, möjligheter. Och att jag kan! Det är 

Tusen Bilder Tusen Ord för mig. 

Det har alltid känts som att jag har så mycket att säga. Att 

jag har så många åsikter som jag skulle vilja dela med folk 

men som jag inte fått ut the way I wanted it. Jag har nöjt 

mig med att fantisera om att folk skulle läsa mina tankar, att 

de skulle förstå hur och vad jag ser i världen. Text och prat 

har inte hjälpt. Klara bilder i huvudet har blivit blandgröt 

på papper. Tills TBTO kom in i mitt liv och lärde mig att 

uttrycka huvudets innehåll på andra sätt. TBTO lärde mig 

att inse hur mycket jag har att berätta och att berätta det på 

tusentals olika sätt. Det är Tusen Bilder Tusen Ord för mig. 

Antonnika Perttula 

101

102

103

104 

NÅGRA BILDER AV TUSEN 

av Elin Mörkberg 

Under våren 2011 följde jag Tusen Bilder Tusen Ord som deltagande observatör 

på fyra workshops som hölls i Umeå, Kalmar, Göteborg och Örebro. 

Under den här tiden hade jag dessutom förmånen att få intervjua elva av 

de personer som deltog i projektet. Observationer och intervjuer blev 

inte bara grunden för den här texten utan även för min C-uppsats i socialt 

arbete. Alla som medverkade är avidentifierade och har fingerade namn. 

De har blivit tillfrågade om det fingerade namnet känns okej, samt vilket 

pronomen de vill bli benämnda med. 

Intrycken från alla dessa möten och platser är brokiga, och att sammanfatta 

dem är inte helt lätt. Innehållet i de workshops jag observerade skilde sig 

åt en hel del: jag såg deltagarna ägna sig åt så olika konstnärliga uttryck som 

att spela in ljud, skriva, handarbeta och skapa en performance. Hur och 

var intervjuerna kunde utföras varierade också; någon gång satt jag och 

den jag intervjuade på en bänk i solen under en snabb halvtimme på lunchen, 

med någon annan kunde jag sitta i ett avskilt rum under nästan två timmar. 

De människor jag träffade hade sökt sig till projektet av många olika anledningar 

och det de fick ut av projektet varierade också. Det fanns dock en 

sak som var återkommande under samtliga observationer och intervjuer, 

och det var deltagarnas stora engagemang i projektet. Alla jag intervjuade 

talade om TBTO i mycket positiva ordalag, och majoriteten uttryckte 

önskemål om att projektet skulle fortsätta och sprida sig till fler orter. 

Koncentrationen på alla workshops var intensiv och för mig som observatör 

var det påtagligt med vilken seriositet deltagarna gick in i projektet, 

samtidigt som träffarna också innehöll mycket humor och skratt. 

I den här texten kommer jag att ge några bilder av TBTO utifrån de möten 

och intervjuer jag har gjort. Texten kommer att fokusera på projektet 

som en trygg mötesplats, ett ”safe space” eller en frizon. Jag kommer också 

att beskriva vilken roll kreativitet kan spela i ett sådant här projekt och 

för de som deltar i det.

Säkra platser 

En säker plats, eller en ”safe space”, är en plats där människor som bryter 

mot rådande majoritetsnormer kan känna sig trygga. Tryggheten som 

skapas på en sådan plats ger andningsutrymme i en ibland våldsam värld, 

men det är också en plats där motstånd formas. En säker plats kan vara 

allt från en föreningslokal till en parad, ett kärleksförhållande, en arbetsplats, 

en festival, en dagdröm, en hemlig klubb, en demonstration, en bar 

eller en lägenhet. 

Fritidsverksamheterna Egalia i Stockholm och HaBiTat Q i Malmö är till- 

sammans med TBTO exempel på säkra platser i sin mer organiserade 

form. Dessa platser kan alltså utgöras av planerade verksamheter eller 

fysiska utrymmen, men de skapas också i relationer och i den egna fantasin. 

De säkra platserna utgör en viktig del av hbtq-historien, som forum där 

gemensamhet stärks och motstånd genereras. Centralt är att de som vistas 

på en sådan plats slipper att ständigt konstrueras som ”de andra”. Istället 

får deltagarna för en gångs skull känna sig begripliga och självklara. Det 

är en av anledningarna till att en säker plats gör det möjligt att hitta sin 

egen röst utanför majoritetssamhället. 

Den styrka och bekräftelse som återfinns på sådana platser ger kraft till 

motstånd när deltagarnas röster läcker ut, sprids och så småningom kanske 

också tar plats i det omgivande samhället. De deltagare jag intervjuade 

beskrev alla på olika sätt TBTO som en säker plats. Många av dem använde 

ordet ”frizon” för att beskriva hur de upplevde projektet. Hur blev då 

TBTO en säker plats, och vad hade det för effekter för deltagarna? 

En frizon från allt utanför 

”Man har ju nånting gemensamt” säger Annika. ”Man kan liksom vara sig 

själv där. Det är inte som i skolan till exempel, där är det ju normer och 

allt det där.” Annika berättar att hon kände sig trygg redan innan projektet 

dragit igång när hon läste om att projektet riktade sig till hbtq-personer, 

att det gjorde att hon redan innan första träffen visste att hon skulle kunna 

vara sig själv i gruppen. Petter tycker också att det är viktigt att alla i 

gruppen är hbtq-identifierade: ”På ett eller annat sätt är alla i precis samma 

105

106 

situation och det ger trygghet, för man vet att det inte är några fördomar 

på samma sätt som man kan stöta på i skolan, eller vart som helst egentligen. 

Det är lite en frizon från allt utanför.” 

Att vistas på en plats där alla delar erfarenheter och upplevelser av att bryta 

mot de normer som reglerar kön och sexualitet innebär för många möjligheten 

att kunna slappna av. Det innebär också att slippa fundera över 

vad det är möjligt att prata om. ”På TBTO är det lite öppnare och det 

råder en hänsynsfull och respekterande stämning”, säger Kajsa, som menar 

att hen visserligen kan prata om det mesta med sina vänner, men att vissa 

saker är det ändå lättare att prata om i TBTO-gruppen. Som exempelvis 

könsidentitet och sexualitet, och ”saker som jag har tänkt på som är lite 

jobbiga. Folk blir liksom inte rädda på det där sättet, som annars när man 

pratar om såna saker.” 

Mika beskriver också hur det går att börja på en helt annan nivå på TBTO: 

”Det känns som att man kan gå mycket längre när man inte behöver 

börja från grunderna. ’Jaha, visste du inte att alla människor inte identifierar 

sig som tjej eller kille?’, man måste inte börja där, utan det är liksom 

avklarat redan, så det räcker med att jag säger ’jag är genderqueer, och jag 

vill bli tilltalad hen.’ Och sen så kan vi fortsätta med andra grejer!” Den 

säkra platsen står här i kontrast till en heteronormativ omgivning där varje 

brott mot könsnormer leder till frågor och tal om könsidentitet. Att inte 

behöva prata om eller förklara sitt kön och/eller sin sexualitet är en effekt 

av att vara på en plats där den är självklar, där man slipper bli exotiserad 

och obegripliggjord. Som Paulina uttrycker det: ”Även om jag är queer så 

vill jag inte bara sitta och prata om sånt. Alltså jag känner att man är så 

mycket mer som person, jag vill inte vara ’hon som är queer’ utan jag vill 

vara mig själv.” 

Normkritiska metoder 

I TBTO används metoder som till delar inspirerats av Egaliamodellen och 

av normkritisk pedagogik, en relativt ny pedagogisk inriktning. Att arbeta 

normkritiskt kan kort beskrivas som att sätta ljuset på normerna istället för 

att försöka förklara eller skapa tolerans för ”avvikarna”. Att TBTO präglas 

av ett normkritiskt synsätt innebär bland annat att många workshops har

inslag av att belysa normer. Det betyder också att inga förutfattade meningar 

ska finnas om hur deltagarna ser på sin sexualitet eller sitt kön. Eftersom 

det normkritiska arbetssättet innebär att heteronormen och normer om kön 

inte tas för givna blir en normkritisk miljö tryggare för hbtq-ungdomar. På 

TBTO innebär pedagogiken bland annat att träffarna alltid inleds med en 

runda där alla presenterar sig, berättar hur de mår och vilket pronomen 

de önskar bli benämnda med den dagen. Den första träffen har alla också 

kollektivt beslutat vilka regler som ska gälla i gruppen under terminen. 

Att gruppen har en ledare som är med under hela terminen är också något 

som syftar till att göra gruppen till en trygg plats. 

Johanna tycker att det är jätteviktigt med pronomenrundan. Hon är själv 

cis-person och hade inte reflekterat över att det kunde finnas transpersoner 

i gruppen, vilket hon insåg när ledaren pratade om vikten av att inte ta en 

persons könstillhörighet eller pronomen för givet. Mika anser också att de 

normkritiska metoderna är viktiga och menar att ”även om man själv är 

h eller b, så kan man ju vara transfobisk”. Pronomenrundan och gruppreglerna 

fungerar alltså stärkande samtidigt som det synliggör vissa normer. 

Kajsa tar upp gruppledarens viktiga roll som någon som samlar gruppen 

och någon som tar ansvar och sätter ribban för exempelvis vilka skämt 

eller vilken jargong som är okej och inte. Stämningen på TBTO präglas 

enligt Kajsa av att det inte finns så många fackindelningar eller fördomar: 

”Det kommer inga ’roliga’ skämt om killar med nagellack liksom... Eller: 

’De här emo-kidsen du vet, haha.’” 

Kreativiteten, tryggheten, uttrycken 

Att vakta sin tunga, att behöva förklara sig, att behöva rätta de som säger 

fel eller att bli utsatt för olika typer av hatbrott är saker som självklart 

hämmar kreativiteten. Till synes neutrala miljöer: en fotokurs, kommunala 

musikskolan, en dansklass eller en skrivarcirkel riskerar att bli exkluderande, 

vare sig det handlar om funktionalitetsnorm, vithetsnorm, eller 

normer om könsidentitet och sexualitet. I miljöer där dessa saker aktivt 

motverkas kan uttrycken däremot bli många fler. ”Vi kan utveckla oss 

själva på ett kreativt sätt i en grupp där det inte finns begränsande normer. 

Så kan man utvecklas kreativt, och man kan med kreativiteten utveckla sig 

själv” som Johan uttrycker det. 

107

108 

Kajsa tycker att det är självklart att människor mår bättre av att vara kreativa. 

Hen menar att man genom kreativiteten upptäcker och lär känna sig 

själv och sina egna gränser, ”Och då mår man ju bättre, man blir ju tydligare 

liksom.” Att utveckla sin kreativitet och sin uttrycksförmåga handlar 

också om att utveckla sig själv. Med hjälp av de kreativa uttrycken får del- 

tagarna större möjligheter att själva formulera sin identitet. Inom ramarna 

för en ”säker plats” som TBTO kan denna identitet dessutom uttryckas på 

ett friare sätt. 

Johanna beskriver hur gruppen snabbt blev trygg, och berättar att gruppen 

fick i hemläxa att skriva en text om någonting man varit med om eller om 

någon som betyder mycket för en. ”Och sen så skulle vi fota hur vårat liv 

som hbtq-person har varit och så göra som en serie av det i fyra bilder. Och 

det blir ju väldigt personligt.” Detta leder dels till en större förståelse för 

varandras olikheter, dels till en ökad känsla av gemenskap. När deltagarna 

öppnar sig genom kreativa uttryck kan också kreativiteten bidra till skapandet 

av en tryggare grupp. Det i sin tur bidrar till att skapa en plats där 

mer går att uttrycka. 

Att få slippa bli betraktad som ”avvikare” och slippa förklara sig eller rätta 

människor som säger fel är en positiv effekt som deltagarna upplever med 

TBTO. En annan är att kunna prata om sin identitet på fler sätt än vad som 

är möjligt i andra sammanhang, och även att kunna inkludera fler sidor 

av sig själv i de kreativa uttrycken. Det blir alltså möjligt att formulera sin 

identitet som hbtq-person, men också att slippa göra det och på så sätt 

få mer utrymme till att formulera andra saker. Därigenom kan berättelser 

skapas som kanske inte hade kunnat skapas någon annanstans. 

Kreativiteter 

Kreativitet är ett begrepp med många definitioner, liksom uppfattningarna 

om vad människor egentligen gör när de är kreativa. Flera forskare 

menar att det är viktigt att skilja ”äkta kreativitet” från konst som ”dekoration” 

eller en trevlig hobby. Kreativitet har potential att vara långt mer 

omstörtande än så. Kreativitet är enligt dem helt enkelt den process genom 

vilken något nytt skapas. Dessa forskare menar också att vi inte borde

tala om ”kreativa personer”, utan endast om kreativa handlingar. Kreativitet 

handlar inte om att skapa konstnärliga produkter utan om själva den 

(ny-)skapande processen. 

Lev Vygotskij, forskare i pedagogik, beskriver kreativitet som ”sådan mänsklig 

aktivitet som skapar någonting nytt, oavsett om det skapade är ett ting 

i den yttre världen eller en konstruktion av intellektet eller känslan, en konstruktion 

som bara existerar och ger sig till känna i människans inre”. 

Kreativitet är något som kan äga rum i en individs medvetande eller i ett 

socialt samspel i en grupp. Det som skapas kan vara helt abstrakt – en 

idé, en tanke eller en känsla – och det kan också vara något konkret. 

När jag frågar deltagarna om vad de tycker att kreativitet betyder, uttrycker 

de också en syn på kreativitet som inte handlar om att prestera perfekta 

resultat. Utifrån svaren verkar det kunna vara nästan vad som helst, både 

idéer, tankar och yttre sociala processer. Vilken betydelse kreativiteten 

tillskrivs i TBTO varierar mellan de olika deltagarna, men gemensamt är 

att de betraktar kreativitet, skapande och fantasi som yttre och inre 

handlingar och inte som något som behöver leda fram till en slutlig produkt. 

Mille menar att kreativitet inte behöver innebära att producera en pryl eller 

sak. Snarare anser hen att det handlar om att inspirera andra och sig själv att 

tänka i nya banor. Mille berättar till exempel att när hen går förbi en mossig 

sten i skogen så kan hen inte låta bli att arrangera den så att den ser ut som 

ett troll. Kanske går någon förbi och ser verket, men även om ingen skulle 

göra det så är det ändå roligt att veta att det sitter ett litet troll ute i skogen. 

Johan berättar att när hen gör kreativa saker bakar hen kakor, lagar mat, 

eller är kreativ med sin kropp och sitt utseende. Det kan vara allt från att 

färga håret blått som hen gjorde för ett tag sedan, eller blont som det är nu. 

När Karin hör ordet kreativitet tänker hon på skapande och att få göra 

någonting. Det handlar om att hennes intressen, åsikter och allt som har 

med henne att göra kanaliseras i någonting hon gör. Jonna tänker att 

kreativitet är glädje, att kliva lite utanför ramarna och att släppa lös sin 

potential, medan Annika tycker att det handlar om att sätta ner känslor 

och intryck på papper, i sömnad eller vad man nu är intresserad av. Kajsa 

tänker på det som problemlösning, ett sätt att tänja på uppsatta gränser. 

109

110 

Hen ser kreativitet som motsatsen till instängdhet. När Lo hör ordet tänker 

hon på att skapa: ”Att man gör nånting och det behöver inte vara bra, det 

behöver inte vara dåligt, och det behöver liksom inte vara nånting speciellt, 

bara man uttrycker det som man känner inuti. Det tycker jag är kreativitet.” 

”Det här är ett piano, 

vad kan du hitta på med det?” 

Kreativitet främjas enligt många forskare av en miljö där resultatet inte är 

det viktiga. En nyfiket tillåtande och uppmuntrande stämning är viktig för 

skapandet av den kreativa platsen. Det är något som man har tagit fasta på 

i projektet, och många av deltagarna lyfter fram just detta när de pratar 

om de kreativa handlingarna som de utför inom TBTO. Flera berättar också 

att de har skrivit in i gruppens regler att resultatet inte är det viktiga. Om 

det att vara kreativ inte handlar om att ”rita fint” eller producera konst, utan 

istället handlar om att spränga gränser, så innebär det att kreativitet 

kräver en omgivning präglad av tillit och respekt för att nya tankar eller brott 

mot regler och normer ska uppmuntras. 

TBTO har ett uttalad Do It Yourself-perspektiv på kreativa uttryck. I informationstexten 

som gick ut när grupperna skulle starta upp stod det bland 

annat: ”I det här projektet blir ingen bedömd och det spelar ingen roll hur 

ens konst ser ut, utan det viktigaste är gruppen där alla får vara sig själva, 

utvecklas och uttrycka sig.” En stor del av deltagarna tar också upp att stämningen 

är just uppmuntrande och peppande. Workshopledarna beskrivs ha 

en stor roll i detta. Petter menar att både gruppledare och workshopledare 

påverkar stämningen på träffarna: ”Det är bra stämning, så man behöver 

inte vara nervös för det man säger eller det man gör. Man kan vara den 

man är utan att behöva tänka på vad andra tycker egentligen.” 

Johanna menar att det är stor skillnad på TBTO och skolan. Hon talar om 

musik-, bild- och slöjdlektionerna som tillfällen där givna uppgifter ska 

lösas, och att det känns som att de mest handlar om att man ska lära sig 

olika tekniker. Johanna pratar om att kreativiteten inte alls utvecklas i de 

sammanhangen eftersom det bara handlar om att utföra de uppgifter som 

läraren ger en: ”Det är ingen som säger: ’det här är ett piano, vad kan du

hitta på med det?’” På TBTO däremot upplever Johanna att deltagarna 

får hitta sin egen väg. Hon tror att det handlar om att det inte är så styrt, 

utan frisläppt och öppet. Johanna pratar först om att hon inte är så bra på 

att skapa, men återkommer sedan till ämnet och rättar sig, kreativitet 

handlar inte om att vara bra eller dålig. Det handlar om att uttrycka sig. 

Förvandlingar och guldkorn 

När Petter talar om sin inre kreativa plats, där han bland annat befinner 

sig när han skriver, beskriver han det som att han nästan försvinner iväg: 

”Jag har inte så mycket koll på vad det är för känslor jag har precis när jag 

skriver. Då brukar jag bara försvinna bort i huvudet. Men det brukar 

många gånger kunna kännas väldigt skönt och lugnt efteråt för att man har 

fått ur sig nånting, så det känns lite lättande.” Många deltagare beskriver 

något liknande när de pratar om sina kreativa processer. Att befinna sig i sitt 

skapande är att befinna sig utanför verkligheten, någonstans där känslor 

kan få utlopp. Fantasin fungerar som en inre plats för uttryck och avslappning. 

På den kreativa platsen sker också olika former av förvandlingar, ibland i 

fantasin och ibland när nya mönster på ett oväntat sätt vävs samman av 

delar från den existerande kulturen. Milles berättelse om en träff där de 

hade en workshop i blandteknik kan läsas som en väldigt konkret beskrivning 

av detta: ”Jag tog en stor vit bild med konturen av en människa, det 

såg ut som några penseldrag bara men ändå väldigt tydligt en människa. 

I människan satte jag meningar klippta ur tidningar, böcker, liksom tog 

dem från det sammanhanget och byggde ett helt nytt sammanhang. Det 

var ingen flytande text, varje mening var för sig, det blev liksom en helt 

annan innebörd.” Mika talar om en liknande process, men en inre sådan, 

när hen berättar om en workshop de har haft i TBTO. Uppgiften var att 

förändra en berättelse som de sett eller hört genom att skriva in sig själva i 

den. Mika berättar att hen själv brukar skriva om berättelser och förändra 

bilder i sin fantasi. Hen beskriver hur vi hela tiden bombarderas med 

heteronormativa reklambilder och drömbilder om hur en kropp ska vara. 

Mika gör om sådana bilder i sitt huvud och ändrar till exempel könen på 

modellerna. Det kan handla om att fantisera kring bilder: Hur skulle det 

kännas om mannen i den här reklamen var kvinna? Hur skulle folk reagera? 

Kajsa beskriver ytterligare en typ av förvandling, som handlar om hur 

111

112 

negativa känslor kan förvandlas till värdefullt material: ”Det har liksom 

känts som att när en riktigt hemsk känsla har kommit ut i en låt så har den 

plötsligt blivit ett guldkorn. Det är så himla härligt att det som jag tyckte 

var så jobbigt och bar på och som bara skavde, att jag kunde göra en låt 

av det och så blev det plötsligt något annat.” 

Utställningen 

– En plats för motstånd 

”Jag tycker att det är bra att man visar att det finns olika sidor” säger Lo 

när jag frågar henne hur hon ser på slututställningen som gruppen ska 

producera. Hon förklarar vidare: ”Jag tycker att det är intressant med olika 

konstformer, att man kan uttrycka sig på olika sätt och att samtidigt få 

fram samma budskap om att det finns så många olika typer av människor.” 

Deltagarnas inställning till utställningen som ett tillfälle att synas och 

möta en publik varierar. Flera av dem betonar vikten av att få vara anonym 

och framhåller att man inte behöver vara med i utställningen om man 

inte vill: ”Man kan sitta och göra hur mycket som helst under en workshop 

och välja att inte ställa ut ett dyft om man inte vill. Och man kan välja 

om man vill vara anonym eller inte”, säger till exempel Petter. Samtidigt 

betonar många vikten av utställningen. Johanna menar att den ger projektet 

en känsla av seriositet: ”Att det inte bara rinner ut i sanden, att man 

känner att det liksom leder till nånting. Att vi inte bara är här och leker, 

utan att vi producerar nånting.” 

Utställningen betraktas också av flera deltagare som ett viktigt tillfälle 

att nå ut med ett normkritiskt budskap och alternativa bilder. Det kan 

handla om att visa motbilder till stereotypa porträtteringar av hbtq-personer 

som man möter i exempelvis media, men också om personliga och utlämnande 

bilder som visar olika aspekter av liv och identitet. Att utställningen 

ska vara interaktiv och väcka tankar hos publiken är något som verkar 

vara viktigt för många av deltagarna. Helst ska publiken få aha-upplevelser, 

bli fundersamma eller kanske förvirrade. Utställningen ska ha ett positivt 

budskap och utstråla glädje, samtidigt som den ska vara normkritisk och 

behandla djupa och svåra frågor. Det poängteras av flera deltagare att 

just denna dubbelhet är viktig.

Den här synen på utställningen som en politisk handling för synliggörande 

gör sig också påmind när jag observerar workshopen där utställningen 

planeras. Vid det här tillfället deltar grupper från två av städerna samtidigt, 

och genom att skapa pappmodeller av utställningsrummen får de visualisera 

hur utställningarna ska utformas. Idéerna utarbetas genom övningar, 

i de ursprungliga grupperna och i tvärgrupper. Under dagen genomförs 

flera rundor där deltagarnas olika uppslag presenteras. De kastar ut idéer, 

mer eller mindre allvarligt menade. Någon tycker att heterosexuella besökare 

ska tvingas komma ut, en annan föreslår en fiskedamm av något slag. 

”Det är viktigt att hbtq-personer som kommer dit känner samhörighet”, 

påpekar någon. ”Mycket regnbågsfärgade saker måste vi ha”. En av grupperna 

planerar att låta publiken komma in i och ut ur utställningsrummet 

genom garderobsdörrar. En prideparad i miniatyr bestående av barbiedockor 

med avklippt hår eller kanske avklippta fötter diskuteras: ”Jag har 

inga läderkläder till dem” säger någon. ”Vi får ha syjunta och sy barbiekläder!” 

säger någon annan. Även här blir det tydligt hur deltagarna på 

ett kreativt sätt omtolkar och förvandlar den omgivande heteronormativa 

kulturen. 

113

114 

Sammanfattning 

– Den befria(n)de kreativiteten 

I deltagarnas kreativa processer, på deras inre fantasiplatser, upplever de 

avslappning och befrielse. Men de lyckas också omforma negativa känslor, 

och inte minst den heteronormativa omgivningen. För många av deltagarna 

har kreativiteten i projektet skapat möjligheter att uttrycka alternativa 

världsbilder genom att föra fram uttryck och bilder som annars inte syns 

i ett heteronormativt samhälle. En kreativ handling kan enligt deltagarna 

vara att färga sitt hår blått, att göra ett stentroll i skogen eller att för sin 

inre blick omskapa en könsstereotyp omgivning. Även skapandet av ett 

nytt ord för den egna identiteten när detta saknas, är enligt deltagarnas 

definitioner i allra högsta grad kreativa handlingar. 

En plats som är säker för unga hbtq-personer leder till en breddning av 

de möjliga kreativa uttrycken. Att kunna uttrycka sig friare leder till både 

personlig och konstnärlig utveckling för individen. Att TBTO upplevdes 

som en starkt positiv kraft i deltagarnas liv var uppenbart. Det primära 

syftet med projektet är också att stärka individers psykiska hälsa, men 

projektet har fler positiva effekter. Förutom det ökade välmåendet för de 

som deltar i projektet bidrar ett projekt som TBTO till att skapa ett 

mänskligare och mer demokratiskt samhälle där fler får tillgång till vad 

som borde vara grundläggande rättigheter: att få vara kreativ och att 

själv formulera och uttrycka sin identitet. När fler får möjlighet att göra 

detta tillkommer ytterligare en positiv effekt: mångfalden av uttryck ökar, 

vilket leder till ett intressantare samhälle och inte minst ett mycket mer 

spännande konstliv. 

Elin Mörkberg följde TBTO under våren 2011 inför sin c-uppsats i Socialt arbete på 

Malmö Högskola: ”Tusen Bilder Tusen Ord – ett socialt kreativitetsprojekt med unga 

hbtq-personer.”

115

116

117

118 

BREV FRÅN KONSTKOLLOT 

Vårdinge By, natten mot 10 juli 2011 

Jag åkte till konstkollot med förhoppningen att hitta 

likasinnade människor, få utveckla mitt eget skapande 

och avsluta varje dag med att bada i sjön. 

Men… 

Nu vet jag att jag fick så mycket mer än så. Jag fick fem 

dagar tillsammans med mer mat än vad jag egentligen 

orkar äta. Jag fick fem dagar tillsammans med grodöversvämmade 

grusvägar och en efterhängsen katt. Jag fick 

fem dagar med helt fantastiska föreläsare, kolloledare 

och deltagare. Jag fick fem dagar tillsammans med en 

känsla jag aldrig känt förut. 

Fem dagar som bestod av de finaste människorna jag 

någonsin träffat i hela mitt liv, som tillsammans skapade 

vad som för mig är en plats jag aldrig någonsin vill åka 

ifrån. En helt ny värld där jag inte känner behovet av att 

försöka passa in i några mallar, en värld där jag duger 

precis som jag är. En värld där jag inte känner behovet 

av att dölja mina kurvor för att bli accepterad som människa, 

en värld som jag vill leva i – alltid! Inte nog med 

att jag öppet kan prata om flickvänner utan att få kränkande 

blickar på mig, det är inte bara det. Det är som att 

jag kunde ha varit precis vad som helst, sett ut hur som 

helst, haft vilka åsikter som helst och ändå blivit kramad 

god natt av främlingar som snabbt blev kära vänner.

Att lämna allt det här, det kommer garanterat bli det 

jobbigaste jag gör i sommar. Men samtidigt så tror jag 

inte att något skulle kunna överträffa det här, ingenting 

annat hade kunnat ge mig de erfarenheter, det självförtroendet 

och de nytänkande banor jag nu har. 

Jag har fått en helt ny värld presenterad för mig; en värld 

där jag får vara. Jag behöver inte oroa mig för någonting 

alls. Ingenting i hela världen kan få makten att sänka 

mig, och ingenting i hela världen kan få mig att känna 

mig fel. 

Jag vill nog mest bara säga Tack. Tack för inspirationen, 

tack för den nyfunna tryggheten, tack för alla varma 

famnar, tack för uppmuntrande ord, tack för tårar som 

rullade ner för min kind när ”Hallelujah” sjöngs och när 

”I’m yours” spelades, nere vid sjön en varm och myggig 

kväll, tack för att jag vågade bada utan en tröja över min 

bikini för första gången på flera år. Eller: Tack för att jag 

fick fem dagar i ett ständigt lyckorus tillsammans med er. 

Tack! 

Amanda Jarpe 

119

I den här listan har vi samlat tips på några böcker vi tycker är 

bra, viktiga eller rentav fantastiska 

120 

”Trollkungen” 

av Kolbeinn Karlsson (2009) 

”Allas självbiografi” 

av Gertrude Stein (1936) 

Queer konst 

av olika slag 

Kolbeinn Karlsson ritar sagolika, queera 

berättelser om troll, skogsandar och 

skäggiga män som blir gravida som 

belöning för sin kärlek. Bilderna och 

berättelserna öppnar dörrar till andra 

världar och utmanar de snäva normerna 

som råder i vår verklighet. 

Gertrude Stein var en amerikansk 

författare som levde större delen av sitt 

liv i exil i Paris med sin älskade Alice B. 

Toklas. Hon skrev texter som utmanade 

alla föreställningar om vad litteratur kan 

vara, och i deras hem hade hon salonger 

dit alla viktiga konstnärer i Paris kom. 

Det här är andra delen av hennes självbiografi. 

”Konstfeminism” av (red) 

Anna Nyström m.fl. (2005) 

”Husfrid” 

av Alison Bechdel (2009) 

En bok full av feministiska strategier, 

konst och intressanta texter. Med avstamp 

i 70-talets feministiska konst 

följer boken den konstnärliga kampen 

mot patriarkatet och heteronormen 

in i vår tid. 

En självbiografisk serie om Alison och 

hennes pappa, som under hela hennes 

uppväxt är väldigt kylig och krävande. 

När Alison, som själv är lesbisk, går på 

college upptäcker hon att hennes pappa 

är homosexuell. Strax därpå dör han och 

lämnar efter sig massor av frågor kring 

varför han valt att leva ett dubbelliv. 

För dig som vill göra 

aktivism och må bättre 

”Lost and found: Queerying 

the archive” av (red) 

Mathias Danholt m.fl. (2009) 

”Hej grymma värld – 101 

alternativ till självmord för 

tonåringar, knäppskallar 

och andra utbölingar” 

av Kate Bornstein (2011) 

Den här boken innehåller verk från 

tretton olika konstnärer och fyra längre 

texter som på olika sätt handlar om historia, 

kön och sexualitet. Boken publicerades 

i samband med en utställning med 

samma namn. 

Metodmaterial 

”BRYT! Tredje upplagan” 

av RFSL Ungdom (2011) 

Vad gör du om hjälpen du får från kompisar, 

föräldrar eller terapeuter inte gör 

någon skillnad och du fortfarande mår 

lika dåligt? Då kan det vara dags att 

försöka med några mindre accepterade 

metoder för att börja må bättre! Sådana 

”The Queer Encyclopedia of 

the Visual Artists” av (red) 

Claude J. Summers (2004) 

En omfattande encyklopedi över allt 

möjligt queer i konsten, från antiken till

BRYT! är ett metodmaterial om normer i 

allmänhet och heteronormen i synnerhet. 

Ett material för dig som vill jobba med 

likabehandling inom en organisation, 

på en skola eller arbetsplats. Den tredje 

upplagan innehåller mer fokus än tidigare 

på normer kring funktionsförmåga, 

etnicitet, hudfärg, religiositet och kön. 

alternativ får du tips om i den här roliga 

och varma boken. 

idag. Här kan du slå upp dina favoritkonstnärer, 

lära dig om konstnärer du 

aldrig hört talas om och få reda på varför 

Sankt Sebastian är en ikon för 

så många queera konstnärer. 

”Vi är Misfits!” av Christoph 

Emanuelle Fielder & Elin Emil 

Sandström Lundh (2009) 

Skönlitteratur 

”Egaliamodellen” 

av RFSL Stockholm (2010) 

En inspirationsbok om hur du kan göra 

praktik av queerfeminismen. Boken 

följer några hbtq-aktivister i USA som 

på kreativa sätt försöker synliggöra och 

bryta ner normer. 

Egalia är ett fritidshäng i Stockholm 

för hbtq-ungdomar mellan 13-20 år. 

I den här broschyren kan du läsa om de 

metoder och strategier som verksamheten 

bygger på och drivs utifrån. 

”Omslag” av (red) 

Athena Farrokhzad 

& Linn Hansén (2010) 

Serier 

”Makthandboken – för unga 

feminister som (be)möter 

rasism och sexism i föreningslivet” 

av Interfem (2011) 

”Ja till Liv!” 

av Liv Strömqvist (2011) 

Poesins historia är en tät, linjär och 

normativ historia om heterosexualitet. 

I den här antologin försöker några 

poeter undersöka vad queer poesi kan 

vara och utmana diktens form och 

innehåll. Texter från festivalen Queerlitt 

i Göteborg 2007–2009. 

Ett material om rasism och sexism. 

Boken ger en mängd olika konkreta tips 

och verktyg för att bemöta diskriminering 

i föreningslivet. 

Liv Strömqvists alldeles egna ABC-bok. 

Från A till Ö diskuteras alla möjliga 

olika ämnen: kristdemokratiska barn 

och nazisttjejer, nördar, queerposörer 

och Robert Gustafsson. Ett seriealbum 

fyllt med politisk satir som ger dig svar 

på frågor du aldrig vågat ställa. 

”Du är rötterna som sover vid 

mina fötter och håller jorden 

på plats” av Eli Levén (2010) 

READ 

COME JOIN THE 

FUN!!! 

Det här är berättelsen om Sebastian och 

Andreas, som vi får följa under några 

intensiva månader i Stockholm och 

Paris. En poetisk och hudlös historia, 

bortom könens snäva gränser, om en 

relation som pendlar mellan förälskelse 

och förödmjukelse. 

121

Denna bok är en del av RFSL Ungdoms projekt 

Tusen Bilder Tusen Ord 

som finansieras av Allmänna Arvsfonden 

Projektledare: Anna Glas & Carl Åkerlund 

Redaktör: Carl Åkerlund 

Skribenter: Anna Glas, Amanda Jarpe, 

Elin Mörkberg, Antonnika Perttula 

och Carl Åkerlund. 

Övningarna är skrivna av respektive 

konstnär och bearbetade av redaktören. 

Grafisk formgivning: STUDIO SM 

Foto: Märta Thisner 

Språkgranskning: Frida Darj och Tone Lejon 

TACK! 

Alla deltagare och konstnärer som har medverkat i TBTO 

samt hbtq-fritidshängen Bfree, Bubbel, Egalia, Elda och HaBiTat Q. 

Tack också till Lava i Stockholm, Fritidsgården Uno i Karlstad, 

Kulturcentrum för Barn och Unga i Umeå, Kulturens Hus i Örebro, 

Värmlands Museum i Karlstad, Virserums konsthall och andra 

verksamheter som har stöttat oss med lokaler och på andra sätt. 

Tack Stefan Ingvarsson, Linnea Ewald Ornstein, 

Sebastian Thelander Sjöstrand, Johanna Skobe, Rosita 

Elias Stotzky och alla ni andra som har peppat, 

inspirerat och hjälpt till på andra sätt. 

© Författarna, fotografen och RFSL Ungdom 

Tryck: Elanders Fälth & Hässler, 2011 

ISBN: 978-91-977914-5-8

Tusen Bilder Tusen Ord 

är ett konstprojekt för hbtq-ungdomar 

som bygger på tanken att man mår bättre av att 

få uttrycka sig och vara kreativ i trygga miljöer. 

Den här boken består av inspirerande 

övningar i olika konstformer, enkla och beprövade 

strategier för att skapa tryggare mötesplatser, 

en undersökande text om projektet, deltagares egen 

konst samt intervjuer med en rad olika konstnärer om 

hur man till exempel undviker prestationsångest 

och hur konsten kan utmana heteronormen. 

Boken vänder sig till dig som själv vill hålla på med 

konst, är intresserad av konstpedagogik eller vill 

göra liknande projekt och skapa 

tryggare mötesplatser.

Ladda ner - RFSL Ungdom

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?