Västerbotten • - Västerbottens museum

länet runt. Här kan man läsa om lägenheternas storlek,
om rummens takhöjd och om hygieniska anordningar
i uthus och ladugårdar. Här kan man också
följa hur förbättringarna slår igenom efter sekelskiftet.
Men i rapporterna konstaterar provinsialläkaren
att arbetarfamiljerna inte använder det nya
rum man fått till lägenheten, utan fortfarande
tränger ihop sig i köket. Kammaren står liksom i
bondgårdens manbyggnad som finrum med uppbäddade
sängar och finare möbler. Att mer ingående
jämföra arbetarens bostadsstandard med den västerbottniska
jordbruksbefolkningens vid samma tid
vore för övrigt en intressant studieuppgift.
Från kasernernas typ är det inte långt till det
moderna hyreshuset. Redan på 1920-talet hade två
av bostadskooperationens arkitektbyråer startat sin
verksamhet. De hyreshus man ritade var avsedda
for arbetarbefolkningen framför allt i storstäderna.
Stor vikt lades inte bara vid att göra lägenheterna
trivsamma och bekväma, utan också att utforma
bostadsområdet i dess helhet till en vacker och trevlig
miljö med grönska och lekområden. Ett mönster
i detta sammanhang var ASEA:s bostadsområden i
Västerås av arkitekt E Hahr. Starkt engagerad i att
utveckla och förbättra arbetarbostaden var också
arkitekt John Åkerlund, som 1915 i sin bok »Arbetarbostäder
vid industriella verk» lägger fram sina
idéer. Åkerlund anlitades också för att rita såväl bostadshus
som andra byggnader i det nyanlagda gruvsamhället
Boliden på 1920- och 1930-talen.
Hyreshuset i modern bemärkelse dröjde i länets
industrisamhällen ända till 1940-talet. På 1920och
1930-talen var det i stället egnahemshuset som
dominerade såsom bostadsform.
Under 1800-talets andra hälft hade framför allt
vid ångsågarna områden med små stugor ägda av arbetarna
själva börjat växa upp. Exempel på detta
finns bl a i Rund vik från 1860-talet och i Renholmen
från 1870-talet. I den sistnämnda orten ligger,
som vi ska se, fortfarande ett område med denna
typ av arbetarbostäder kvar. Bostadshuset var av
enkelstugans/torparstugans typ och uthuset stort
nog att rymma en mindre ladugård och grishus.
I Obbola fanns 1905 inte mindre än 80 egnahemshus
som ägdes av arbetarna vid sågen och utgjorde
komplement till företagets kaserner.
Egnahemsbyggandet kom alltmer att uppmuntras
av företagen, eftersom man därigenom slapp
218
kostnaden för bostäder. Samtidigt fick man en säker
och fast arbetarstam. Eller såsom landshövdingen
uttrycker det i en skrivelse till Holmsunds bolag
1905: »Det egna hemmet ger arbetaren ökad stadga
och binder honom med trefnadens band vid det arbete,
hvarpå hans hem grundats och det uppehälles.»
Företagen fick nu också möjligheter att sälja
tomtmark på lämpligt avstånd från fabriken. Ofta
var köpet förbundet med vissa villkor - exempelvis
att tomten inte fick säljas vidare till vem som helst.
Ett omfattande egnahemsområde lades ut i Robertsfors
(se sid 249) efter en plan uppgjord 1901
av en av landets främste stadsplanearkitekter, Per
Olof Hallman.
Dessa nämnda egnahemsområden tillkom alltså
tidigare än den statligt stödda egnahemsrörelsen i
landet. År 1905 inrättades vid länets hushållningssällskap
en egnahemsnämnd för att förmedla de nyinrättade
statliga bidragen och lånen till egnahem
för arbetare och mindre bemedlade.
Fördelarna med egnahemmet uppskattades säkerligen
av dess ägare. Enkelstugan gav en bättre
bostadsstandard än spisrummet i kasernen, en hyreslägenhet
på vinden bidrog till kostnaden. Trädgårdar
odlades upp med flit och gav grönsaker och
potatis. Ko och gris gav mjölk och kött.
Men att också denna bostadsform hade nackdelar
fick man känna på i bl a Renholmen. Samhället
var uppbyggt kring en enda industri och var därför
sårbart i dåliga tider. När sågen lades ner 1930, innebar
detta ekonomisk katastrof för de många arbetare
som ägde eget hus vid sågen.
Från den tidiga arbetarrörelsens sida var man
också skeptisk mot egnahemside'n. Här hade arbetsgivaren
ännu ett medel att passivisera arbetaren och
hålla honom ointresserad av att ändra på de stora
orättvisorna i samhället.
Egnahemsområdena från 1920- och 1930-talen
kring våra industrier visar i dag en varierad miljö.
Husen har moderniserats och förändrats — alla på
olika sätt efter sin ägares smak och personliga resurser.
Trädgårdarna är välskötta och prydliga var
och en på sitt sätt. Ändå finns sammanhållande
drag i husens placering, material och storlek.
Detta var en skiss av arbetarens bostadsförhållanden
i länet under olika tider. Mycket finns kvar att
utforska och presentera. Vi behöver hjälp av studiecirklar
och forskare!