Västerbotten • - Västerbottens museum

hållandena inom Västerbottens
län. Han ställer frågan: »Vilka
styrningsmedel har man, och vilka
sitter vid spakarna? Vem styr
i Borgafjäll, Kultsjödalen, Kittelfjälldalen,
vid Gäuta och i Ammarnäs?»
(Med Gäuta avser författaren
trakten kring Tärnaby).
Svaret kommer omgående: »Det
är Västerbottens läns fjällkommuners
förtroendevalda: Kommunalråden,
byggnadsingenjören,
skolstyrelserna, socialnämnderna».
Turismen berörs i sammanhanget
i en typiskt mankoksk
fotnot: »Fastighetsägarna i fjällen
styckar upp sina inägor och tidigare
kulturmark dussinvis. Ibland
blir formerna för stadsbornas exploatering
grotesk. 'Gammel-
Amons-gården', 'Pers gården', de
första nybyggarnas timmerhus
har sålts av ättlingarna, rivits och
flyttats till direktörens väl valda
tomt och står nu med portal...
Scotersafarierna marodera i fjällen.»
Mankok menar att det med nuvarande
utveckling inte finns någon
räddning för den samiska
språkgruppen inom Västerbottens
län. För överlevnad skulle
det krävas tätagglomerationer
som i Finnmarken. Domen över
hemkommunen Vilhelmina blir
hård. Den sägs inte vilja veta av
någon korporativistisk syn när
det gäller samisk kultur. »Om samekulturen
ej kan kommersialiseras
för turister från utlandet. Och
inget tal om 'kulturhus'. Ett 'sa-
282
miskt bibliotek' på sin höjd i
centralorten, som kan kommersialiseras.
Vad planerar man för?»
Tillkomsten av en samisk avdelning
på biblioteket i Vilhelmina
karakteriseras som en »kuliss» för
att vilseleda den allmänna opinionen.
»Därmed har kommunens
socialvärdande representanter
satt en mindervärdighetsstämpel
på samerna.»
Det må vara att andra insatser
kunde ha prioriterats, men nog
tycker jag att Mankok här är väl
onyanserad i sin kritik. Biblioteket
med dess samlingar är givetvis
också en stor tillgång för samerna
i området. Inom sameområdet
på svensk sida torde det inte
vara möjligt att hitta någon
motsvarighet till sameavdelningen
vid biblioteket i Vilhelmina.
Alltnog. För de sydsamiska
dialekternas del anser Mankok
möjligheterna små att »överleva i
sin urform från kåtakulturen och
fiskarlivet». Men, framhåller han
vidare: »Även svenskan har väl en
gång i tiden varit ett primitivt
språk, som sedan utvecklats till
ett kommunikationsmedel för
differentierade yrkesgrupper. Våra
sydliga minoritetsmunarter
bör också kunna utvecklas. Här
torde om en generation befolkningsunderlaget
för munarterna
ha gått ut. Av rent kulturintresse
borde vi emellertid se till att
munarterna bevaras till eftervärlden,
i litteratur.»
I detta arbete har Mankok själv
svarat för betydande insatser så-
som »Svensk-Sydsamisk ordlista
Vilhelmina-Vefsen», 1976, Här
märker man också ambitionen
att finna samiska ord som något
så när täcker storsamhällets begreppsvärld.
Sålunda står tsasse
för »bracka», reäjnoe för »jäkt».
I deklarationssammanhang står
erettjuollte för »avdragsgill» osv.
För vilka planeras det då?
Mankok förklarar: »Hittills ha
sakkunniga och sameutredningar
i regering och riksdag, då de talat
om samisk kultur, vanligen avsett
renskötarstadiets kultur. Man har
helt förbisett att den växande bildade
medelklass, som också identifierar
sig som samer, räknar
med en kultur. Det är här meningarna
delar sig. För den aboriginala
renskötarkategorien finns
det redan institutioner med allmänt
stöd... För de differentierade
finns inga institutioner. Det
ogynnsamma läget för de differentierade
kan bero på att sakkunniga
och statsmakterna icke
räknar med de individer som
kommit bort från renskötseln
som samer. De är svenskar helt
enkelt. Tolkningen av samisk kultur
bör ges en större flexibilitet.
Kultur är icke förstening utan
nyskapande, sprungen ur olika
miljöer. En som identifierar sig
som same skapar samisk kultur.»
Den sista meningen stämmer
väl in på Mankok själv! Det hindrar
inte att många inom samernas
led ställer sig frågande inför hans
analys av »the lappish dilemma».