Västerbotten • - Västerbottens museum

f y r b t^nyK^ (r^ttld^r
Norrbyskär
Mo & Domsjö AB anlade i början av 1890-talet en
ångsåg på ett par öar utanför Norrbyn. Arbetarna
rekryterades i huvudsak från bolagets äldre sågverk
i Mo och Domsjö i Ångermanland samt från det
närbelägna Håknäs. För dem planerade bolagsledningen
något av ett idealsamhälle.
Först byggdes en kilometerlång gata på den största
ön, Långgrundet. På dess östra sida med gavlarna
mot gatan byggdes 1894 22 bostadshus. En andra
bostadsgata anlades senare på Stuguskär och kantades
med 12 bostadshus. Långgrundsgatan avgränsades
i norr av sågen och i söder av skolan, medan
Stuguskärsvägen i söder drogs vid sidan av herrgården
och kontoret.
Norrbyskärs arbetarbostäder fick en förhållandevis
hög bostadsstandard, och kom att avvika från
de bostadstyper för arbetare som hittills varit vanliga
i Västerbotten. Husen ritades av stockholmsarkitekten
Kasper Sahlin som, inspirerad av amerikansk
byggnadsstil, utformade villaliknande flerfamiljshus.
Lägenheternas ingångar förlades på husens norra
långsidor. Vindsvåningarna nåddes via trappor mitt
på husen. På ömse sidor om dem fanns förstukvistar
med ingångar till bottenvåningens bostäder.
Byggnaderna uppfördes dock inte helt enligt ritningarna.
Bland annat försågs husens övervåningar
utvändigt med stående panel i stället för spån. Bottenvåningen
fick däremot planenligt liggande fasspontpanel.
Husen målades efter ett par år med en
ljusgrå engelsk stenfärg och detaljerna ströks med
en något mörkare färgnyans. Vid 1890-talets slut
uppfördes Stuguskärshusen efter samma ritning,
men denna gång ej i timmer utan i tegel, vilket ansågs
varmare och kräva mindre reparation.
Bostadshusen var ursprungligen planerade för
två lägenheter på nedre våningen och fyra rum på
264
vindsvåningen. Man insåg docic snart, att husen
måste utformas för fyra lägenheter om vardera ett
rum och kök. Bottenvåningens lägenheter omfattade
vardera ca 75 m 2 . Vindsvåningen var till ytan något
mindre. Husen gavs en fyrdelad plan, där det
mindre och nordligaste rummet blev kök. Bakom
detta låg en väl genomtänkt planering av företagsägaren
Frans Kempe, som även hade rådfrågat
ett par läkare för att beakta de hygieniska synpunkterna.
Han ansåg nämligen, att en arbetarlägenhet
måste bestå av två rum för att förhindra det ohälsosamma
i att köket användes till sovrum. I de ordningsregler,
som anslogs i varje lägenhet på Norrbyskär,
betonades också, att »köken få icke användas
till sofrum utom i de fall då endast ungkarlar vistas
uti de samma och ingen matlagning eger rum». Det
stora rummet placerades mot söder för att solljuset
ansågs döda bakterier och på så sätt kunde uppkomsten
av smittosamma sjukdomar förebyggas.
Uppvärmningen av lägenheterna skedde med kakelugn
och spis med gemensam murstock i husets mitt.
Garderober delade byggnaden i en nord-sydlig mittaxel
och placeringen hade troligen även ljudisolerande
syfte.
Strax intill bostadshusen uppfördes uthus för
åtta familjer. Bakom uthusen byggdes fristående
avträden. Till varje lägenhet hörde också en trädgårdstäppa
och ett potatisland.
Fri bostad var en förmån på Norrbyskär och arbetarna
tilldelades lägenheter av bolaget. Sålunda
avgjorde man inte själv i vilken av husens lägenheter
man skulle bo. Närheten till arbetet spelade
en viktig roll, och hyvelpersonalen fick exempelvis
bo i husen närmast hyvleriet på Tannskär.
Under sågverkets mest produKtiva år fram till
omkring 1930 var antalet arbetare ca 400. Expansionen
medförde en uttalad bostadsbrist på Norrbyskär
och därför uppfördes ett par baracker i första
hand för ungkarlar, men de fick även till en del fungera
som familjebostäder. Från 1930-talet böljade
dock driften successivt att avvecklas på grund av
rationaliseringar, och 1952 avstannade sågen för
gott. Barackerna och flertalet uthus har sedan dess
försvunnit. De 34 bostadshusen står emellertid alltjämt
kvar. De fungerar nu delvis som sommarbostäder.
Annika Hallinder