Västerbotten • - Västerbottens museum

Två sågverkskaserner
i Obbola
I en skildring av industriarbetarens bostad i Västerbotten
genom tiderna kan man inte gå förbi sågverkskasernerna
»Ettan» och »Tvåan» i Obbola, även
om de är rivna sedan några år. Dessa båda kaserner
är de största som uppfördes i länet och är exempel
på de bolagsägda arbetarbostäderna, när de under
1800-talets andra hälft stod som lägst med avseende
på boendestandard och utrymme.
Kasernerna uppfördes tillsammans med ytterligare
två invid Obbola ångsåg när den togs i drift 1889.
De var uppförda i liggtimmer i två våningar och indelade
i 16 rumsenheter kring två skorstensmurar
och med fyra rum på vinden. Eftersom varje familj
endast disponerade ett enda rum med spis, rymde
kasernerna som mest 20 familjer vardera. Om man
återigen studerar provinsialläkarens inspektionsrapporter
från sekelskiftet, slås man av de upprepade
klagomålen på trångboddheten och på de urusla
hygieniska förhållandena. Att inte heller miljön
kring husen var särskilt hälsosam, förstår man av
följande citat från årsberättelsen 1900: »Invid arbetarkasernerna
I och II finnas tvenne fyrkantiga
brädafplankningar, i hvilka tömmas slask och annat
affall. Från dessa ... sipprar den flytande orenligheten
ut, förorenar den omgifvande marken och spri-
262
der en förfärlig stank.» Efter denna skarpa kritik
blev förhållandena dock bättre, vilket också påpekas
i följande årsrapporter.
Till varje kasern hörde en uthuslänga med avträden.
De längor som stod vid Ettan och Tvåan var
båda bortåt 40 meter långa.
Ironiskt nog var det först när det gick sämre för
sågbolaget som boendestandarden för arbetarna förbättrades.
Många arbetare avskedades, andra emigrerade
till Amerika, och det blev mindre trångt i kasernerna.
År 1909 hade alla familjer på fler än 4
personer tillgång till ett rum och kök.
Med kasernplanens enkla rumsindelning var det
inga som helst svårigheter att slå ihop två eller tre
spisrum till en större lägenhet, där ett rum behölls
som kök. Lägenheterna kom så småningom att differentieras
beroende på arbetarfamiljens storlek eller
den boendes rang. Kasernerna kom också att innehålla
lägenheter för förmän och specialarbetare.
På Ettans södra gavel inrättades en maskinistbostad,
som inte bara fick egen ingång utan också egen snickeriveranda.
Vid Obbolasågen arbetade 200 man år 1894, och
vissa år ännu fler. Alla kunde inte rymmas i företagets
kaserner, fast dessa utökades till antalet. Kanske
var de inte heller så attraktiva. Hur som helst
var det redan under de första tio åren många som
skaffade sig ett eget hus i närheten av sågen. Att
detta kunde vara riskabelt, upplevde man starkt år
1905, då ett rykte spreds att sågen skulle läggas ner.
Ett åttiotal egnahem till ett sammanlagt taxeringsvärde
av 132.000 kronor fanns då i Obbola. För egnahemsägarna
skulle nedläggningen bli en ekonomisk
katastrof. I sin nöd vände sig arbetarna i februari
1906 till landshövdingen, som också engagerade
sig i deras sak och i ett brev till Holmsunds bolag
vädjade om att bolaget skulle lösa in egnahemshusen
om nedläggning blev aktuell.
Bolaget kom emellertid på fötter igen, men krisen
blev åter akut 1909, då såghuset brunnit ner
och driften upphörde. Arbetarna valde nu att bo
kvar, men söka arbete på annat håll, bl a vid Holmsundssågen.
För alla var det en stor lättnad när den
nya sulfatfabriken invigdes 1911. Många sågverksarbetare
blev nu cellulosaindustriarbetare.
Karin Eriksson