Västerbotten • - Västerbottens museum

Malmfyndigheterna i Skelleftefältet är en av de
viktigaste orsakerna till att vi idag har en koncentration
av industriell verksamhet i norra länsdelen.
Översikt
Att det vid länets äldsta industrier — järn- och glasbruken
från 1700-talets mitt — redan fanns särskilda
bostadshus för arbetare är inte förvånande, eftersom
man här knöt an till en stark tradition från
sydligare bruksbygder. Där rådde ett patriarkaliskt
förhållande mellan bruksägare och arbetare. Att företaget
skulle stå för de anställdas bostad var en
självklarhet, liKsom det var självklart att man handlade
i brukets handelsbod, gicK i brukets skola och
besökte brukets kapell.
Mönstret övertogs ocKså i de samhällen som växte
upp kring de större vattensågarna och kring ångsågarna
från och med 1800-talets mitt. Sågverkets
ägare hade ansvar för att lösa arbetarnas bostadsfråga.
Fri bostad var en av de många naturaförmånerna.
Vid 1800-talets slut ökade medvetenheten hos
arbetarrörelsen om att det patriarkaliska systemet
vid industrierna innebar ett tvång mot arbetaren.
Skuldsatt i brukets affär och beroende av arbetsgivarens
välvilja när det gäller bostad för familjen, hade
arbetaren inte någon reell frihet. Att bryta detta
system och ersätta naturaförmånerna med kontant
lön blev redan i början av detta sekel en facklig
kampfråga. I kollektivavtalen från och med 1907
för olika industriarbetarkategorier ersattes fri bostad
med kontant ersättning och vanligt hyreskontrakt.
Den socialdemokratiska bostadspolitiken har sedan
1930-talet gjort bostadsförsörjningen till en
samhällsuppgift. Än i dag ägs dock ett stort antal
industriarbetarbostäder av länets företag, men utvecklingen
går mot en avveckling. I många fall övertas
det gamla bostadsbeståndet av kommunala bostadsstiftelser,
så har skett i exempelvis Holmsund
och Boliden.
I länets äldre industrisamhällen avspeglas tydligt
den styrande viljan uppifrån, framför allt i byggnadernas
placering efter en plan och efter en bestämd
rangordning. Arbetarbostäderna ligger i grupper eller
rader för sig, herrgården för sig — gärna som pa-
radbyggnad i fonden a,v en bruksgata eller på en
höjd. Skola, kapell och kontor fick också gärna
centrala, framträdande platser.
Så placerades byggnaderna i brukssamhället, men
också i sågverksföretagens samhälle, t ex Sandvik,
och i ett gruvsamhälle som Boliden långt in på
1900-talet.
Rangordningen har också satt sin prägel på bostadshusens
utformning. Man kan bara genom att
kasta en blick på husens yttre säga om det är en
arbetarbostad eller en bostad för en tjänsteman eller
för bruksförvaltaren själv.
Arbetarbostaden vid bruken eller sågverken under
1800-talet har enkla slutna huskroppar med
förstukvistar eller trapphus som enda utbyggnader.
Stommarna är av liggande timmer, men fasaderna
är Klädda av stående panel av rödfärgade bräder.
För att bygga dessa enkla hus krävdes knappast någon
byggnadsritning eller någon specialarbetare.
Förvaltarens bostadshus däremot fick visserligen
också timrad stomme, men behandlades som »arkitektur».
Fasaden komponerades som ett stenhus
med vertikal och horisontal rytm och indelning.
Panelen bestod av hyvlade och späntade bräder som
ströks med ljus oljefärg för att ge samma ef felet
som stenhusens yta. Förebilder togs från samtida
stenhus eller senare från någon mönsterritning för
stora trävillor. Utbyggnader, frontespiser, torn och
verandor gjorde fasaden mer intressant, ofta anlitades
arkitekt för att leverera byggnadsritning.
Klarspråk om standardskillnaden mellan olika
yrkeskategorier talar också husens planer, som visar
antal rum per familj och antal lägenheter per
hus. I herrgården bor en familj i 10 rum, i kasernen
bor kanske 10 familjer, som vardera disponerar ett
rum med spis.
Vid de bästerbottniska bruken återfinnes visserligen
på 1700-talet den traditionella enkelstugan
som arbetarbostad. Två enkelstugor kunde också
kopplas ihop till ett s k dubbelhus med två separata
ingångar.
Men redan på 1700-talet införs flerfamiljskasernen
för fyra, sex eller åtta familjer. Varje familj
disponerade i dessa kaserner ett enda rum med öppen
spis, men t ex i Strömbäck förekommer tidigt
lägenheter om ett rum och kök.
Typiskt för kasernens plan är att huset är så
brett att det rymmer två rum i bredd. Rummen
215