Västerbotten • - Västerbottens museum

1945 i Tegskasernen. Där hade arbetarna en annan
förmån som flitigt utnyttjades: ett eget trädgårdsland
stort nog att dryga ut kosthållet för familjen.
GIMONÄS OCH SOFIEHEM
Vid Sågställargatan i stadsdelen Gimonäs i Umeå
ligger ännu 1980 en arbetarkasern med fyra lägenheter
om vardera ett rum och kök. Varje lägenhet
har sin egen förstukvist och runt huset ligger trädgårdsland
och ett uthus.
Så kunde en arbetarbostad från 1920 te sig. Sex
likadana hus fanns här ursprungligen i detta samhälle
som uppstod vid Gimo-österbybruks ångsåg
och kolplats.
Men längtan att bo i egen stuga fanns uppenbarligen
hos många arbetare. 1920-talet blev egnahemsbyggandets
decennium för industriarbetare i Umeå
såväl som på andra håll i länet.
Som närmaste granne norr om Gimonäsbebyggelsen
lades ett egnahemsområde ut efter en avstyckningsplan
från 1926. Marken tillhörde AB Scharin
& söner, som 1926 startat ett nytt träsliperi vid älven
strax nedanför. Området låg i en relativt stenig
backe snett ovanför fabriken. Det delades in i kvarter
med gator och gränder. Tomternas storlek varierade,
men var i regel ca 700 m 2 . Mellan 1926 och
1931 avstyckades 67 tomter, som såldes av bolaget
framförallt till de egna arbetarna för ca 200 kronor.
Arbetarna sökte sedan egnahemslån hos egnahemsnämnden
vid hushållningssällskapet.
I låneakterna finns uppgifter om vilka som bosatte
sig här i Sofiehem och hur de byggde sina hus.
Det förefaller inte som om tomterna såldes till arbetarna
efter sociala hänsyn. Flera egnahemsbyggare
är nygifta och barnlösa — en inte mer än 24 år
och ogift.
Husen var inte identiska, utan varierade till typ
och utseende. De allra flesta hade den vanliga, nära
nog kvadratiska egnahemsplanen med fyra rumsenheter
samlade kring en central murstock. Detta gav
i bottenvåningen en lägenhet om kök, kammare
och sal samt tambur med garderob och trappa till
övervåningen. Denna var ofta inredd till en lägenhet
om 1-2 rum och kök, lämplig för uthyrning.
• Andra typer är tvåvåningshuset med samma plan
som den förut beskrivna, men med två lika lägenhe-
256
ter på varandra. En tredje typ är torpstugan — enkelstugan
med farstu, kök och kammare och ibland
vinkelställt trapphus till vindsrum. Ingen av dessa
typer är specifik för Sofiehem, även om ritningarna
ofta bär signaturer från faktor K Lindahl vid
fabriken. Samma hus kommer igen på egnahemsnämndens
typritningar och uppfördes vid samma
tid på andra håll i länet.
Takformen kan variera — såväl brutet tak som
sadeltak förekommer. Fasaderna är enkla, symmetrisk
fönstersättning är regel. Panelen ofta stående.
I arbetsbeskrivningarna står att husen byggs med
stomme av stolpverk med utvändig och invändig panel
med sågspån i mellanrummet. Taken täcks gärna
med papp.
Ännu eldades med kakelugnar och järnspis, men
också radiatorer installerades på 1920-talet, uppvärmda
med vatten från »värmespis» i köket. WC
saknas — avträde finns i uthusen. Installationer för
vatten och avlopp finns inte upptagna i arbetsbeskrivningarna
under de första åren.
Området har i dag kvar mycket av sin karaktär.
Tomterna präglas av de gångna femtio årens skötsel
och vård. I augusti, då detta skrivs, är det en fröjd
att se blomsterprakten och bärbuskarnas dignande
grenar. Husen är välhållna, de flesta har moderniserats,
men måttligt. Ägaren bor nu i allmänhet i hela
huset, vilket ger en bostad om 4-5 rum och kök —
en standard som räcker för de flesta. Ett användbart
bostadsbestånd med kulturhistoriska och miljömässiga
värden att ta tillvara!
Karin Eriksson