Västerbotten • - Västerbottens museum

Mexico City, världsstad med femton miljoner människor,
med ständigt dis från en daglig genomströmning
av två miljoner bilar, ett dis som döljer himmel
och omgivande berg, ger halvdöda träd och
skrämmer bort alla fåglar. Centrumkvarter med
skyskrapors overkligt speglande glasfasader, utkanter
med ändlösa slumområden, ruckelstäder. Å ena
sidan det världsberömda prestigemuseet Museo de
antropologia, å den andra det lilla pionjärprojektet
»Casa del museo», ett försök att utveckla kulturverksamhet
i lätta, flyttbara museer i slumkvarteren.
Projektet har flera gånger uppmärksammats i
Europa, men har nu nästan upphört på grund av
att driftsmedlen dragits in.
I Mexico City hölls i år ICOM.s — den internationella
museiorganisationen — tolfte generalkonferens
med, påstods det, 1.400 deltagare. Konferenstemat,
»Museernas ansvar för världens kulturarv»,
behandlades bla av Peter Räven från USA och
Oumar Konaré från Mali. Peter Räven talade om
de naturhistoriska museernas angelägna uppgift att
— inför hotet från den överallt i världen pågående
naturförstöringen, som förintar naturmiljöer och
utrotar biologiska arter —påskynda beskrivningen
av biologiska arter. Enligt en beräkning återstår ännu
1,5 miljoner arter att beskriva i de tempererade
zonerna och kanske 2,5 miljoner i tropikerna. »Den
internationella själviskhet som består i att man bara
bekymrar sig om de egna artbestånden, då varje
land samtidigt är integrerat i en världsomspännande
ekonomi, är inte längre acceptabel: den biologiska
mångfaldens gyllene år är snart förbi!»
Oumar Konaré talade för varje folks rätt till sitt
kulturarv, museernas »avkolonisering», återförandet
av de etnografiska museernas samlingar till ursprungsländerna,
men också om de kulturhistoriska
museernas ansvar för naturen: kulturlandskap och
materiellt kulturarv är odelbara.
De sex resolutioner som antogs av generalförsamlingen
vid konferensens slut och föredrogs av
Doreen Nteta från Botswana, präglades av allvaret
i talarnas vädjanden. Museerna uppmanades i den
första resolutionen att engagera sig i samhällsplaneringen
för att hävda naturvårdens och bebyggelsevårdens
intressen, att rädda traditionella teknologier
och att ägna sig åt nutidsdokumentation, samt
att göra kunskaper och resurser tillgängliga också i
små samhällen.
Den andra resolutionen handlade om de handikappades
rätt till lättillgängliga museer — en resolution
som motiverades av FN:s handikappår 1981.
Ett originellt inslag i resolutionen var uppmaningen
till museerna att samla material, som belyser de
handikappades situation genom tiderna och att bearbeta
det till utställningar. Den fjärde resolutionen
uppmanar museerna att verka för att UNESCO:s
resolution om återförande av kulturgods till ursprungsländerna
ratificeras, att motarbeta olaglig
internationell handel med antikviteter och att på
ett effektivt sätt tillvarata det nationella kulturarvet
eftersom det är ett väsentligt element i alla samhällens,
länders och folks identitet.
Tredje, femte och sjätte resolutionerna behandlade
organisationens eget arbete, utbildningsfrågor
samt all museipersonals ansvar för museisamlingars
vård och konservering. Bakgrunden är insikten om
den bristfälliga förvaring som också världsunika
samlingar har. Och därmed ger museernas världsorganisation
tyngd åt de rekommendationer som
Statens Kulturråd i år framfört i rapporten »Vårda,
bevara», och som nu diskuteras på styrelsenivå i
svenska museer.
213