Västerbotten • - Västerbottens museum
Västerbotten • - Västerbottens museum
Västerbotten • - Västerbottens museum
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Västerbotten</strong> <strong>•</strong><br />
Arbetarbostäder i <strong>Västerbotten</strong>
I detta nummer<br />
Industrihistoria har - av en slump - kommit att<br />
prägla VÄSTERBOTTENS 6l:a årgång (nr 1 Bagg<br />
böleri, nr 3 Skiftjobbare). Också årgångens sista<br />
häfte har anknytning till detta tema. Länsantikvarie<br />
Karin Eriksson och antikvarien vid Skellefteå<br />
<strong>museum</strong>, Annika Hallinder, skildrar de västerbottniska<br />
industrisamhällenas bostadsbyggnader så avvikande<br />
från landsbygdens byggnadstradition.<br />
Genom industrietableringarna förs helt nya bostadstyper<br />
in från industrimiljöer söderut, baracker och<br />
kaserner, de typiska proletära bostadsformerna.<br />
Men exempel finns också på industriägares patriarkaliska<br />
omsorg om arbetarna. Författarna visar hur<br />
arbetarnas krav på förbättrade levnadsförhållanden<br />
så småningom förändrar industriorternas uppsyn.<br />
Framställningen bygger på material som samlats<br />
Innehåll<br />
ARBETARBOSTÄDER I VÄSTER-<br />
BOTTEN<br />
Annika Hallinder, Karin Eriksson<br />
ADAKGRUVANS SAMHÄLLE<br />
Bo Sundin<br />
RENHOLMEN<br />
Annika Hallinder<br />
BOLIDEN<br />
Annika Hallinder<br />
SÄVENÄS<br />
Annika Hallinder<br />
ÖRVIKEN<br />
Annika Hallinder<br />
ROBERTSFORS<br />
Annika Hallinder<br />
EGNAHEM I ROBERTSFORS<br />
Lasse Brunnström<br />
UMEÅ<br />
Karin Eriksson<br />
under de senaste årens intensiva byggnadsinventeringar<br />
i länet. De båda huvudförfattarna har fått<br />
hjälp med redovisningen av Mats Ahnlund, Lasse<br />
Brunnström och Bo Sundin.<br />
Den 28 september öppnade länsmuseets tre senaste<br />
basutställningar kring länets förhistoria, renskötsel<br />
och nybyggarliv. Utställningarna tar särskilt sikte<br />
på att beskriva sambandet mellan natur och kulturutveckling.<br />
Utställningarna presenteras i en<br />
bildsvit av Göte Böhlin.<br />
Förra året hade Sture Meijer en uppmärksammad<br />
utställning i museet. Konstnären har givit tidskriften<br />
tillstånd att ur den återge de teckningar som<br />
avslutar häftet.<br />
VÄSTERBACKEN I HOLMSUND 258<br />
214 Karin Eriksson<br />
TVÄ SÄGVERKSKASERNER I<br />
219 OBBOLA 262<br />
Karin Eriksson<br />
225 NORRBYSKÄR 264<br />
Annika Hallinder<br />
231 HÄKNÄSBACKEN 268<br />
Karin Eriksson<br />
238 OLOFSFORS 271<br />
Mats Ahnlund<br />
242 NÄR KOM VILDMANNEN TILL<br />
VÄSTERBOTTEN? — En ny basutställning<br />
245 i <strong>Västerbotten</strong>s <strong>museum</strong> 274<br />
Foton av Göte Böhlin<br />
249 FÖR VILKEN ETNISK BEFOLKNING<br />
PLANERAS DET? 281<br />
255 Bo Lundmark<br />
TECKNINGAR AV STURE MEIJER 283
Mexico City, världsstad med femton miljoner människor,<br />
med ständigt dis från en daglig genomströmning<br />
av två miljoner bilar, ett dis som döljer himmel<br />
och omgivande berg, ger halvdöda träd och<br />
skrämmer bort alla fåglar. Centrumkvarter med<br />
skyskrapors overkligt speglande glasfasader, utkanter<br />
med ändlösa slumområden, ruckelstäder. Å ena<br />
sidan det världsberömda prestigemuseet Museo de<br />
antropologia, å den andra det lilla pionjärprojektet<br />
»Casa del museo», ett försök att utveckla kulturverksamhet<br />
i lätta, flyttbara museer i slumkvarteren.<br />
Projektet har flera gånger uppmärksammats i<br />
Europa, men har nu nästan upphört på grund av<br />
att driftsmedlen dragits in.<br />
I Mexico City hölls i år ICOM.s — den internationella<br />
museiorganisationen — tolfte generalkonferens<br />
med, påstods det, 1.400 deltagare. Konferenstemat,<br />
»Museernas ansvar för världens kulturarv»,<br />
behandlades bla av Peter Räven från USA och<br />
Oumar Konaré från Mali. Peter Räven talade om<br />
de naturhistoriska museernas angelägna uppgift att<br />
— inför hotet från den överallt i världen pågående<br />
naturförstöringen, som förintar naturmiljöer och<br />
utrotar biologiska arter —påskynda beskrivningen<br />
av biologiska arter. Enligt en beräkning återstår ännu<br />
1,5 miljoner arter att beskriva i de tempererade<br />
zonerna och kanske 2,5 miljoner i tropikerna. »Den<br />
internationella själviskhet som består i att man bara<br />
bekymrar sig om de egna artbestånden, då varje<br />
land samtidigt är integrerat i en världsomspännande<br />
ekonomi, är inte längre acceptabel: den biologiska<br />
mångfaldens gyllene år är snart förbi!»<br />
Oumar Konaré talade för varje folks rätt till sitt<br />
kulturarv, museernas »avkolonisering», återförandet<br />
av de etnografiska museernas samlingar till ursprungsländerna,<br />
men också om de kulturhistoriska<br />
museernas ansvar för naturen: kulturlandskap och<br />
materiellt kulturarv är odelbara.<br />
De sex resolutioner som antogs av generalförsamlingen<br />
vid konferensens slut och föredrogs av<br />
Doreen Nteta från Botswana, präglades av allvaret<br />
i talarnas vädjanden. Museerna uppmanades i den<br />
första resolutionen att engagera sig i samhällsplaneringen<br />
för att hävda naturvårdens och bebyggelsevårdens<br />
intressen, att rädda traditionella teknologier<br />
och att ägna sig åt nutidsdokumentation, samt<br />
att göra kunskaper och resurser tillgängliga också i<br />
små samhällen.<br />
Den andra resolutionen handlade om de handikappades<br />
rätt till lättillgängliga museer — en resolution<br />
som motiverades av FN:s handikappår 1981.<br />
Ett originellt inslag i resolutionen var uppmaningen<br />
till museerna att samla material, som belyser de<br />
handikappades situation genom tiderna och att bearbeta<br />
det till utställningar. Den fjärde resolutionen<br />
uppmanar museerna att verka för att UNESCO:s<br />
resolution om återförande av kulturgods till ursprungsländerna<br />
ratificeras, att motarbeta olaglig<br />
internationell handel med antikviteter och att på<br />
ett effektivt sätt tillvarata det nationella kulturarvet<br />
eftersom det är ett väsentligt element i alla samhällens,<br />
länders och folks identitet.<br />
Tredje, femte och sjätte resolutionerna behandlade<br />
organisationens eget arbete, utbildningsfrågor<br />
samt all museipersonals ansvar för museisamlingars<br />
vård och konservering. Bakgrunden är insikten om<br />
den bristfälliga förvaring som också världsunika<br />
samlingar har. Och därmed ger museernas världsorganisation<br />
tyngd åt de rekommendationer som<br />
Statens Kulturråd i år framfört i rapporten »Vårda,<br />
bevara», och som nu diskuteras på styrelsenivå i<br />
svenska museer.<br />
213
Arbetarbostäder i <strong>Västerbotten</strong><br />
Annika H al Under Karin Eriksson<br />
Under medverkan av Mats Ahnlund,<br />
Lasse Brunnström och Bo Sundin.<br />
Gamla hus berättar historia, brukar man säga. Inte<br />
minst gäller detta bostadshus, som ju innehåller information<br />
om vardagsmänniskans historia. Hur<br />
bodde man? Hur levde man? Vilka skillnader var<br />
det mellan olika samhällskategorier? Mellan olika<br />
orter?<br />
I denna artikel om arbetarbostaden i <strong>Västerbotten</strong><br />
genom tiderna har vi utgått från själva husen,<br />
så som de står i dag, och sökt spåren bakåt. Efter<br />
en kort kronologisk översikt i början beskrivs olika<br />
industriarbetarmiljöer i länet från norr till söder.<br />
Industriverksamheten startade i vårt län på 1700talet<br />
med glasbruket i Strömbäck och järnbruken,<br />
vars produktion byggde på import av malm från<br />
Mellansverige. Brukens manufaktursmedjor, stång-<br />
214<br />
Arbetarbostad vid Hörnefors järnbruk.<br />
järnshammare och gjuterier är föregångare till våra<br />
dagars verkstadsindustri.<br />
På samma sätt har sågverksindustrin sin utveckling<br />
från 1500-talets bondeägda sågkvarnar och<br />
1700-talets finbladiga sågar. Med ångsågarna följde<br />
en kraftig expansion under 1800-talets andra hälft.<br />
Nästa period av industriutbyggnad kom i början<br />
av detta sekel då elkraftproduktionen kommit<br />
igång på allvar. Nu får massaindustrin sin början —<br />
en av länets viktigaste exportindustrier.<br />
Så gott som alla äldre industrier i länet har legat<br />
vid kusten. Fram till 1920-talet var de tämligen<br />
jämnt fördelade från norr till söder — bortsett från<br />
f d Nysätra och Lövångers kommuner, där större<br />
industrier saknades.
Malmfyndigheterna i Skelleftefältet är en av de<br />
viktigaste orsakerna till att vi idag har en koncentration<br />
av industriell verksamhet i norra länsdelen.<br />
Översikt<br />
Att det vid länets äldsta industrier — järn- och glasbruken<br />
från 1700-talets mitt — redan fanns särskilda<br />
bostadshus för arbetare är inte förvånande, eftersom<br />
man här knöt an till en stark tradition från<br />
sydligare bruksbygder. Där rådde ett patriarkaliskt<br />
förhållande mellan bruksägare och arbetare. Att företaget<br />
skulle stå för de anställdas bostad var en<br />
självklarhet, liKsom det var självklart att man handlade<br />
i brukets handelsbod, gicK i brukets skola och<br />
besökte brukets kapell.<br />
Mönstret övertogs ocKså i de samhällen som växte<br />
upp kring de större vattensågarna och kring ångsågarna<br />
från och med 1800-talets mitt. Sågverkets<br />
ägare hade ansvar för att lösa arbetarnas bostadsfråga.<br />
Fri bostad var en av de många naturaförmånerna.<br />
Vid 1800-talets slut ökade medvetenheten hos<br />
arbetarrörelsen om att det patriarkaliska systemet<br />
vid industrierna innebar ett tvång mot arbetaren.<br />
Skuldsatt i brukets affär och beroende av arbetsgivarens<br />
välvilja när det gäller bostad för familjen, hade<br />
arbetaren inte någon reell frihet. Att bryta detta<br />
system och ersätta naturaförmånerna med kontant<br />
lön blev redan i början av detta sekel en facklig<br />
kampfråga. I kollektivavtalen från och med 1907<br />
för olika industriarbetarkategorier ersattes fri bostad<br />
med kontant ersättning och vanligt hyreskontrakt.<br />
Den socialdemokratiska bostadspolitiken har sedan<br />
1930-talet gjort bostadsförsörjningen till en<br />
samhällsuppgift. Än i dag ägs dock ett stort antal<br />
industriarbetarbostäder av länets företag, men utvecklingen<br />
går mot en avveckling. I många fall övertas<br />
det gamla bostadsbeståndet av kommunala bostadsstiftelser,<br />
så har skett i exempelvis Holmsund<br />
och Boliden.<br />
I länets äldre industrisamhällen avspeglas tydligt<br />
den styrande viljan uppifrån, framför allt i byggnadernas<br />
placering efter en plan och efter en bestämd<br />
rangordning. Arbetarbostäderna ligger i grupper eller<br />
rader för sig, herrgården för sig — gärna som pa-<br />
radbyggnad i fonden a,v en bruksgata eller på en<br />
höjd. Skola, kapell och kontor fick också gärna<br />
centrala, framträdande platser.<br />
Så placerades byggnaderna i brukssamhället, men<br />
också i sågverksföretagens samhälle, t ex Sandvik,<br />
och i ett gruvsamhälle som Boliden långt in på<br />
1900-talet.<br />
Rangordningen har också satt sin prägel på bostadshusens<br />
utformning. Man kan bara genom att<br />
kasta en blick på husens yttre säga om det är en<br />
arbetarbostad eller en bostad för en tjänsteman eller<br />
för bruksförvaltaren själv.<br />
Arbetarbostaden vid bruken eller sågverken under<br />
1800-talet har enkla slutna huskroppar med<br />
förstukvistar eller trapphus som enda utbyggnader.<br />
Stommarna är av liggande timmer, men fasaderna<br />
är Klädda av stående panel av rödfärgade bräder.<br />
För att bygga dessa enkla hus krävdes knappast någon<br />
byggnadsritning eller någon specialarbetare.<br />
Förvaltarens bostadshus däremot fick visserligen<br />
också timrad stomme, men behandlades som »arkitektur».<br />
Fasaden komponerades som ett stenhus<br />
med vertikal och horisontal rytm och indelning.<br />
Panelen bestod av hyvlade och späntade bräder som<br />
ströks med ljus oljefärg för att ge samma ef felet<br />
som stenhusens yta. Förebilder togs från samtida<br />
stenhus eller senare från någon mönsterritning för<br />
stora trävillor. Utbyggnader, frontespiser, torn och<br />
verandor gjorde fasaden mer intressant, ofta anlitades<br />
arkitekt för att leverera byggnadsritning.<br />
Klarspråk om standardskillnaden mellan olika<br />
yrkeskategorier talar också husens planer, som visar<br />
antal rum per familj och antal lägenheter per<br />
hus. I herrgården bor en familj i 10 rum, i kasernen<br />
bor kanske 10 familjer, som vardera disponerar ett<br />
rum med spis.<br />
Vid de bästerbottniska bruken återfinnes visserligen<br />
på 1700-talet den traditionella enkelstugan<br />
som arbetarbostad. Två enkelstugor kunde också<br />
kopplas ihop till ett s k dubbelhus med två separata<br />
ingångar.<br />
Men redan på 1700-talet införs flerfamiljskasernen<br />
för fyra, sex eller åtta familjer. Varje familj<br />
disponerade i dessa kaserner ett enda rum med öppen<br />
spis, men t ex i Strömbäck förekommer tidigt<br />
lägenheter om ett rum och kök.<br />
Typiskt för kasernens plan är att huset är så<br />
brett att det rymmer två rum i bredd. Rummen<br />
215
samlas två och två eller fyra och fyra kring mitt i<br />
huset placerade spismurar som leder rakt upp till<br />
en skorsten på husets nock. Eftersom standarden<br />
ofta var ett rum per familj, fick inget rum vara genomgångsrum.<br />
Kommunikationen löstes vanligen<br />
genom att rummen placerades vid en eller flera korridorer<br />
eller förstugor genom husets hela bredd. I<br />
denna tvärkorridor fanns också ofta trappa till övervåningen<br />
eller vind samt lägenheternas skafferier<br />
och garderober.<br />
I 1800-talets industrisamhällen i länet dominerar<br />
arbetarkasernerna helt. De växer också till längden<br />
och på höjden och får allt flera rum. I Sävenäs finns<br />
1860 en kasern med plats för 14 familjer i spisrum,<br />
i Robertsfors byggs 1874 en kasern med 12 spisrum,<br />
i Håknäsbacken 1875 en med 16. Obbola ångsågs<br />
kaserner »Ettan» och »Tvåan» från 1889 slår<br />
västerbottniskt rekord — här fanns spisrum i två våningar<br />
och på vinden med plats för 20 familjer.<br />
Arbetarnas bostadshus blev först i slutet av 1800talet<br />
en uppgift för arkitekter i Sverige. Försök till<br />
förnyelse och förbättring av bostadsstandarden<br />
gjordes från flera håll. Idéer i den riktningen hämtades<br />
bl a från Tyskland, där Kruppbolaget på<br />
1870-talet byggde mönsterbostäder för sina arbetare.<br />
En nöjd arbetarkår uppfattades av arbetsgivarna<br />
som det bästa botemedlet mot den socialism som<br />
höll på att slå rot. En frisk och sund arbetare utförde<br />
för övrigt ett bättre arbete.<br />
I <strong>Västerbotten</strong> är Norrbyskär det första exemplet<br />
på ett samhälle med arbetarbostäder formade<br />
med estetiska och sociala ambitioner. De arbetarbostadshus<br />
som växte upp vid den nya ångsågen på<br />
1890-talet var resultatet av ett fruktbart samarbete<br />
mellan företagsledaren Frans Kempe och stockholmsarkitekten<br />
Kaspar Sahlin.<br />
En standardhöjning i länets arbetarbostäder slog<br />
igenom efter sekelskiftet 1900 och tog sig uttryck i<br />
större lägenheter - varje familj fick nu lägenhet om<br />
ett rum och kök. Bruken förefaller ha legat i täten<br />
med att införa denna förbättring. Ett led i standardhöjningen<br />
är också att man i görligaste mån sökte<br />
ge varje lägenhet egen förstukvist och förstuga, vilket<br />
tedde sig märkligt i kaserner med åtta lägenheter<br />
eller mer.<br />
En källa som berättar om bostadsförhållandena<br />
vid industrierna är de årsberättelser som upprättades<br />
av länets provinsialläkare efter inspektionsresor<br />
216
— ^tyrbofrvr^inst^^r' 1 700-talet<br />
Artiklarna om arbetarbostäder är geografiskt ordnade<br />
från norr till söder med början i Adakgruvans<br />
samhälle. Teckningarna antyder den tidsmässiga<br />
ordningen.<br />
— 1800-talet<br />
Holmsund<br />
Norrbyskär<br />
— 1900-talet<br />
Sävenäs<br />
Renholmen<br />
r ^ f -<br />
Hj h Tf<br />
Olofsfors Robertsfors<br />
Håknäsbacken Robertsfors<br />
Örviken Obbola<br />
Umeå Boliden Adak<br />
217
länet runt. Här kan man läsa om lägenheternas storlek,<br />
om rummens takhöjd och om hygieniska anordningar<br />
i uthus och ladugårdar. Här kan man också<br />
följa hur förbättringarna slår igenom efter sekelskiftet.<br />
Men i rapporterna konstaterar provinsialläkaren<br />
att arbetarfamiljerna inte använder det nya<br />
rum man fått till lägenheten, utan fortfarande<br />
tränger ihop sig i köket. Kammaren står liksom i<br />
bondgårdens manbyggnad som finrum med uppbäddade<br />
sängar och finare möbler. Att mer ingående<br />
jämföra arbetarens bostadsstandard med den västerbottniska<br />
jordbruksbefolkningens vid samma tid<br />
vore för övrigt en intressant studieuppgift.<br />
Från kasernernas typ är det inte långt till det<br />
moderna hyreshuset. Redan på 1920-talet hade två<br />
av bostadskooperationens arkitektbyråer startat sin<br />
verksamhet. De hyreshus man ritade var avsedda<br />
for arbetarbefolkningen framför allt i storstäderna.<br />
Stor vikt lades inte bara vid att göra lägenheterna<br />
trivsamma och bekväma, utan också att utforma<br />
bostadsområdet i dess helhet till en vacker och trevlig<br />
miljö med grönska och lekområden. Ett mönster<br />
i detta sammanhang var ASEA:s bostadsområden i<br />
Västerås av arkitekt E Hahr. Starkt engagerad i att<br />
utveckla och förbättra arbetarbostaden var också<br />
arkitekt John Åkerlund, som 1915 i sin bok »Arbetarbostäder<br />
vid industriella verk» lägger fram sina<br />
idéer. Åkerlund anlitades också för att rita såväl bostadshus<br />
som andra byggnader i det nyanlagda gruvsamhället<br />
Boliden på 1920- och 1930-talen.<br />
Hyreshuset i modern bemärkelse dröjde i länets<br />
industrisamhällen ända till 1940-talet. På 1920och<br />
1930-talen var det i stället egnahemshuset som<br />
dominerade såsom bostadsform.<br />
Under 1800-talets andra hälft hade framför allt<br />
vid ångsågarna områden med små stugor ägda av arbetarna<br />
själva börjat växa upp. Exempel på detta<br />
finns bl a i Rund vik från 1860-talet och i Renholmen<br />
från 1870-talet. I den sistnämnda orten ligger,<br />
som vi ska se, fortfarande ett område med denna<br />
typ av arbetarbostäder kvar. Bostadshuset var av<br />
enkelstugans/torparstugans typ och uthuset stort<br />
nog att rymma en mindre ladugård och grishus.<br />
I Obbola fanns 1905 inte mindre än 80 egnahemshus<br />
som ägdes av arbetarna vid sågen och utgjorde<br />
komplement till företagets kaserner.<br />
Egnahemsbyggandet kom alltmer att uppmuntras<br />
av företagen, eftersom man därigenom slapp<br />
218<br />
kostnaden för bostäder. Samtidigt fick man en säker<br />
och fast arbetarstam. Eller såsom landshövdingen<br />
uttrycker det i en skrivelse till Holmsunds bolag<br />
1905: »Det egna hemmet ger arbetaren ökad stadga<br />
och binder honom med trefnadens band vid det arbete,<br />
hvarpå hans hem grundats och det uppehälles.»<br />
Företagen fick nu också möjligheter att sälja<br />
tomtmark på lämpligt avstånd från fabriken. Ofta<br />
var köpet förbundet med vissa villkor - exempelvis<br />
att tomten inte fick säljas vidare till vem som helst.<br />
Ett omfattande egnahemsområde lades ut i Robertsfors<br />
(se sid 249) efter en plan uppgjord 1901<br />
av en av landets främste stadsplanearkitekter, Per<br />
Olof Hallman.<br />
Dessa nämnda egnahemsområden tillkom alltså<br />
tidigare än den statligt stödda egnahemsrörelsen i<br />
landet. År 1905 inrättades vid länets hushållningssällskap<br />
en egnahemsnämnd för att förmedla de nyinrättade<br />
statliga bidragen och lånen till egnahem<br />
för arbetare och mindre bemedlade.<br />
Fördelarna med egnahemmet uppskattades säkerligen<br />
av dess ägare. Enkelstugan gav en bättre<br />
bostadsstandard än spisrummet i kasernen, en hyreslägenhet<br />
på vinden bidrog till kostnaden. Trädgårdar<br />
odlades upp med flit och gav grönsaker och<br />
potatis. Ko och gris gav mjölk och kött.<br />
Men att också denna bostadsform hade nackdelar<br />
fick man känna på i bl a Renholmen. Samhället<br />
var uppbyggt kring en enda industri och var därför<br />
sårbart i dåliga tider. När sågen lades ner 1930, innebar<br />
detta ekonomisk katastrof för de många arbetare<br />
som ägde eget hus vid sågen.<br />
Från den tidiga arbetarrörelsens sida var man<br />
också skeptisk mot egnahemside'n. Här hade arbetsgivaren<br />
ännu ett medel att passivisera arbetaren och<br />
hålla honom ointresserad av att ändra på de stora<br />
orättvisorna i samhället.<br />
Egnahemsområdena från 1920- och 1930-talen<br />
kring våra industrier visar i dag en varierad miljö.<br />
Husen har moderniserats och förändrats — alla på<br />
olika sätt efter sin ägares smak och personliga resurser.<br />
Trädgårdarna är välskötta och prydliga var<br />
och en på sitt sätt. Ändå finns sammanhållande<br />
drag i husens placering, material och storlek.<br />
Detta var en skiss av arbetarens bostadsförhållanden<br />
i länet under olika tider. Mycket finns kvar att<br />
utforska och presentera. Vi behöver hjälp av studiecirklar<br />
och forskare!
Vy från genomfartsgatan mot väst. Foto: Bo Sundin, februari 1978.<br />
Adakgruvans samhälle<br />
Under första världskriget gjordes de första malmfynden<br />
ca 4 km ifrån byn Adak i Malå socken. Statens<br />
Geologiska Undersökningar, SGU, påbörjade<br />
sina undersökningar 1921 och Adakgruvans dagmalm<br />
blottlades 1929-30. Under första hälften av<br />
1930-talet erbjöd de nya fynden endast enstaka arbetstillfällen<br />
för ortsbefolkningen. Detta hindrade<br />
inte att många kustbor bosatte sig i trakten med<br />
husbyggnad och nyetableringar som följd. En verklig<br />
»guldrush» hade tagit fart, men brytningen lät<br />
vänta på sig och många fick överge sina nya hem.<br />
Prospekteringen pågick fram till 1940, då Boliden<br />
tecknade sitt avtal om legodrift med staten. Med<br />
Boliden som entreprenör påbörjades så brytningen<br />
1942. Sommaren därpå började samhället Adakgruvan<br />
att byggas.<br />
Många hade väntat sig att det nya samhället skulle<br />
byggas i Björkland i närheten av gruvan, eller i<br />
anslutning till den gamla byn Adak. I stället kom<br />
Adakgruvans samhälle att ligga endast ett par hundra<br />
meter söder om dagbrottet.<br />
Den livligaste perioden upplevde samhället under<br />
1950-talet. Två affärer och ett postkontor skötte<br />
då närservicen. Folkets Hus byggdes 1950 och där<br />
arrangerades både bio, offentliga danser, vävstuga<br />
m m. Bolaget byggde tennisbana och fotbollsplan.<br />
Fritiden fylldes med jakt, fiske och föreningsliv.<br />
Beskedet om nedläggning av industrin kom 1972,<br />
verkställandet skedde 1978 och innebar rivning av<br />
alla byggnader inom industriområdet och samhället<br />
samt »markens återställande».<br />
219
Plan över Adakgruvans samhälle:<br />
0. Platschefsbostaden. 1-2. Enfamiljs<br />
tjänstemannabostäder. 5-6. Tvåfamiljs<br />
tjänstemannabostäder. 10. Tvåfamiljshus,<br />
byggt 1942. 11-16. Tvåfamiljsvillor<br />
för arbetare. 17-18, 20-21. Arbetarbostäder<br />
i två plan med fyra tvårumslägenheter.<br />
23. Arbetarbostad i<br />
två plan med fyra trerumslägenheter.<br />
24. Privata garage. 25-27. Privata hus,<br />
affärer och post. 28. Folkets Hus.<br />
29. Tennisbana. 30. Fotbollsplan.<br />
31. Lekpark. 32. Smörjbrygga.<br />
33. Brandkur. Detalj ur en plan över<br />
industriområdet och samhället, ritad<br />
1978.<br />
Adakgruvans samhälle var speciellt i det avseendet<br />
att staten tillsammans med gruvförvaltningen, inte<br />
kommunen, byggde gator, vatten- och avloppsnät.<br />
På samma sätt sköttes också reparationer, sophämtning<br />
och snöröjning av bolaget.<br />
Den flacka terrängen vållade inga problem vid<br />
planläggningen, och samhället byggdes upp efter en<br />
enkel och regelbunden liten plan. Från Kuorbevarevägen<br />
gick den enda genomfartsgatan i en U-formad<br />
slinga genom byn. Utan att byn uppvisar någon utpräglad<br />
differentiering ligger arbetarbostäderna<br />
uppradade utmed huvudgatan och tjänstemannabostäderna<br />
på samma sätt utmed den korta återvändsgatan<br />
i mitten av området. Platschefsbostaden<br />
och den äldsta tjänstemannabostaden från<br />
1942 byggdes närmare Kuorbevarevägen, lite på<br />
avstånd på andra sidan om dammen.<br />
Bebyggelsen uppvisade stor enhetlighet. Samtliga<br />
bostäder var byggda i trä, i en eller två plan och målade<br />
antingen i falurött eller ljus oljefärg. Alla var<br />
byggda på platsen. Flyttningar av bostäder mellan<br />
gruvsamhällena var annars en vanlig företeelse.<br />
220<br />
Bostäderna<br />
Vad som skilde tjänstemännens bostäder från de<br />
övriga var framförallt storleken. Tjänstemannabostäderna<br />
nr 1-3 hade fyra rum och kök med en bostadsyta<br />
på 97 m2. Nr 5 och 6 var tvåfamilj shus<br />
byggda i en och en halv våning med 3-4 rum per lägenhet<br />
och 81 respektive 84 m2 bostadsyta. Platschefsbostaden,<br />
som bwgdes 1944, var i särklass<br />
störst med sina 250 m2.<br />
Förmånliga hyror och billiga underhållskostnader<br />
var en målsättning från bolagets sida — ett sätt att<br />
göra samhället attraktivt. Kallhyran för en fyrarummare<br />
uppgick 1978 till drygt 600 kr. Till detta<br />
kom sedan kostnader för eldningsolja och el.<br />
Tre olika typer av arbetarbostäder fanns inom området.<br />
Den äldsta typen (nr 11-16) byggdes 1944<br />
med två lägenheter i varje. Den mindre lägenheten<br />
hade två rum och kök i bottenplanet och en bostadsyta<br />
på 38,6 m2. Den andra var på 59 m2 och<br />
hade ett extra sovrum på vinden. Denna hustyp är<br />
en representant för vad som på 1940-talet kallades<br />
»det växande huset». På andra håll kunde det även
Till karaktären erinrade samhället<br />
om vanlig småhusbebyggelse<br />
i utkanten av en<br />
svensk småstad. Vy från genomfartsgatan<br />
mot öster.<br />
Arbetarbostäderna 20, 21<br />
och i fonden 15. Foto Bo<br />
Sundin, februari 1978.<br />
Platschefsbostaden ansluter<br />
sig till den övriga bebyggelsen<br />
genom sin likartade arkitektur<br />
och ljusa locklistpanel.<br />
Foto Bo Sundin,<br />
februari 1978.<br />
221
Bostad nr 12. Ett exempel från Adakgruvan på de tvåfamiljshus<br />
som på 1940-talet kallades »det växande huset».<br />
Foto Bo Sundin, februari 1978.<br />
finnas två sovrum på vinden — fler sovrum »har en<br />
arbetarfamilj sällan behov av eller råd till, och det<br />
skulle även bli svårt för husmodern att hinna städa<br />
ett så stort hus». Så sades det i en utredning från<br />
1940-talets början om arbetarbostädernas utformning.<br />
Tanken var att ett extra sovrum på vinden<br />
skulle erbjuda en ostörd sovplats för skiftesarbetaren.<br />
Det kunde hyras ut i början när familjen var<br />
liten, för att senare tas i bruk av den växande familjen.<br />
År 1978 uppgick kallhyran för tvårummaren till<br />
275 kr.<br />
Den andra bostadstypen var tvåvåningshus byggda<br />
1948-49 (nr 17-18, 20-21). Husen var symmetriskt<br />
uppbyggda med fyra lika stora lägenheter och två<br />
trapphus. Varje lägenhet omfattade två rum och<br />
kök fördelade på 54 m2, och var alltså betydligt<br />
större än den föregående typen. Ändå ligger storleken<br />
på gränsen till vad som på 1940-talet betraktades<br />
.som minimiyta för en normalfamilj. Ytan på<br />
ett vardagsrum rekommenderades till minst 14 m2,<br />
här var den 14,6. Å andra sidan var ett rum och<br />
kök fortfarande den vanligaste bostadsformen för<br />
industriarbetarfamiljer i landet.<br />
Månadshyran uppgick på 1940-talet till omkring<br />
50 kr för en lägenhet i de här husen. Det var något<br />
222<br />
Planskiss bottenplan, arbetarbostäderna 11-16. På vinden<br />
fanns ytterligare ett sovrum avsett för en skiftgångsarbetare,<br />
som där kunde sova ostört.<br />
Efter en uppmätningsritning från 1960.<br />
under genomsnittet för vanliga privatägda hyreslägenheter<br />
på mindre orter. Detta tillsammans med<br />
det faktum att gruvarbetarna hade bland de högsta<br />
industriarbetarlönerna, gjorde bostäderna populära.<br />
Den tredje typen byggdes 1952 som den sista av<br />
bostäder i Adakgruvan (nr 23). Exteriört påminner<br />
den mycket om den föregående modellen, men var<br />
något större samtidigt som fönsterytorna hade blivit<br />
mindre. Den hade samma typ av förstukvistar,<br />
Interiör från någon av arbetarbostäderna med tvårumslägenheter.<br />
Foto från slutet av 1940-talet.
Bostad nr 18, ett av de symmetriska dubbelhusen för arbetare.<br />
Foto Bo Sundin 1978.<br />
vars tak också fungerade som balkong. Nr 23 var<br />
även den byggd i två plan, men inrymde i stället<br />
fyra lägenheter om tre rum och kök på 72,4 m2.<br />
Bostäder fanns också uppe vid gruvan. De låg på<br />
industriområdet, inte långt från kontorsbyggnaderna.<br />
Det var s k ungkarlsbaracker med enkelrum på<br />
ömse sidor om en lång korridor. En av dessa baracker,<br />
annex nr tre, var monterbar och hade 14 rum.<br />
Dessa förläggningar var först och främst avsedda<br />
för den tillfälliga arbetskraften.<br />
Vid det gamla marketenteriet fanns också ett mindre<br />
bostadsområde kallat »Vällingby». Det bestod av<br />
små hus på ca 30 m2 med eluppvärmning. Även de<br />
var tänkta som ungkarlsbostäder.<br />
Byggarna<br />
Bostäder och industribyggnader sattes upp i gruvförvaltningens<br />
regi med statliga pengar. Byggandet<br />
sköttes på den tiden från bolagets konstruktionskontor<br />
i Stockholm. En ständigt anlitad arkitekt<br />
var John Åkerlund (1884-1961). Han var tidigt engagerad<br />
i egnahemsrörelsen och från 1916 sekreterare<br />
i Samfundet för hembygdsvård. Hans tidigare<br />
verk omfattade många skolor, turiststationerna i<br />
Vålådalen och Sylarna samt Norrbackainstitutet i<br />
Planskiss över en av lägenheterna i arbetarbostäderna 17-18,<br />
20-21. Balkongen låg mellan våningarna på förstukvistens<br />
tak. Detalj efter en uppmätningsritning från 1961.<br />
Stockholm. Senare ritade han bostadsbebyggelse i<br />
Boliden och Rönnskär. Han blev med tiden Bolidenbolagets<br />
mest anlitade arkitekt och ritade bl a<br />
merparten av bostäderna i Kristineberg. De flesta<br />
av Adakgruvans bostäder, som till största delen är<br />
typhus och överensstämmer med dem i Kristineberg,<br />
har John Åkerlund som upphovsman. Åkerlunds<br />
produktion utgörs till stor del av trähus, och<br />
han ritade t ex även arbetarbostäder efter samma<br />
maner för Svenska Metallverken i Skultuna.<br />
Peder Clason (1894-1956) var en arkitekt som<br />
anlitades i ett senare skede. Han ritade både industrianläggningar<br />
och bostäder åt bolaget efter 1944<br />
och så även till Adakgruvan.<br />
De s k ungkarlsbostäderna som låg inne på industriområdet<br />
i Adakgruvan förekom också på andra<br />
håll som manskapshus. AB Svenska Trähus gjorde<br />
både ritningar och levererade de monteringsfärdiga<br />
typerna. Även på konstruktionskontoret i<br />
Stockholm har man framställt ritningar till arbetarbaracker.<br />
Hugo Burvall i Norsjö var flitigt anlitad som<br />
byggmästare åt bolaget och han byggde större delen<br />
av bostäderna både i Kristineberg och Adakgruvan.<br />
En av de sista byggnaderna av hans hand var<br />
Folkets Hus i Adakgruvan. Han blev senare permanent<br />
anställd av Bolidenbolaget.<br />
223
Arbetsstyrkan vid Adakgruvan bodde också i omkringliggande<br />
byar, men bolagsbostäderna var mycket<br />
omtyckta. Boende i företagsbostäder var mest<br />
utvecklat inom gruvindustrin. Cirka 80 % av de<br />
svenska gruvarbetarna bodde under 1940-talet i bolagsbostäder,<br />
detta var den högsta siffran bland industriarbetare<br />
överhuvudtaget.<br />
Trivseln i de bostäder som hörde till Adakgruvans<br />
samhälle beskrevs i mycket positiva ordalag<br />
vid nedläggelsen 1978. Långa spalter i lokalpressen<br />
speglar den hetsiga debatt som bröt ut när beskedet<br />
kom att alla hus skulle rivas. Gemenskapen hade<br />
genom åren utvecklats långt.<br />
Bo Sunain<br />
»Om jag bränn ner kåken åker jag ju in. Men<br />
dem som bränn ner en hel by får gå lös.»<br />
Sixten Westerberg, Adakgruvan<br />
Annex nr 3, en av de monterbara arbetarbaracker som tillverkades av AB Svenska Trähus för Bolidenbolaget.<br />
Foto Bo Sundin, februari 1978.<br />
224
Vitkasern och Rödkasern samt Harald Burströms gård i Renholmen. I gräset framför husen sitter från vänster Sally Burström,<br />
Rickard Burström, Hildur Burström, obekant samt Harald Burström med fru och barn. Samtliga från Renholmen<br />
Renholmen<br />
Brännfors ångsåg i Renholmen stod klar 1890. Platsen<br />
saknade, med undantag av en fiskestuga, bostadsbebyggelse<br />
och bolaget lät därför samma år<br />
uppföra två ungkarlsbaracker och lika många familjekaserner.<br />
De sistnämnda, Röd- och Vitkasern, var<br />
identiska bortsett från färgsättningen. Till det yttre<br />
avvek de från den tidens arbetarbostäder med sin<br />
småhuskaraktär med frontespiser och tunna sadeltak.<br />
Kasernernas bostadsutrymme kunde dock ej<br />
tillgodose befolkningen i det snabbt växande sågverkssamhället,<br />
som vid sekelskiftet omfattade cirka<br />
100 arbetare. Många anställda bodde därför till<br />
en början i de kringliggande byarna och gick dagligen<br />
mellan hemmen och arbetsplatsen.<br />
Förvaltaren August Högman var den som främst<br />
kom att styra bebyggelseutvecklingen i Renholmen.<br />
I en återblickande tidningsintervju 1923 sade han:<br />
»Då bodde arbetarna i kaserner och deras förtjänst<br />
225
Sågverksarbetaren Erik Lundkvists gård i Sandviken, Renholmen. Foto Herman Fahlgren<br />
var ej större än de med knapp nöd kunde bärga sig.<br />
Jag har emellertid lagt an på att försöka vara dem<br />
behjälpliga med egnahem. Visserligen blevo de skyldiga<br />
strax, men jag anser, att en arbetare helt enkelt<br />
måste ha ett eget hem inom vars dörrar han är den<br />
bestämmande.»<br />
Sågverksarbetarna i Renholmen förvärvade med<br />
hjälp av bolaget små fastigheter, som avsöndrades<br />
av privat och bolagsägd mark, och byggde egna gårdar.<br />
Denna småhusbebyggelse bestod av enstaka<br />
hus längs landsvägen till Åbyn samt av ett koncentrerat<br />
bostadsparti söder om sågverket. Inom det<br />
sistnämnda området byggdes ett 50-tal hus, varav<br />
cirka 20 redan under 1890-talet. Tre gator genom-<br />
226<br />
korsade den tätt bebyggda platsen och på så sätt<br />
bildades små bostadskvarter, där alla gårdar inhägnades<br />
av staket.<br />
Bostadshusen uppfördes av timmer eller resvirke.<br />
Byggnadsmaterialet inköptes billigt av bolaget. Det<br />
förekom också att man köpte en timrad stuga i någon<br />
av grannbyarna och flyttade till Renholmen.<br />
Husen var med få undantag traditionella enkelstugor<br />
i en våning med vind. De bestod av kök,<br />
kammare och förstuga med trappskrubb. Den oinredda<br />
vinden fungerade sommartid som barnens<br />
sovplats. Husets väggar kläddes utvändigt med locklist-<br />
eller fasspontpanel, som mestadels rödfärgades,<br />
medan fodren målades vita. Fönstren var sexdelade
Kaffebord dukat hemma hos sågverksarbetaren Daniel Larsson i Renholmen. Från vänster hustru Charlotta, barnen Frida,<br />
Johan, Axel och Gustav samt Daniel Larsson själv med bolagsmedaljen på kavajslaget. Foto Herman Fahlgren.<br />
med eller utan krysspost och ofta försedda med triangulära<br />
överstycken. Ett annat karaktäristiskt drag<br />
för bostadshusen utgjorde de individuellt utformade<br />
portalerna med dörröverljus inramade av fantasifulla<br />
snickerier, vilka tillverkades och såldes av<br />
brädgårdsarbetaren Anders Gustafsson. Till gården<br />
hörde slutligen en mindre uthuslänga med vedbod,<br />
avträde samt utrymme för familjens gris.<br />
Renholmens småhusbebyggelse kom tidigt att<br />
bli samhällets centrum. Där fanns vid 1900-talets<br />
början bl a bönhus, folkskola, Folkets hus och affärer.<br />
Den ljusmålade inspektorsbostaden låg isolerad,<br />
men väl synlig, uppe på åsen öster om sågen.<br />
Sågverket lades ned redan 1930. De nära 100 arbetare,<br />
som hade skuldsatt sig och byggt egna gårdar,<br />
blev därmed bundna till orten och fick försöka<br />
försöija sig på tillfälliga arbeten och leva på vad den<br />
lilla jordlotten gav. För att hjälpa barnen anordnades<br />
med bidrag från Byske kommun barnbespisning<br />
i Renholmen under åren närmast efter driftsnedläggningen.<br />
Bebyggelsen har i dag till stor del övergått till att<br />
bli fritidsbostäder, vilket har medfört att husens ursprungliga<br />
karaktär ofta förändrats genom om- och<br />
tillbyggnader.<br />
Annika Hallinder<br />
227
228<br />
Som far inte kunde återgå till skogsarbetet,<br />
sökte han och fick arbete vid det nybyggda<br />
sågverket i Renholmen. Man skrev då årtalet<br />
1890. Mina föräldrar flyttade nu sin stuga från<br />
Källbomark till Renholmen, där de sedan blev<br />
bosatta.<br />
Stugan var inte stor. Bottenytan var väl<br />
knappa 22 kvadratmeter. Den var uppdelad i<br />
ett kök och en pytteliten kammare och förstuga.<br />
Några garderober eller skafferi kom den<br />
tiden aldrig med i beräkningen. Senare byggdes<br />
det till ett större rum med öppen spis, som<br />
då användes till kök. I det gamla köket, vilket<br />
efter tillbyggnaden användes som skomakeriverkstad,<br />
fanns en järnspis. Vi hade endast<br />
enkla fönster, som under en stor del av vintern<br />
var igenisade. Vi hade kommit en bra bit<br />
in på 1900-talet, innan innanfönster skaffades<br />
till huset.<br />
En stor del av arbetarebefolkningen hade<br />
egna gårdar. De flesta inrymde kök och kammare.<br />
En öppen spis i köket var det mest vanliga.<br />
Kammaren däremot hade ingen värmekälla.<br />
Det blev därför i köket man bodde under<br />
vintern. Där sov hela familjen, där skulle skolbarnen<br />
läsa sina läxor, där skulle mors vävstol,<br />
spinnrock och garnvinda även rymmas. Några<br />
arbetarbaracker fanns även i Renholmen, och<br />
de som bodde där hade i regel endast ett rum.<br />
Min far arbetade som »särare». Arbetet bestod<br />
i att med en klubba och en träspak laga<br />
till brädstaplarna så att dessa blev jämna och<br />
raka. Avlöningen var 12 öre i timmen, och arbetsdagen<br />
var 12 timmar. Avlöningen betalades<br />
inte ut kontant, utan man fick handla på<br />
bok i bolagsboden.<br />
Hanna Östlund (f 1895), Byske<br />
Johan Lundströms gård.<br />
Foto: Herman Fahlgren.
Gårdarna i Renholmen var byggda<br />
av timmer eller spantrade, dom<br />
var mycket kalla. Kogödsel och<br />
mossa var tätning mellan timmer<br />
och i sprickor. Husen bestod i regel<br />
av kök, kammare (rum) och<br />
farstu samt en trappskrubb. Vinden<br />
var ej inredd, men på sommaren<br />
fick barnen ligga där. I större<br />
gårdar fanns det kök, kammare<br />
och sal. Det var öppen spis i kök<br />
och kammare, något senare kom<br />
vedspisen eller järnspis som den<br />
kallades. I de flesta fall användes<br />
kammaren bara vid storhelger<br />
och när det kom främmande.<br />
Köket var allas rum, barnen lekte<br />
där, karlarna arbetade, knöt<br />
nät och snickrade. En vävstol<br />
stod också inne, samt en spinnrock.<br />
I taket fanns »tören», där<br />
mannen la bräder till tork som<br />
skulle bli till möbler, träsåar och<br />
träbyttor av alla slag. Lördagarna<br />
var städdag, då las vävstolen över<br />
med ett lakan, för under helgerna<br />
fick inget onödigt arbete utföras.<br />
I köket sov man.<br />
Studiecirkel i Åbyn/Renholmen<br />
1975/76.<br />
Virkestummare Johan Samuelssons gård. (1979).<br />
Sågverksarbetare Johan Westerlunds bostadshus, som enligt uppgift<br />
var flyttat från Äbyn till Renholmen. Foto 1979.<br />
229
230<br />
Parti av Renholmen. (1980).<br />
August Fahlgrens bostadshus.<br />
Mellan dem skymtar<br />
Gunnar Karlssons slakteri.<br />
Foto Herman Fahlgren.
f u r b t ^ c ^ r<br />
Boliden<br />
På det området där nuvarande Bolidens samhälle i<br />
dag är beläget, var endast öde myr- och moränmark<br />
vid 1920-talets mitt. Malmbrytningen kom i gång<br />
1926, och personalen bodde i början i grannbyn<br />
Strömfors. Skellefteå Gruvaktiebolag önskade reglera<br />
bebyggelsen i gruvans närhet, och anlitade där-<br />
Flygfoto över Boliden med egnahemsområdet i förgrunden.<br />
för arkitekt Tage William-Olsson i Stockholm för<br />
att utarbeta en stadsplan för områdets ordnande.<br />
Den fastställdes, liksom en plan för ägostyckning<br />
och jordavsöndring, 1927 och godkändes två år senare<br />
av Kungl Maj:t. Vid samma tid projekterades<br />
även vatten- och avloppsledningar.<br />
231
Stora Radhuset intill Finnforsvägen. Äldre fotografi.<br />
Samhället förlades sydost om gruvområdet.<br />
Stadsplanen karaktäriserades av ett halvcirkelformat<br />
gatunät kring en mittaxel i öst-västlig riktning,<br />
med folkskolan i mitten och disponentbostaden i<br />
öster. Landsvägen till Finnfors drogs vinkelrätt mot<br />
mittaxeln, och kom att utgöra en skiljelinje mellan<br />
bolagets tjänstemannabostäder och samhällets övriga<br />
bebyggelse. Vid folkskolan bildades ett centrum<br />
med kommunala och allmännyttiga byggnader<br />
samt affärshus. Den övriga kvartersytan bebyggdes<br />
med bostadshus.<br />
Befolkningstillväxten i Boliden var explosionsartad.<br />
Från 1925 till 1930 ökade antalet anställda<br />
med nära 300 till ca 430 personer. Bolaget sökte<br />
232<br />
avhjälpa den mest akuta bostadsbristen genom att<br />
uppföra ett tjugutal hyreshus i kvarteren väster om<br />
Finnforsvägen. Husen, som placerades runt gårdsplaner,<br />
inrymde två och fyra lägenheter om två<br />
rum och köK samt ett par uthyrningsrum. Två större<br />
hyreshus byggdes också, nämligen Färglådan och<br />
Stora Radhuset, det sistnämnda med 20 lägenheter.<br />
Gruvbolagets bostadsproduktion dominerade under<br />
de första åren. Man började dock tidigt att uppmuntra<br />
sina anställda att uppföra egnahem, och sålde<br />
avstyckade tomtmarker om ca 1.000 m 2 . Arbetarna<br />
finansierade köpen med bl a egnahemslån, och<br />
mellan åren 1927-1938 uppfördes 66 egnahem, varav<br />
nära hälften byggdes under åren 1930-1931. De
arbetare som tecknade sig för egnahemslån var i åldern<br />
25-40 år och kom från olika delar av <strong>Västerbotten</strong>,<br />
men främst från skelleftebygden.<br />
Bolaget kontrollerade den privata bebyggelsen<br />
och granskade alla byggnadsritningar, vilket kommenterades<br />
på följande sätt av förste provinsialläkaren<br />
vid ett besök 1932: »I övrigt må anmärkas, att<br />
den stränga kontroll, som gruvbolaget ägnar åt alla<br />
ritningar för nya hus även de som uppföras av enskilda,<br />
är värd allt erkännande. Allt oskönt och disharmoniskt<br />
i byggnadsväg blir härigenom så vitt<br />
möjligt är från första början uteslutet. Besökaren<br />
får också, vart han vänder sin blick, ett bestående<br />
intryck av ordning och harmoni.» I bolagets kontrakt<br />
med tomtköparna stod också, att de var skyldiga<br />
att inom två år uppföra bostadslägenhet på<br />
tomten. Uppfylldes inte kraven, fick de erlägga ett<br />
vite av samma storlek som köpesumman.<br />
Bostäderna lades av trafiksäkerhetsskäl vid vägkanten,<br />
med ingångarna vända från gatan. Husen<br />
uppfördes nästan genomgående i en våning med inredd<br />
vind och med de ungefärliga måtten 8x9 m.<br />
Stommen utgjordes av resvirkesväggar med sågspånsfyllning<br />
på en sockel av cement. Ett par egnahem<br />
byggdes av cementtegel, som tillverkades i<br />
Strömfors. Utvändigt kläddes trähusen med stående<br />
locklistpanel, som målades med ljus oljefärg eller<br />
rödfärgades. Fönstren var för det mesta sexdelade,<br />
ingångarna försedda med förstukvistar och ta-<br />
ken papptäckta sadeltak.<br />
Huvuddelen av byggnaderna hade en plan med<br />
fyra rum kring en centralt placerad murstock. I<br />
bottenvåningen fanns två rum, kök och förstuga<br />
med trappa till övervåningen, som rymde ett par<br />
rum, vanligen för uthyrning. Källarvåningen inreddes<br />
ofta med tvättstuga, matkällare och vedbod.<br />
I köksstandarden ingick järnspis med värmepanna,<br />
diskbänk, vedbänk, skafferi och skåp. Uppvärmningen<br />
av husen skedde med varmvattenspannor<br />
och radiatorer. WC fanns i flertalet hus, medan endast<br />
ett fåtal hade badrum.<br />
Egnahemshusens byggnadsritningar var vanligen<br />
osignerade. Många fastighetsägare utnyttjade typritningar<br />
från Statens Byggnadsbyrå. Ibland anlitade<br />
man självlärda byggnadsritare, som hemmansägare<br />
J T Åberg i Nyholm.<br />
Endast ett fåtal uthus uppfördes på egnahemstomterna,<br />
eftersom husen var utrustade med WC<br />
och källarförråd. I sin strävan att få Boliden till ett<br />
trädgårdssamhälle, försökte bolaget få egnahemsägarna<br />
intresserade av trädgårdsskötsel och utlyste<br />
under flera år pristävlingar, där vinnaren var den<br />
som hade den mest välskötta tomten.<br />
Bolidens bostadskvarter har bibehållit sin trädgårdskaraktär<br />
och sitt öppna byggnadssätt än i dag.<br />
Bostadshusen har dock genomgått omfattande renoveringar,<br />
och numera återstår endast ett fåtal hus<br />
som kan uppvisa ursprungliga fasader.<br />
Annika Hallinder<br />
Arbetaren Nestor Lindmans bostadshus från 1933.<br />
Ritningen signerad JT Åberg, Nyholm.<br />
233
N I I I * J- * ' I J<br />
1 I > T I I T—'-) I<br />
SKALA litt<br />
Arbetaren Lambert Lindströms bostadshus från 1932.<br />
J> ¿OFLJL/IG. RULJIOIT* DSHVF -FOH,<br />
fl. Torir ¡/Li Kv.j>»<br />
/<strong>•</strong>von soiiof/YF OFIIXVIAMHALL(_<br />
WIRJI-T
Egnahemsområde i Boliden.<br />
Foto från 1940-talet.<br />
Egnahemskvarter i Boliden.<br />
Foto 1980.<br />
M11II<br />
'<strong>•</strong> ' <strong>•</strong><br />
235
Gruvbolagets hyreshus.<br />
236<br />
De flesta pojkar som kunde åkte till och från<br />
hemmet varje dag. Övriga bodde i samhället, en<br />
del i kocklag, andra åter i förhyrda enkelrum<br />
ensamma, eller som det i regel skedde, två till<br />
tre stycken om ett rum. Även i bolagets familjebostäder<br />
fanns enkelrum som uthyrdes på andra<br />
våningen. Dessa rum var försedda med kakelugn<br />
som värmekälla. I trappuppgången till dessa<br />
bostäder fanns en toalett, avsedd för samtliga<br />
i huset boende. Man kan förmoda att det eldades<br />
tämligen sporadiskt, då den inneboende<br />
var borta så lång tid av dagen i arbete. Rummets<br />
inredning var, om man var två som delade,<br />
två sängar, ett bord, några stolar och på väggen<br />
krokar där man kunde hänga kläder.<br />
Var åt den som icke hade familj? Ja, det var<br />
på gruvstugan, byggd 1930, i varje fall middagsmålet.<br />
Denna servering var öppen dygnet runt,<br />
där serverades maten vid sk gående bord. På<br />
förmiddagen klockan nio var nog antalet gäster<br />
som störst.<br />
På samhället fanns vid denna tid flera matställen<br />
som man kunde äta i på aftonen. Det<br />
var pensionatet, som även hyrde ut rum, Nords<br />
matservering vid Blockletaregatan, vid Storgatan<br />
fanns matserveringarna Svanen och Svea. I<br />
dagens Boliden finns inget av dessa matställen<br />
kvar.<br />
Göran Viklund (f 1914), Boliden
f u r b offtsrk 01 tttd^r<br />
Sävenäs<br />
I Sävenäs uppfördes 1859-1860 en masugn samt en<br />
av länets första ångsågar. 11860-1861 års mantalslängd<br />
för det nya industrisamhället upptogs 24 familjer<br />
samt tio ungkarlar. Den totala folkmängden<br />
var 116 personer. Tjugo år senare hade befolkningstalet<br />
ökat till 180 personer.<br />
De fast anställda arbetarna vid järnbruket och sågen<br />
erhöll fria bostäder av bolaget. De förra bodde<br />
i två s k bruksgårdar. Sågverksarbetarna fick hus-<br />
rum i två sågbaracker intill sågverket på områdets<br />
västra del. Arbetarbostäderna uppfördes på rad söder<br />
om och längs bruksgatan. Gränsen mellan bruket<br />
och sågen markerades av kontorsbyggnaden<br />
och inspektorsbostaden. Fähus, vedbodar, källare<br />
samt två mindre arbetarbostäder placerades norr<br />
om vägen.<br />
Såg- och bruksbostäderna byggdes under åren<br />
1859-1861 i två storlekar efter samma modell med<br />
längderna 47,5 m och 33,5 m samt med 11 m<br />
bredd. De timrades i en våning med vindsvåning<br />
och taket täcktes med spån. Väggarna försågs med<br />
brädfodring, som rödfärgades. Tre eller fyra ingångar<br />
förlades på husens långsida mot gatan. Varje lägenhet<br />
var tillgänglig via förstugor, som i husets<br />
mitt delades av fyra familjer samt även innehöll<br />
trappa till vinden. I 1860 års brandförsäkring beskrevs<br />
den västra bruksgården på följande sätt:<br />
Detalj av äldre målning av Sävenäs masugn. Bostadslängorna för brukets och sågverkets arbetare skymtar till höger och till<br />
vänster om masugnen.<br />
238
¡T ft Cl.<br />
»Byggnadens wåning är indelad i Aderton rum,<br />
nemligen fjorton boningsrum och fyra förstugor,<br />
winden i ett rum. Under denna byggnad finnes ej<br />
källare. Golf i alla rummen och å winden af tre<br />
tums plankor med trossbotten. Taken i alla rummen<br />
af en tums bräder.» De mindre byggnaderna<br />
hade åtta rum samt tre förstugor. Lägenheterna utgjordes<br />
i huvudsak av spisrum, men det förekom<br />
även lägenheter om ett rum och kök. Alla rum med<br />
eldstäder hade en golvyta av 25 m 2 , en takhöjd av<br />
2,5 m samt två fönster. Murade öppna spisar var<br />
till en början lägenheternas värmekällor, men de ersattes<br />
på 1880-talet med järnspisar från Hults gjuteri<br />
i Bergsbyn.<br />
östra bruksgården, ca 1912.<br />
Stående från vänster: Anton Eriksson,<br />
Märta Eriksson, Alma Eriksson, Maria<br />
Eriksson, Lotten Lundström, Villehard<br />
Hedberg, Linda Andersson, Birger<br />
Skog, Vivan Josefina Lundström.<br />
Sittande: Krispin Eriksson, Torsten<br />
Andersson, Sven Eriksson, Ture Lundström,<br />
Erik Lundström. Högra gruppen:<br />
Bertil Lundström, Edvin Andersson,<br />
Viktor Andersson, Gunnar Grahn<br />
och Alfred Lundgren.<br />
Sågverksarbetare Axel Kågströms uppmätningsritningar<br />
och minnesanteckningar<br />
från 1950-talet omkring västra<br />
bruksgården i Sävenäs.<br />
5 i ; ?<br />
i<br />
Notarien<br />
Ollson 1<br />
<strong>•</strong><br />
<strong>•</strong><br />
Lundgren,<br />
3 barn<br />
Johan<br />
Valberg,<br />
4 barn<br />
. . . .<br />
m m m r i m j u m m<br />
7<br />
\<br />
/<br />
. 1<br />
Zackarias<br />
Forsberg,<br />
4 barn<br />
Trångboddheten i Sävenäs arbetarbostäder blev<br />
med åren allt mer uttalad, det kan nämnas att mer<br />
än 70 personer på 1880-talet bodde i stora sågbaracken.<br />
Vid denna tid sker dock avsöndring av<br />
fastigheterna norr om bolagets område och fram<br />
till sekelskiftet erhöll 16 arbetare lagfart på tomtmark,<br />
där de flesta uppförde enkelstugor och mindre<br />
uthusbyggnader.<br />
År 1897 sysselsatte sågen, som sedan nära tjugo<br />
år var den enda återstående industrin på Platsen i<br />
Sävenäs, ca 200 personer. Arbetarkasernerna och<br />
sågverket är nu ett minne blott, och av den äldsta<br />
bebyggelsen återstår bara sågens maskinhus.<br />
Annika Hallinder<br />
Lars<br />
Sundström.<br />
4 barn<br />
AG<br />
Andersson,<br />
4 barn<br />
Algot<br />
Lundmark<br />
Masmästaren<br />
Fru gamla<br />
Normark,<br />
4 barn<br />
><br />
239
240<br />
Äldre bild av arbetarkasern<br />
i Sävenäs.<br />
Östra sågbaracken i<br />
Sävenäs i maj 1951.<br />
Huset omtalades då i<br />
tidningarna som »Norrlands<br />
längsta sågbarack».
lÉSMl<br />
Kolaren Oskar Olofssons familj utanför den egna stugan i Sävenäs 1912.<br />
241
Örviken<br />
Driften vid örvikens ångsåg på Degerön varade endast<br />
åren 1894-1905. Industrin sysselsatte vid sekelskiftet<br />
ca 200 personer. För arbetare, förmän<br />
och verksledning uppfördes på sågverkets mark, det<br />
egentliga örviken, längs västra sidan av vägen till<br />
sågen, på Nedre Platsen, fem arbetarkaserner och i<br />
söder en förmansbostad samt en ungkarlsbarack.<br />
242<br />
Arbetarkasern i Örviken. Foto från 1900-talets början.<br />
Disponent- och inspektorsbostäderna med ljusmålade<br />
och rikt dekorerade fasader fick en placering<br />
öster om kasernerna, omgivna av stora trädgårdar.<br />
Arbetarbostäderna var med ett undantag identiska<br />
till planen och uppförda av stående plank och<br />
plank på kant i två våningar, som utvändigt kläddes<br />
med rödfärgad locklistpanel. Ingångarna förlades
till trapphus på gavlarna och byggnadernas åtta<br />
spisrum hade gemensam murstock. Köksrummen<br />
var ofta avdelade med alkov och i trapphusen fanns<br />
ett par förrådsutrymmen. Vid sågverksstarten sökte<br />
bolaget lindra bostadsbristen i örviken genom att<br />
ålägga kasernhushållen att även inhysa ett par inackorderade.<br />
I en kasern fanns skolan inrymd. I<br />
närheten av husen låg ett par uthuslängor, ladugårdar<br />
samt en bagarstuga.<br />
Ett par år efter sågverksnedläggningen stod en<br />
sulfitfabrik klar på kolningsplatsen i örviken. Den<br />
Uppmätningsritning av lägenhet nr 4, kasern 5 i örviken.<br />
Juli 1980.<br />
<strong>•</strong>Ru/vO<br />
6 (> o<br />
AiXoV<br />
3.36M<br />
2.41 M<br />
4-, 75" M<br />
3,41 M<br />
243
nya industrin gav sågverksarbetarna utkomstmöjligheter,<br />
och en rad familje- och ungkarlsbostäder<br />
uppfördes på övre Platsen nära fabriken. Dessutom<br />
uppmuntrades privatbyggandet, vilket resulterade i<br />
tillkomsten av ett tjugutal egnahem. Antalet arbetare<br />
i fabriken var vid 1920-talets början ca 300<br />
personer, och av dessa bodde drygt en tredjedel på<br />
bolagets mark.<br />
Sågverkets tjänstemanna- och arbetarbostäder<br />
övertogs av sulfitfabriken. Kasernerna på Nedre<br />
Platsen byggdes om på 1910-talet. Vanligen slogs<br />
då två spisrum ihop till en lägenhet om ett rum och<br />
kök. Alkoverna bibehölls för det mesta, och ofta<br />
inreddes ett skafferi i det ena spisrummets tambur.<br />
I kamrarna insattes kakelugnar, medan järnspisen<br />
fick vara kvar som värmekälla i köken. Ombyggnaden<br />
innebar att varje lägenhet fick egen förstuga<br />
244<br />
och ytterdörr. Inne i lägenheterna var taken mestadels<br />
pappspända och målade, väggarna tapetserade<br />
och golven försedda med mönstrade korkmattor.<br />
Den oinredda vinden fungerade som torkplats, och<br />
än i dag hänger rader av tvättlinor på Femmans<br />
vind. I och med ombyggnaden av lägenheterna togs<br />
bostadsförmånen bort och lägenhetsinnehavarna<br />
fick börja betala hyra. Nästa ombyggnadsetapp<br />
kom vid 1920-talets slut, då vattenledning installerades.<br />
I dag återstår endast två sågverkskaserner i Örviken,<br />
en är sommarbostad och den andra öde sedan<br />
länge, men båda har bevarat sina tidstypiska<br />
utseenden.<br />
Annika Hallinder<br />
En av de två arbetarkaserner som finns kvar i örviken.
f y r b t^purkoi td^U^r<br />
Robertsfors<br />
Järnbruket i Robertsfors fick sina privilegier 1758.<br />
Redan året därpå uppfördes den första arbetarbostaden,<br />
vilken inrymde åtta hushåll och placerades<br />
strax intill brofästet vid Rickleåns västra strand och<br />
på samma sida som masugnen. Östra sidan reserverades<br />
för herrgårdsbebyggelsen. En gruppering som,<br />
med få undantag, alltmer kom att markeras med<br />
åren.<br />
1776 uppgick arbetarantalet till 31 och antalet<br />
hushåll på bruksplatsen var 28. Kolarna däremot<br />
bodde på brukshemmanets fäbodställen. På 1780talet<br />
uppfördes stångjärnssmedja och manufakturverk<br />
mitt emot masugnen. På en karta från 1789<br />
ser man hur en öppen gårdsplan kantad av fyra<br />
bostadshus har bildats väster om brukets första<br />
arbetarbostad. Tio år senare hade ytterligare fem<br />
arbetarbostäder tillkommit och sammanlagt bodde<br />
då 36 familjer på bruksplatsen. Till bebyggelsebilden<br />
hörde även tre ladugårdar och lika många lador.<br />
I arbetarnas förmåner ingick nämligen vid sidan av<br />
fri bostad bl a även ängslotter, som gav foder till<br />
den egna djurbesättningen.<br />
Hur såg då de första arbetarbostäderna ut i Robertsfors?<br />
Troligen disponerade de flesta familjerna<br />
ett rum och kök eller endast ett s k spisrum. Det<br />
sistnämnda varierade i storlek och i en enkelstuga<br />
norr om torget fick en familj nyttja kammaren till<br />
»35:an». Bostad för två hushåll från 1700-talets senare del.<br />
Huset är tillsammans med Storbyggningen den enda kvarvarande<br />
1700-talsbyggnaden vid torget.<br />
245
spisrum, eftersom huset enligt 1799 års karta inrymde<br />
två hushåll. Vid torget låg också två åttafamiljsbostäder.<br />
Den östra var förfallen redan 1799<br />
och är sedan länge bortriven. Det västra huset däremot,<br />
den s k Storbyggningen eller Fäderneslandet,<br />
står ännu kvar, men är numera helt förändrat efter<br />
flera omfattande renoveringar.<br />
Stiftelsen Robertsfors bruks<strong>museum</strong> äger i dag<br />
de två välbevarade arbetarbostäderna en bit sydväst<br />
om torget. Båda upptimrades på 1790-talet i en våning<br />
med vind. Det ena huset, 42:an, rymde tre hushåll,<br />
varav två hade lägenheter om ett rum och kök.<br />
Betydligt sämre standard fick de sex familjer som<br />
flyttade in i det andra huset, 43:an, när det stod<br />
färdigt 1797. De bodde i var sitt spisrum om ca 25<br />
m 2 och med 2,5 m takhöjd. Byggnaden delades av<br />
två tvärgående korridorer, som var tillgängliga via<br />
två ytterdörrar på husens långsidor. Förstugorna<br />
rymde även trappor upp till den oinredda vinden.<br />
246<br />
14,8«<br />
Uppmätningsritning av 42:an från 1973.<br />
»42 .an». Bostadshus för tre hushåll från 1790-talet.<br />
I husets norra del har Stiftelsen Robertsfors bruks<strong>museum</strong><br />
inrett en museal bruksarbetarbostad.
»43:an». Arbetarbostad från 1797. I huset bodde sex familjer. Ägaren Stiftelsen Robertsfors bruks<strong>museum</strong> kommer att<br />
renovera byggnaden.<br />
Uppmätningsritning<br />
av 43:an från 1973.<br />
247
Under 1800-talet tillkom 20 nya arbetarbostäder i<br />
Robertsfors. Samtidigt revs ett par äldre byggnader.<br />
Bostadsbebyggelsen förtätades kring torget samt<br />
spred sig längs vägen till sågverket och Fredriksfors.<br />
Bruket fortsatte att bygga mindre bostäder för ett<br />
till fyra hushåll. Husen uppfördes i timmer och resvirke<br />
på stenfot och de försågs utvändigt med brädfodring,<br />
som rödfärgades medan fönsteromfattningar<br />
och knutlådor målades vita.<br />
Robertsfors bruk befann sig vid seklets mitt på<br />
höjdpunkten av sin utveckling. Manufaktur- och<br />
stångjärnsproduktionen ökade kraftigt och man anlade<br />
en mekanisk verkstad. Arbetarantalet var 124<br />
år 1860. I och med expansionen gick antalet kort<br />
därefter upp till 150 personer. Man kunde till<br />
slut inte längre hålla alla arbetare med fri bostad<br />
utan en del fick själva hyra rum, som bekostades<br />
med hyresbidrag från företaget.<br />
Bostadsbristen medförde att bruket efter 1860<br />
lät uppföra ett par kaserner. Bl a flyttades herrgårdens<br />
gamla huvudbyggnad till bruksplatsen och ombyggdes<br />
till en arbetarbostad i två våningar. Strax<br />
intill denna upptimrades 1874 ett större flerfamiljshus<br />
i en våning med vindsvåning, 52:an. Väggarna<br />
kläddes utvändigt med stående rödfärgad locklist -<br />
248<br />
»52:an». Arbetarkasern från 1874.<br />
panel och de sexdelade fönstren omgavs av vitmålade<br />
foder. Husets tolv rumsenheter delades av en<br />
tvärgående korridor för lägenheterna i husets mitt<br />
medan gavel- och vindslägenheternas ingångar låg<br />
på husets gavlar. Enligt förste provinsialläkarens<br />
rapport 1910 bodde tolv hushåll i 52:an — »av vilka<br />
fyra har tvårumslägenheter belägna på nedre botten,<br />
två i vardera ändan av huset. I husets mitt finns på<br />
nedre botten fyra enrumslägenheter. På övre botten<br />
finns fyra lägenheter, två på vardera gaveln.»<br />
Lägenheter om ett rum och kök var under 1800talet<br />
nästan lika vanliga som spisrum. Ett bostadshus<br />
som uppfördes vid torget 1856 fick exempelvis<br />
två lägenheter, där köken försågs med spisar medan<br />
kamrarna utrustades med kakelugnar. Tydligen<br />
fortsatte man dock, om vi får tro förste provinsialläkarens<br />
rapport 1907, att bo i köket medan kammaren<br />
fick stå som paradrum.<br />
Brukets byggnadsverksamhet pågick in på 1890talet,<br />
men bostadsförmånerna togs då bort och ersattes<br />
av hyresavgifter. Brukshanteringen avvecklades<br />
gradvis och efter 1898 drevs endast den mekaniska<br />
verkstaden och gjuteriet. Robertsfors' järnbruksepok<br />
var slut.<br />
Annika Hallinder
Egnahem i Robertsfors<br />
År 1897 övertogs Robertsfors bruk av sågverksägaren<br />
Seth Kempe. Denne företagsamme broder<br />
till MoDo-chefen Frans Kempe lät ganska omgående<br />
igångsätta en rad moderniserings- och utvidgningsarbeten.<br />
Sågverk och mekanisk verkstad genomgick<br />
en ansiktslyftning och kompletterades<br />
med hyvleri och sulfitfabrik. Vidare elektrifierades<br />
järnvägen från bruket till skeppningsplatsen i Sikeå<br />
som också byggdes om.<br />
I anslutning till det snabbt växande industriområdet<br />
i Robertsfors lät Kempe år 1901 planlägga ett<br />
ca 500x700 m stort område. Härifrån skulle tomter<br />
styckas av och säljas till arbetarna vid bruket. Att<br />
Kempe just valde att satsa pä ett egnahemsområde<br />
och inte utökade bolagets eget byggnadsbestånd<br />
har säkert flera förklaringar. En viktig faktor i sammanhanget<br />
torde vara att företaget övergick till<br />
kontantlönesystem och därmed också förlorade<br />
intresset för att ytterligare belasta sina byggnadskonton.<br />
Dessutom låg egnahemsrörelsen i tiden<br />
och betraktades från företagarhåll som ett verksamt<br />
medel både mot socialism och emigration.<br />
»Den räxnar inte stegen och den mäter inte mödorna,<br />
som arbetar för egen räkning» lyder ett berömt<br />
citat från tiden av bruksägaren och statsministern<br />
Arvid Lindman.<br />
Förtroendet att upprätta byggnadsplanen över<br />
egnahemsområdet fick arkiteKten Per Olof Hallman<br />
från Stockholm. Hallman hade trots sin låga ålder,<br />
han var född 1869, vid denna tid redan hunnit göra<br />
sig ett namn som specialist på stadsplanefrågor.<br />
Året innan hade han t ex fullbordat två mycket<br />
moderna planer över det nyetablerade gruvsamhället<br />
Kiruna. Moderna var de på så vis att de bröt<br />
mot det gängse planidealet med linjalritat gatunät<br />
Robertsfors 1900-talshistoria utgör ännu ett oskrivet<br />
kapitel. Den brukshistorik, författad av Bertil Boöthius,<br />
som utgavs 1921 slutar vid sekelskiftet. Några kortare<br />
artiklar i tidskriften Norrland i ord och bild (nr 15/<br />
1928, s 2-5, och nr 13-14/1931, s 199-200) har i stället<br />
kommit till användning. Nämnas bör också tidskriften<br />
VÄSTERBOTTENS temanummer om Robertsfors,<br />
2/79. Vid sidan av människorna och byggnaderna i<br />
och i stället satte konsten och naturen i högsätet.<br />
Kontakterna mellan Hallman och Seth Kempe har<br />
inte varit möjliga att belägga i någon korrespondens,<br />
men kan mycket väl ha gått genom Hallmans<br />
vän och kollega, stadsarkitekten Kasper Salin i<br />
Stockholm. Salin var inte bara en släkting till Seth<br />
Kempe utan hade dessutom själv några år tidigare<br />
arbetat för Kemparna med uppbyggnaden av sågverkssamhället<br />
Norrbyskär.<br />
Platsen som valdes för det nya egnahemsområdet<br />
var ett illa medfaret flackt skogsparti norr om<br />
det gamla bruksområdet. Med hjälp av den förbipasserande<br />
Rickleån och de gamla landsvägarna<br />
passar Hallman in 28 kvarter på en nästan halvcirkelformad<br />
yta. Grönytor är rikligt förekommande<br />
och gatunätet konstfullt utlagt på den vackert akvarellerade<br />
plankartan (se planen på nästa uppslag).<br />
En yttre och en inre ringled utgör, tillsammans med<br />
ett antal tvärgator, de huvudsakliga kommunikationsstråken.<br />
På några ställen vidgar sig gatorna i<br />
små platsbildningar där Hallman ritat in bänkomgärdade<br />
vårdträd. Ytterligare vegetationsinslag i gaturummet<br />
utgör den förgårdsmark om 4,5 meters<br />
bredd som kringgärdar kvarteren. Då och då förekommer<br />
ett brott i förgårdsmonotonin. Det gäller<br />
framför allt i de centrala kvarteren runt det tilltänkta<br />
torget, men också här och var i strategiska gatuhörn.<br />
Dessa gluggar är till för att kunna bjuda på<br />
en och annan fondeffekt. Ide'erna till detta och<br />
mycKet annat hade Hallman fått från wienaren<br />
Camillo Sitte, som genom sitt banbrytande verk<br />
»Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen»<br />
(1889), måste betraktas som en av den moderna<br />
stadsplaneringens förgrundsgestalter. Ett annat<br />
viktigt kännetecken är den klara indelningen av<br />
samhället utgör bruksarkivet (förvarat i Robertsfors<br />
och Örnsköldsvik /MoDo:s arkiv/) den viktigaste källan<br />
till kännedomen om arbetarnas egnahemsområde.<br />
I detta förvaras inte bara fastighetsregister, Hallmans<br />
plankarta och andra senare kartor, utan också t ex köpebrev<br />
och byggnadsritningar. Det 1976 inrättade<br />
bruksmuseet i Robertsfors äger vidare en del intressant<br />
material om samhällsutvecklingen.<br />
249
F L n N<br />
TOR.<br />
BEByq^TTNDE<br />
VID<br />
<strong>•</strong>RQBBRTSRORS " B R U R<br />
250<br />
1. KAPEU-<br />
2. TINqSNUS<br />
5. SKOLHUS<br />
W. ÅLDERDOMSHEM<br />
5. BANK 1 POST-TELEQRflF^fA<br />
6. APOTEK<br />
7. MAN DEL5LAq ENHETER<br />
8. HOTELLocNqASTqiFVAREqÅRD<br />
9. tjAnstemAn<br />
10. KyRKoqARD<br />
11. ODLI NqsnARK röR qnsTqiFVERiET<br />
1S. SPRUTHUS<br />
15. BRUNN<br />
Th T R A <strong>•</strong> <strong>•</strong> 50«'»flXH-hö(,T<br />
15. D= — 1 "— UTBHEDT<br />
16. ALLnflN <strong>•</strong> LANDSVÄq<br />
<strong>•</strong>i<br />
OFJS F^yqqNRD-FHR.- ICKE UPPFÖRns<br />
NnRMP\RE'TOMTC1RRNS-ÄN -6«ET<br />
Byggnadsplan över egnahemsområdet i Robertsfors,<br />
upprättad av Per Olof Hallman 1901. I<br />
\
251
kvarteren i olika zoner (sk zonering). Så avsattes<br />
t ex två kvarter längst i söder närmast bruket för<br />
tjänstemän. Runt torget med dess pittoreskt arrangerade<br />
brunn har grupperats ett skolkvarter, ett<br />
kyrkokvarter och några ytterligare kvarter för handelslägenheter<br />
och andra centrumfunktioner. För<br />
arbetarnas egnahem avsattes ett 140-tal rejäla tomter<br />
om i genomsnitt betydligt över 1000 kvm.<br />
Per Olof Hallman hann aldrig besöka Robertsfors<br />
innan planen kom till utförande. Då detta stred<br />
mot hans principer finns förhållandet nogsamt noterat<br />
på plankartan. Ändå synes han ha tillämpat<br />
sin kanske främsta regel: att inte föra mer våld på<br />
naturen än nöden kräver. Det upplever man som<br />
besökare idag och om detta skrev Aron Renolius<br />
redan 1931 i tidskriften Norrland i ord och bild:<br />
»Det stora, det sammanhållande är framför allt<br />
dessa knotiga gamla träd som stå där liksom<br />
252<br />
f,<br />
Hörnet Stantorsgatan—Inre Ringvägen.<br />
vårdträd, beredda till gemensam kamp mot vinterns<br />
bistra vindar. Det är symboler för det gemensamma,<br />
under vars skydd de enskilda slagit<br />
sig till ro. De hålla liksom ihop och förläna ett<br />
intryck av, som sagt, en tillvaro i naturens sköte.»<br />
Tomterna fann snart köpare trots ordentligt tilltagna<br />
priser på två-, tre-, ja, ibland över fyrahundra<br />
kronor per styck. Avstyckningarna finns bokförda<br />
i ett särskilt fastighetsregister i Robertsfors bruksarkiv.<br />
Där kan man läsa att arbetaren P A Nilsson<br />
som förste egnahemsbyggare köpt sig en tomt på<br />
1300 kvm den 7 februari 1902. Av en senare karta<br />
daterad 1918 framgår att omkring 60-talet eller<br />
knappt hälften av alla tomter bebyggts med såväl<br />
boningshus som uthus. Sju år senare hade antalet<br />
stigit till över 100. De flesta byggnadsritningarna<br />
synes ha utförts av tjänstemän vid bruket, vilket var
praktiskt med tanke på att ritningarna sedan skulle<br />
godkännas av brukskontoret.<br />
De bostadshus som uppfördes var tämligen anspråkslösa<br />
till sin karaktär: timrade enkelstugor i<br />
11/2 plan med en lägenhet om ett rum och kök nere<br />
och en mindre uthyrningslägenhet uppe. De flesta<br />
ligger fortfarande kvar, ofta tillbyggda mot gården,<br />
men med en familj i huset i stället för tidigare<br />
två. I planen stipulerades att byggnaderna inte fick<br />
ligga närmare tomtgräns än 6 meter. Därför ger de<br />
små husen på de stora tomterna snarast ett intryck<br />
av en ansamling torpstugor pittoreskt utspridda<br />
bland tall, björk och rönn. Intrycket förstärks av<br />
att många av uthusen är intakta. Svunnen är emel-<br />
lertid den tid då nästan varje familj höll sig med<br />
egen ko på gården. Av den småstadsmässighet som<br />
planarkitekten ändå avsåg att förläna det nya samhället<br />
märks inte mycket. Till detta bidrar i hög<br />
grad avsaknaden av ett torg och ett kommersiellt<br />
centrum. I stället kom landsvägen genom samhället<br />
att utvecklas till en Storgata kantad med handelsgårdar<br />
och butiker. Inte heller har man nyttjat sig<br />
av planens möjligheter att skapa fondeffekter eller<br />
samlingspunkter vid platsbildningarna. Men detta<br />
verkar inte bekymra Robertsforsborna. De har fullt<br />
upp med att ansa sina vackra trädgårdar som generöst<br />
inramar gaturummen.<br />
Lasse Brunnström<br />
253
254<br />
Här finns mer att läsa<br />
Om <strong>Västerbotten</strong>:<br />
MATS AHNLUND Norrbyskär. Umeå 1978.<br />
MATS AHNLUND Olofsfors bruk 1859-1883.<br />
Otryckt seminarieuppsats i konstvetenskap vid<br />
Umeå universitet. Umeå 1969.<br />
B GUSTAFSSON Den norrländska sågverksindustrins<br />
arbetare 1890-1913, arbets- och levnadsförhållanden.<br />
Uppsala 1965.<br />
Äldre industrier och industriminnen vid Umeälvens<br />
nedre del. (Konstkultur i Norrland. Umeå 1980).<br />
Länsstyrelsen i <strong>Västerbotten</strong>s län, Meddelande nr 2,<br />
1979. Olofsfors brukssamhälle.<br />
Länsstyrelsen i <strong>Västerbotten</strong>s län, Meddelande nr 5,<br />
1979. Robertsfors bruk.<br />
Bebyggelsen i örviken. Kulturhistorisk bebyggelseinventering<br />
i Skellefteå kommun, 3. 1977.<br />
Bebyggelsen i Åbyn och Renholmen. Kulturhistorisk<br />
bebyggelseinventering i Skellefteå kommun, 8.<br />
1979.<br />
Bebyggelsen i Boliden. Kulturhistorisk bebyggelseinventering<br />
i Skellefteå kommun, 10. 1980.<br />
Hembygdsboken. Nordmalings och Bjurholms socknars<br />
historia. Umeå 1962.<br />
VÄSTERBOTTEN:<br />
1972/4 (Om Norrbyskär).<br />
1974/2 (Om järn och glas).<br />
1976/1-2 (Om sågverk).<br />
1978/4 (Några västerbottniska industriminnen).<br />
Tidningsartiklar om respektive ort i museernas klipparkiv.<br />
BALLAD FRÅN BOLIDEN<br />
»Jag har gått i den sjudande guldgrävarstad<br />
och lyssnat till pumparnas väsande ton,<br />
jag har hört hur det hamrats i växande hus<br />
inom stadsplanens stakade zon.»<br />
Helmer Grundström.<br />
Allmän litteratur om arbetarbostaden:<br />
J CURMAN Industriens arbetarebostäder. Industriens<br />
Utredningsinstitut. Stockholm 1944.<br />
B HELLNER Brukens arbetare. Den svenska arbetarklassens<br />
historia, Hus och hem. Stockholm 1943.<br />
G PAULSSON Svensk stad, del III. Från bruksby till<br />
trädgårdsstad. Stockholm 1953.<br />
THOMAS PAULSSON Den glömda staden. Stockholm<br />
1959.<br />
ELISABET STAVENOW-HIDEMARK Småbruksrörelsen<br />
— idé och verklighet — några synpunkter.<br />
Fataburen 1967.<br />
ELISABET STAVENOW-HIDEMARK Villabebyggelse<br />
i Sverige 1900-1925. Inflytande från utlandet,<br />
idéer, förverkligande. Lund 1971.<br />
R LIEDGREN Så bodde vi. Arbetarbostaden som<br />
typ- och tidsföreteelse. Stockholm 1961.<br />
T ALMQUIST, J LISINSKI, L SIMONSSON Arbetarbostäder<br />
i trä. Stockholm 1975. Den nordiska<br />
trästaden nr 30.<br />
J ÅKERLUND Arbetarbostäder vid industriella verk.<br />
Stockholm 1917.<br />
R OLSSON Norrländskt sågverksliv under ett sekel.<br />
Sundsvall 1949.<br />
Den svenska egnahemsrörelsen. Handbok utgifven af<br />
Nationalföreningen mot emigration. Stockholm<br />
1915.<br />
Byggnader och kulturmiljöer i Västernorrland. Länskommitten<br />
för Byggnadsvårdsåret i Västernorrlands<br />
län. Örnsköldsvik 1977.
Umeå<br />
SCHARINS ARBETARKASERNER I UMEÅ<br />
Umeå stads första större industri var det Scharinska<br />
träsliperiet som startade 1909. Fabriken ligger ännu<br />
kvar vid älven i östra stadsdelen. På samma område<br />
låg också byggnadsfirman Jakobsson & Erikssons<br />
äldre anläggning med såg, snickerifabrik, mekanisk<br />
verkstad och gjuteri.<br />
Vid umeinventeringen 1973 kunde konstateras<br />
att byggmästare Per Eriksson i de intilliggande kvarteren<br />
Bävern och Braxen hade byggt en mängd arbetarbostäder<br />
till sina anställda. Dessa hade senare<br />
övertagits av Scharinska firman och moderniserats.<br />
På kvarteret Bävern nr 6 står också en av detta företag<br />
nybyggd kasern från 1918 kvar, ombyggd till<br />
bl a samlingssal. Om denna och en liknande kasern<br />
på Scharinska varvstomten strax intill kyrkbrons<br />
fäste på Tegsstranden, står att läsa i en artikel i<br />
<strong>Västerbotten</strong>s-Kuriren den 23 augusti 1920.<br />
Artikeln är översvallande entusiastisk och berömmer<br />
det framsynta och ansvarskännande företagets<br />
nya hygieniska och estetiskt tilltalande arbetarbostäder.<br />
Vad skiljer då dessa kaserner från de äldre<br />
vid sågverken i t ex Obbola och Holmsund? Jo, särskilt<br />
prisas lägenheternas indelning i rum och kök<br />
samt dess biutrymmen — garderob, skafferi och<br />
tambur. Likaså de stora fönstren. Dessutom fanns<br />
vedbod och matbod i källaren och ett vindskontor<br />
för vaije lägenhet. Husen hade också gemensam<br />
tvättstuga i källaren och torkvind.<br />
Åtta likadana lägenheter rymdes i husens båda<br />
våningar, men annars skilde kasernerna sig från varandra<br />
både till det yttre och till planen.<br />
Kasernen på Bävern hade en nyhet och finess<br />
som livligt uppskattades av de boende. Alla åtta lä-<br />
<strong>•</strong><br />
genheterna hade egen ingång med förstukvist, och<br />
dessutom fanns det separat vinds- och källaringång.<br />
Efter exemplet Norrbyskär hade man eftersträvat<br />
att i de mindre kasernerna ge varje boende egen ingång<br />
utifrån. Att lösa detta för en åttafamiljskasern<br />
i två våningar kunde ha sina svårigheter.<br />
Ingenjören Erik Eriksson som signerat byggnadsritningarna<br />
har lagt ner särskild omsorg på fasaderna<br />
för att bryta kaserntypens enformiga yttre, som<br />
man så starkt börjat reagera mot vid denna tid. Huset<br />
har fått brutet tak som på en svensk 1700-talsherrgård.<br />
På långsidorna har taklinjen brutits upp<br />
av två breda frontespiser över ingångarna. Förstukvistarna<br />
har svarvade stöd och drag av svensk allmogebebyggelse.<br />
De är av en modell man finner<br />
många exempel på i samtida mönsterböcker för egnahemshus.<br />
Också Tegskasernen har brutet tak. Den breda<br />
brutna gavel som från början prydde husets mitt på<br />
fasaden mot älven finns dock inte kvar efter 40-talets<br />
renovering. Planen visar att byggnaden hade<br />
ungefär samma utrymmesstandard som kasernen<br />
på umesidan, men här finns bara fyra ingångar —<br />
två familjer måste samsas om varje farstu. Hörnlägenheterna<br />
nås via trapphus på gavlarna.<br />
Den tekniska standarden var dock i dessa lovprisade<br />
bostadskaserner inte särskilt hög, men skilde<br />
sig å andra sidan inte från den som var gängse i<br />
Umeå under denna tid. Man eldade med kakelugn<br />
och vedspis, vatten och avlopp i Köken saknades,<br />
WC fick man först på 1950-talet i Bävern, omkring<br />
255
1945 i Tegskasernen. Där hade arbetarna en annan<br />
förmån som flitigt utnyttjades: ett eget trädgårdsland<br />
stort nog att dryga ut kosthållet för familjen.<br />
GIMONÄS OCH SOFIEHEM<br />
Vid Sågställargatan i stadsdelen Gimonäs i Umeå<br />
ligger ännu 1980 en arbetarkasern med fyra lägenheter<br />
om vardera ett rum och kök. Varje lägenhet<br />
har sin egen förstukvist och runt huset ligger trädgårdsland<br />
och ett uthus.<br />
Så kunde en arbetarbostad från 1920 te sig. Sex<br />
likadana hus fanns här ursprungligen i detta samhälle<br />
som uppstod vid Gimo-österbybruks ångsåg<br />
och kolplats.<br />
Men längtan att bo i egen stuga fanns uppenbarligen<br />
hos många arbetare. 1920-talet blev egnahemsbyggandets<br />
decennium för industriarbetare i Umeå<br />
såväl som på andra håll i länet.<br />
Som närmaste granne norr om Gimonäsbebyggelsen<br />
lades ett egnahemsområde ut efter en avstyckningsplan<br />
från 1926. Marken tillhörde AB Scharin<br />
& söner, som 1926 startat ett nytt träsliperi vid älven<br />
strax nedanför. Området låg i en relativt stenig<br />
backe snett ovanför fabriken. Det delades in i kvarter<br />
med gator och gränder. Tomternas storlek varierade,<br />
men var i regel ca 700 m 2 . Mellan 1926 och<br />
1931 avstyckades 67 tomter, som såldes av bolaget<br />
framförallt till de egna arbetarna för ca 200 kronor.<br />
Arbetarna sökte sedan egnahemslån hos egnahemsnämnden<br />
vid hushållningssällskapet.<br />
I låneakterna finns uppgifter om vilka som bosatte<br />
sig här i Sofiehem och hur de byggde sina hus.<br />
Det förefaller inte som om tomterna såldes till arbetarna<br />
efter sociala hänsyn. Flera egnahemsbyggare<br />
är nygifta och barnlösa — en inte mer än 24 år<br />
och ogift.<br />
Husen var inte identiska, utan varierade till typ<br />
och utseende. De allra flesta hade den vanliga, nära<br />
nog kvadratiska egnahemsplanen med fyra rumsenheter<br />
samlade kring en central murstock. Detta gav<br />
i bottenvåningen en lägenhet om kök, kammare<br />
och sal samt tambur med garderob och trappa till<br />
övervåningen. Denna var ofta inredd till en lägenhet<br />
om 1-2 rum och kök, lämplig för uthyrning.<br />
<strong>•</strong> Andra typer är tvåvåningshuset med samma plan<br />
som den förut beskrivna, men med två lika lägenhe-<br />
256<br />
ter på varandra. En tredje typ är torpstugan — enkelstugan<br />
med farstu, kök och kammare och ibland<br />
vinkelställt trapphus till vindsrum. Ingen av dessa<br />
typer är specifik för Sofiehem, även om ritningarna<br />
ofta bär signaturer från faktor K Lindahl vid<br />
fabriken. Samma hus kommer igen på egnahemsnämndens<br />
typritningar och uppfördes vid samma<br />
tid på andra håll i länet.<br />
Takformen kan variera — såväl brutet tak som<br />
sadeltak förekommer. Fasaderna är enkla, symmetrisk<br />
fönstersättning är regel. Panelen ofta stående.<br />
I arbetsbeskrivningarna står att husen byggs med<br />
stomme av stolpverk med utvändig och invändig panel<br />
med sågspån i mellanrummet. Taken täcks gärna<br />
med papp.<br />
Ännu eldades med kakelugnar och järnspis, men<br />
också radiatorer installerades på 1920-talet, uppvärmda<br />
med vatten från »värmespis» i köket. WC<br />
saknas — avträde finns i uthusen. Installationer för<br />
vatten och avlopp finns inte upptagna i arbetsbeskrivningarna<br />
under de första åren.<br />
Området har i dag kvar mycket av sin karaktär.<br />
Tomterna präglas av de gångna femtio årens skötsel<br />
och vård. I augusti, då detta skrivs, är det en fröjd<br />
att se blomsterprakten och bärbuskarnas dignande<br />
grenar. Husen är välhållna, de flesta har moderniserats,<br />
men måttligt. Ägaren bor nu i allmänhet i hela<br />
huset, vilket ger en bostad om 4-5 rum och kök —<br />
en standard som räcker för de flesta. Ett användbart<br />
bostadsbestånd med kulturhistoriska och miljömässiga<br />
värden att ta tillvara!<br />
Karin Eriksson
Foton: Anne Eriksson.<br />
257
Västerbacken i Holmsund<br />
Ett av länets märkligaste arbetarbostadsområden är<br />
utan tvekan det parti av Holmsunds samhälle som i<br />
dag kallas Västerbacken. Detta är det ursprungliga<br />
Holmsund, det självständiga lilla samhälle som<br />
James Dickson lät bygga för sina arbetare vid Baggbölesågens<br />
lastageplats vid Umeälvens utlopp. Åtta<br />
arbetarkaserner ligger kvar, föga förändrade till det<br />
yttre sedan 1850-talet, likaså kyrka och prästgård<br />
uppförda ett årtionde senare.<br />
Kontoret och förvaltarbostaden i områdets centrum<br />
ersattes på 1960-talet av nuvarande byggnad.<br />
Kasernerna ligger ordnade tre och tre pä en hög<br />
udde med utsikt över fjärden. På äldre kartor ser vi<br />
att antalet baracker varit ännu större. Några flyttades<br />
också från Baggböle,då sågverket lades ner på<br />
1880-talet och den nya ångsågen vid lastageplatsen<br />
i Holmsund togs i bruk. År 1898 fanns här tjugo<br />
kaserner. Också en av de senare kasernerna finns<br />
kvar på Västerbacken.<br />
Lastageplatsen hade behov av såväl kvinnlig som<br />
manlig arbetskraft. Bräderna som flottats i älven<br />
två mil måste skrubbas, innan de torkades i brädgårdarna<br />
för att så småningom lastas ombord på segelfartygen<br />
i hamnen.<br />
De äldre kasernerna var alla lika. De var uppförda<br />
i två våningar med vardera fyra rum placerade<br />
parvis vid sidan av en genomgående förstuga med<br />
trappor och skrubbar. Förvaringsutrymmen fanns<br />
också på vinden och i separata uthus. Husen timra-<br />
258<br />
des upp på stenfot och brädfodrades med kraftig<br />
locklistpanel, som delvis sitter kvar än i dag. Gavelröstena<br />
är inte timrade utan endast inbrädade.<br />
Två skorstensstockar finns i varje hus, där de inte<br />
är borttagna vid senare renovering av det inre.<br />
Enligt provinsialläkarens rapport för 1907 var<br />
dessa äldsta baracker då ännu inredda som spisrum<br />
för en familj. Hur förhållandena var får man en klar<br />
bild av genom följande citat: »En familj på 9 personer<br />
bvbodde en sådan enrumslägenhet, hvars golfyta<br />
var 5,5x4,5 kvm och höjden till taket 2,35 meter.<br />
Till detta rum hörde ett skåp med hyllor i förstugan,<br />
men ingen skrubb eller garderob, däremot<br />
disponerades ett litet rum på vinden, som enligt<br />
uppgift om vintern är obeboeligt.»<br />
Provinsialläkaren rekommenderade sammanslagning<br />
av två spisrum till lägenheter om ett rum och<br />
kök, vilket bolaget tog ad notam. Redan 1908 kunde<br />
han konstatera att den stora familjen hade fått<br />
flytta in i en ny lägenhet om rum och kök. Detta<br />
blev sedan standard för familjer med flera barn.<br />
Västerbackens område är skyddat genom stadsplanebestämmelser.<br />
Kontoret och två av barackerna<br />
ägs av Västerbackens kursgårdsförening, de övriga<br />
sex äldsta används fortfarande som bostadshus<br />
och ägs av kommunen. Den yngsta baracken är ännu<br />
bolagsägd.<br />
Karin Eriksson
En interiör från Västerbacken uppbyggd i museets basutställningar.<br />
Rekonstruktionen gjordes 1976 med hjälp av<br />
konstsmeden Seth Lindgren, som själv hade växt upp i en<br />
sådan lägenhet och med sitt osedvanligt goda minne kunde<br />
beskriva alla detaljer i inredningen. Utställningsinteriören<br />
är något mindre än förebilden. När rekonstruktionen var<br />
klar tycktes Seth Lindgren ganska nöjd, utom i ett avseende.<br />
Rummet såg »kulturfattigt» ut och det stämde inte med<br />
hans minnen från barndomen på Västerbacken. »Där sjöngs<br />
och spelades jämt». Och en dag kom Seth upp med en gitarr<br />
som nu hänger på väggen.<br />
259
Foto från Holmsund 1914 tillhörigt Sigvard<br />
Andersson. Från höger:<br />
Maria Jonsson (SA:s moster) med sonen<br />
Maurits<br />
Axel Andersson (SA:s far)<br />
Erik Jonsson (SA:s morfar)<br />
Torborg Jonsson (tvillingsyster till Maurits)<br />
? Jonsson (SA:s mormor)<br />
Ebba Andersson (SA:s syster)<br />
Edmund Andersson (SA:s bror)<br />
William Andersson (SA:s bror)<br />
Sigvard Andersson<br />
Ester Hahr<br />
(bakom henne) mamman fru Hahr<br />
Hanna Åström<br />
Sven Johansson<br />
Hilda Fredriksson<br />
Ingeborg Fredriksson<br />
Helga Fredriksson<br />
(längst bak) Axel Hahr (son till fru Hahr)<br />
Adolf Nygren (vit skärmmössa)<br />
med Ivan Nygren<br />
Olga Nygren (i randigt) med Alida på armen<br />
Helge Fredriksson<br />
Greta Johansson<br />
Magda Johansson<br />
Jonas Olsson med Blenda på armen samt<br />
fru Olsson<br />
Vilma Olsson (deras dotter)<br />
Alva Olsson<br />
Blenda Olsson<br />
Hjalmar Olsson<br />
John Olsson<br />
Nils Johansson<br />
I fönstret: Sigvard Anderssons mamma och<br />
syster.
Två sågverkskaserner<br />
i Obbola<br />
I en skildring av industriarbetarens bostad i <strong>Västerbotten</strong><br />
genom tiderna kan man inte gå förbi sågverkskasernerna<br />
»Ettan» och »Tvåan» i Obbola, även<br />
om de är rivna sedan några år. Dessa båda kaserner<br />
är de största som uppfördes i länet och är exempel<br />
på de bolagsägda arbetarbostäderna, när de under<br />
1800-talets andra hälft stod som lägst med avseende<br />
på boendestandard och utrymme.<br />
Kasernerna uppfördes tillsammans med ytterligare<br />
två invid Obbola ångsåg när den togs i drift 1889.<br />
De var uppförda i liggtimmer i två våningar och indelade<br />
i 16 rumsenheter kring två skorstensmurar<br />
och med fyra rum på vinden. Eftersom varje familj<br />
endast disponerade ett enda rum med spis, rymde<br />
kasernerna som mest 20 familjer vardera. Om man<br />
återigen studerar provinsialläkarens inspektionsrapporter<br />
från sekelskiftet, slås man av de upprepade<br />
klagomålen på trångboddheten och på de urusla<br />
hygieniska förhållandena. Att inte heller miljön<br />
kring husen var särskilt hälsosam, förstår man av<br />
följande citat från årsberättelsen 1900: »Invid arbetarkasernerna<br />
I och II finnas tvenne fyrkantiga<br />
brädafplankningar, i hvilka tömmas slask och annat<br />
affall. Från dessa ... sipprar den flytande orenligheten<br />
ut, förorenar den omgifvande marken och spri-<br />
262<br />
der en förfärlig stank.» Efter denna skarpa kritik<br />
blev förhållandena dock bättre, vilket också påpekas<br />
i följande årsrapporter.<br />
Till varje kasern hörde en uthuslänga med avträden.<br />
De längor som stod vid Ettan och Tvåan var<br />
båda bortåt 40 meter långa.<br />
Ironiskt nog var det först när det gick sämre för<br />
sågbolaget som boendestandarden för arbetarna förbättrades.<br />
Många arbetare avskedades, andra emigrerade<br />
till Amerika, och det blev mindre trångt i kasernerna.<br />
År 1909 hade alla familjer på fler än 4<br />
personer tillgång till ett rum och kök.<br />
Med kasernplanens enkla rumsindelning var det<br />
inga som helst svårigheter att slå ihop två eller tre<br />
spisrum till en större lägenhet, där ett rum behölls<br />
som kök. Lägenheterna kom så småningom att differentieras<br />
beroende på arbetarfamiljens storlek eller<br />
den boendes rang. Kasernerna kom också att innehålla<br />
lägenheter för förmän och specialarbetare.<br />
På Ettans södra gavel inrättades en maskinistbostad,<br />
som inte bara fick egen ingång utan också egen snickeriveranda.<br />
Vid Obbolasågen arbetade 200 man år 1894, och<br />
vissa år ännu fler. Alla kunde inte rymmas i företagets<br />
kaserner, fast dessa utökades till antalet. Kanske<br />
var de inte heller så attraktiva. Hur som helst<br />
var det redan under de första tio åren många som<br />
skaffade sig ett eget hus i närheten av sågen. Att<br />
detta kunde vara riskabelt, upplevde man starkt år<br />
1905, då ett rykte spreds att sågen skulle läggas ner.<br />
Ett åttiotal egnahem till ett sammanlagt taxeringsvärde<br />
av 132.000 kronor fanns då i Obbola. För egnahemsägarna<br />
skulle nedläggningen bli en ekonomisk<br />
katastrof. I sin nöd vände sig arbetarna i februari<br />
1906 till landshövdingen, som också engagerade<br />
sig i deras sak och i ett brev till Holmsunds bolag<br />
vädjade om att bolaget skulle lösa in egnahemshusen<br />
om nedläggning blev aktuell.<br />
Bolaget kom emellertid på fötter igen, men krisen<br />
blev åter akut 1909, då såghuset brunnit ner<br />
och driften upphörde. Arbetarna valde nu att bo<br />
kvar, men söka arbete på annat håll, bl a vid Holmsundssågen.<br />
För alla var det en stor lättnad när den<br />
nya sulfatfabriken invigdes 1911. Många sågverksarbetare<br />
blev nu cellulosaindustriarbetare.<br />
Karin Eriksson
263
f y r b t^nyK^ (r^ttld^r<br />
Norrbyskär<br />
Mo & Domsjö AB anlade i början av 1890-talet en<br />
ångsåg på ett par öar utanför Norrbyn. Arbetarna<br />
rekryterades i huvudsak från bolagets äldre sågverk<br />
i Mo och Domsjö i Ångermanland samt från det<br />
närbelägna Håknäs. För dem planerade bolagsledningen<br />
något av ett idealsamhälle.<br />
Först byggdes en kilometerlång gata på den största<br />
ön, Långgrundet. På dess östra sida med gavlarna<br />
mot gatan byggdes 1894 22 bostadshus. En andra<br />
bostadsgata anlades senare på Stuguskär och kantades<br />
med 12 bostadshus. Långgrundsgatan avgränsades<br />
i norr av sågen och i söder av skolan, medan<br />
Stuguskärsvägen i söder drogs vid sidan av herrgården<br />
och kontoret.<br />
Norrbyskärs arbetarbostäder fick en förhållandevis<br />
hög bostadsstandard, och kom att avvika från<br />
de bostadstyper för arbetare som hittills varit vanliga<br />
i <strong>Västerbotten</strong>. Husen ritades av stockholmsarkitekten<br />
Kasper Sahlin som, inspirerad av amerikansk<br />
byggnadsstil, utformade villaliknande flerfamiljshus.<br />
Lägenheternas ingångar förlades på husens norra<br />
långsidor. Vindsvåningarna nåddes via trappor mitt<br />
på husen. På ömse sidor om dem fanns förstukvistar<br />
med ingångar till bottenvåningens bostäder.<br />
Byggnaderna uppfördes dock inte helt enligt ritningarna.<br />
Bland annat försågs husens övervåningar<br />
utvändigt med stående panel i stället för spån. Bottenvåningen<br />
fick däremot planenligt liggande fasspontpanel.<br />
Husen målades efter ett par år med en<br />
ljusgrå engelsk stenfärg och detaljerna ströks med<br />
en något mörkare färgnyans. Vid 1890-talets slut<br />
uppfördes Stuguskärshusen efter samma ritning,<br />
men denna gång ej i timmer utan i tegel, vilket ansågs<br />
varmare och kräva mindre reparation.<br />
Bostadshusen var ursprungligen planerade för<br />
två lägenheter på nedre våningen och fyra rum på<br />
264<br />
vindsvåningen. Man insåg docic snart, att husen<br />
måste utformas för fyra lägenheter om vardera ett<br />
rum och kök. Bottenvåningens lägenheter omfattade<br />
vardera ca 75 m 2 . Vindsvåningen var till ytan något<br />
mindre. Husen gavs en fyrdelad plan, där det<br />
mindre och nordligaste rummet blev kök. Bakom<br />
detta låg en väl genomtänkt planering av företagsägaren<br />
Frans Kempe, som även hade rådfrågat<br />
ett par läkare för att beakta de hygieniska synpunkterna.<br />
Han ansåg nämligen, att en arbetarlägenhet<br />
måste bestå av två rum för att förhindra det ohälsosamma<br />
i att köket användes till sovrum. I de ordningsregler,<br />
som anslogs i varje lägenhet på Norrbyskär,<br />
betonades också, att »köken få icke användas<br />
till sofrum utom i de fall då endast ungkarlar vistas<br />
uti de samma och ingen matlagning eger rum». Det<br />
stora rummet placerades mot söder för att solljuset<br />
ansågs döda bakterier och på så sätt kunde uppkomsten<br />
av smittosamma sjukdomar förebyggas.<br />
Uppvärmningen av lägenheterna skedde med kakelugn<br />
och spis med gemensam murstock i husets mitt.<br />
Garderober delade byggnaden i en nord-sydlig mittaxel<br />
och placeringen hade troligen även ljudisolerande<br />
syfte.<br />
Strax intill bostadshusen uppfördes uthus för<br />
åtta familjer. Bakom uthusen byggdes fristående<br />
avträden. Till varje lägenhet hörde också en trädgårdstäppa<br />
och ett potatisland.<br />
Fri bostad var en förmån på Norrbyskär och arbetarna<br />
tilldelades lägenheter av bolaget. Sålunda<br />
avgjorde man inte själv i vilken av husens lägenheter<br />
man skulle bo. Närheten till arbetet spelade<br />
en viktig roll, och hyvelpersonalen fick exempelvis<br />
bo i husen närmast hyvleriet på Tannskär.<br />
Under sågverkets mest produKtiva år fram till<br />
omkring 1930 var antalet arbetare ca 400. Expansionen<br />
medförde en uttalad bostadsbrist på Norrbyskär<br />
och därför uppfördes ett par baracker i första<br />
hand för ungkarlar, men de fick även till en del fungera<br />
som familjebostäder. Från 1930-talet böljade<br />
dock driften successivt att avvecklas på grund av<br />
rationaliseringar, och 1952 avstannade sågen för<br />
gott. Barackerna och flertalet uthus har sedan dess<br />
försvunnit. De 34 bostadshusen står emellertid alltjämt<br />
kvar. De fungerar nu delvis som sommarbostäder.<br />
Annika Hallinder
Bostadshus för arbetare.<br />
Planritning av Kasper Sahlin 1891-92.<br />
Hus nr 17 med lägenhetsinnehavare.<br />
ggg^r<br />
265
1. Hvar och en som å Norrbyskären eller Kylörn<br />
fått sig bostadslägenhet upplåten, äfvensom<br />
andra personer, som på dessa ställen vistas,<br />
skola iakttaga snygghet, samt så väl inom som<br />
utom hus hålla rent och städadt inom sina områden.<br />
2. Sopor och annat afskräde få icke utkastas annorstädes<br />
än på dertill anvisade ställen, äfvenså<br />
disk- och skurvatten samt urinkärl.<br />
3. Elden skall sorgfälligt vårdas och må ingen<br />
lemna sin bostad utan tillsyn, förr än uppgjord<br />
eld är utbrunnen eller ock släckt. Bart ljus få<br />
ej begagnas vare sig utanför bostaden eller i uthusen<br />
vid påföljd af laga ansvar.<br />
4. Främmande personer få icke utan förvaltningens<br />
tillstånd inhysas.<br />
5. Ingen eger rätt utan förvaltningens medgifvande<br />
upplåta sin bostad till dansnöjen, möten<br />
eller sammanträden.<br />
6. Vid brunnarna eller deras närhet får ingen som<br />
helst orenlighet ega rum, ej heller få kärl eller<br />
ämbar därstädes tömmas eller rengöras.<br />
7. Köken få icke användas till sofrum utom i de<br />
fall då endast ungkarlar vistas uti de samma<br />
och ingen matlagning eger rum.<br />
8. Det åligger bostadsinnehafvare att jemte sin<br />
familj lefva stillsamt och ej störa sina grannar,<br />
äfvenså att noga tillse det barn eller äldre personer<br />
ej skada eller nertrampa gräsmattor och<br />
planteringar.<br />
9. Strängt förbjudes hvar och en att å Skärens<br />
område fälla eller qvista vare sig barr eller löfträd.<br />
10. All jagt å Bolagets områden är strängt förbjuden.<br />
266<br />
11. Ingen får hafva hundar och grisar.<br />
12. Bostadsinnehafvare göres ansvarig för alla skador<br />
å målning, tapeter och fönster i sin lägenhet<br />
vållande genom vårdslöshet.<br />
13. Assuranssprutorna få på inga villkor begagnas<br />
annat än till eldsläckning och åligger det den<br />
person inom hvars lägenhet sådan finnes att<br />
väl vårda den samma samt tillse att den ständigt<br />
är fylld med vatten.<br />
14. Till vedbrand får ej tagas skadligt virke. Vedhemtning<br />
skall alltid ega rum under arbetstiden<br />
och vid full dager, samt efter erhållen tilllåtelse<br />
eller anvisning.<br />
15. Anmälning till bakning, mangling och tvättning<br />
bör ske hos den i bagarstugan boende<br />
person, hvilken blifvit utsedd att anteckna anmälningarna.<br />
16. Det åligger hvar och en att noga hörsamma<br />
ordningsmannens befallningar rörande denna<br />
ordningsstadga.<br />
17. Anmärkningar och klagomål öfver ordningsmannen<br />
anmäles å kontoret.<br />
18. Ett exemplar af denna ordningsstadga skall<br />
finnas i hvarje bostadslägenhet.<br />
Öfverträdelser mot dessa ordningsregler straffas<br />
med varning och afsked.<br />
Norrbyskärs kontor i Oktober 1894<br />
N Ultvedt.
Bostadsgatan på<br />
Långgrundet.<br />
Bostadsbebyggelsen<br />
på Stuguskär. Till v- gg"<br />
vänster skymtar<br />
sågen.<br />
267
Håknäsbacken<br />
Vid öreälvens norra strand, några kilometer från utloppet,<br />
ligger sågverkssamhället Håknäsbacken som,<br />
trots att sågen lades ner redan 1895, visar en väl<br />
sammanhållen miljö med såväl herrgård som skola<br />
och arbetarbostäder från tiden 1835-1880. På<br />
1760-talet anlades här i forsen en av länets första<br />
finbladiga sågar. Den drevs först av borgare från<br />
Umeå, men sin storhetstid upplevde sågverket på<br />
1870-talet, då det var i dalkarlsåsläkten Häggströms<br />
ägo. Håknäs sågverks AB köptes 1889 av Mo &<br />
Domsjö, som lade ner verksamheten då den nya<br />
ångsågen startade på Norrbyskär 1895.<br />
Av den sista sågverksbyggnaden från 1859 vid<br />
forsen finns bara grunderna kvar. Själva samhället<br />
ligger högt uppe på strandbrinken, med husen strikt<br />
och rätvinkligt utlagda i två glesa rader på vardera<br />
sidan om en bred öppen plats i öst-västlig riktning.<br />
Landsvägen genom området får bilda bruksgata.<br />
Herrgården återfinnes inte i bruksgatans fond som<br />
man kanske väntat sig, utan som sista huset i raden<br />
närmast älven. Närmaste granne med herrgården<br />
var ett kontorshus som flyttades på 1890-talet och<br />
efterlämnat en lucka. I linje med herrgården vid älvbrinken<br />
kommer sedan två arbetarbostäder, medan<br />
de tre övriga som finns kvar, ligger i den inre raden<br />
tillsammans med skolhuset.<br />
Flera hustyper är representerade bland arbetarnas<br />
bostadshus i Håknäs. Dels har vi två parstugor<br />
vid älven — den västra från 1848, den östra från<br />
1860. Troligen beboddes dessa av flera arbetarfamiljer.<br />
I den inre raden har vi två dubbelhus, som<br />
i princip är lika de smedsbostäder som byggdes i<br />
268<br />
Olofsfors 1838. Men här ligger också en kasern<br />
med spisrum för lika många familjer och med två<br />
rum på vinden.<br />
I bruksgatans östra ände ser man ännu spår efter<br />
en stor byggnad. Det var en kasern i två våningar<br />
uppförd 1875, som revs på 1960-talet. Enligt ett<br />
brandförsäkringsbrev från 1906 innehöll denna stora<br />
timmerbyggnad 16 rum försedda med eldstad<br />
och på vinden 32 skrubbar.<br />
Av samma handling från 1906 framgår att alla<br />
arbetarbostäderna var uppförda av timmer på stenfot,<br />
de var brädfodrade och rödfärgade och hade<br />
spåntak. Herrgården, som uppfördes 1835, var däremot<br />
målad med ljus oljefärg. Mer än genom sin<br />
placering skilde denna byggnad sig från arbetarnas<br />
hus således genom sin storlek, sin takform, sin hyvlade<br />
utsirade och ljusmålade panel, samt genom sin<br />
inhägnade trädgård.<br />
På 1870-talet arbetade 120 arbetare vid sågen.<br />
Trots att sågverket höll en del arbetare med bostäder,<br />
måste det alltså ha varit åtskilliga som bott på<br />
annat håll, exempelvis i Håknäs by på andra sidan<br />
älven.<br />
För några år sedan sålde Mo & Domsjö husen till<br />
enskilda. En byggnadsplan med k-märkning upprättades<br />
för att skydda den kulturhistoriskt värdefulla<br />
miljön från olämpliga förändringar. Ett historiskt<br />
drag som är viktigt att söka bibehålla, är arbetarhusens<br />
enhetliga yttre, vilket hänger ihop med det<br />
förhållandet att samtliga hus ägdes och vårdades av<br />
företaget som ensam ägare.<br />
Karin Eriksson
Arbetarbostad i form av s k dubbelhus från 1838. Innehöll<br />
två separata lägenheter om farstu, kök och kammare, resp<br />
farstu, bagarstuga och kammare.
Håknäsbacken 1980:<br />
1. Sågverkets grunder.<br />
2. Herrgården 1835, 1845.<br />
3. Uthus 1928.<br />
4. Arbetarbostad 1838.<br />
5. Skolhus 1880.<br />
6. Uthus.<br />
7. Bagarstuga 1861.<br />
8. Arbetarbostad 1860.<br />
9. Arbetarbostad 1859.<br />
10. Uthus.<br />
11. Grunder efter kasernen från 1875.<br />
12. Jordkällare.<br />
13. Uthus.<br />
14. Arbetarbostad 1860.<br />
15. Arbetarbostad 1848.<br />
16. Kontorets plats.<br />
17. Träbro till byn Håknäs.<br />
Fotografiet är äldre och visar bruksgatan<br />
mot öster innan den stora kasernen<br />
i fonden (11) revs.<br />
270
Olofsfors<br />
Källmaterial om arbetarbostäder från förindustriell<br />
tid här i <strong>Västerbotten</strong> är i allmänhet mycket knapphändigt.<br />
De räkenskaper m m som finns att tillgå i<br />
bruksarkiven räcker inte på långt när till för att göra<br />
en någorlunda fyllig beskrivning av förhållandena,<br />
såvida man inte har turen att stöta på kompletterande<br />
material som samtida avbildningar och/eller<br />
ritningar.<br />
Men det finns en källa som kan ge ytterligare<br />
faktaunderlag, nämligen de brandförsäkringsvärderingar<br />
m m som finns i Allmänna Brandförsäkringsverkets<br />
arkiv i Stockholm.<br />
Min avsikt är här att med hjälp av en sådan handling<br />
försöka rekonstruera ett bostadshus för arbetare<br />
från 1700-talets andra hälft vid Olofsfors bruk.<br />
Om Brandförsäkringsverket som källa kan ni läsa<br />
mer i rutan här intill.<br />
I värderingen från 1784 heter det bl a:<br />
»För de wid Bruket boende arbetarne äro eljest<br />
3 stycken byggningar af furu timmer uppsatta;<br />
hwarutaf den första är 30 alnar lång, 14 1/2 alnar<br />
bred och 5 1/4 alnar hög, med 8 fönster lufter,<br />
2 ne förstugor med små dörrar, inom hwilka<br />
äro 2 ne större rum samt 2 ne kamrar försedde<br />
med spislar, dörrar och lås, upbygd för 20 år sedan,<br />
wäggarne behållne, men taket bristfälligt.»<br />
Informationen är komprimerad, men man får ändå<br />
en viss uppfattning om hur byggnaden kan ha<br />
fungerat. Huset, antagligen för två smeder med familjer,<br />
hade byggts redan i samband med att den<br />
första masugnen uppfördes.<br />
Värderingen fortsätter:<br />
»Den andra Byggningen, upsatt för 18 år sedan<br />
bredwid sistnämnde, 44 alnar lång, 23 1/2 alnar<br />
bred, 5 3/4 alnar hög på stenfot, består af 8ta<br />
rum med 12 fönsterlufter, 2 ne långa förstugor<br />
som hafwa 4 dörrar på gångjern: de öfrige rummen<br />
äfwen försedde med dörrar och lås: Spislar<br />
bakugnar i hwarje rum, och winden ofwanpå, är<br />
jemwäl fördelt til 8 wisthusrum med dörrar,<br />
utan lås, och 6 fönster: wäggarne til denna byggning<br />
äro i någorlunda stånd, men taket förfallit.»<br />
Huset inrymde med all sannolikhet åtta familjer<br />
— en familj i varje spiselrum. Ett sådant rum torde<br />
ha omfattat i det närmaste 40 m 2 . Dessutom kan<br />
som synes varje familj ha haft tillgång till ytterligare<br />
utrymme av förrådskaraktär en trappa upp.<br />
J<br />
<strong>•</strong> *<br />
l<br />
Zém<br />
1 äU 1 m<br />
g<br />
<strong>•</strong> 1° o 1 ß El<br />
SPiStu- f<br />
dun<br />
PÖREfO<br />
FAMILJ \ / \ /<br />
Försök till rekonstruktion av bottenvåningen i arbetarbostad<br />
för 8 familjer vid Olofsfors bruk under 1700-talet.<br />
Min schematiska rekonstruktion av bottenvåningen<br />
kräver några reservationer och tillägg.<br />
Med »långa förstugor» torde avses korridorer liknande<br />
de här inritade. Rent teoretiskt kan de ha<br />
löpt annorlunda, men med hänsyn till byggnadens<br />
yttermått och rumsantal är min rekonstruktion den<br />
absolut rimligaste. Korridorernas bredder finns inte<br />
angivna. Jag har för enkelhetens skull satt bredden<br />
till 2 meter — bredare torde knappast korridoren<br />
ha varit. I korridorerna bör också trapporna<br />
(antagligen en i varje) ha inrymts. Jag har avstått<br />
från att spekulera mer exakt, varför de inte här har<br />
ritats in. Min placering av dörrar, fönster och murstockar<br />
är bara ungefärliga antaganden med hänsyn<br />
271<br />
J
Allmänna Brandförsäkringsverket<br />
Allmänna Brandförsäkringsverket startade sin<br />
verksamhet år 1782. Det kallades då Allmänna<br />
Brandförsäkringsfonden. Den hade i första<br />
hand bildats för att åstadkomma en gemensam<br />
inrättning för försäkring av byggnader i städer.<br />
Men även landsbygden kunde komma ifråga.<br />
De små lokala brandstodsbolagen och sockenbrandkassorna<br />
kunde nämligen inte erbjuda<br />
tillfredsställande försäkringar för större och<br />
dyrbarare anläggningar som bruk och verk.<br />
Brandförsäkringsvärdering skulle vad gällde<br />
järnbruken verkställas av en bergmästare med<br />
biträde av två sakkunniga och edsvurna män.<br />
Dessa tre granskade i detalj de byggnader och<br />
byggnadsverk som hade anmälts till försäkring.<br />
Därvid upprättades ett protokoll — en brandförsäkringsvärdering.<br />
Värderingen har ofta formen<br />
av en specificerad redogörelse för vad det<br />
har kostat (skulle kosta) att bygga upp det<br />
som skulle försäkras. I många fall då hela<br />
bruksanläggningar har varit föremål för en sådan<br />
procedur, har man vidare — vid sidan av<br />
den verbala beskrivningen — också upprättat<br />
en plankarta, som bilagts värderingen.<br />
För <strong>Västerbotten</strong> finns ett stort antal värderingar<br />
i Allmänna Brandförsäkringsverkets<br />
arkiv. Nästan alla är helt naturligt tillkomna<br />
efter 1800, vilket dock inte alltid betyder att<br />
planlösningen och till att spiselrummen bör ha varit<br />
lika stora.<br />
»Den tredje byggningen» var såvitt jag kan bedöma<br />
i det närmaste identisk med den ovan rekonstruerade.<br />
I de tre byggnaderna kunde sammantaget åtminstone<br />
18 familjer härbärgeras.<br />
Ett par jämförande exempel<br />
Med bruken kom alltså de utpräglade flerfamiljshusen<br />
till <strong>Västerbotten</strong> — inte bara till Olofsfors utan<br />
även till Robertsfors. Handelshuset Finlay & Jen-<br />
272<br />
viktig information om 1700-talet behöver saknas<br />
— tidiga 1800-talsvärderingar kan vara nog<br />
så pålitliga vad gäller beskrivningar av byggnader<br />
från 1700-talet. Bland de »rena» 1700-talsvärderingarna<br />
bör man särskilt peka på ett par<br />
som rör Strömbäcks glasbruk samt på den nedan<br />
presenterade värderingen för Olofsfors.<br />
Den första brandförsäkringsvärderingen i Allmänna<br />
Brandförsäkringsverket för vart och ett<br />
av länets äldsta och viktigaste järnbruk framgår<br />
av följande lilla sammanställning:<br />
Bruk Privilegierat år Första förs.år (nr)<br />
Robertsfors 1758 1818 (11202)<br />
Olofsfors 1762 1784 (452)<br />
Hörnefors 1775 1804 (4902)<br />
Sävar 1804 1807 (6701-03)<br />
Genom att anläggningarna helt eller delvis<br />
senare kom att om- eller nyförsäkras — enbart<br />
för Olofsfors ägde detta rum ca 15 ggr under<br />
1800-talet — har nya värderingsinstrument<br />
upprättats. Jämförelser mellan dessa kan ge en<br />
god bild av hur bebyggelse har förändrats. Naturligtvis<br />
är beskrivningar av verks- och industribyggnader<br />
de mest omfattande, men även<br />
bebyggelse i övrigt följs upp på ett detaljerat<br />
sätt.<br />
nings, grundare av båda bruken, torde ha fört med<br />
sig byggnadsskicket från Mellansverige. För Norrlands<br />
del är de här anförda exemplen mycket tidiga.<br />
Vid Hörnefors byggdes däremot inga hus för fler<br />
arbetarfamiljer än två. Dessutom hade varje familj<br />
både »stuga och kammare». Ägarnas lokala förankring<br />
kan här ha varit avgörande. Detsamma gäller<br />
när de större finbladiga sågverken tillkom mot århundradets<br />
slut. En brandförsäkringsvärdering för<br />
Bureå kan exempelvis berätta om tre bostadshus<br />
för arbetare, uppförda 1796-99, med två hushåll i<br />
varje.
Miljön omkring<br />
Vid Robertsfors låg herrgård, kontor, kyrka m m<br />
på behörigt avstånd från arbetarbostäder och arbetslokaler.<br />
Enligt storskifteskartan över Edfastmarks<br />
by (Robertsfors) 1789 fanns det fyra arbetarbostäder<br />
på västra sidan om Rickleån. Intill låg<br />
arbetarnas fähus och lador. Strax söder om bostäderna<br />
var huvudarbetsplatsen belägen. Däremellan<br />
låg ett litet labbi (vilstuga). Uppströms fanns vidare<br />
en liten badstuga. Arbetarnas brukshus låg i ett rätvinkligt<br />
system med antydan till torgbildning.<br />
Vid Olofsfors var antagligen de ovan nämnda bostadshusen<br />
för arbetare uppförda och samlade på<br />
ett liknande sätt som i Robertsfors. Tyvärr har inget<br />
kartmaterial påträffats som kan bekräfta detta.<br />
Dock vet man att fähusen låg i nära anslutning till<br />
bostäderna.<br />
<strong>•</strong> Under de senaste åren har kulturhistoriska<br />
bebyggelseinventeringar utförts i flera av länets<br />
industrisamhällen av <strong>Västerbotten</strong>s <strong>museum</strong>,<br />
Skellefteå <strong>museum</strong> och länsstyrelsen.<br />
Inventeringarna har utförts i första hand för<br />
bevarandeplaneringen. Tiden känns nu mogen<br />
att stanna upp, analysera materialet och försöka<br />
ge en sammanfattning. Under industriminnesåret<br />
1978 presenterade vi i tidskriften<br />
VÄSTERBOTTEN några av industrins verksbyggnader<br />
i länet. Denna gång tar vi upp industriarbetarens<br />
bostad.<br />
Vår artikel gör inte anspråk på att vara full-<br />
Den ursprungliga fähusbyggnaden från 1764 var<br />
»indelt uti 16 boskapsrum, med lika många foderrum<br />
ofwanpå,...». Varje arbetarfamilj hade som<br />
framgår sin klart avskilda del av byggnaden.<br />
Vid Olofsfors låg, som redan Hulphers anmärkte,<br />
arbetarnas bostäder på södra sidan om Leduån, dvs<br />
där »Stora Dagswerksbyggningen» och de två<br />
»Smedsbyggningarna» nu ligger — alla uppförda<br />
omedelbart efter den stora branden 1839.<br />
Slutligen vill jag nämna att det under 1700-talet<br />
dessutom låg ett litet brukstorp »med stuga och förstuga»<br />
längre västerut samt att det tillkom »en ny<br />
stufwa och kammare wid bron», som för övrigt<br />
fortfarande står kvar. En familj bodde också i den<br />
sedan länge försvunna »Wärckstadsbyggningen» vid<br />
landsvägen.<br />
Mats Ahnlund<br />
ständig. Snarast vill vi att den skall fungera<br />
som startpunkt för ett forskningsarbete på<br />
området. I detta arbete skulle studiecirklar<br />
med de arbetande och boende på respektive<br />
ort vara av ytterst stort värde. Dessutom borde<br />
flera institutioner vid Umeå universitet<br />
kunna medverka. Redan i denna artikel har<br />
vi fått hjälp av tre konst vetenskapare — Mats<br />
Ahnlund, Lasse Brunnström och Bo Sundin —<br />
som är knutna till projektet »Norrländska städer<br />
och kulturmiljöer» vid institutionen för<br />
konstvetenskap vid Umeå universitet.<br />
273
274<br />
När kom<br />
vildmannen<br />
<strong>Västerbotten</strong>?<br />
Foto: Göte Böhlin.<br />
Den 28 september invigdes en ny avdelning i <strong>Västerbotten</strong>s<br />
<strong>museum</strong> med ytterligare tre utställningar<br />
kring länets kulturhistoria. De beskriver vår<br />
äldsta historia — FORNTIDEN — som den kan rekonstrueras<br />
framförallt i inlandet samt ytterligare<br />
två inlandsteman - NYBYGGARLIV och REN-<br />
SKÖTSEL. En speciell utställningsdel beskriver de<br />
livsvillkor som har gällt för såväl stenåldersmänniskan<br />
som nybyggaren och renskötaren. I ett stort<br />
akvarium kan man studera de fiskar som genom tiderna<br />
har varit viktiga för västerbottningarna, och<br />
i naturalistiska montage finns ripor och skogsfågel,<br />
räv, hermelin och björn. De nya basutställningarna<br />
är, liksom våra andra, gestaltade för att kunna upplevas<br />
och förstås på egen hand.
Bland våra besökare finns de ännu inte läskunniga<br />
förskolebarnen, skolbarnen, ungdomarna, de<br />
vuxna med olika intressen och kunskaper i ämnet<br />
och de riktigt gamla, ibland med fysiska handikapp.<br />
Vi vill att alla får någon form av upplevelse och<br />
kunskap av museibesöken. Utställningstekniskt har<br />
vi försökt tillmötesgå så många anspråk som möjligt<br />
genom att göra utställningarna konkreta och<br />
upplevelserika med många miljörekonstruktioner,<br />
modeller och naturmontage.<br />
I den nya avdelningen finns många arrangemang<br />
som är direkt barnanpassade på olika sätt. På låg<br />
höjd titthål och bilder och en spännande gravkikare.<br />
Med den här utställningsvåningen färdig har museet<br />
slutfört ett omfattande nyuppställningsprogram<br />
kring länets kulturhistoria. I början av nästa<br />
år börjar vi bygga en basutställning för Svenska<br />
Skidmuseet.<br />
De nya utställningarna har under den första månaden<br />
lockat drygt 17.000 besökare, vilket överträffar<br />
alla förväntningar. Välkommen till museet<br />
— kanske på en julutflykt. I de nya utställningarna<br />
får du veta när vildmannen kom till <strong>Västerbotten</strong>.<br />
275
På föregående sida bilder från utställningen<br />
om FORNTIDEN. Stora bilden visar de skärmar<br />
som beskriver landhöjningen. Genom en<br />
öppning i väggen ser man Umeå med Gammliavallen<br />
i förgrunden. Den utsikten kan ersättas<br />
med målade bilder som visar hur där såg ut<br />
några tusen år tillbaka i tiden.<br />
Till höger prövar några flickor att slipa skiffer<br />
i den bäck som finns uppbyggd.<br />
På denna sida syns bl a Handsktummen, det<br />
nybygge från Vilhelminatrakten som är centrum<br />
i utställningen om NYBYGGARLIV. Besökare<br />
får gå in i huset och möta nybyggaren<br />
Jon Arvelsn och hans familj. Det är tidig morgon<br />
och de håller just på att stiga upp. Hustrun<br />
Mina sitter vid spisen och ordnar sitt skohö.<br />
Längst ned på stora bilden den karta av Rans<br />
sameby som med bilder, texter och modeller<br />
vill visa hur flyttningarna mellan sommar- och<br />
vinterland gick till för cirka 50 år sedan och i<br />
nutid.
Bilden ovan är från utställningen om RENSKÖTSEL och till höger tittar man<br />
på fjällämlar.<br />
Flickan längst upp på föregående sida undersöker den modell som visar hur<br />
nybyggarna bevattnade sina naturängar genom att dämma upp bäckarna och<br />
leda ut vattnet i översilningsdiken. Flickan längst ned betraktar en björn och<br />
barngruppen studerar hur man förr snarade ripor.
Alla bilderna på uppslaget är från utställningen RENSKÖT-<br />
SEL. Människorna med hörlurar har en björngrav framför<br />
sig och de lyssnar på en berättelse om den björnrit som slutade<br />
med en rituell begravning av björnens ben. Berättelsen<br />
illustreras med en stor teckning av Ossian Elgström som del<br />
för del belyses allteftersom berättelsen fortlöper.
För vilken etnisk befolkning planeras det?<br />
Bo Lundmark<br />
Erik Nilsson Mankok fortsätter<br />
oförtrutet sin analys av samernas<br />
kulturella situation, nu senast i<br />
skriften »För vilken etnisk befolk-<br />
ning planeras det? ». I förordet<br />
anges syftet vara att ge »en allmän<br />
orientering om förutsättningarna<br />
för en lösning av akuta<br />
problem på området kultur och<br />
språk för en viss etnisk befolkning<br />
i vårt land».<br />
Främst diskuterar Mankok för-<br />
281
hållandena inom <strong>Västerbotten</strong>s<br />
län. Han ställer frågan: »Vilka<br />
styrningsmedel har man, och vilka<br />
sitter vid spakarna? Vem styr<br />
i Borgafjäll, Kultsjödalen, Kittelfjälldalen,<br />
vid Gäuta och i Ammarnäs?»<br />
(Med Gäuta avser författaren<br />
trakten kring Tärnaby).<br />
Svaret kommer omgående: »Det<br />
är <strong>Västerbotten</strong>s läns fjällkommuners<br />
förtroendevalda: Kommunalråden,<br />
byggnadsingenjören,<br />
skolstyrelserna, socialnämnderna».<br />
Turismen berörs i sammanhanget<br />
i en typiskt mankoksk<br />
fotnot: »Fastighetsägarna i fjällen<br />
styckar upp sina inägor och tidigare<br />
kulturmark dussinvis. Ibland<br />
blir formerna för stadsbornas exploatering<br />
grotesk. 'Gammel-<br />
Amons-gården', 'Pers gården', de<br />
första nybyggarnas timmerhus<br />
har sålts av ättlingarna, rivits och<br />
flyttats till direktörens väl valda<br />
tomt och står nu med portal...<br />
Scotersafarierna marodera i fjällen.»<br />
Mankok menar att det med nuvarande<br />
utveckling inte finns någon<br />
räddning för den samiska<br />
språkgruppen inom <strong>Västerbotten</strong>s<br />
län. För överlevnad skulle<br />
det krävas tätagglomerationer<br />
som i Finnmarken. Domen över<br />
hemkommunen Vilhelmina blir<br />
hård. Den sägs inte vilja veta av<br />
någon korporativistisk syn när<br />
det gäller samisk kultur. »Om samekulturen<br />
ej kan kommersialiseras<br />
för turister från utlandet. Och<br />
inget tal om 'kulturhus'. Ett 'sa-<br />
282<br />
miskt bibliotek' på sin höjd i<br />
centralorten, som kan kommersialiseras.<br />
Vad planerar man för?»<br />
Tillkomsten av en samisk avdelning<br />
på biblioteket i Vilhelmina<br />
karakteriseras som en »kuliss» för<br />
att vilseleda den allmänna opinionen.<br />
»Därmed har kommunens<br />
socialvärdande representanter<br />
satt en mindervärdighetsstämpel<br />
på samerna.»<br />
Det må vara att andra insatser<br />
kunde ha prioriterats, men nog<br />
tycker jag att Mankok här är väl<br />
onyanserad i sin kritik. Biblioteket<br />
med dess samlingar är givetvis<br />
också en stor tillgång för samerna<br />
i området. Inom sameområdet<br />
på svensk sida torde det inte<br />
vara möjligt att hitta någon<br />
motsvarighet till sameavdelningen<br />
vid biblioteket i Vilhelmina.<br />
Alltnog. För de sydsamiska<br />
dialekternas del anser Mankok<br />
möjligheterna små att »överleva i<br />
sin urform från kåtakulturen och<br />
fiskarlivet». Men, framhåller han<br />
vidare: »Även svenskan har väl en<br />
gång i tiden varit ett primitivt<br />
språk, som sedan utvecklats till<br />
ett kommunikationsmedel för<br />
differentierade yrkesgrupper. Våra<br />
sydliga minoritetsmunarter<br />
bör också kunna utvecklas. Här<br />
torde om en generation befolkningsunderlaget<br />
för munarterna<br />
ha gått ut. Av rent kulturintresse<br />
borde vi emellertid se till att<br />
munarterna bevaras till eftervärlden,<br />
i litteratur.»<br />
I detta arbete har Mankok själv<br />
svarat för betydande insatser så-<br />
som »Svensk-Sydsamisk ordlista<br />
Vilhelmina-Vefsen», 1976, Här<br />
märker man också ambitionen<br />
att finna samiska ord som något<br />
så när täcker storsamhällets begreppsvärld.<br />
Sålunda står tsasse<br />
för »bracka», reäjnoe för »jäkt».<br />
I deklarationssammanhang står<br />
erettjuollte för »avdragsgill» osv.<br />
För vilka planeras det då?<br />
Mankok förklarar: »Hittills ha<br />
sakkunniga och sameutredningar<br />
i regering och riksdag, då de talat<br />
om samisk kultur, vanligen avsett<br />
renskötarstadiets kultur. Man har<br />
helt förbisett att den växande bildade<br />
medelklass, som också identifierar<br />
sig som samer, räknar<br />
med en kultur. Det är här meningarna<br />
delar sig. För den aboriginala<br />
renskötarkategorien finns<br />
det redan institutioner med allmänt<br />
stöd... För de differentierade<br />
finns inga institutioner. Det<br />
ogynnsamma läget för de differentierade<br />
kan bero på att sakkunniga<br />
och statsmakterna icke<br />
räknar med de individer som<br />
kommit bort från renskötseln<br />
som samer. De är svenskar helt<br />
enkelt. Tolkningen av samisk kultur<br />
bör ges en större flexibilitet.<br />
Kultur är icke förstening utan<br />
nyskapande, sprungen ur olika<br />
miljöer. En som identifierar sig<br />
som same skapar samisk kultur.»<br />
Den sista meningen stämmer<br />
väl in på Mankok själv! Det hindrar<br />
inte att många inom samernas<br />
led ställer sig frågande inför hans<br />
analys av »the lappish dilemma».
S t u r & M e i j e r<br />
1979 hade Sture Meijer en uppmärksammad<br />
utställning, SENT OM HÖSTEN, i <strong>Västerbotten</strong>s<br />
<strong>museum</strong>.<br />
Vi avsåg att visa några teckningar i sista häftet<br />
1979 men de har fått anstå p.g.a. utrymmesbrist<br />
tills nu när utställningsrubriken på nytt känns<br />
aktuell.<br />
283
284
285
286
<strong>•</strong> BASUTSTÄLLNINGARNA kring <strong>Västerbotten</strong>s<br />
kulturhistoria är nu kompletta. Besök i jul de nyöppnade<br />
utställningarna om förhistoria, renskötsel<br />
och nybyggarliv som beskrivs i detta häfte.<br />
<strong>•</strong> MODERSMYT,MODERSKAP, MÄNNSKOSKAP<br />
- tjugu kvinnliga konstnärer diskuterar modersrollen<br />
i en utställning från Göteborgs <strong>museum</strong> som visas<br />
i stora hallen.<br />
<strong>•</strong> DAGAR VID HA VET - en ny bildkollektion av<br />
Sune Jonsson visas i galleriet.<br />
<strong>•</strong> SAMTIDA POLSK KONST - ett urval från den<br />
10:e festivalen för samtida polskt måleri i Szczecin<br />
1980.<br />
VÄSTERBOTTENS nya årgång inleds med ett temahäfte<br />
omkring jakttraditioner, för vilket Peter<br />
Gustavsson svarar.<br />
Under våren kommer den västerbottensfödde konstnären<br />
Torsten Normans målningssvit »Man med vattenflötverk»<br />
att visas i länsmuseet. Sviten är inspirerad<br />
av Karl August Abrahamssons (1873-1947)<br />
livsöde. KA Abrahamsson var född i Tuggensele.<br />
Vid sekelskiftet arbetade han ett år som gruvarbetare<br />
i Kiruna. När han återkom hem, var han sjuk<br />
och deprimerad. Han började ett liv som kringresande<br />
»agent», var sysselsatt med fantastiska uppfinningar<br />
och skrev dikter. Han försökte finansiera sina<br />
projekt bl.a. genom att sälja vykort, som föreställer<br />
uppfinningarna.<br />
Till utställningen i vår skulle museet vilja komma i<br />
kontakt med personer som har något eller flera av<br />
KA Abrahamssons vykort eller dikter.<br />
I nästa nummer
<strong>Västerbotten</strong> <strong>•</strong><br />
En tidskrift om liv och arbete förr och nyss,<br />
om natur och kultur, om människor och djur.<br />
Till jul finns också VÄSTERBOTTEN att få<br />
som årsbok — årets fyra häften inbundna.<br />
Häfte 1 om Baggböleriet har rönt stor efterfrågan<br />
och finns inte längre att köpa som<br />
lösnummer, men ingår alltså i årsboken.<br />
Årsboken är en bra julklapp och vi försöker<br />
därför trycka den i god tid före jul.<br />
Pris i år som vanligt 40 kr.<br />
För 1981 tvingas vi höja prenumerationspriserna<br />
något. Utgivningen är dock fortfarande starkt subventionerad,<br />
och priserna täcker i stort sett endast<br />
våra kostnader för tryck och distribution.<br />
Prenumeration: årets häften 40:-<br />
1981<br />
häften i en bok<br />
häften och bok<br />
lösnummer<br />
Rekvisitioner och prenumeration:<br />
<strong>Västerbotten</strong>s läns Hembygdsförening,<br />
Pg 6 26 22 - 6.<br />
45<br />
65<br />
15<br />
Tidskriften utkommer med fyra nummer per år.<br />
Redigeras av tjänstemännen vid <strong>Västerbotten</strong>s <strong>museum</strong> och<br />
Skellefteå <strong>museum</strong>.<br />
Ansvarig utgivare: Anders Huggert.<br />
Redaktör: Per-Uno Ågren.<br />
Grafisk form: Göran Carlsson och Petter Perstrand.<br />
Redaktionens adress: <strong>Västerbotten</strong>s <strong>museum</strong>, 902 34 Umeå.<br />
Tel 090/11 86 35.<br />
Offsettryck: UTAB, Umeå 1980. ISSN 0346-4938.<br />
<strong>Västerbotten</strong>s läns hembygdsförening