Västerbotten • - Västerbottens museum

Västerbotten • 

Arbetarbostäder i Västerbotten

I detta nummer 

Industrihistoria har - av en slump - kommit att 

prägla VÄSTERBOTTENS 6l:a årgång (nr 1 Bagg 

böleri, nr 3 Skiftjobbare). Också årgångens sista 

häfte har anknytning till detta tema. Länsantikvarie 

Karin Eriksson och antikvarien vid Skellefteå 

museum, Annika Hallinder, skildrar de västerbottniska 

industrisamhällenas bostadsbyggnader så avvikande 

från landsbygdens byggnadstradition. 

Genom industrietableringarna förs helt nya bostadstyper 

in från industrimiljöer söderut, baracker och 

kaserner, de typiska proletära bostadsformerna. 

Men exempel finns också på industriägares patriarkaliska 

omsorg om arbetarna. Författarna visar hur 

arbetarnas krav på förbättrade levnadsförhållanden 

så småningom förändrar industriorternas uppsyn. 

Framställningen bygger på material som samlats 

Innehåll 

ARBETARBOSTÄDER I VÄSTER- 

BOTTEN 

Annika Hallinder, Karin Eriksson 

ADAKGRUVANS SAMHÄLLE 

Bo Sundin 

RENHOLMEN 

Annika Hallinder 

BOLIDEN 


SÄVENÄS 


ÖRVIKEN 


ROBERTSFORS 


EGNAHEM I ROBERTSFORS 

Lasse Brunnström 

UMEÅ 

Karin Eriksson 

under de senaste årens intensiva byggnadsinventeringar 

i länet. De båda huvudförfattarna har fått 

hjälp med redovisningen av Mats Ahnlund, Lasse 

Brunnström och Bo Sundin. 

Den 28 september öppnade länsmuseets tre senaste 

basutställningar kring länets förhistoria, renskötsel 

och nybyggarliv. Utställningarna tar särskilt sikte 

på att beskriva sambandet mellan natur och kulturutveckling. 

Utställningarna presenteras i en 

bildsvit av Göte Böhlin. 

Förra året hade Sture Meijer en uppmärksammad 

utställning i museet. Konstnären har givit tidskriften 

tillstånd att ur den återge de teckningar som 

avslutar häftet. 

VÄSTERBACKEN I HOLMSUND 258 

214 Karin Eriksson 

TVÄ SÄGVERKSKASERNER I 

219 OBBOLA 262 


225 NORRBYSKÄR 264 


231 HÄKNÄSBACKEN 268 


238 OLOFSFORS 271 

Mats Ahnlund 

242 NÄR KOM VILDMANNEN TILL 

VÄSTERBOTTEN? — En ny basutställning 

245 i Västerbottens museum 274 

Foton av Göte Böhlin 

249 FÖR VILKEN ETNISK BEFOLKNING 

PLANERAS DET? 281 

255 Bo Lundmark 

TECKNINGAR AV STURE MEIJER 283

Mexico City, världsstad med femton miljoner människor, 

med ständigt dis från en daglig genomströmning 

av två miljoner bilar, ett dis som döljer himmel 

och omgivande berg, ger halvdöda träd och 

skrämmer bort alla fåglar. Centrumkvarter med 

skyskrapors overkligt speglande glasfasader, utkanter 

med ändlösa slumområden, ruckelstäder. Å ena 

sidan det världsberömda prestigemuseet Museo de 

antropologia, å den andra det lilla pionjärprojektet 

»Casa del museo», ett försök att utveckla kulturverksamhet 

i lätta, flyttbara museer i slumkvarteren. 

Projektet har flera gånger uppmärksammats i 

Europa, men har nu nästan upphört på grund av 

att driftsmedlen dragits in. 

I Mexico City hölls i år ICOM.s — den internationella 

museiorganisationen — tolfte generalkonferens 

med, påstods det, 1.400 deltagare. Konferenstemat, 

»Museernas ansvar för världens kulturarv», 

behandlades bla av Peter Räven från USA och 

Oumar Konaré från Mali. Peter Räven talade om 

de naturhistoriska museernas angelägna uppgift att 

— inför hotet från den överallt i världen pågående 

naturförstöringen, som förintar naturmiljöer och 

utrotar biologiska arter —påskynda beskrivningen 

av biologiska arter. Enligt en beräkning återstår ännu 

1,5 miljoner arter att beskriva i de tempererade 

zonerna och kanske 2,5 miljoner i tropikerna. »Den 

internationella själviskhet som består i att man bara 

bekymrar sig om de egna artbestånden, då varje 

land samtidigt är integrerat i en världsomspännande 

ekonomi, är inte längre acceptabel: den biologiska 

mångfaldens gyllene år är snart förbi!» 

Oumar Konaré talade för varje folks rätt till sitt 

kulturarv, museernas »avkolonisering», återförandet 

av de etnografiska museernas samlingar till ursprungsländerna, 

men också om de kulturhistoriska 

museernas ansvar för naturen: kulturlandskap och 

materiellt kulturarv är odelbara. 

De sex resolutioner som antogs av generalförsamlingen 

vid konferensens slut och föredrogs av 

Doreen Nteta från Botswana, präglades av allvaret 

i talarnas vädjanden. Museerna uppmanades i den 

första resolutionen att engagera sig i samhällsplaneringen 

för att hävda naturvårdens och bebyggelsevårdens 

intressen, att rädda traditionella teknologier 

och att ägna sig åt nutidsdokumentation, samt 

att göra kunskaper och resurser tillgängliga också i 

små samhällen. 

Den andra resolutionen handlade om de handikappades 

rätt till lättillgängliga museer — en resolution 

som motiverades av FN:s handikappår 1981. 

Ett originellt inslag i resolutionen var uppmaningen 

till museerna att samla material, som belyser de 

handikappades situation genom tiderna och att bearbeta 

det till utställningar. Den fjärde resolutionen 

uppmanar museerna att verka för att UNESCO:s 

resolution om återförande av kulturgods till ursprungsländerna 

ratificeras, att motarbeta olaglig 

internationell handel med antikviteter och att på 

ett effektivt sätt tillvarata det nationella kulturarvet 

eftersom det är ett väsentligt element i alla samhällens, 

länders och folks identitet. 

Tredje, femte och sjätte resolutionerna behandlade 

organisationens eget arbete, utbildningsfrågor 

samt all museipersonals ansvar för museisamlingars 

vård och konservering. Bakgrunden är insikten om 

den bristfälliga förvaring som också världsunika 

samlingar har. Och därmed ger museernas världsorganisation 

tyngd åt de rekommendationer som 

Statens Kulturråd i år framfört i rapporten »Vårda, 

bevara», och som nu diskuteras på styrelsenivå i 

svenska museer. 

213

Arbetarbostäder i Västerbotten 

Annika H al Under Karin Eriksson 

Under medverkan av Mats Ahnlund, 

Lasse Brunnström och Bo Sundin. 

Gamla hus berättar historia, brukar man säga. Inte 

minst gäller detta bostadshus, som ju innehåller information 

om vardagsmänniskans historia. Hur 

bodde man? Hur levde man? Vilka skillnader var 

det mellan olika samhällskategorier? Mellan olika 

orter? 

I denna artikel om arbetarbostaden i Västerbotten 

genom tiderna har vi utgått från själva husen, 

så som de står i dag, och sökt spåren bakåt. Efter 

en kort kronologisk översikt i början beskrivs olika 

industriarbetarmiljöer i länet från norr till söder. 

Industriverksamheten startade i vårt län på 1700talet 

med glasbruket i Strömbäck och järnbruken, 

vars produktion byggde på import av malm från 

Mellansverige. Brukens manufaktursmedjor, stång- 

214 

Arbetarbostad vid Hörnefors järnbruk. 

järnshammare och gjuterier är föregångare till våra 

dagars verkstadsindustri. 

På samma sätt har sågverksindustrin sin utveckling 

från 1500-talets bondeägda sågkvarnar och 

1700-talets finbladiga sågar. Med ångsågarna följde 

en kraftig expansion under 1800-talets andra hälft. 

Nästa period av industriutbyggnad kom i början 

av detta sekel då elkraftproduktionen kommit 

igång på allvar. Nu får massaindustrin sin början — 

en av länets viktigaste exportindustrier. 

Så gott som alla äldre industrier i länet har legat 

vid kusten. Fram till 1920-talet var de tämligen 

jämnt fördelade från norr till söder — bortsett från 

f d Nysätra och Lövångers kommuner, där större 

industrier saknades.

Malmfyndigheterna i Skelleftefältet är en av de 

viktigaste orsakerna till att vi idag har en koncentration 

av industriell verksamhet i norra länsdelen. 

Översikt 

Att det vid länets äldsta industrier — järn- och glasbruken 

från 1700-talets mitt — redan fanns särskilda 

bostadshus för arbetare är inte förvånande, eftersom 

man här knöt an till en stark tradition från 

sydligare bruksbygder. Där rådde ett patriarkaliskt 

förhållande mellan bruksägare och arbetare. Att företaget 

skulle stå för de anställdas bostad var en 

självklarhet, liKsom det var självklart att man handlade 

i brukets handelsbod, gicK i brukets skola och 

besökte brukets kapell. 

Mönstret övertogs ocKså i de samhällen som växte 

upp kring de större vattensågarna och kring ångsågarna 

från och med 1800-talets mitt. Sågverkets 

ägare hade ansvar för att lösa arbetarnas bostadsfråga. 

Fri bostad var en av de många naturaförmånerna. 

Vid 1800-talets slut ökade medvetenheten hos 

arbetarrörelsen om att det patriarkaliska systemet 

vid industrierna innebar ett tvång mot arbetaren. 

Skuldsatt i brukets affär och beroende av arbetsgivarens 

välvilja när det gäller bostad för familjen, hade 

arbetaren inte någon reell frihet. Att bryta detta 

system och ersätta naturaförmånerna med kontant 

lön blev redan i början av detta sekel en facklig 

kampfråga. I kollektivavtalen från och med 1907 

för olika industriarbetarkategorier ersattes fri bostad 

med kontant ersättning och vanligt hyreskontrakt. 

Den socialdemokratiska bostadspolitiken har sedan 

1930-talet gjort bostadsförsörjningen till en 

samhällsuppgift. Än i dag ägs dock ett stort antal 

industriarbetarbostäder av länets företag, men utvecklingen 

går mot en avveckling. I många fall övertas 

det gamla bostadsbeståndet av kommunala bostadsstiftelser, 

så har skett i exempelvis Holmsund 

och Boliden. 

I länets äldre industrisamhällen avspeglas tydligt 

den styrande viljan uppifrån, framför allt i byggnadernas 

placering efter en plan och efter en bestämd 

rangordning. Arbetarbostäderna ligger i grupper eller 

rader för sig, herrgården för sig — gärna som pa- 

radbyggnad i fonden a,v en bruksgata eller på en 

höjd. Skola, kapell och kontor fick också gärna 

centrala, framträdande platser. 

Så placerades byggnaderna i brukssamhället, men 

också i sågverksföretagens samhälle, t ex Sandvik, 

och i ett gruvsamhälle som Boliden långt in på 

1900-talet. 

Rangordningen har också satt sin prägel på bostadshusens 

utformning. Man kan bara genom att 

kasta en blick på husens yttre säga om det är en 

arbetarbostad eller en bostad för en tjänsteman eller 

för bruksförvaltaren själv. 

Arbetarbostaden vid bruken eller sågverken under 

1800-talet har enkla slutna huskroppar med 

förstukvistar eller trapphus som enda utbyggnader. 

Stommarna är av liggande timmer, men fasaderna 

är Klädda av stående panel av rödfärgade bräder. 

För att bygga dessa enkla hus krävdes knappast någon 

byggnadsritning eller någon specialarbetare. 

Förvaltarens bostadshus däremot fick visserligen 

också timrad stomme, men behandlades som »arkitektur». 

Fasaden komponerades som ett stenhus 

med vertikal och horisontal rytm och indelning. 

Panelen bestod av hyvlade och späntade bräder som 

ströks med ljus oljefärg för att ge samma ef felet 

som stenhusens yta. Förebilder togs från samtida 

stenhus eller senare från någon mönsterritning för 

stora trävillor. Utbyggnader, frontespiser, torn och 

verandor gjorde fasaden mer intressant, ofta anlitades 

arkitekt för att leverera byggnadsritning. 

Klarspråk om standardskillnaden mellan olika 

yrkeskategorier talar också husens planer, som visar 

antal rum per familj och antal lägenheter per 

hus. I herrgården bor en familj i 10 rum, i kasernen 

bor kanske 10 familjer, som vardera disponerar ett 

rum med spis. 

Vid de bästerbottniska bruken återfinnes visserligen 

på 1700-talet den traditionella enkelstugan 

som arbetarbostad. Två enkelstugor kunde också 

kopplas ihop till ett s k dubbelhus med två separata 

ingångar. 

Men redan på 1700-talet införs flerfamiljskasernen 

för fyra, sex eller åtta familjer. Varje familj 

disponerade i dessa kaserner ett enda rum med öppen 

spis, men t ex i Strömbäck förekommer tidigt 

lägenheter om ett rum och kök. 

Typiskt för kasernens plan är att huset är så 

brett att det rymmer två rum i bredd. Rummen 

215

samlas två och två eller fyra och fyra kring mitt i 

huset placerade spismurar som leder rakt upp till 

en skorsten på husets nock. Eftersom standarden 

ofta var ett rum per familj, fick inget rum vara genomgångsrum. 

Kommunikationen löstes vanligen 

genom att rummen placerades vid en eller flera korridorer 

eller förstugor genom husets hela bredd. I 

denna tvärkorridor fanns också ofta trappa till övervåningen 

eller vind samt lägenheternas skafferier 

och garderober. 

I 1800-talets industrisamhällen i länet dominerar 

arbetarkasernerna helt. De växer också till längden 

och på höjden och får allt flera rum. I Sävenäs finns 

1860 en kasern med plats för 14 familjer i spisrum, 

i Robertsfors byggs 1874 en kasern med 12 spisrum, 

i Håknäsbacken 1875 en med 16. Obbola ångsågs 

kaserner »Ettan» och »Tvåan» från 1889 slår 

västerbottniskt rekord — här fanns spisrum i två våningar 

och på vinden med plats för 20 familjer. 

Arbetarnas bostadshus blev först i slutet av 1800talet 

en uppgift för arkitekter i Sverige. Försök till 

förnyelse och förbättring av bostadsstandarden 

gjordes från flera håll. Idéer i den riktningen hämtades 

bl a från Tyskland, där Kruppbolaget på 

1870-talet byggde mönsterbostäder för sina arbetare. 

En nöjd arbetarkår uppfattades av arbetsgivarna 

som det bästa botemedlet mot den socialism som 

höll på att slå rot. En frisk och sund arbetare utförde 

för övrigt ett bättre arbete. 

I Västerbotten är Norrbyskär det första exemplet 

på ett samhälle med arbetarbostäder formade 

med estetiska och sociala ambitioner. De arbetarbostadshus 

som växte upp vid den nya ångsågen på 

1890-talet var resultatet av ett fruktbart samarbete 

mellan företagsledaren Frans Kempe och stockholmsarkitekten 

Kaspar Sahlin. 

En standardhöjning i länets arbetarbostäder slog 

igenom efter sekelskiftet 1900 och tog sig uttryck i 

större lägenheter - varje familj fick nu lägenhet om 

ett rum och kök. Bruken förefaller ha legat i täten 

med att införa denna förbättring. Ett led i standardhöjningen 

är också att man i görligaste mån sökte 

ge varje lägenhet egen förstukvist och förstuga, vilket 

tedde sig märkligt i kaserner med åtta lägenheter 

eller mer. 

En källa som berättar om bostadsförhållandena 

vid industrierna är de årsberättelser som upprättades 

av länets provinsialläkare efter inspektionsresor 

216

— ^tyrbofrvr^inst^^r' 1 700-talet 

Artiklarna om arbetarbostäder är geografiskt ordnade 

från norr till söder med början i Adakgruvans 

samhälle. Teckningarna antyder den tidsmässiga 

ordningen. 

— 1800-talet 

Holmsund 

Norrbyskär 

— 1900-talet 

Sävenäs 

Renholmen 

r ^ f - 

Hj h Tf 

Olofsfors Robertsfors 

Håknäsbacken Robertsfors 

Örviken Obbola 

Umeå Boliden Adak 

217

länet runt. Här kan man läsa om lägenheternas storlek, 

om rummens takhöjd och om hygieniska anordningar 

i uthus och ladugårdar. Här kan man också 

följa hur förbättringarna slår igenom efter sekelskiftet. 

Men i rapporterna konstaterar provinsialläkaren 

att arbetarfamiljerna inte använder det nya 

rum man fått till lägenheten, utan fortfarande 

tränger ihop sig i köket. Kammaren står liksom i 

bondgårdens manbyggnad som finrum med uppbäddade 

sängar och finare möbler. Att mer ingående 

jämföra arbetarens bostadsstandard med den västerbottniska 

jordbruksbefolkningens vid samma tid 

vore för övrigt en intressant studieuppgift. 

Från kasernernas typ är det inte långt till det 

moderna hyreshuset. Redan på 1920-talet hade två 

av bostadskooperationens arkitektbyråer startat sin 

verksamhet. De hyreshus man ritade var avsedda 

for arbetarbefolkningen framför allt i storstäderna. 

Stor vikt lades inte bara vid att göra lägenheterna 

trivsamma och bekväma, utan också att utforma 

bostadsområdet i dess helhet till en vacker och trevlig 

miljö med grönska och lekområden. Ett mönster 

i detta sammanhang var ASEA:s bostadsområden i 

Västerås av arkitekt E Hahr. Starkt engagerad i att 

utveckla och förbättra arbetarbostaden var också 

arkitekt John Åkerlund, som 1915 i sin bok »Arbetarbostäder 

vid industriella verk» lägger fram sina 

idéer. Åkerlund anlitades också för att rita såväl bostadshus 

som andra byggnader i det nyanlagda gruvsamhället 

Boliden på 1920- och 1930-talen. 

Hyreshuset i modern bemärkelse dröjde i länets 

industrisamhällen ända till 1940-talet. På 1920och 

1930-talen var det i stället egnahemshuset som 

dominerade såsom bostadsform. 

Under 1800-talets andra hälft hade framför allt 

vid ångsågarna områden med små stugor ägda av arbetarna 

själva börjat växa upp. Exempel på detta 

finns bl a i Rund vik från 1860-talet och i Renholmen 

från 1870-talet. I den sistnämnda orten ligger, 

som vi ska se, fortfarande ett område med denna 

typ av arbetarbostäder kvar. Bostadshuset var av 

enkelstugans/torparstugans typ och uthuset stort 

nog att rymma en mindre ladugård och grishus. 

I Obbola fanns 1905 inte mindre än 80 egnahemshus 

som ägdes av arbetarna vid sågen och utgjorde 

komplement till företagets kaserner. 

Egnahemsbyggandet kom alltmer att uppmuntras 

av företagen, eftersom man därigenom slapp 

218 

kostnaden för bostäder. Samtidigt fick man en säker 

och fast arbetarstam. Eller såsom landshövdingen 

uttrycker det i en skrivelse till Holmsunds bolag 

1905: »Det egna hemmet ger arbetaren ökad stadga 

och binder honom med trefnadens band vid det arbete, 

hvarpå hans hem grundats och det uppehälles.» 

Företagen fick nu också möjligheter att sälja 

tomtmark på lämpligt avstånd från fabriken. Ofta 

var köpet förbundet med vissa villkor - exempelvis 

att tomten inte fick säljas vidare till vem som helst. 

Ett omfattande egnahemsområde lades ut i Robertsfors 

(se sid 249) efter en plan uppgjord 1901 

av en av landets främste stadsplanearkitekter, Per 

Olof Hallman. 

Dessa nämnda egnahemsområden tillkom alltså 

tidigare än den statligt stödda egnahemsrörelsen i 

landet. År 1905 inrättades vid länets hushållningssällskap 

en egnahemsnämnd för att förmedla de nyinrättade 

statliga bidragen och lånen till egnahem 

för arbetare och mindre bemedlade. 

Fördelarna med egnahemmet uppskattades säkerligen 

av dess ägare. Enkelstugan gav en bättre 

bostadsstandard än spisrummet i kasernen, en hyreslägenhet 

på vinden bidrog till kostnaden. Trädgårdar 

odlades upp med flit och gav grönsaker och 

potatis. Ko och gris gav mjölk och kött. 

Men att också denna bostadsform hade nackdelar 

fick man känna på i bl a Renholmen. Samhället 

var uppbyggt kring en enda industri och var därför 

sårbart i dåliga tider. När sågen lades ner 1930, innebar 

detta ekonomisk katastrof för de många arbetare 

som ägde eget hus vid sågen. 

Från den tidiga arbetarrörelsens sida var man 

också skeptisk mot egnahemside'n. Här hade arbetsgivaren 

ännu ett medel att passivisera arbetaren och 

hålla honom ointresserad av att ändra på de stora 

orättvisorna i samhället. 

Egnahemsområdena från 1920- och 1930-talen 

kring våra industrier visar i dag en varierad miljö. 

Husen har moderniserats och förändrats — alla på 

olika sätt efter sin ägares smak och personliga resurser. 

Trädgårdarna är välskötta och prydliga var 

och en på sitt sätt. Ändå finns sammanhållande 

drag i husens placering, material och storlek. 

Detta var en skiss av arbetarens bostadsförhållanden 

i länet under olika tider. Mycket finns kvar att 

utforska och presentera. Vi behöver hjälp av studiecirklar 

och forskare!

Vy från genomfartsgatan mot väst. Foto: Bo Sundin, februari 1978. 

Adakgruvans samhälle 

Under första världskriget gjordes de första malmfynden 

ca 4 km ifrån byn Adak i Malå socken. Statens 

Geologiska Undersökningar, SGU, påbörjade 

sina undersökningar 1921 och Adakgruvans dagmalm 

blottlades 1929-30. Under första hälften av 

1930-talet erbjöd de nya fynden endast enstaka arbetstillfällen 

för ortsbefolkningen. Detta hindrade 

inte att många kustbor bosatte sig i trakten med 

husbyggnad och nyetableringar som följd. En verklig 

»guldrush» hade tagit fart, men brytningen lät 

vänta på sig och många fick överge sina nya hem. 

Prospekteringen pågick fram till 1940, då Boliden 

tecknade sitt avtal om legodrift med staten. Med 

Boliden som entreprenör påbörjades så brytningen 

1942. Sommaren därpå började samhället Adakgruvan 

att byggas. 

Många hade väntat sig att det nya samhället skulle 

byggas i Björkland i närheten av gruvan, eller i 

anslutning till den gamla byn Adak. I stället kom 

Adakgruvans samhälle att ligga endast ett par hundra 

meter söder om dagbrottet. 

Den livligaste perioden upplevde samhället under 

1950-talet. Två affärer och ett postkontor skötte 

då närservicen. Folkets Hus byggdes 1950 och där 

arrangerades både bio, offentliga danser, vävstuga 

m m. Bolaget byggde tennisbana och fotbollsplan. 

Fritiden fylldes med jakt, fiske och föreningsliv. 

Beskedet om nedläggning av industrin kom 1972, 

verkställandet skedde 1978 och innebar rivning av 

alla byggnader inom industriområdet och samhället 

samt »markens återställande». 

219

Plan över Adakgruvans samhälle: 

0. Platschefsbostaden. 1-2. Enfamiljs 

tjänstemannabostäder. 5-6. Tvåfamiljs 

tjänstemannabostäder. 10. Tvåfamiljshus, 

byggt 1942. 11-16. Tvåfamiljsvillor 

för arbetare. 17-18, 20-21. Arbetarbostäder 

i två plan med fyra tvårumslägenheter. 

23. Arbetarbostad i 

två plan med fyra trerumslägenheter. 

24. Privata garage. 25-27. Privata hus, 

affärer och post. 28. Folkets Hus. 

29. Tennisbana. 30. Fotbollsplan. 

31. Lekpark. 32. Smörjbrygga. 

33. Brandkur. Detalj ur en plan över 

industriområdet och samhället, ritad 

1978. 

Adakgruvans samhälle var speciellt i det avseendet 

att staten tillsammans med gruvförvaltningen, inte 

kommunen, byggde gator, vatten- och avloppsnät. 

På samma sätt sköttes också reparationer, sophämtning 

och snöröjning av bolaget. 

Den flacka terrängen vållade inga problem vid 

planläggningen, och samhället byggdes upp efter en 

enkel och regelbunden liten plan. Från Kuorbevarevägen 

gick den enda genomfartsgatan i en U-formad 

slinga genom byn. Utan att byn uppvisar någon utpräglad 

differentiering ligger arbetarbostäderna 

uppradade utmed huvudgatan och tjänstemannabostäderna 

på samma sätt utmed den korta återvändsgatan 

i mitten av området. Platschefsbostaden 

och den äldsta tjänstemannabostaden från 

1942 byggdes närmare Kuorbevarevägen, lite på 

avstånd på andra sidan om dammen. 

Bebyggelsen uppvisade stor enhetlighet. Samtliga 

bostäder var byggda i trä, i en eller två plan och målade 

antingen i falurött eller ljus oljefärg. Alla var 

byggda på platsen. Flyttningar av bostäder mellan 

gruvsamhällena var annars en vanlig företeelse. 

220 

Bostäderna 

Vad som skilde tjänstemännens bostäder från de 

övriga var framförallt storleken. Tjänstemannabostäderna 

nr 1-3 hade fyra rum och kök med en bostadsyta 

på 97 m2. Nr 5 och 6 var tvåfamilj shus 

byggda i en och en halv våning med 3-4 rum per lägenhet 

och 81 respektive 84 m2 bostadsyta. Platschefsbostaden, 

som bwgdes 1944, var i särklass 

störst med sina 250 m2. 

Förmånliga hyror och billiga underhållskostnader 

var en målsättning från bolagets sida — ett sätt att 

göra samhället attraktivt. Kallhyran för en fyrarummare 

uppgick 1978 till drygt 600 kr. Till detta 

kom sedan kostnader för eldningsolja och el. 

Tre olika typer av arbetarbostäder fanns inom området. 

Den äldsta typen (nr 11-16) byggdes 1944 

med två lägenheter i varje. Den mindre lägenheten 

hade två rum och kök i bottenplanet och en bostadsyta 

på 38,6 m2. Den andra var på 59 m2 och 

hade ett extra sovrum på vinden. Denna hustyp är 

en representant för vad som på 1940-talet kallades 

»det växande huset». På andra håll kunde det även

Till karaktären erinrade samhället 

om vanlig småhusbebyggelse 

i utkanten av en 

svensk småstad. Vy från genomfartsgatan 

mot öster. 

Arbetarbostäderna 20, 21 

och i fonden 15. Foto Bo 

Sundin, februari 1978. 

Platschefsbostaden ansluter 

sig till den övriga bebyggelsen 

genom sin likartade arkitektur 

och ljusa locklistpanel. 

Foto Bo Sundin, 

februari 1978. 

221

Bostad nr 12. Ett exempel från Adakgruvan på de tvåfamiljshus 

som på 1940-talet kallades »det växande huset». 

Foto Bo Sundin, februari 1978. 

finnas två sovrum på vinden — fler sovrum »har en 

arbetarfamilj sällan behov av eller råd till, och det 

skulle även bli svårt för husmodern att hinna städa 

ett så stort hus». Så sades det i en utredning från 

1940-talets början om arbetarbostädernas utformning. 

Tanken var att ett extra sovrum på vinden 

skulle erbjuda en ostörd sovplats för skiftesarbetaren. 

Det kunde hyras ut i början när familjen var 

liten, för att senare tas i bruk av den växande familjen. 

År 1978 uppgick kallhyran för tvårummaren till 

275 kr. 

Den andra bostadstypen var tvåvåningshus byggda 

1948-49 (nr 17-18, 20-21). Husen var symmetriskt 

uppbyggda med fyra lika stora lägenheter och två 

trapphus. Varje lägenhet omfattade två rum och 

kök fördelade på 54 m2, och var alltså betydligt 

större än den föregående typen. Ändå ligger storleken 

på gränsen till vad som på 1940-talet betraktades 

.som minimiyta för en normalfamilj. Ytan på 

ett vardagsrum rekommenderades till minst 14 m2, 

här var den 14,6. Å andra sidan var ett rum och 

kök fortfarande den vanligaste bostadsformen för 

industriarbetarfamiljer i landet. 

Månadshyran uppgick på 1940-talet till omkring 

50 kr för en lägenhet i de här husen. Det var något 

222 

Planskiss bottenplan, arbetarbostäderna 11-16. På vinden 

fanns ytterligare ett sovrum avsett för en skiftgångsarbetare, 

som där kunde sova ostört. 

Efter en uppmätningsritning från 1960. 

under genomsnittet för vanliga privatägda hyreslägenheter 

på mindre orter. Detta tillsammans med 

det faktum att gruvarbetarna hade bland de högsta 

industriarbetarlönerna, gjorde bostäderna populära. 

Den tredje typen byggdes 1952 som den sista av 

bostäder i Adakgruvan (nr 23). Exteriört påminner 

den mycket om den föregående modellen, men var 

något större samtidigt som fönsterytorna hade blivit 

mindre. Den hade samma typ av förstukvistar, 

Interiör från någon av arbetarbostäderna med tvårumslägenheter. 

Foto från slutet av 1940-talet.

Bostad nr 18, ett av de symmetriska dubbelhusen för arbetare. 

Foto Bo Sundin 1978. 

vars tak också fungerade som balkong. Nr 23 var 

även den byggd i två plan, men inrymde i stället 

fyra lägenheter om tre rum och kök på 72,4 m2. 

Bostäder fanns också uppe vid gruvan. De låg på 

industriområdet, inte långt från kontorsbyggnaderna. 

Det var s k ungkarlsbaracker med enkelrum på 

ömse sidor om en lång korridor. En av dessa baracker, 

annex nr tre, var monterbar och hade 14 rum. 

Dessa förläggningar var först och främst avsedda 

för den tillfälliga arbetskraften. 

Vid det gamla marketenteriet fanns också ett mindre 

bostadsområde kallat »Vällingby». Det bestod av 

små hus på ca 30 m2 med eluppvärmning. Även de 

var tänkta som ungkarlsbostäder. 

Byggarna 

Bostäder och industribyggnader sattes upp i gruvförvaltningens 

regi med statliga pengar. Byggandet 

sköttes på den tiden från bolagets konstruktionskontor 

i Stockholm. En ständigt anlitad arkitekt 

var John Åkerlund (1884-1961). Han var tidigt engagerad 

i egnahemsrörelsen och från 1916 sekreterare 

i Samfundet för hembygdsvård. Hans tidigare 

verk omfattade många skolor, turiststationerna i 

Vålådalen och Sylarna samt Norrbackainstitutet i 

Planskiss över en av lägenheterna i arbetarbostäderna 17-18, 

20-21. Balkongen låg mellan våningarna på förstukvistens 

tak. Detalj efter en uppmätningsritning från 1961. 

Stockholm. Senare ritade han bostadsbebyggelse i 

Boliden och Rönnskär. Han blev med tiden Bolidenbolagets 

mest anlitade arkitekt och ritade bl a 

merparten av bostäderna i Kristineberg. De flesta 

av Adakgruvans bostäder, som till största delen är 

typhus och överensstämmer med dem i Kristineberg, 

har John Åkerlund som upphovsman. Åkerlunds 

produktion utgörs till stor del av trähus, och 

han ritade t ex även arbetarbostäder efter samma 

maner för Svenska Metallverken i Skultuna. 

Peder Clason (1894-1956) var en arkitekt som 

anlitades i ett senare skede. Han ritade både industrianläggningar 

och bostäder åt bolaget efter 1944 

och så även till Adakgruvan. 

De s k ungkarlsbostäderna som låg inne på industriområdet 

i Adakgruvan förekom också på andra 

håll som manskapshus. AB Svenska Trähus gjorde 

både ritningar och levererade de monteringsfärdiga 

typerna. Även på konstruktionskontoret i 

Stockholm har man framställt ritningar till arbetarbaracker. 

Hugo Burvall i Norsjö var flitigt anlitad som 

byggmästare åt bolaget och han byggde större delen 

av bostäderna både i Kristineberg och Adakgruvan. 

En av de sista byggnaderna av hans hand var 

Folkets Hus i Adakgruvan. Han blev senare permanent 

anställd av Bolidenbolaget. 

223

Arbetsstyrkan vid Adakgruvan bodde också i omkringliggande 

byar, men bolagsbostäderna var mycket 

omtyckta. Boende i företagsbostäder var mest 

utvecklat inom gruvindustrin. Cirka 80 % av de 

svenska gruvarbetarna bodde under 1940-talet i bolagsbostäder, 

detta var den högsta siffran bland industriarbetare 

överhuvudtaget. 

Trivseln i de bostäder som hörde till Adakgruvans 

samhälle beskrevs i mycket positiva ordalag 

vid nedläggelsen 1978. Långa spalter i lokalpressen 

speglar den hetsiga debatt som bröt ut när beskedet 

kom att alla hus skulle rivas. Gemenskapen hade 

genom åren utvecklats långt. 

Bo Sunain 

»Om jag bränn ner kåken åker jag ju in. Men 

dem som bränn ner en hel by får gå lös.» 

Sixten Westerberg, Adakgruvan 

Annex nr 3, en av de monterbara arbetarbaracker som tillverkades av AB Svenska Trähus för Bolidenbolaget. 

Foto Bo Sundin, februari 1978. 

224

Vitkasern och Rödkasern samt Harald Burströms gård i Renholmen. I gräset framför husen sitter från vänster Sally Burström, 

Rickard Burström, Hildur Burström, obekant samt Harald Burström med fru och barn. Samtliga från Renholmen 

Renholmen 

Brännfors ångsåg i Renholmen stod klar 1890. Platsen 

saknade, med undantag av en fiskestuga, bostadsbebyggelse 

och bolaget lät därför samma år 

uppföra två ungkarlsbaracker och lika många familjekaserner. 

De sistnämnda, Röd- och Vitkasern, var 

identiska bortsett från färgsättningen. Till det yttre 

avvek de från den tidens arbetarbostäder med sin 

småhuskaraktär med frontespiser och tunna sadeltak. 

Kasernernas bostadsutrymme kunde dock ej 

tillgodose befolkningen i det snabbt växande sågverkssamhället, 

som vid sekelskiftet omfattade cirka 

100 arbetare. Många anställda bodde därför till 

en början i de kringliggande byarna och gick dagligen 

mellan hemmen och arbetsplatsen. 

Förvaltaren August Högman var den som främst 

kom att styra bebyggelseutvecklingen i Renholmen. 

I en återblickande tidningsintervju 1923 sade han: 

»Då bodde arbetarna i kaserner och deras förtjänst 

225

Sågverksarbetaren Erik Lundkvists gård i Sandviken, Renholmen. Foto Herman Fahlgren 

var ej större än de med knapp nöd kunde bärga sig. 

Jag har emellertid lagt an på att försöka vara dem 

behjälpliga med egnahem. Visserligen blevo de skyldiga 

strax, men jag anser, att en arbetare helt enkelt 

måste ha ett eget hem inom vars dörrar han är den 

bestämmande.» 

Sågverksarbetarna i Renholmen förvärvade med 

hjälp av bolaget små fastigheter, som avsöndrades 

av privat och bolagsägd mark, och byggde egna gårdar. 

Denna småhusbebyggelse bestod av enstaka 

hus längs landsvägen till Åbyn samt av ett koncentrerat 

bostadsparti söder om sågverket. Inom det 

sistnämnda området byggdes ett 50-tal hus, varav 

cirka 20 redan under 1890-talet. Tre gator genom- 

226 

korsade den tätt bebyggda platsen och på så sätt 

bildades små bostadskvarter, där alla gårdar inhägnades 

av staket. 

Bostadshusen uppfördes av timmer eller resvirke. 

Byggnadsmaterialet inköptes billigt av bolaget. Det 

förekom också att man köpte en timrad stuga i någon 

av grannbyarna och flyttade till Renholmen. 

Husen var med få undantag traditionella enkelstugor 

i en våning med vind. De bestod av kök, 

kammare och förstuga med trappskrubb. Den oinredda 

vinden fungerade sommartid som barnens 

sovplats. Husets väggar kläddes utvändigt med locklist- 

eller fasspontpanel, som mestadels rödfärgades, 

medan fodren målades vita. Fönstren var sexdelade

Kaffebord dukat hemma hos sågverksarbetaren Daniel Larsson i Renholmen. Från vänster hustru Charlotta, barnen Frida, 

Johan, Axel och Gustav samt Daniel Larsson själv med bolagsmedaljen på kavajslaget. Foto Herman Fahlgren. 

med eller utan krysspost och ofta försedda med triangulära 

överstycken. Ett annat karaktäristiskt drag 

för bostadshusen utgjorde de individuellt utformade 

portalerna med dörröverljus inramade av fantasifulla 

snickerier, vilka tillverkades och såldes av 

brädgårdsarbetaren Anders Gustafsson. Till gården 

hörde slutligen en mindre uthuslänga med vedbod, 

avträde samt utrymme för familjens gris. 

Renholmens småhusbebyggelse kom tidigt att 

bli samhällets centrum. Där fanns vid 1900-talets 

början bl a bönhus, folkskola, Folkets hus och affärer. 

Den ljusmålade inspektorsbostaden låg isolerad, 

men väl synlig, uppe på åsen öster om sågen. 

Sågverket lades ned redan 1930. De nära 100 arbetare, 

som hade skuldsatt sig och byggt egna gårdar, 

blev därmed bundna till orten och fick försöka 

försöija sig på tillfälliga arbeten och leva på vad den 

lilla jordlotten gav. För att hjälpa barnen anordnades 

med bidrag från Byske kommun barnbespisning 

i Renholmen under åren närmast efter driftsnedläggningen. 

Bebyggelsen har i dag till stor del övergått till att 

bli fritidsbostäder, vilket har medfört att husens ursprungliga 

karaktär ofta förändrats genom om- och 

tillbyggnader. 


227

228 

Som far inte kunde återgå till skogsarbetet, 

sökte han och fick arbete vid det nybyggda 

sågverket i Renholmen. Man skrev då årtalet 

1890. Mina föräldrar flyttade nu sin stuga från 

Källbomark till Renholmen, där de sedan blev 

bosatta. 

Stugan var inte stor. Bottenytan var väl 

knappa 22 kvadratmeter. Den var uppdelad i 

ett kök och en pytteliten kammare och förstuga. 

Några garderober eller skafferi kom den 

tiden aldrig med i beräkningen. Senare byggdes 

det till ett större rum med öppen spis, som 

då användes till kök. I det gamla köket, vilket 

efter tillbyggnaden användes som skomakeriverkstad, 

fanns en järnspis. Vi hade endast 

enkla fönster, som under en stor del av vintern 

var igenisade. Vi hade kommit en bra bit 

in på 1900-talet, innan innanfönster skaffades 

till huset. 

En stor del av arbetarebefolkningen hade 

egna gårdar. De flesta inrymde kök och kammare. 

En öppen spis i köket var det mest vanliga. 

Kammaren däremot hade ingen värmekälla. 

Det blev därför i köket man bodde under 

vintern. Där sov hela familjen, där skulle skolbarnen 

läsa sina läxor, där skulle mors vävstol, 

spinnrock och garnvinda även rymmas. Några 

arbetarbaracker fanns även i Renholmen, och 

de som bodde där hade i regel endast ett rum. 

Min far arbetade som »särare». Arbetet bestod 

i att med en klubba och en träspak laga 

till brädstaplarna så att dessa blev jämna och 

raka. Avlöningen var 12 öre i timmen, och arbetsdagen 

var 12 timmar. Avlöningen betalades 

inte ut kontant, utan man fick handla på 

bok i bolagsboden. 

Hanna Östlund (f 1895), Byske 

Johan Lundströms gård. 

Foto: Herman Fahlgren.

Gårdarna i Renholmen var byggda 

av timmer eller spantrade, dom 

var mycket kalla. Kogödsel och 

mossa var tätning mellan timmer 

och i sprickor. Husen bestod i regel 

av kök, kammare (rum) och 

farstu samt en trappskrubb. Vinden 

var ej inredd, men på sommaren 

fick barnen ligga där. I större 

gårdar fanns det kök, kammare 

och sal. Det var öppen spis i kök 

och kammare, något senare kom 

vedspisen eller järnspis som den 

kallades. I de flesta fall användes 

kammaren bara vid storhelger 

och när det kom främmande. 

Köket var allas rum, barnen lekte 

där, karlarna arbetade, knöt 

nät och snickrade. En vävstol 

stod också inne, samt en spinnrock. 

I taket fanns »tören», där 

mannen la bräder till tork som 

skulle bli till möbler, träsåar och 

träbyttor av alla slag. Lördagarna 

var städdag, då las vävstolen över 

med ett lakan, för under helgerna 

fick inget onödigt arbete utföras. 

I köket sov man. 

Studiecirkel i Åbyn/Renholmen 

1975/76. 

Virkestummare Johan Samuelssons gård. (1979). 

Sågverksarbetare Johan Westerlunds bostadshus, som enligt uppgift 

var flyttat från Äbyn till Renholmen. Foto 1979. 

229

230 

Parti av Renholmen. (1980). 

August Fahlgrens bostadshus. 

Mellan dem skymtar 

Gunnar Karlssons slakteri. 

Foto Herman Fahlgren.

f u r b t ^ c ^ r 

Boliden 

På det området där nuvarande Bolidens samhälle i 

dag är beläget, var endast öde myr- och moränmark 

vid 1920-talets mitt. Malmbrytningen kom i gång 

1926, och personalen bodde i början i grannbyn 

Strömfors. Skellefteå Gruvaktiebolag önskade reglera 

bebyggelsen i gruvans närhet, och anlitade där- 

Flygfoto över Boliden med egnahemsområdet i förgrunden. 

för arkitekt Tage William-Olsson i Stockholm för 

att utarbeta en stadsplan för områdets ordnande. 

Den fastställdes, liksom en plan för ägostyckning 

och jordavsöndring, 1927 och godkändes två år senare 

av Kungl Maj:t. Vid samma tid projekterades 

även vatten- och avloppsledningar. 

231

Stora Radhuset intill Finnforsvägen. Äldre fotografi. 

Samhället förlades sydost om gruvområdet. 

Stadsplanen karaktäriserades av ett halvcirkelformat 

gatunät kring en mittaxel i öst-västlig riktning, 

med folkskolan i mitten och disponentbostaden i 

öster. Landsvägen till Finnfors drogs vinkelrätt mot 

mittaxeln, och kom att utgöra en skiljelinje mellan 

bolagets tjänstemannabostäder och samhällets övriga 

bebyggelse. Vid folkskolan bildades ett centrum 

med kommunala och allmännyttiga byggnader 

samt affärshus. Den övriga kvartersytan bebyggdes 

med bostadshus. 

Befolkningstillväxten i Boliden var explosionsartad. 

Från 1925 till 1930 ökade antalet anställda 

med nära 300 till ca 430 personer. Bolaget sökte 

232 

avhjälpa den mest akuta bostadsbristen genom att 

uppföra ett tjugutal hyreshus i kvarteren väster om 

Finnforsvägen. Husen, som placerades runt gårdsplaner, 

inrymde två och fyra lägenheter om två 

rum och köK samt ett par uthyrningsrum. Två större 

hyreshus byggdes också, nämligen Färglådan och 

Stora Radhuset, det sistnämnda med 20 lägenheter. 

Gruvbolagets bostadsproduktion dominerade under 

de första åren. Man började dock tidigt att uppmuntra 

sina anställda att uppföra egnahem, och sålde 

avstyckade tomtmarker om ca 1.000 m 2 . Arbetarna 

finansierade köpen med bl a egnahemslån, och 

mellan åren 1927-1938 uppfördes 66 egnahem, varav 

nära hälften byggdes under åren 1930-1931. De

arbetare som tecknade sig för egnahemslån var i åldern 

25-40 år och kom från olika delar av Västerbotten, 

men främst från skelleftebygden. 

Bolaget kontrollerade den privata bebyggelsen 

och granskade alla byggnadsritningar, vilket kommenterades 

på följande sätt av förste provinsialläkaren 

vid ett besök 1932: »I övrigt må anmärkas, att 

den stränga kontroll, som gruvbolaget ägnar åt alla 

ritningar för nya hus även de som uppföras av enskilda, 

är värd allt erkännande. Allt oskönt och disharmoniskt 

i byggnadsväg blir härigenom så vitt 

möjligt är från första början uteslutet. Besökaren 

får också, vart han vänder sin blick, ett bestående 

intryck av ordning och harmoni.» I bolagets kontrakt 

med tomtköparna stod också, att de var skyldiga 

att inom två år uppföra bostadslägenhet på 

tomten. Uppfylldes inte kraven, fick de erlägga ett 

vite av samma storlek som köpesumman. 

Bostäderna lades av trafiksäkerhetsskäl vid vägkanten, 

med ingångarna vända från gatan. Husen 

uppfördes nästan genomgående i en våning med inredd 

vind och med de ungefärliga måtten 8x9 m. 

Stommen utgjordes av resvirkesväggar med sågspånsfyllning 

på en sockel av cement. Ett par egnahem 

byggdes av cementtegel, som tillverkades i 

Strömfors. Utvändigt kläddes trähusen med stående 

locklistpanel, som målades med ljus oljefärg eller 

rödfärgades. Fönstren var för det mesta sexdelade, 

ingångarna försedda med förstukvistar och ta- 

ken papptäckta sadeltak. 

Huvuddelen av byggnaderna hade en plan med 

fyra rum kring en centralt placerad murstock. I 

bottenvåningen fanns två rum, kök och förstuga 

med trappa till övervåningen, som rymde ett par 

rum, vanligen för uthyrning. Källarvåningen inreddes 

ofta med tvättstuga, matkällare och vedbod. 

I köksstandarden ingick järnspis med värmepanna, 

diskbänk, vedbänk, skafferi och skåp. Uppvärmningen 

av husen skedde med varmvattenspannor 

och radiatorer. WC fanns i flertalet hus, medan endast 

ett fåtal hade badrum. 

Egnahemshusens byggnadsritningar var vanligen 

osignerade. Många fastighetsägare utnyttjade typritningar 

från Statens Byggnadsbyrå. Ibland anlitade 

man självlärda byggnadsritare, som hemmansägare 

J T Åberg i Nyholm. 

Endast ett fåtal uthus uppfördes på egnahemstomterna, 

eftersom husen var utrustade med WC 

och källarförråd. I sin strävan att få Boliden till ett 

trädgårdssamhälle, försökte bolaget få egnahemsägarna 

intresserade av trädgårdsskötsel och utlyste 

under flera år pristävlingar, där vinnaren var den 

som hade den mest välskötta tomten. 

Bolidens bostadskvarter har bibehållit sin trädgårdskaraktär 

och sitt öppna byggnadssätt än i dag. 

Bostadshusen har dock genomgått omfattande renoveringar, 

och numera återstår endast ett fåtal hus 

som kan uppvisa ursprungliga fasader. 


Arbetaren Nestor Lindmans bostadshus från 1933. 

Ritningen signerad JT Åberg, Nyholm. 

233

N I I I * J- * ' I J 

1 I > T I I T—'-) I 

SKALA litt 

Arbetaren Lambert Lindströms bostadshus från 1932. 

J> ¿OFLJL/IG. RULJIOIT* DSHVF -FOH, 

fl. Torir ¡/Li Kv.j>» 

/•von soiiof/YF OFIIXVIAMHALL(_ 

WIRJI-T

Egnahemsområde i Boliden. 

Foto från 1940-talet. 

Egnahemskvarter i Boliden. 

Foto 1980. 

M11II 

'• ' • 

235

Gruvbolagets hyreshus. 

236 

De flesta pojkar som kunde åkte till och från 

hemmet varje dag. Övriga bodde i samhället, en 

del i kocklag, andra åter i förhyrda enkelrum 

ensamma, eller som det i regel skedde, två till 

tre stycken om ett rum. Även i bolagets familjebostäder 

fanns enkelrum som uthyrdes på andra 

våningen. Dessa rum var försedda med kakelugn 

som värmekälla. I trappuppgången till dessa 

bostäder fanns en toalett, avsedd för samtliga 

i huset boende. Man kan förmoda att det eldades 

tämligen sporadiskt, då den inneboende 

var borta så lång tid av dagen i arbete. Rummets 

inredning var, om man var två som delade, 

två sängar, ett bord, några stolar och på väggen 

krokar där man kunde hänga kläder. 

Var åt den som icke hade familj? Ja, det var 

på gruvstugan, byggd 1930, i varje fall middagsmålet. 

Denna servering var öppen dygnet runt, 

där serverades maten vid sk gående bord. På 

förmiddagen klockan nio var nog antalet gäster 

som störst. 

På samhället fanns vid denna tid flera matställen 

som man kunde äta i på aftonen. Det 

var pensionatet, som även hyrde ut rum, Nords 

matservering vid Blockletaregatan, vid Storgatan 

fanns matserveringarna Svanen och Svea. I 

dagens Boliden finns inget av dessa matställen 

kvar. 

Göran Viklund (f 1914), Boliden

f u r b offtsrk 01 tttd^r 

Sävenäs 

I Sävenäs uppfördes 1859-1860 en masugn samt en 

av länets första ångsågar. 11860-1861 års mantalslängd 

för det nya industrisamhället upptogs 24 familjer 

samt tio ungkarlar. Den totala folkmängden 

var 116 personer. Tjugo år senare hade befolkningstalet 

ökat till 180 personer. 

De fast anställda arbetarna vid järnbruket och sågen 

erhöll fria bostäder av bolaget. De förra bodde 

i två s k bruksgårdar. Sågverksarbetarna fick hus- 

rum i två sågbaracker intill sågverket på områdets 

västra del. Arbetarbostäderna uppfördes på rad söder 

om och längs bruksgatan. Gränsen mellan bruket 

och sågen markerades av kontorsbyggnaden 

och inspektorsbostaden. Fähus, vedbodar, källare 

samt två mindre arbetarbostäder placerades norr 

om vägen. 

Såg- och bruksbostäderna byggdes under åren 

1859-1861 i två storlekar efter samma modell med 

längderna 47,5 m och 33,5 m samt med 11 m 

bredd. De timrades i en våning med vindsvåning 

och taket täcktes med spån. Väggarna försågs med 

brädfodring, som rödfärgades. Tre eller fyra ingångar 

förlades på husens långsida mot gatan. Varje lägenhet 

var tillgänglig via förstugor, som i husets 

mitt delades av fyra familjer samt även innehöll 

trappa till vinden. I 1860 års brandförsäkring beskrevs 

den västra bruksgården på följande sätt: 

Detalj av äldre målning av Sävenäs masugn. Bostadslängorna för brukets och sågverkets arbetare skymtar till höger och till 

vänster om masugnen. 

238

¡T ft Cl. 

»Byggnadens wåning är indelad i Aderton rum, 

nemligen fjorton boningsrum och fyra förstugor, 

winden i ett rum. Under denna byggnad finnes ej 

källare. Golf i alla rummen och å winden af tre 

tums plankor med trossbotten. Taken i alla rummen 

af en tums bräder.» De mindre byggnaderna 

hade åtta rum samt tre förstugor. Lägenheterna utgjordes 

i huvudsak av spisrum, men det förekom 

även lägenheter om ett rum och kök. Alla rum med 

eldstäder hade en golvyta av 25 m 2 , en takhöjd av 

2,5 m samt två fönster. Murade öppna spisar var 

till en början lägenheternas värmekällor, men de ersattes 

på 1880-talet med järnspisar från Hults gjuteri 

i Bergsbyn. 

östra bruksgården, ca 1912. 

Stående från vänster: Anton Eriksson, 

Märta Eriksson, Alma Eriksson, Maria 

Eriksson, Lotten Lundström, Villehard 

Hedberg, Linda Andersson, Birger 

Skog, Vivan Josefina Lundström. 

Sittande: Krispin Eriksson, Torsten 

Andersson, Sven Eriksson, Ture Lundström, 

Erik Lundström. Högra gruppen: 

Bertil Lundström, Edvin Andersson, 

Viktor Andersson, Gunnar Grahn 

och Alfred Lundgren. 

Sågverksarbetare Axel Kågströms uppmätningsritningar 

och minnesanteckningar 

från 1950-talet omkring västra 

bruksgården i Sävenäs. 

5 i ; ? 

i 

Notarien 

Ollson 1 

• 


Lundgren, 

3 barn 

Johan 

Valberg, 

4 barn 

. . . . 

m m m r i m j u m m 

7 

\ 

/ 

. 1 

Zackarias 

Forsberg, 

4 barn 

Trångboddheten i Sävenäs arbetarbostäder blev 

med åren allt mer uttalad, det kan nämnas att mer 

än 70 personer på 1880-talet bodde i stora sågbaracken. 

Vid denna tid sker dock avsöndring av 

fastigheterna norr om bolagets område och fram 

till sekelskiftet erhöll 16 arbetare lagfart på tomtmark, 

där de flesta uppförde enkelstugor och mindre 

uthusbyggnader. 

År 1897 sysselsatte sågen, som sedan nära tjugo 

år var den enda återstående industrin på Platsen i 

Sävenäs, ca 200 personer. Arbetarkasernerna och 

sågverket är nu ett minne blott, och av den äldsta 

bebyggelsen återstår bara sågens maskinhus. 


Lars 

Sundström. 

4 barn 

AG 

Andersson, 

4 barn 

Algot 

Lundmark 

Masmästaren 

Fru gamla 

Normark, 

4 barn 

> 

239

240 

Äldre bild av arbetarkasern 

i Sävenäs. 

Östra sågbaracken i 

Sävenäs i maj 1951. 

Huset omtalades då i 

tidningarna som »Norrlands 

längsta sågbarack».

lÉSMl 

Kolaren Oskar Olofssons familj utanför den egna stugan i Sävenäs 1912. 

241

Örviken 

Driften vid örvikens ångsåg på Degerön varade endast 

åren 1894-1905. Industrin sysselsatte vid sekelskiftet 

ca 200 personer. För arbetare, förmän 

och verksledning uppfördes på sågverkets mark, det 

egentliga örviken, längs västra sidan av vägen till 

sågen, på Nedre Platsen, fem arbetarkaserner och i 

söder en förmansbostad samt en ungkarlsbarack. 

242 

Arbetarkasern i Örviken. Foto från 1900-talets början. 

Disponent- och inspektorsbostäderna med ljusmålade 

och rikt dekorerade fasader fick en placering 

öster om kasernerna, omgivna av stora trädgårdar. 

Arbetarbostäderna var med ett undantag identiska 

till planen och uppförda av stående plank och 

plank på kant i två våningar, som utvändigt kläddes 

med rödfärgad locklistpanel. Ingångarna förlades

till trapphus på gavlarna och byggnadernas åtta 

spisrum hade gemensam murstock. Köksrummen 

var ofta avdelade med alkov och i trapphusen fanns 

ett par förrådsutrymmen. Vid sågverksstarten sökte 

bolaget lindra bostadsbristen i örviken genom att 

ålägga kasernhushållen att även inhysa ett par inackorderade. 

I en kasern fanns skolan inrymd. I 

närheten av husen låg ett par uthuslängor, ladugårdar 

samt en bagarstuga. 

Ett par år efter sågverksnedläggningen stod en 

sulfitfabrik klar på kolningsplatsen i örviken. Den 

Uppmätningsritning av lägenhet nr 4, kasern 5 i örviken. 

Juli 1980. 

•Ru/vO 

6 (> o 

AiXoV 

3.36M 

2.41 M 

4-, 75" M 

3,41 M 

243

nya industrin gav sågverksarbetarna utkomstmöjligheter, 

och en rad familje- och ungkarlsbostäder 

uppfördes på övre Platsen nära fabriken. Dessutom 

uppmuntrades privatbyggandet, vilket resulterade i 

tillkomsten av ett tjugutal egnahem. Antalet arbetare 

i fabriken var vid 1920-talets början ca 300 

personer, och av dessa bodde drygt en tredjedel på 

bolagets mark. 

Sågverkets tjänstemanna- och arbetarbostäder 

övertogs av sulfitfabriken. Kasernerna på Nedre 

Platsen byggdes om på 1910-talet. Vanligen slogs 

då två spisrum ihop till en lägenhet om ett rum och 

kök. Alkoverna bibehölls för det mesta, och ofta 

inreddes ett skafferi i det ena spisrummets tambur. 

I kamrarna insattes kakelugnar, medan järnspisen 

fick vara kvar som värmekälla i köken. Ombyggnaden 

innebar att varje lägenhet fick egen förstuga 

244 

och ytterdörr. Inne i lägenheterna var taken mestadels 

pappspända och målade, väggarna tapetserade 

och golven försedda med mönstrade korkmattor. 

Den oinredda vinden fungerade som torkplats, och 

än i dag hänger rader av tvättlinor på Femmans 

vind. I och med ombyggnaden av lägenheterna togs 

bostadsförmånen bort och lägenhetsinnehavarna 

fick börja betala hyra. Nästa ombyggnadsetapp 

kom vid 1920-talets slut, då vattenledning installerades. 

I dag återstår endast två sågverkskaserner i Örviken, 

en är sommarbostad och den andra öde sedan 

länge, men båda har bevarat sina tidstypiska 

utseenden. 


En av de två arbetarkaserner som finns kvar i örviken.

f y r b t^purkoi td^U^r 

Robertsfors 

Järnbruket i Robertsfors fick sina privilegier 1758. 

Redan året därpå uppfördes den första arbetarbostaden, 

vilken inrymde åtta hushåll och placerades 

strax intill brofästet vid Rickleåns västra strand och 

på samma sida som masugnen. Östra sidan reserverades 

för herrgårdsbebyggelsen. En gruppering som, 

med få undantag, alltmer kom att markeras med 

åren. 

1776 uppgick arbetarantalet till 31 och antalet 

hushåll på bruksplatsen var 28. Kolarna däremot 

bodde på brukshemmanets fäbodställen. På 1780talet 

uppfördes stångjärnssmedja och manufakturverk 

mitt emot masugnen. På en karta från 1789 

ser man hur en öppen gårdsplan kantad av fyra 

bostadshus har bildats väster om brukets första 

arbetarbostad. Tio år senare hade ytterligare fem 

arbetarbostäder tillkommit och sammanlagt bodde 

då 36 familjer på bruksplatsen. Till bebyggelsebilden 

hörde även tre ladugårdar och lika många lador. 

I arbetarnas förmåner ingick nämligen vid sidan av 

fri bostad bl a även ängslotter, som gav foder till 

den egna djurbesättningen. 

Hur såg då de första arbetarbostäderna ut i Robertsfors? 

Troligen disponerade de flesta familjerna 

ett rum och kök eller endast ett s k spisrum. Det 

sistnämnda varierade i storlek och i en enkelstuga 

norr om torget fick en familj nyttja kammaren till 

»35:an». Bostad för två hushåll från 1700-talets senare del. 

Huset är tillsammans med Storbyggningen den enda kvarvarande 

1700-talsbyggnaden vid torget. 

245

spisrum, eftersom huset enligt 1799 års karta inrymde 

två hushåll. Vid torget låg också två åttafamiljsbostäder. 

Den östra var förfallen redan 1799 

och är sedan länge bortriven. Det västra huset däremot, 

den s k Storbyggningen eller Fäderneslandet, 

står ännu kvar, men är numera helt förändrat efter 

flera omfattande renoveringar. 

Stiftelsen Robertsfors bruksmuseum äger i dag 

de två välbevarade arbetarbostäderna en bit sydväst 

om torget. Båda upptimrades på 1790-talet i en våning 

med vind. Det ena huset, 42:an, rymde tre hushåll, 

varav två hade lägenheter om ett rum och kök. 

Betydligt sämre standard fick de sex familjer som 

flyttade in i det andra huset, 43:an, när det stod 

färdigt 1797. De bodde i var sitt spisrum om ca 25 

m 2 och med 2,5 m takhöjd. Byggnaden delades av 

två tvärgående korridorer, som var tillgängliga via 

två ytterdörrar på husens långsidor. Förstugorna 

rymde även trappor upp till den oinredda vinden. 

246 

14,8« 

Uppmätningsritning av 42:an från 1973. 

»42 .an». Bostadshus för tre hushåll från 1790-talet. 

I husets norra del har Stiftelsen Robertsfors bruksmuseum 

inrett en museal bruksarbetarbostad.

»43:an». Arbetarbostad från 1797. I huset bodde sex familjer. Ägaren Stiftelsen Robertsfors bruksmuseum kommer att 

renovera byggnaden. 

Uppmätningsritning 

av 43:an från 1973. 

247

Under 1800-talet tillkom 20 nya arbetarbostäder i 

Robertsfors. Samtidigt revs ett par äldre byggnader. 

Bostadsbebyggelsen förtätades kring torget samt 

spred sig längs vägen till sågverket och Fredriksfors. 

Bruket fortsatte att bygga mindre bostäder för ett 

till fyra hushåll. Husen uppfördes i timmer och resvirke 

på stenfot och de försågs utvändigt med brädfodring, 

som rödfärgades medan fönsteromfattningar 

och knutlådor målades vita. 

Robertsfors bruk befann sig vid seklets mitt på 

höjdpunkten av sin utveckling. Manufaktur- och 

stångjärnsproduktionen ökade kraftigt och man anlade 

en mekanisk verkstad. Arbetarantalet var 124 

år 1860. I och med expansionen gick antalet kort 

därefter upp till 150 personer. Man kunde till 

slut inte längre hålla alla arbetare med fri bostad 

utan en del fick själva hyra rum, som bekostades 

med hyresbidrag från företaget. 

Bostadsbristen medförde att bruket efter 1860 

lät uppföra ett par kaserner. Bl a flyttades herrgårdens 

gamla huvudbyggnad till bruksplatsen och ombyggdes 

till en arbetarbostad i två våningar. Strax 

intill denna upptimrades 1874 ett större flerfamiljshus 

i en våning med vindsvåning, 52:an. Väggarna 

kläddes utvändigt med stående rödfärgad locklist - 

248 

»52:an». Arbetarkasern från 1874. 

panel och de sexdelade fönstren omgavs av vitmålade 

foder. Husets tolv rumsenheter delades av en 

tvärgående korridor för lägenheterna i husets mitt 

medan gavel- och vindslägenheternas ingångar låg 

på husets gavlar. Enligt förste provinsialläkarens 

rapport 1910 bodde tolv hushåll i 52:an — »av vilka 

fyra har tvårumslägenheter belägna på nedre botten, 

två i vardera ändan av huset. I husets mitt finns på 

nedre botten fyra enrumslägenheter. På övre botten 

finns fyra lägenheter, två på vardera gaveln.» 

Lägenheter om ett rum och kök var under 1800talet 

nästan lika vanliga som spisrum. Ett bostadshus 

som uppfördes vid torget 1856 fick exempelvis 

två lägenheter, där köken försågs med spisar medan 

kamrarna utrustades med kakelugnar. Tydligen 

fortsatte man dock, om vi får tro förste provinsialläkarens 

rapport 1907, att bo i köket medan kammaren 

fick stå som paradrum. 

Brukets byggnadsverksamhet pågick in på 1890talet, 

men bostadsförmånerna togs då bort och ersattes 

av hyresavgifter. Brukshanteringen avvecklades 

gradvis och efter 1898 drevs endast den mekaniska 

verkstaden och gjuteriet. Robertsfors' järnbruksepok 

var slut. 

Annika Hallinder

Egnahem i Robertsfors 

År 1897 övertogs Robertsfors bruk av sågverksägaren 

Seth Kempe. Denne företagsamme broder 

till MoDo-chefen Frans Kempe lät ganska omgående 

igångsätta en rad moderniserings- och utvidgningsarbeten. 

Sågverk och mekanisk verkstad genomgick 

en ansiktslyftning och kompletterades 

med hyvleri och sulfitfabrik. Vidare elektrifierades 

järnvägen från bruket till skeppningsplatsen i Sikeå 

som också byggdes om. 

I anslutning till det snabbt växande industriområdet 

i Robertsfors lät Kempe år 1901 planlägga ett 

ca 500x700 m stort område. Härifrån skulle tomter 

styckas av och säljas till arbetarna vid bruket. Att 

Kempe just valde att satsa pä ett egnahemsområde 

och inte utökade bolagets eget byggnadsbestånd 

har säkert flera förklaringar. En viktig faktor i sammanhanget 

torde vara att företaget övergick till 

kontantlönesystem och därmed också förlorade 

intresset för att ytterligare belasta sina byggnadskonton. 

Dessutom låg egnahemsrörelsen i tiden 

och betraktades från företagarhåll som ett verksamt 

medel både mot socialism och emigration. 

»Den räxnar inte stegen och den mäter inte mödorna, 

som arbetar för egen räkning» lyder ett berömt 

citat från tiden av bruksägaren och statsministern 

Arvid Lindman. 

Förtroendet att upprätta byggnadsplanen över 

egnahemsområdet fick arkiteKten Per Olof Hallman 

från Stockholm. Hallman hade trots sin låga ålder, 

han var född 1869, vid denna tid redan hunnit göra 

sig ett namn som specialist på stadsplanefrågor. 

Året innan hade han t ex fullbordat två mycket 

moderna planer över det nyetablerade gruvsamhället 

Kiruna. Moderna var de på så vis att de bröt 

mot det gängse planidealet med linjalritat gatunät 

Robertsfors 1900-talshistoria utgör ännu ett oskrivet 

kapitel. Den brukshistorik, författad av Bertil Boöthius, 

som utgavs 1921 slutar vid sekelskiftet. Några kortare 

artiklar i tidskriften Norrland i ord och bild (nr 15/ 

1928, s 2-5, och nr 13-14/1931, s 199-200) har i stället 

kommit till användning. Nämnas bör också tidskriften 

VÄSTERBOTTENS temanummer om Robertsfors, 

2/79. Vid sidan av människorna och byggnaderna i 

och i stället satte konsten och naturen i högsätet. 

Kontakterna mellan Hallman och Seth Kempe har 

inte varit möjliga att belägga i någon korrespondens, 

men kan mycket väl ha gått genom Hallmans 

vän och kollega, stadsarkitekten Kasper Salin i 

Stockholm. Salin var inte bara en släkting till Seth 

Kempe utan hade dessutom själv några år tidigare 

arbetat för Kemparna med uppbyggnaden av sågverkssamhället 

Norrbyskär. 

Platsen som valdes för det nya egnahemsområdet 

var ett illa medfaret flackt skogsparti norr om 

det gamla bruksområdet. Med hjälp av den förbipasserande 

Rickleån och de gamla landsvägarna 

passar Hallman in 28 kvarter på en nästan halvcirkelformad 

yta. Grönytor är rikligt förekommande 

och gatunätet konstfullt utlagt på den vackert akvarellerade 

plankartan (se planen på nästa uppslag). 

En yttre och en inre ringled utgör, tillsammans med 

ett antal tvärgator, de huvudsakliga kommunikationsstråken. 

På några ställen vidgar sig gatorna i 

små platsbildningar där Hallman ritat in bänkomgärdade 

vårdträd. Ytterligare vegetationsinslag i gaturummet 

utgör den förgårdsmark om 4,5 meters 

bredd som kringgärdar kvarteren. Då och då förekommer 

ett brott i förgårdsmonotonin. Det gäller 

framför allt i de centrala kvarteren runt det tilltänkta 

torget, men också här och var i strategiska gatuhörn. 

Dessa gluggar är till för att kunna bjuda på 

en och annan fondeffekt. Ide'erna till detta och 

mycKet annat hade Hallman fått från wienaren 

Camillo Sitte, som genom sitt banbrytande verk 

»Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen» 

(1889), måste betraktas som en av den moderna 

stadsplaneringens förgrundsgestalter. Ett annat 

viktigt kännetecken är den klara indelningen av 

samhället utgör bruksarkivet (förvarat i Robertsfors 

och Örnsköldsvik /MoDo:s arkiv/) den viktigaste källan 

till kännedomen om arbetarnas egnahemsområde. 

I detta förvaras inte bara fastighetsregister, Hallmans 

plankarta och andra senare kartor, utan också t ex köpebrev 

och byggnadsritningar. Det 1976 inrättade 

bruksmuseet i Robertsfors äger vidare en del intressant 

material om samhällsutvecklingen. 

249

F L n N 

TOR. 

BEByq^TTNDE 

VID 

•RQBBRTSRORS " B R U R 

250 

1. KAPEU- 

2. TINqSNUS 

5. SKOLHUS 

W. ÅLDERDOMSHEM 

5. BANK 1 POST-TELEQRflF^fA 

6. APOTEK 

7. MAN DEL5LAq ENHETER 

8. HOTELLocNqASTqiFVAREqÅRD 

9. tjAnstemAn 

10. KyRKoqARD 

11. ODLI NqsnARK röR qnsTqiFVERiET 

1S. SPRUTHUS 

15. BRUNN 

Th T R A • • 50«'»flXH-hö(,T 

15. D= — 1 "— UTBHEDT 

16. ALLnflN • LANDSVÄq 

•i 

OFJS F^yqqNRD-FHR.- ICKE UPPFÖRns 

NnRMP\RE'TOMTC1RRNS-ÄN -6«ET 

Byggnadsplan över egnahemsområdet i Robertsfors, 

upprättad av Per Olof Hallman 1901. I 

\

251

kvarteren i olika zoner (sk zonering). Så avsattes 

t ex två kvarter längst i söder närmast bruket för 

tjänstemän. Runt torget med dess pittoreskt arrangerade 

brunn har grupperats ett skolkvarter, ett 

kyrkokvarter och några ytterligare kvarter för handelslägenheter 

och andra centrumfunktioner. För 

arbetarnas egnahem avsattes ett 140-tal rejäla tomter 

om i genomsnitt betydligt över 1000 kvm. 

Per Olof Hallman hann aldrig besöka Robertsfors 

innan planen kom till utförande. Då detta stred 

mot hans principer finns förhållandet nogsamt noterat 

på plankartan. Ändå synes han ha tillämpat 

sin kanske främsta regel: att inte föra mer våld på 

naturen än nöden kräver. Det upplever man som 

besökare idag och om detta skrev Aron Renolius 

redan 1931 i tidskriften Norrland i ord och bild: 

»Det stora, det sammanhållande är framför allt 

dessa knotiga gamla träd som stå där liksom 

252 

f, 

Hörnet Stantorsgatan—Inre Ringvägen. 

vårdträd, beredda till gemensam kamp mot vinterns 

bistra vindar. Det är symboler för det gemensamma, 

under vars skydd de enskilda slagit 

sig till ro. De hålla liksom ihop och förläna ett 

intryck av, som sagt, en tillvaro i naturens sköte.» 

Tomterna fann snart köpare trots ordentligt tilltagna 

priser på två-, tre-, ja, ibland över fyrahundra 

kronor per styck. Avstyckningarna finns bokförda 

i ett särskilt fastighetsregister i Robertsfors bruksarkiv. 

Där kan man läsa att arbetaren P A Nilsson 

som förste egnahemsbyggare köpt sig en tomt på 

1300 kvm den 7 februari 1902. Av en senare karta 

daterad 1918 framgår att omkring 60-talet eller 

knappt hälften av alla tomter bebyggts med såväl 

boningshus som uthus. Sju år senare hade antalet 

stigit till över 100. De flesta byggnadsritningarna 

synes ha utförts av tjänstemän vid bruket, vilket var

praktiskt med tanke på att ritningarna sedan skulle 

godkännas av brukskontoret. 

De bostadshus som uppfördes var tämligen anspråkslösa 

till sin karaktär: timrade enkelstugor i 

11/2 plan med en lägenhet om ett rum och kök nere 

och en mindre uthyrningslägenhet uppe. De flesta 

ligger fortfarande kvar, ofta tillbyggda mot gården, 

men med en familj i huset i stället för tidigare 

två. I planen stipulerades att byggnaderna inte fick 

ligga närmare tomtgräns än 6 meter. Därför ger de 

små husen på de stora tomterna snarast ett intryck 

av en ansamling torpstugor pittoreskt utspridda 

bland tall, björk och rönn. Intrycket förstärks av 

att många av uthusen är intakta. Svunnen är emel- 

lertid den tid då nästan varje familj höll sig med 

egen ko på gården. Av den småstadsmässighet som 

planarkitekten ändå avsåg att förläna det nya samhället 

märks inte mycket. Till detta bidrar i hög 

grad avsaknaden av ett torg och ett kommersiellt 

centrum. I stället kom landsvägen genom samhället 

att utvecklas till en Storgata kantad med handelsgårdar 

och butiker. Inte heller har man nyttjat sig 

av planens möjligheter att skapa fondeffekter eller 

samlingspunkter vid platsbildningarna. Men detta 

verkar inte bekymra Robertsforsborna. De har fullt 

upp med att ansa sina vackra trädgårdar som generöst 

inramar gaturummen. 

Lasse Brunnström 

253

254 

Här finns mer att läsa 

Om Västerbotten: 

MATS AHNLUND Norrbyskär. Umeå 1978. 

MATS AHNLUND Olofsfors bruk 1859-1883. 

Otryckt seminarieuppsats i konstvetenskap vid 

Umeå universitet. Umeå 1969. 

B GUSTAFSSON Den norrländska sågverksindustrins 

arbetare 1890-1913, arbets- och levnadsförhållanden. 

Uppsala 1965. 

Äldre industrier och industriminnen vid Umeälvens 

nedre del. (Konstkultur i Norrland. Umeå 1980). 

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Meddelande nr 2, 

1979. Olofsfors brukssamhälle. 

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Meddelande nr 5, 

1979. Robertsfors bruk. 

Bebyggelsen i örviken. Kulturhistorisk bebyggelseinventering 

i Skellefteå kommun, 3. 1977. 

Bebyggelsen i Åbyn och Renholmen. Kulturhistorisk 

bebyggelseinventering i Skellefteå kommun, 8. 

1979. 

Bebyggelsen i Boliden. Kulturhistorisk bebyggelseinventering 

i Skellefteå kommun, 10. 1980. 

Hembygdsboken. Nordmalings och Bjurholms socknars 

historia. Umeå 1962. 

VÄSTERBOTTEN: 

1972/4 (Om Norrbyskär). 

1974/2 (Om järn och glas). 

1976/1-2 (Om sågverk). 

1978/4 (Några västerbottniska industriminnen). 

Tidningsartiklar om respektive ort i museernas klipparkiv. 

BALLAD FRÅN BOLIDEN 

»Jag har gått i den sjudande guldgrävarstad 

och lyssnat till pumparnas väsande ton, 

jag har hört hur det hamrats i växande hus 

inom stadsplanens stakade zon.» 

Helmer Grundström. 

Allmän litteratur om arbetarbostaden: 

J CURMAN Industriens arbetarebostäder. Industriens 

Utredningsinstitut. Stockholm 1944. 

B HELLNER Brukens arbetare. Den svenska arbetarklassens 

historia, Hus och hem. Stockholm 1943. 

G PAULSSON Svensk stad, del III. Från bruksby till 

trädgårdsstad. Stockholm 1953. 

THOMAS PAULSSON Den glömda staden. Stockholm 

1959. 

ELISABET STAVENOW-HIDEMARK Småbruksrörelsen 

— idé och verklighet — några synpunkter. 

Fataburen 1967. 

ELISABET STAVENOW-HIDEMARK Villabebyggelse 

i Sverige 1900-1925. Inflytande från utlandet, 

idéer, förverkligande. Lund 1971. 

R LIEDGREN Så bodde vi. Arbetarbostaden som 

typ- och tidsföreteelse. Stockholm 1961. 

T ALMQUIST, J LISINSKI, L SIMONSSON Arbetarbostäder 

i trä. Stockholm 1975. Den nordiska 

trästaden nr 30. 

J ÅKERLUND Arbetarbostäder vid industriella verk. 

Stockholm 1917. 

R OLSSON Norrländskt sågverksliv under ett sekel. 

Sundsvall 1949. 

Den svenska egnahemsrörelsen. Handbok utgifven af 

Nationalföreningen mot emigration. Stockholm 

1915. 

Byggnader och kulturmiljöer i Västernorrland. Länskommitten 

för Byggnadsvårdsåret i Västernorrlands 

län. Örnsköldsvik 1977.

Umeå 

SCHARINS ARBETARKASERNER I UMEÅ 

Umeå stads första större industri var det Scharinska 

träsliperiet som startade 1909. Fabriken ligger ännu 

kvar vid älven i östra stadsdelen. På samma område 

låg också byggnadsfirman Jakobsson & Erikssons 

äldre anläggning med såg, snickerifabrik, mekanisk 

verkstad och gjuteri. 

Vid umeinventeringen 1973 kunde konstateras 

att byggmästare Per Eriksson i de intilliggande kvarteren 

Bävern och Braxen hade byggt en mängd arbetarbostäder 

till sina anställda. Dessa hade senare 

övertagits av Scharinska firman och moderniserats. 

På kvarteret Bävern nr 6 står också en av detta företag 

nybyggd kasern från 1918 kvar, ombyggd till 

bl a samlingssal. Om denna och en liknande kasern 

på Scharinska varvstomten strax intill kyrkbrons 

fäste på Tegsstranden, står att läsa i en artikel i 

Västerbottens-Kuriren den 23 augusti 1920. 

Artikeln är översvallande entusiastisk och berömmer 

det framsynta och ansvarskännande företagets 

nya hygieniska och estetiskt tilltalande arbetarbostäder. 

Vad skiljer då dessa kaserner från de äldre 

vid sågverken i t ex Obbola och Holmsund? Jo, särskilt 

prisas lägenheternas indelning i rum och kök 

samt dess biutrymmen — garderob, skafferi och 

tambur. Likaså de stora fönstren. Dessutom fanns 

vedbod och matbod i källaren och ett vindskontor 

för vaije lägenhet. Husen hade också gemensam 

tvättstuga i källaren och torkvind. 

Åtta likadana lägenheter rymdes i husens båda 

våningar, men annars skilde kasernerna sig från varandra 

både till det yttre och till planen. 

Kasernen på Bävern hade en nyhet och finess 

som livligt uppskattades av de boende. Alla åtta lä- 


genheterna hade egen ingång med förstukvist, och 

dessutom fanns det separat vinds- och källaringång. 

Efter exemplet Norrbyskär hade man eftersträvat 

att i de mindre kasernerna ge varje boende egen ingång 

utifrån. Att lösa detta för en åttafamiljskasern 

i två våningar kunde ha sina svårigheter. 

Ingenjören Erik Eriksson som signerat byggnadsritningarna 

har lagt ner särskild omsorg på fasaderna 

för att bryta kaserntypens enformiga yttre, som 

man så starkt börjat reagera mot vid denna tid. Huset 

har fått brutet tak som på en svensk 1700-talsherrgård. 

På långsidorna har taklinjen brutits upp 

av två breda frontespiser över ingångarna. Förstukvistarna 

har svarvade stöd och drag av svensk allmogebebyggelse. 

De är av en modell man finner 

många exempel på i samtida mönsterböcker för egnahemshus. 

Också Tegskasernen har brutet tak. Den breda 

brutna gavel som från början prydde husets mitt på 

fasaden mot älven finns dock inte kvar efter 40-talets 

renovering. Planen visar att byggnaden hade 

ungefär samma utrymmesstandard som kasernen 

på umesidan, men här finns bara fyra ingångar — 

två familjer måste samsas om varje farstu. Hörnlägenheterna 

nås via trapphus på gavlarna. 

Den tekniska standarden var dock i dessa lovprisade 

bostadskaserner inte särskilt hög, men skilde 

sig å andra sidan inte från den som var gängse i 

Umeå under denna tid. Man eldade med kakelugn 

och vedspis, vatten och avlopp i Köken saknades, 

WC fick man först på 1950-talet i Bävern, omkring 

255

1945 i Tegskasernen. Där hade arbetarna en annan 

förmån som flitigt utnyttjades: ett eget trädgårdsland 

stort nog att dryga ut kosthållet för familjen. 

GIMONÄS OCH SOFIEHEM 

Vid Sågställargatan i stadsdelen Gimonäs i Umeå 

ligger ännu 1980 en arbetarkasern med fyra lägenheter 

om vardera ett rum och kök. Varje lägenhet 

har sin egen förstukvist och runt huset ligger trädgårdsland 

och ett uthus. 

Så kunde en arbetarbostad från 1920 te sig. Sex 

likadana hus fanns här ursprungligen i detta samhälle 

som uppstod vid Gimo-österbybruks ångsåg 

och kolplats. 

Men längtan att bo i egen stuga fanns uppenbarligen 

hos många arbetare. 1920-talet blev egnahemsbyggandets 

decennium för industriarbetare i Umeå 

såväl som på andra håll i länet. 

Som närmaste granne norr om Gimonäsbebyggelsen 

lades ett egnahemsområde ut efter en avstyckningsplan 

från 1926. Marken tillhörde AB Scharin 

& söner, som 1926 startat ett nytt träsliperi vid älven 

strax nedanför. Området låg i en relativt stenig 

backe snett ovanför fabriken. Det delades in i kvarter 

med gator och gränder. Tomternas storlek varierade, 

men var i regel ca 700 m 2 . Mellan 1926 och 

1931 avstyckades 67 tomter, som såldes av bolaget 

framförallt till de egna arbetarna för ca 200 kronor. 

Arbetarna sökte sedan egnahemslån hos egnahemsnämnden 

vid hushållningssällskapet. 

I låneakterna finns uppgifter om vilka som bosatte 

sig här i Sofiehem och hur de byggde sina hus. 

Det förefaller inte som om tomterna såldes till arbetarna 

efter sociala hänsyn. Flera egnahemsbyggare 

är nygifta och barnlösa — en inte mer än 24 år 

och ogift. 

Husen var inte identiska, utan varierade till typ 

och utseende. De allra flesta hade den vanliga, nära 

nog kvadratiska egnahemsplanen med fyra rumsenheter 

samlade kring en central murstock. Detta gav 

i bottenvåningen en lägenhet om kök, kammare 

och sal samt tambur med garderob och trappa till 

övervåningen. Denna var ofta inredd till en lägenhet 

om 1-2 rum och kök, lämplig för uthyrning. 

• Andra typer är tvåvåningshuset med samma plan 

som den förut beskrivna, men med två lika lägenhe- 

256 

ter på varandra. En tredje typ är torpstugan — enkelstugan 

med farstu, kök och kammare och ibland 

vinkelställt trapphus till vindsrum. Ingen av dessa 

typer är specifik för Sofiehem, även om ritningarna 

ofta bär signaturer från faktor K Lindahl vid 

fabriken. Samma hus kommer igen på egnahemsnämndens 

typritningar och uppfördes vid samma 

tid på andra håll i länet. 

Takformen kan variera — såväl brutet tak som 

sadeltak förekommer. Fasaderna är enkla, symmetrisk 

fönstersättning är regel. Panelen ofta stående. 

I arbetsbeskrivningarna står att husen byggs med 

stomme av stolpverk med utvändig och invändig panel 

med sågspån i mellanrummet. Taken täcks gärna 

med papp. 

Ännu eldades med kakelugnar och järnspis, men 

också radiatorer installerades på 1920-talet, uppvärmda 

med vatten från »värmespis» i köket. WC 

saknas — avträde finns i uthusen. Installationer för 

vatten och avlopp finns inte upptagna i arbetsbeskrivningarna 

under de första åren. 

Området har i dag kvar mycket av sin karaktär. 

Tomterna präglas av de gångna femtio årens skötsel 

och vård. I augusti, då detta skrivs, är det en fröjd 

att se blomsterprakten och bärbuskarnas dignande 

grenar. Husen är välhållna, de flesta har moderniserats, 

men måttligt. Ägaren bor nu i allmänhet i hela 

huset, vilket ger en bostad om 4-5 rum och kök — 

en standard som räcker för de flesta. Ett användbart 

bostadsbestånd med kulturhistoriska och miljömässiga 

värden att ta tillvara! 

Karin Eriksson

Foton: Anne Eriksson. 

257

Västerbacken i Holmsund 

Ett av länets märkligaste arbetarbostadsområden är 

utan tvekan det parti av Holmsunds samhälle som i 

dag kallas Västerbacken. Detta är det ursprungliga 

Holmsund, det självständiga lilla samhälle som 

James Dickson lät bygga för sina arbetare vid Baggbölesågens 

lastageplats vid Umeälvens utlopp. Åtta 

arbetarkaserner ligger kvar, föga förändrade till det 

yttre sedan 1850-talet, likaså kyrka och prästgård 

uppförda ett årtionde senare. 

Kontoret och förvaltarbostaden i områdets centrum 

ersattes på 1960-talet av nuvarande byggnad. 

Kasernerna ligger ordnade tre och tre pä en hög 

udde med utsikt över fjärden. På äldre kartor ser vi 

att antalet baracker varit ännu större. Några flyttades 

också från Baggböle,då sågverket lades ner på 

1880-talet och den nya ångsågen vid lastageplatsen 

i Holmsund togs i bruk. År 1898 fanns här tjugo 

kaserner. Också en av de senare kasernerna finns 

kvar på Västerbacken. 

Lastageplatsen hade behov av såväl kvinnlig som 

manlig arbetskraft. Bräderna som flottats i älven 

två mil måste skrubbas, innan de torkades i brädgårdarna 

för att så småningom lastas ombord på segelfartygen 

i hamnen. 

De äldre kasernerna var alla lika. De var uppförda 

i två våningar med vardera fyra rum placerade 

parvis vid sidan av en genomgående förstuga med 

trappor och skrubbar. Förvaringsutrymmen fanns 

också på vinden och i separata uthus. Husen timra- 

258 

des upp på stenfot och brädfodrades med kraftig 

locklistpanel, som delvis sitter kvar än i dag. Gavelröstena 

är inte timrade utan endast inbrädade. 

Två skorstensstockar finns i varje hus, där de inte 

är borttagna vid senare renovering av det inre. 

Enligt provinsialläkarens rapport för 1907 var 

dessa äldsta baracker då ännu inredda som spisrum 

för en familj. Hur förhållandena var får man en klar 

bild av genom följande citat: »En familj på 9 personer 

bvbodde en sådan enrumslägenhet, hvars golfyta 

var 5,5x4,5 kvm och höjden till taket 2,35 meter. 

Till detta rum hörde ett skåp med hyllor i förstugan, 

men ingen skrubb eller garderob, däremot 

disponerades ett litet rum på vinden, som enligt 

uppgift om vintern är obeboeligt.» 

Provinsialläkaren rekommenderade sammanslagning 

av två spisrum till lägenheter om ett rum och 

kök, vilket bolaget tog ad notam. Redan 1908 kunde 

han konstatera att den stora familjen hade fått 

flytta in i en ny lägenhet om rum och kök. Detta 

blev sedan standard för familjer med flera barn. 

Västerbackens område är skyddat genom stadsplanebestämmelser. 

Kontoret och två av barackerna 

ägs av Västerbackens kursgårdsförening, de övriga 

sex äldsta används fortfarande som bostadshus 

och ägs av kommunen. Den yngsta baracken är ännu 

bolagsägd. 

Karin Eriksson

En interiör från Västerbacken uppbyggd i museets basutställningar. 

Rekonstruktionen gjordes 1976 med hjälp av 

konstsmeden Seth Lindgren, som själv hade växt upp i en 

sådan lägenhet och med sitt osedvanligt goda minne kunde 

beskriva alla detaljer i inredningen. Utställningsinteriören 

är något mindre än förebilden. När rekonstruktionen var 

klar tycktes Seth Lindgren ganska nöjd, utom i ett avseende. 

Rummet såg »kulturfattigt» ut och det stämde inte med 

hans minnen från barndomen på Västerbacken. »Där sjöngs 

och spelades jämt». Och en dag kom Seth upp med en gitarr 

som nu hänger på väggen. 

259

Foto från Holmsund 1914 tillhörigt Sigvard 

Andersson. Från höger: 

Maria Jonsson (SA:s moster) med sonen 

Maurits 

Axel Andersson (SA:s far) 

Erik Jonsson (SA:s morfar) 

Torborg Jonsson (tvillingsyster till Maurits) 

? Jonsson (SA:s mormor) 

Ebba Andersson (SA:s syster) 

Edmund Andersson (SA:s bror) 

William Andersson (SA:s bror) 

Sigvard Andersson 

Ester Hahr 

(bakom henne) mamman fru Hahr 

Hanna Åström 

Sven Johansson 

Hilda Fredriksson 

Ingeborg Fredriksson 

Helga Fredriksson 

(längst bak) Axel Hahr (son till fru Hahr) 

Adolf Nygren (vit skärmmössa) 

med Ivan Nygren 

Olga Nygren (i randigt) med Alida på armen 

Helge Fredriksson 

Greta Johansson 

Magda Johansson 

Jonas Olsson med Blenda på armen samt 

fru Olsson 

Vilma Olsson (deras dotter) 

Alva Olsson 

Blenda Olsson 

Hjalmar Olsson 

John Olsson 

Nils Johansson 

I fönstret: Sigvard Anderssons mamma och 

syster.

Två sågverkskaserner 

i Obbola 

I en skildring av industriarbetarens bostad i Västerbotten 

genom tiderna kan man inte gå förbi sågverkskasernerna 

»Ettan» och »Tvåan» i Obbola, även 

om de är rivna sedan några år. Dessa båda kaserner 

är de största som uppfördes i länet och är exempel 

på de bolagsägda arbetarbostäderna, när de under 

1800-talets andra hälft stod som lägst med avseende 

på boendestandard och utrymme. 

Kasernerna uppfördes tillsammans med ytterligare 

två invid Obbola ångsåg när den togs i drift 1889. 

De var uppförda i liggtimmer i två våningar och indelade 

i 16 rumsenheter kring två skorstensmurar 

och med fyra rum på vinden. Eftersom varje familj 

endast disponerade ett enda rum med spis, rymde 

kasernerna som mest 20 familjer vardera. Om man 

återigen studerar provinsialläkarens inspektionsrapporter 

från sekelskiftet, slås man av de upprepade 

klagomålen på trångboddheten och på de urusla 

hygieniska förhållandena. Att inte heller miljön 

kring husen var särskilt hälsosam, förstår man av 

följande citat från årsberättelsen 1900: »Invid arbetarkasernerna 

I och II finnas tvenne fyrkantiga 

brädafplankningar, i hvilka tömmas slask och annat 

affall. Från dessa ... sipprar den flytande orenligheten 

ut, förorenar den omgifvande marken och spri- 

262 

der en förfärlig stank.» Efter denna skarpa kritik 

blev förhållandena dock bättre, vilket också påpekas 

i följande årsrapporter. 

Till varje kasern hörde en uthuslänga med avträden. 

De längor som stod vid Ettan och Tvåan var 

båda bortåt 40 meter långa. 

Ironiskt nog var det först när det gick sämre för 

sågbolaget som boendestandarden för arbetarna förbättrades. 

Många arbetare avskedades, andra emigrerade 

till Amerika, och det blev mindre trångt i kasernerna. 

År 1909 hade alla familjer på fler än 4 

personer tillgång till ett rum och kök. 

Med kasernplanens enkla rumsindelning var det 

inga som helst svårigheter att slå ihop två eller tre 

spisrum till en större lägenhet, där ett rum behölls 

som kök. Lägenheterna kom så småningom att differentieras 

beroende på arbetarfamiljens storlek eller 

den boendes rang. Kasernerna kom också att innehålla 

lägenheter för förmän och specialarbetare. 

På Ettans södra gavel inrättades en maskinistbostad, 

som inte bara fick egen ingång utan också egen snickeriveranda. 

Vid Obbolasågen arbetade 200 man år 1894, och 

vissa år ännu fler. Alla kunde inte rymmas i företagets 

kaserner, fast dessa utökades till antalet. Kanske 

var de inte heller så attraktiva. Hur som helst 

var det redan under de första tio åren många som 

skaffade sig ett eget hus i närheten av sågen. Att 

detta kunde vara riskabelt, upplevde man starkt år 

1905, då ett rykte spreds att sågen skulle läggas ner. 

Ett åttiotal egnahem till ett sammanlagt taxeringsvärde 

av 132.000 kronor fanns då i Obbola. För egnahemsägarna 

skulle nedläggningen bli en ekonomisk 

katastrof. I sin nöd vände sig arbetarna i februari 

1906 till landshövdingen, som också engagerade 

sig i deras sak och i ett brev till Holmsunds bolag 

vädjade om att bolaget skulle lösa in egnahemshusen 

om nedläggning blev aktuell. 

Bolaget kom emellertid på fötter igen, men krisen 

blev åter akut 1909, då såghuset brunnit ner 

och driften upphörde. Arbetarna valde nu att bo 

kvar, men söka arbete på annat håll, bl a vid Holmsundssågen. 

För alla var det en stor lättnad när den 

nya sulfatfabriken invigdes 1911. Många sågverksarbetare 

blev nu cellulosaindustriarbetare. 

Karin Eriksson

263

f y r b t^nyK^ (r^ttld^r 

Norrbyskär 

Mo & Domsjö AB anlade i början av 1890-talet en 

ångsåg på ett par öar utanför Norrbyn. Arbetarna 

rekryterades i huvudsak från bolagets äldre sågverk 

i Mo och Domsjö i Ångermanland samt från det 

närbelägna Håknäs. För dem planerade bolagsledningen 

något av ett idealsamhälle. 

Först byggdes en kilometerlång gata på den största 

ön, Långgrundet. På dess östra sida med gavlarna 

mot gatan byggdes 1894 22 bostadshus. En andra 

bostadsgata anlades senare på Stuguskär och kantades 

med 12 bostadshus. Långgrundsgatan avgränsades 

i norr av sågen och i söder av skolan, medan 

Stuguskärsvägen i söder drogs vid sidan av herrgården 

och kontoret. 

Norrbyskärs arbetarbostäder fick en förhållandevis 

hög bostadsstandard, och kom att avvika från 

de bostadstyper för arbetare som hittills varit vanliga 

i Västerbotten. Husen ritades av stockholmsarkitekten 

Kasper Sahlin som, inspirerad av amerikansk 

byggnadsstil, utformade villaliknande flerfamiljshus. 

Lägenheternas ingångar förlades på husens norra 

långsidor. Vindsvåningarna nåddes via trappor mitt 

på husen. På ömse sidor om dem fanns förstukvistar 

med ingångar till bottenvåningens bostäder. 

Byggnaderna uppfördes dock inte helt enligt ritningarna. 

Bland annat försågs husens övervåningar 

utvändigt med stående panel i stället för spån. Bottenvåningen 

fick däremot planenligt liggande fasspontpanel. 

Husen målades efter ett par år med en 

ljusgrå engelsk stenfärg och detaljerna ströks med 

en något mörkare färgnyans. Vid 1890-talets slut 

uppfördes Stuguskärshusen efter samma ritning, 

men denna gång ej i timmer utan i tegel, vilket ansågs 

varmare och kräva mindre reparation. 

Bostadshusen var ursprungligen planerade för 

två lägenheter på nedre våningen och fyra rum på 

264 

vindsvåningen. Man insåg docic snart, att husen 

måste utformas för fyra lägenheter om vardera ett 

rum och kök. Bottenvåningens lägenheter omfattade 

vardera ca 75 m 2 . Vindsvåningen var till ytan något 

mindre. Husen gavs en fyrdelad plan, där det 

mindre och nordligaste rummet blev kök. Bakom 

detta låg en väl genomtänkt planering av företagsägaren 

Frans Kempe, som även hade rådfrågat 

ett par läkare för att beakta de hygieniska synpunkterna. 

Han ansåg nämligen, att en arbetarlägenhet 

måste bestå av två rum för att förhindra det ohälsosamma 

i att köket användes till sovrum. I de ordningsregler, 

som anslogs i varje lägenhet på Norrbyskär, 

betonades också, att »köken få icke användas 

till sofrum utom i de fall då endast ungkarlar vistas 

uti de samma och ingen matlagning eger rum». Det 

stora rummet placerades mot söder för att solljuset 

ansågs döda bakterier och på så sätt kunde uppkomsten 

av smittosamma sjukdomar förebyggas. 

Uppvärmningen av lägenheterna skedde med kakelugn 

och spis med gemensam murstock i husets mitt. 

Garderober delade byggnaden i en nord-sydlig mittaxel 

och placeringen hade troligen även ljudisolerande 

syfte. 

Strax intill bostadshusen uppfördes uthus för 

åtta familjer. Bakom uthusen byggdes fristående 

avträden. Till varje lägenhet hörde också en trädgårdstäppa 

och ett potatisland. 

Fri bostad var en förmån på Norrbyskär och arbetarna 

tilldelades lägenheter av bolaget. Sålunda 

avgjorde man inte själv i vilken av husens lägenheter 

man skulle bo. Närheten till arbetet spelade 

en viktig roll, och hyvelpersonalen fick exempelvis 

bo i husen närmast hyvleriet på Tannskär. 

Under sågverkets mest produKtiva år fram till 

omkring 1930 var antalet arbetare ca 400. Expansionen 

medförde en uttalad bostadsbrist på Norrbyskär 

och därför uppfördes ett par baracker i första 

hand för ungkarlar, men de fick även till en del fungera 

som familjebostäder. Från 1930-talet böljade 

dock driften successivt att avvecklas på grund av 

rationaliseringar, och 1952 avstannade sågen för 

gott. Barackerna och flertalet uthus har sedan dess 

försvunnit. De 34 bostadshusen står emellertid alltjämt 

kvar. De fungerar nu delvis som sommarbostäder. 

Annika Hallinder

Bostadshus för arbetare. 

Planritning av Kasper Sahlin 1891-92. 

Hus nr 17 med lägenhetsinnehavare. 

ggg^r 

265

1. Hvar och en som å Norrbyskären eller Kylörn 

fått sig bostadslägenhet upplåten, äfvensom 

andra personer, som på dessa ställen vistas, 

skola iakttaga snygghet, samt så väl inom som 

utom hus hålla rent och städadt inom sina områden. 

2. Sopor och annat afskräde få icke utkastas annorstädes 

än på dertill anvisade ställen, äfvenså 

disk- och skurvatten samt urinkärl. 

3. Elden skall sorgfälligt vårdas och må ingen 

lemna sin bostad utan tillsyn, förr än uppgjord 

eld är utbrunnen eller ock släckt. Bart ljus få 

ej begagnas vare sig utanför bostaden eller i uthusen 

vid påföljd af laga ansvar. 

4. Främmande personer få icke utan förvaltningens 

tillstånd inhysas. 

5. Ingen eger rätt utan förvaltningens medgifvande 

upplåta sin bostad till dansnöjen, möten 

eller sammanträden. 

6. Vid brunnarna eller deras närhet får ingen som 

helst orenlighet ega rum, ej heller få kärl eller 

ämbar därstädes tömmas eller rengöras. 

7. Köken få icke användas till sofrum utom i de 

fall då endast ungkarlar vistas uti de samma 

och ingen matlagning eger rum. 

8. Det åligger bostadsinnehafvare att jemte sin 

familj lefva stillsamt och ej störa sina grannar, 

äfvenså att noga tillse det barn eller äldre personer 

ej skada eller nertrampa gräsmattor och 

planteringar. 

9. Strängt förbjudes hvar och en att å Skärens 

område fälla eller qvista vare sig barr eller löfträd. 

10. All jagt å Bolagets områden är strängt förbjuden. 

266 

11. Ingen får hafva hundar och grisar. 

12. Bostadsinnehafvare göres ansvarig för alla skador 

å målning, tapeter och fönster i sin lägenhet 

vållande genom vårdslöshet. 

13. Assuranssprutorna få på inga villkor begagnas 

annat än till eldsläckning och åligger det den 

person inom hvars lägenhet sådan finnes att 

väl vårda den samma samt tillse att den ständigt 

är fylld med vatten. 

14. Till vedbrand får ej tagas skadligt virke. Vedhemtning 

skall alltid ega rum under arbetstiden 

och vid full dager, samt efter erhållen tilllåtelse 

eller anvisning. 

15. Anmälning till bakning, mangling och tvättning 

bör ske hos den i bagarstugan boende 

person, hvilken blifvit utsedd att anteckna anmälningarna. 

16. Det åligger hvar och en att noga hörsamma 

ordningsmannens befallningar rörande denna 

ordningsstadga. 

17. Anmärkningar och klagomål öfver ordningsmannen 

anmäles å kontoret. 

18. Ett exemplar af denna ordningsstadga skall 

finnas i hvarje bostadslägenhet. 

Öfverträdelser mot dessa ordningsregler straffas 

med varning och afsked. 

Norrbyskärs kontor i Oktober 1894 

N Ultvedt.

Bostadsgatan på 

Långgrundet. 

Bostadsbebyggelsen 

på Stuguskär. Till v- gg" 

vänster skymtar 

sågen. 

267

Håknäsbacken 

Vid öreälvens norra strand, några kilometer från utloppet, 

ligger sågverkssamhället Håknäsbacken som, 

trots att sågen lades ner redan 1895, visar en väl 

sammanhållen miljö med såväl herrgård som skola 

och arbetarbostäder från tiden 1835-1880. På 

1760-talet anlades här i forsen en av länets första 

finbladiga sågar. Den drevs först av borgare från 

Umeå, men sin storhetstid upplevde sågverket på 

1870-talet, då det var i dalkarlsåsläkten Häggströms 

ägo. Håknäs sågverks AB köptes 1889 av Mo & 

Domsjö, som lade ner verksamheten då den nya 

ångsågen startade på Norrbyskär 1895. 

Av den sista sågverksbyggnaden från 1859 vid 

forsen finns bara grunderna kvar. Själva samhället 

ligger högt uppe på strandbrinken, med husen strikt 

och rätvinkligt utlagda i två glesa rader på vardera 

sidan om en bred öppen plats i öst-västlig riktning. 

Landsvägen genom området får bilda bruksgata. 

Herrgården återfinnes inte i bruksgatans fond som 

man kanske väntat sig, utan som sista huset i raden 

närmast älven. Närmaste granne med herrgården 

var ett kontorshus som flyttades på 1890-talet och 

efterlämnat en lucka. I linje med herrgården vid älvbrinken 

kommer sedan två arbetarbostäder, medan 

de tre övriga som finns kvar, ligger i den inre raden 

tillsammans med skolhuset. 

Flera hustyper är representerade bland arbetarnas 

bostadshus i Håknäs. Dels har vi två parstugor 

vid älven — den västra från 1848, den östra från 

1860. Troligen beboddes dessa av flera arbetarfamiljer. 

I den inre raden har vi två dubbelhus, som 

i princip är lika de smedsbostäder som byggdes i 

268 

Olofsfors 1838. Men här ligger också en kasern 

med spisrum för lika många familjer och med två 

rum på vinden. 

I bruksgatans östra ände ser man ännu spår efter 

en stor byggnad. Det var en kasern i två våningar 

uppförd 1875, som revs på 1960-talet. Enligt ett 

brandförsäkringsbrev från 1906 innehöll denna stora 

timmerbyggnad 16 rum försedda med eldstad 

och på vinden 32 skrubbar. 

Av samma handling från 1906 framgår att alla 

arbetarbostäderna var uppförda av timmer på stenfot, 

de var brädfodrade och rödfärgade och hade 

spåntak. Herrgården, som uppfördes 1835, var däremot 

målad med ljus oljefärg. Mer än genom sin 

placering skilde denna byggnad sig från arbetarnas 

hus således genom sin storlek, sin takform, sin hyvlade 

utsirade och ljusmålade panel, samt genom sin 

inhägnade trädgård. 

På 1870-talet arbetade 120 arbetare vid sågen. 

Trots att sågverket höll en del arbetare med bostäder, 

måste det alltså ha varit åtskilliga som bott på 

annat håll, exempelvis i Håknäs by på andra sidan 

älven. 

För några år sedan sålde Mo & Domsjö husen till 

enskilda. En byggnadsplan med k-märkning upprättades 

för att skydda den kulturhistoriskt värdefulla 

miljön från olämpliga förändringar. Ett historiskt 

drag som är viktigt att söka bibehålla, är arbetarhusens 

enhetliga yttre, vilket hänger ihop med det 

förhållandet att samtliga hus ägdes och vårdades av 

företaget som ensam ägare. 

Karin Eriksson

Arbetarbostad i form av s k dubbelhus från 1838. Innehöll 

två separata lägenheter om farstu, kök och kammare, resp 

farstu, bagarstuga och kammare.

Håknäsbacken 1980: 

1. Sågverkets grunder. 

2. Herrgården 1835, 1845. 

3. Uthus 1928. 

4. Arbetarbostad 1838. 

5. Skolhus 1880. 

6. Uthus. 

7. Bagarstuga 1861. 



10. Uthus. 

11. Grunder efter kasernen från 1875. 

12. Jordkällare. 

13. Uthus. 



16. Kontorets plats. 

17. Träbro till byn Håknäs. 

Fotografiet är äldre och visar bruksgatan 

mot öster innan den stora kasernen 

i fonden (11) revs. 

270

Olofsfors 

Källmaterial om arbetarbostäder från förindustriell 

tid här i Västerbotten är i allmänhet mycket knapphändigt. 

De räkenskaper m m som finns att tillgå i 

bruksarkiven räcker inte på långt när till för att göra 

en någorlunda fyllig beskrivning av förhållandena, 

såvida man inte har turen att stöta på kompletterande 

material som samtida avbildningar och/eller 

ritningar. 

Men det finns en källa som kan ge ytterligare 

faktaunderlag, nämligen de brandförsäkringsvärderingar 

m m som finns i Allmänna Brandförsäkringsverkets 

arkiv i Stockholm. 

Min avsikt är här att med hjälp av en sådan handling 

försöka rekonstruera ett bostadshus för arbetare 

från 1700-talets andra hälft vid Olofsfors bruk. 

Om Brandförsäkringsverket som källa kan ni läsa 

mer i rutan här intill. 

I värderingen från 1784 heter det bl a: 

»För de wid Bruket boende arbetarne äro eljest 

3 stycken byggningar af furu timmer uppsatta; 

hwarutaf den första är 30 alnar lång, 14 1/2 alnar 

bred och 5 1/4 alnar hög, med 8 fönster lufter, 

2 ne förstugor med små dörrar, inom hwilka 

äro 2 ne större rum samt 2 ne kamrar försedde 

med spislar, dörrar och lås, upbygd för 20 år sedan, 

wäggarne behållne, men taket bristfälligt.» 

Informationen är komprimerad, men man får ändå 

en viss uppfattning om hur byggnaden kan ha 

fungerat. Huset, antagligen för två smeder med familjer, 

hade byggts redan i samband med att den 

första masugnen uppfördes. 

Värderingen fortsätter: 

»Den andra Byggningen, upsatt för 18 år sedan 

bredwid sistnämnde, 44 alnar lång, 23 1/2 alnar 

bred, 5 3/4 alnar hög på stenfot, består af 8ta 

rum med 12 fönsterlufter, 2 ne långa förstugor 

som hafwa 4 dörrar på gångjern: de öfrige rummen 

äfwen försedde med dörrar och lås: Spislar 

bakugnar i hwarje rum, och winden ofwanpå, är 

jemwäl fördelt til 8 wisthusrum med dörrar, 

utan lås, och 6 fönster: wäggarne til denna byggning 

äro i någorlunda stånd, men taket förfallit.» 

Huset inrymde med all sannolikhet åtta familjer 

— en familj i varje spiselrum. Ett sådant rum torde 

ha omfattat i det närmaste 40 m 2 . Dessutom kan 

som synes varje familj ha haft tillgång till ytterligare 

utrymme av förrådskaraktär en trappa upp. 

J 

• * 

l 

Zém 

1 äU 1 m 

g 

• 1° o 1 ß El 

SPiStu- f 

dun 

PÖREfO 

FAMILJ \ / \ / 

Försök till rekonstruktion av bottenvåningen i arbetarbostad 

för 8 familjer vid Olofsfors bruk under 1700-talet. 

Min schematiska rekonstruktion av bottenvåningen 

kräver några reservationer och tillägg. 

Med »långa förstugor» torde avses korridorer liknande 

de här inritade. Rent teoretiskt kan de ha 

löpt annorlunda, men med hänsyn till byggnadens 

yttermått och rumsantal är min rekonstruktion den 

absolut rimligaste. Korridorernas bredder finns inte 

angivna. Jag har för enkelhetens skull satt bredden 

till 2 meter — bredare torde knappast korridoren 

ha varit. I korridorerna bör också trapporna 

(antagligen en i varje) ha inrymts. Jag har avstått 

från att spekulera mer exakt, varför de inte här har 

ritats in. Min placering av dörrar, fönster och murstockar 

är bara ungefärliga antaganden med hänsyn 

271 

J

Allmänna Brandförsäkringsverket 

Allmänna Brandförsäkringsverket startade sin 

verksamhet år 1782. Det kallades då Allmänna 

Brandförsäkringsfonden. Den hade i första 

hand bildats för att åstadkomma en gemensam 

inrättning för försäkring av byggnader i städer. 

Men även landsbygden kunde komma ifråga. 

De små lokala brandstodsbolagen och sockenbrandkassorna 

kunde nämligen inte erbjuda 

tillfredsställande försäkringar för större och 

dyrbarare anläggningar som bruk och verk. 

Brandförsäkringsvärdering skulle vad gällde 

järnbruken verkställas av en bergmästare med 

biträde av två sakkunniga och edsvurna män. 

Dessa tre granskade i detalj de byggnader och 

byggnadsverk som hade anmälts till försäkring. 

Därvid upprättades ett protokoll — en brandförsäkringsvärdering. 

Värderingen har ofta formen 

av en specificerad redogörelse för vad det 

har kostat (skulle kosta) att bygga upp det 

som skulle försäkras. I många fall då hela 

bruksanläggningar har varit föremål för en sådan 

procedur, har man vidare — vid sidan av 

den verbala beskrivningen — också upprättat 

en plankarta, som bilagts värderingen. 

För Västerbotten finns ett stort antal värderingar 

i Allmänna Brandförsäkringsverkets 

arkiv. Nästan alla är helt naturligt tillkomna 

efter 1800, vilket dock inte alltid betyder att 

planlösningen och till att spiselrummen bör ha varit 

lika stora. 

»Den tredje byggningen» var såvitt jag kan bedöma 

i det närmaste identisk med den ovan rekonstruerade. 

I de tre byggnaderna kunde sammantaget åtminstone 

18 familjer härbärgeras. 

Ett par jämförande exempel 

Med bruken kom alltså de utpräglade flerfamiljshusen 

till Västerbotten — inte bara till Olofsfors utan 

även till Robertsfors. Handelshuset Finlay & Jen- 

272 

viktig information om 1700-talet behöver saknas 

— tidiga 1800-talsvärderingar kan vara nog 

så pålitliga vad gäller beskrivningar av byggnader 

från 1700-talet. Bland de »rena» 1700-talsvärderingarna 

bör man särskilt peka på ett par 

som rör Strömbäcks glasbruk samt på den nedan 

presenterade värderingen för Olofsfors. 

Den första brandförsäkringsvärderingen i Allmänna 

Brandförsäkringsverket för vart och ett 

av länets äldsta och viktigaste järnbruk framgår 

av följande lilla sammanställning: 

Bruk Privilegierat år Första förs.år (nr) 

Robertsfors 1758 1818 (11202) 

Olofsfors 1762 1784 (452) 

Hörnefors 1775 1804 (4902) 

Sävar 1804 1807 (6701-03) 

Genom att anläggningarna helt eller delvis 

senare kom att om- eller nyförsäkras — enbart 

för Olofsfors ägde detta rum ca 15 ggr under 

1800-talet — har nya värderingsinstrument 

upprättats. Jämförelser mellan dessa kan ge en 

god bild av hur bebyggelse har förändrats. Naturligtvis 

är beskrivningar av verks- och industribyggnader 

de mest omfattande, men även 

bebyggelse i övrigt följs upp på ett detaljerat 

sätt. 

nings, grundare av båda bruken, torde ha fört med 

sig byggnadsskicket från Mellansverige. För Norrlands 

del är de här anförda exemplen mycket tidiga. 

Vid Hörnefors byggdes däremot inga hus för fler 

arbetarfamiljer än två. Dessutom hade varje familj 

både »stuga och kammare». Ägarnas lokala förankring 

kan här ha varit avgörande. Detsamma gäller 

när de större finbladiga sågverken tillkom mot århundradets 

slut. En brandförsäkringsvärdering för 

Bureå kan exempelvis berätta om tre bostadshus 

för arbetare, uppförda 1796-99, med två hushåll i 

varje.

Miljön omkring 

Vid Robertsfors låg herrgård, kontor, kyrka m m 

på behörigt avstånd från arbetarbostäder och arbetslokaler. 

Enligt storskifteskartan över Edfastmarks 

by (Robertsfors) 1789 fanns det fyra arbetarbostäder 

på västra sidan om Rickleån. Intill låg 

arbetarnas fähus och lador. Strax söder om bostäderna 

var huvudarbetsplatsen belägen. Däremellan 

låg ett litet labbi (vilstuga). Uppströms fanns vidare 

en liten badstuga. Arbetarnas brukshus låg i ett rätvinkligt 

system med antydan till torgbildning. 

Vid Olofsfors var antagligen de ovan nämnda bostadshusen 

för arbetare uppförda och samlade på 

ett liknande sätt som i Robertsfors. Tyvärr har inget 

kartmaterial påträffats som kan bekräfta detta. 

Dock vet man att fähusen låg i nära anslutning till 

bostäderna. 

• Under de senaste åren har kulturhistoriska 

bebyggelseinventeringar utförts i flera av länets 

industrisamhällen av Västerbottens museum, 

Skellefteå museum och länsstyrelsen. 

Inventeringarna har utförts i första hand för 

bevarandeplaneringen. Tiden känns nu mogen 

att stanna upp, analysera materialet och försöka 

ge en sammanfattning. Under industriminnesåret 

1978 presenterade vi i tidskriften 

VÄSTERBOTTEN några av industrins verksbyggnader 

i länet. Denna gång tar vi upp industriarbetarens 

bostad. 

Vår artikel gör inte anspråk på att vara full- 

Den ursprungliga fähusbyggnaden från 1764 var 

»indelt uti 16 boskapsrum, med lika många foderrum 

ofwanpå,...». Varje arbetarfamilj hade som 

framgår sin klart avskilda del av byggnaden. 

Vid Olofsfors låg, som redan Hulphers anmärkte, 

arbetarnas bostäder på södra sidan om Leduån, dvs 

där »Stora Dagswerksbyggningen» och de två 

»Smedsbyggningarna» nu ligger — alla uppförda 

omedelbart efter den stora branden 1839. 

Slutligen vill jag nämna att det under 1700-talet 

dessutom låg ett litet brukstorp »med stuga och förstuga» 

längre västerut samt att det tillkom »en ny 

stufwa och kammare wid bron», som för övrigt 

fortfarande står kvar. En familj bodde också i den 

sedan länge försvunna »Wärckstadsbyggningen» vid 

landsvägen. 

Mats Ahnlund 

ständig. Snarast vill vi att den skall fungera 

som startpunkt för ett forskningsarbete på 

området. I detta arbete skulle studiecirklar 

med de arbetande och boende på respektive 

ort vara av ytterst stort värde. Dessutom borde 

flera institutioner vid Umeå universitet 

kunna medverka. Redan i denna artikel har 

vi fått hjälp av tre konst vetenskapare — Mats 

Ahnlund, Lasse Brunnström och Bo Sundin — 

som är knutna till projektet »Norrländska städer 

och kulturmiljöer» vid institutionen för 

konstvetenskap vid Umeå universitet. 

273

274 

När kom 

vildmannen 

Västerbotten? 

Foto: Göte Böhlin. 

Den 28 september invigdes en ny avdelning i Västerbottens 

museum med ytterligare tre utställningar 

kring länets kulturhistoria. De beskriver vår 

äldsta historia — FORNTIDEN — som den kan rekonstrueras 

framförallt i inlandet samt ytterligare 

två inlandsteman - NYBYGGARLIV och REN- 

SKÖTSEL. En speciell utställningsdel beskriver de 

livsvillkor som har gällt för såväl stenåldersmänniskan 

som nybyggaren och renskötaren. I ett stort 

akvarium kan man studera de fiskar som genom tiderna 

har varit viktiga för västerbottningarna, och 

i naturalistiska montage finns ripor och skogsfågel, 

räv, hermelin och björn. De nya basutställningarna 

är, liksom våra andra, gestaltade för att kunna upplevas 

och förstås på egen hand.

Bland våra besökare finns de ännu inte läskunniga 

förskolebarnen, skolbarnen, ungdomarna, de 

vuxna med olika intressen och kunskaper i ämnet 

och de riktigt gamla, ibland med fysiska handikapp. 

Vi vill att alla får någon form av upplevelse och 

kunskap av museibesöken. Utställningstekniskt har 

vi försökt tillmötesgå så många anspråk som möjligt 

genom att göra utställningarna konkreta och 

upplevelserika med många miljörekonstruktioner, 

modeller och naturmontage. 

I den nya avdelningen finns många arrangemang 

som är direkt barnanpassade på olika sätt. På låg 

höjd titthål och bilder och en spännande gravkikare. 

Med den här utställningsvåningen färdig har museet 

slutfört ett omfattande nyuppställningsprogram 

kring länets kulturhistoria. I början av nästa 

år börjar vi bygga en basutställning för Svenska 

Skidmuseet. 

De nya utställningarna har under den första månaden 

lockat drygt 17.000 besökare, vilket överträffar 

alla förväntningar. Välkommen till museet 

— kanske på en julutflykt. I de nya utställningarna 

får du veta när vildmannen kom till Västerbotten. 

275

På föregående sida bilder från utställningen 

om FORNTIDEN. Stora bilden visar de skärmar 

som beskriver landhöjningen. Genom en 

öppning i väggen ser man Umeå med Gammliavallen 

i förgrunden. Den utsikten kan ersättas 

med målade bilder som visar hur där såg ut 

några tusen år tillbaka i tiden. 

Till höger prövar några flickor att slipa skiffer 

i den bäck som finns uppbyggd. 

På denna sida syns bl a Handsktummen, det 

nybygge från Vilhelminatrakten som är centrum 

i utställningen om NYBYGGARLIV. Besökare 

får gå in i huset och möta nybyggaren 

Jon Arvelsn och hans familj. Det är tidig morgon 

och de håller just på att stiga upp. Hustrun 

Mina sitter vid spisen och ordnar sitt skohö. 

Längst ned på stora bilden den karta av Rans 

sameby som med bilder, texter och modeller 

vill visa hur flyttningarna mellan sommar- och 

vinterland gick till för cirka 50 år sedan och i 

nutid.

Bilden ovan är från utställningen om RENSKÖTSEL och till höger tittar man 

på fjällämlar. 

Flickan längst upp på föregående sida undersöker den modell som visar hur 

nybyggarna bevattnade sina naturängar genom att dämma upp bäckarna och 

leda ut vattnet i översilningsdiken. Flickan längst ned betraktar en björn och 

barngruppen studerar hur man förr snarade ripor.

Alla bilderna på uppslaget är från utställningen RENSKÖT- 

SEL. Människorna med hörlurar har en björngrav framför 

sig och de lyssnar på en berättelse om den björnrit som slutade 

med en rituell begravning av björnens ben. Berättelsen 

illustreras med en stor teckning av Ossian Elgström som del 

för del belyses allteftersom berättelsen fortlöper.

För vilken etnisk befolkning planeras det? 

Bo Lundmark 

Erik Nilsson Mankok fortsätter 

oförtrutet sin analys av samernas 

kulturella situation, nu senast i 

skriften »För vilken etnisk befolk- 

ning planeras det? ». I förordet 

anges syftet vara att ge »en allmän 

orientering om förutsättningarna 

för en lösning av akuta 

problem på området kultur och 

språk för en viss etnisk befolkning 

i vårt land». 

Främst diskuterar Mankok för- 

281

hållandena inom Västerbottens 

län. Han ställer frågan: »Vilka 

styrningsmedel har man, och vilka 

sitter vid spakarna? Vem styr 

i Borgafjäll, Kultsjödalen, Kittelfjälldalen, 

vid Gäuta och i Ammarnäs?» 

(Med Gäuta avser författaren 

trakten kring Tärnaby). 

Svaret kommer omgående: »Det 

är Västerbottens läns fjällkommuners 

förtroendevalda: Kommunalråden, 

byggnadsingenjören, 

skolstyrelserna, socialnämnderna». 

Turismen berörs i sammanhanget 

i en typiskt mankoksk 

fotnot: »Fastighetsägarna i fjällen 

styckar upp sina inägor och tidigare 

kulturmark dussinvis. Ibland 

blir formerna för stadsbornas exploatering 

grotesk. 'Gammel- 

Amons-gården', 'Pers gården', de 

första nybyggarnas timmerhus 

har sålts av ättlingarna, rivits och 

flyttats till direktörens väl valda 

tomt och står nu med portal... 

Scotersafarierna marodera i fjällen.» 

Mankok menar att det med nuvarande 

utveckling inte finns någon 

räddning för den samiska 

språkgruppen inom Västerbottens 

län. För överlevnad skulle 

det krävas tätagglomerationer 

som i Finnmarken. Domen över 

hemkommunen Vilhelmina blir 

hård. Den sägs inte vilja veta av 

någon korporativistisk syn när 

det gäller samisk kultur. »Om samekulturen 

ej kan kommersialiseras 

för turister från utlandet. Och 

inget tal om 'kulturhus'. Ett 'sa- 

282 

miskt bibliotek' på sin höjd i 

centralorten, som kan kommersialiseras. 

Vad planerar man för?» 

Tillkomsten av en samisk avdelning 

på biblioteket i Vilhelmina 

karakteriseras som en »kuliss» för 

att vilseleda den allmänna opinionen. 

»Därmed har kommunens 

socialvärdande representanter 

satt en mindervärdighetsstämpel 

på samerna.» 

Det må vara att andra insatser 

kunde ha prioriterats, men nog 

tycker jag att Mankok här är väl 

onyanserad i sin kritik. Biblioteket 

med dess samlingar är givetvis 

också en stor tillgång för samerna 

i området. Inom sameområdet 

på svensk sida torde det inte 

vara möjligt att hitta någon 

motsvarighet till sameavdelningen 

vid biblioteket i Vilhelmina. 

Alltnog. För de sydsamiska 

dialekternas del anser Mankok 

möjligheterna små att »överleva i 

sin urform från kåtakulturen och 

fiskarlivet». Men, framhåller han 

vidare: »Även svenskan har väl en 

gång i tiden varit ett primitivt 

språk, som sedan utvecklats till 

ett kommunikationsmedel för 

differentierade yrkesgrupper. Våra 

sydliga minoritetsmunarter 

bör också kunna utvecklas. Här 

torde om en generation befolkningsunderlaget 

för munarterna 

ha gått ut. Av rent kulturintresse 

borde vi emellertid se till att 

munarterna bevaras till eftervärlden, 

i litteratur.» 

I detta arbete har Mankok själv 

svarat för betydande insatser så- 

som »Svensk-Sydsamisk ordlista 

Vilhelmina-Vefsen», 1976, Här 

märker man också ambitionen 

att finna samiska ord som något 

så när täcker storsamhällets begreppsvärld. 

Sålunda står tsasse 

för »bracka», reäjnoe för »jäkt». 

I deklarationssammanhang står 

erettjuollte för »avdragsgill» osv. 

För vilka planeras det då? 

Mankok förklarar: »Hittills ha 

sakkunniga och sameutredningar 

i regering och riksdag, då de talat 

om samisk kultur, vanligen avsett 

renskötarstadiets kultur. Man har 

helt förbisett att den växande bildade 

medelklass, som också identifierar 

sig som samer, räknar 

med en kultur. Det är här meningarna 

delar sig. För den aboriginala 

renskötarkategorien finns 

det redan institutioner med allmänt 

stöd... För de differentierade 

finns inga institutioner. Det 

ogynnsamma läget för de differentierade 

kan bero på att sakkunniga 

och statsmakterna icke 

räknar med de individer som 

kommit bort från renskötseln 

som samer. De är svenskar helt 

enkelt. Tolkningen av samisk kultur 

bör ges en större flexibilitet. 

Kultur är icke förstening utan 

nyskapande, sprungen ur olika 

miljöer. En som identifierar sig 

som same skapar samisk kultur.» 

Den sista meningen stämmer 

väl in på Mankok själv! Det hindrar 

inte att många inom samernas 

led ställer sig frågande inför hans 

analys av »the lappish dilemma».

S t u r & M e i j e r 

1979 hade Sture Meijer en uppmärksammad 

utställning, SENT OM HÖSTEN, i Västerbottens 

museum. 

Vi avsåg att visa några teckningar i sista häftet 

1979 men de har fått anstå p.g.a. utrymmesbrist 

tills nu när utställningsrubriken på nytt känns 

aktuell. 

283

284

285

286

• BASUTSTÄLLNINGARNA kring Västerbottens 

kulturhistoria är nu kompletta. Besök i jul de nyöppnade 

utställningarna om förhistoria, renskötsel 

och nybyggarliv som beskrivs i detta häfte. 

• MODERSMYT,MODERSKAP, MÄNNSKOSKAP 

- tjugu kvinnliga konstnärer diskuterar modersrollen 

i en utställning från Göteborgs museum som visas 

i stora hallen. 

• DAGAR VID HA VET - en ny bildkollektion av 

Sune Jonsson visas i galleriet. 

• SAMTIDA POLSK KONST - ett urval från den 

10:e festivalen för samtida polskt måleri i Szczecin 

1980. 

VÄSTERBOTTENS nya årgång inleds med ett temahäfte 

omkring jakttraditioner, för vilket Peter 

Gustavsson svarar. 

Under våren kommer den västerbottensfödde konstnären 

Torsten Normans målningssvit »Man med vattenflötverk» 

att visas i länsmuseet. Sviten är inspirerad 

av Karl August Abrahamssons (1873-1947) 

livsöde. KA Abrahamsson var född i Tuggensele. 

Vid sekelskiftet arbetade han ett år som gruvarbetare 

i Kiruna. När han återkom hem, var han sjuk 

och deprimerad. Han började ett liv som kringresande 

»agent», var sysselsatt med fantastiska uppfinningar 

och skrev dikter. Han försökte finansiera sina 

projekt bl.a. genom att sälja vykort, som föreställer 

uppfinningarna. 

Till utställningen i vår skulle museet vilja komma i 

kontakt med personer som har något eller flera av 

KA Abrahamssons vykort eller dikter. 

I nästa nummer

Västerbotten • 

En tidskrift om liv och arbete förr och nyss, 

om natur och kultur, om människor och djur. 

Till jul finns också VÄSTERBOTTEN att få 

som årsbok — årets fyra häften inbundna. 

Häfte 1 om Baggböleriet har rönt stor efterfrågan 

och finns inte längre att köpa som 

lösnummer, men ingår alltså i årsboken. 

Årsboken är en bra julklapp och vi försöker 

därför trycka den i god tid före jul. 

Pris i år som vanligt 40 kr. 

För 1981 tvingas vi höja prenumerationspriserna 

något. Utgivningen är dock fortfarande starkt subventionerad, 

och priserna täcker i stort sett endast 

våra kostnader för tryck och distribution. 

Prenumeration: årets häften 40:- 

1981 

häften i en bok 

häften och bok 

lösnummer 

Rekvisitioner och prenumeration: 

Västerbottens läns Hembygdsförening, 

Pg 6 26 22 - 6. 

45 

65 

15 

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. 

Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Ansvarig utgivare: Anders Huggert. 

Redaktör: Per-Uno Ågren. 

Grafisk form: Göran Carlsson och Petter Perstrand. 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 34 Umeå. 

Tel 090/11 86 35. 

Offsettryck: UTAB, Umeå 1980. ISSN 0346-4938. 

Västerbottens läns hembygdsförening

Västerbotten • - Västerbottens museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?