Nr 5 - Ultunesaren

ORDFÖRANDEN HAR ORDET
Ultunesare!
Vändningen i SLU:s ekonomi har gått mycket snabbare än vad
någon kunnat ana. För ett år sedan så befann sig SLU i en mycket
svår sits. Under den besparingstid som varit har SLU minskat personalstyrkan
från ca 3000 till 2700. Fler än väntat av de uppsagda
har hittat andra anställningar vilket hållit nere SLU:s uppsägningskostnader.
Det är bland annat det som gjort att vändningen
skett så snabbt. Nu är problemet det omvända, att SLU ackumulerar
för mycket pengar! Nu är det alltså läge att börja satsa igen
men att göra det strategiskt och långsiktigt hållbart. Det arbete
som pågår med att omforma SLU:s utbildningar kommer att fortskrida
under våren 2006. Hösten 2007 kommer att innebära att
en del nya program startas på Ultuna och förhoppningsvis kan
det locka fler studenter hit och framförallt innebära förbättringar
i innehåll och upplägg.
En hel del arbete för oss i styrelsen har under året varit riktat
inåt mot kårens organisation vilket har varit nödvändigt men samtidigt
negativt i den bemärkelsen att vi inte synts så mycket utåt
mot er studenter. Vi har dock under året kommit underfund med
en hel del och de förändringar vi gjort kan med stor sannolikhet
göra kårens arbete mer effektivt under kommande år.
Snart är Julen här med en massa god mat, julklappar, samvaro
med nära och kära samt förhoppningsvis lite väl behövd vila. Det
är alltså snart dags för mig och övriga styrelseledamöter att överräcka
stafettpinnen till en ny och entusiastisk styrelse. Det är förövrigt
många andra poster som byts nu och jag vill rikta ett stort
tack till alla er som engagerat er under detta år. Vill också passa
på att hälsa alla nya kårfunktionärer välkomna och hoppas att ni
får ett lärorikt och intressant år.
Jag vill slutligen tacka för att jag fick förtroendet att leda kåren
under ett år. Det har gett mig enormt mycket. Jag hoppas även att
jag har gett kåren och er studenter något bestående. Och så vill jag
naturligtvis önska er alla en riktigt god jul!
Joakim Ugander
kårordförande, Ultuna studentkår 2005
Waiting for Christmas …
Woah, stop the presses! I just received an e-mail with some very disturbing
news – a date has been set for my dissertation! I’m apparently
supposed to defend my thesis on the 19 th of May next year, and this in
turn means that the thesis is supposed to have been completed before
that, the papers should preferably have been published (not to mention
written!), the data should have been evaluated and the lab work finished
as well … I’m shaken!
This was truly unexpected; it appears that I have associated myself so
strongly with the notion of being a postgraduate student that I couldn’t
possibly imagine it being just a transient phase of my life. I feel like the
pig that has just been informed about Christmas. One wonders: when
did my identity become so intertwined with my Ph.D. project and why?
What was it among the many challenging and difficult tasks that seduced
my otherwise so picky and indecisive mind into making this connection
between my self-image of me and the man performing all this work?
Wait a minute! It’s not that strange after all – for it is me doing it – and
I am simply like the notion of myself!
Well, hmm …that was maybe not very clear, but the truth is that I
rather enjoy my postgraduate me, as it often gives me a sense of wellbeing
to stray into the department (at ten or so; a.m.) and I don’t really
mind sometimes spending time there when I really shouldn’t (after ten
or so; p.m.). There are many aspects to the project work: reading and
planning, sampling and experimenting, analysing and evaluating, and
then finally describing it and putting it into context in an article, thesis
or presentation, and I have to admit that I kind of like them all, or maybe
rather the way I get to be the one linking them all together. Science
can be a very creative process, in fact, a friend and fellow postgraduate
student compared pursuing a Ph.D. to being an artist, and although
I laughed when I envisioned him in the lab with a brush and a French
beret, maybe it is not such a bad analogy.
Of course, the creative atmosphere in which an artist can thrive is
something that all departments should try to achieve if they want postgraduate
students to make “original contributions” to their areas of
expertise like it is stated that they should in the aims of postgraduate
studies at SLU. And somehow I think the requirements must have been
fulfilled in my case (maybe it’s the wonderful people I’m working with
doing the trick– thank you all!) – because right now I’m thriving. And I
will continue to do so at least until Christmas …
Harald Cederlund
President of ULS Post-Graduate Student Council
P.S. I have some additional worries: at the Introduction to postgraduate education
this autumn Dean of the Faculty Lars Rask warned the newcomers that “science
can be addictive!” I wonder if this is true? And if that is the case, can one be
rehabilitated? Does SLU provide us with some post-dissertation programs so that
you can face the outside world again? Can they cure scientific gibberish and an
obsessive interest in issues that clearly are of only academic interest? Or should I
take up painting rather than start looking for a job?