ARKIV -SAMHÄLLE OCH FORSKNING - Visa filer

ARKIV
-SAMHÄLLE
OCH
FORSKNING
1991:3

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1991:3

ARKIV
••
SAMHALL E
OCH
FORSKNING
1991:3
STOCKHOLM 1992

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING
utges med stöd av Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet av Svenska
Arkivsamfundet. Tidskriften utkommer med tre häften om året. Den kan erhållas
genom medlemskap i Svenska Arkivsamfundet. Årsavgiften för 1992 är 100 kr för
personliga medlemmar. För institutioner (motsv) 200 kr.
Svenska Arkivsamfundet som bildades 1952, har till ändamål att väcka och vidmakthålla
intresset för arkiv i offentlig och enskild ägo, att arbeta för den svenska arkivvårdens
utveckling och att sprida kännedom om dess uppgifter och villkor.
I redaktionen för tidskriften ingår förste arkivarie Lars Ericson, förste arkivarie
Kent Zetterberg och byråchef Lars-Olof Welander (huvudredaktör).
Redaktionens adress:
Riksarkivet, Box 12541 , 10229Stockholm
Tel. 08/737 63 50. Telefax 08/737 64 74
Anmälan om medlemskap eller adressförändring göres till redaktionen. Manuskript
avsedda för publicering i kommande nummer bör vara redaktionen tillhanda senast
den I mars (nr l 1992), l juni (nr 2 1992) och l oktober (nr 3 1992).
ISSN 0349-0505
Schmidts Boktryckeri AB, Helsingborg 1992
Omslag av Herbert Skarin

INNEHÅLL
Alfonsas Tamulynas, Lithuanian archives in the past and
today . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
Erik Norberg, Sovjetunionens militära arkiv . . . . . . . . . . . . . . 13
Bengt Danielson, Företagsarkiv från Euroc på landsarkivet
i Lund ....... . .. . . .. . .................. . . . . . . . . . . . . 19
Lennart Lundquist, Nedläggning av statliga myndigheter
och bolagisering av statlig verksamhet. Tryckfrihetsrättsliga
och arkivrättsliga konsekvenser . . . . . . . . . . . . . . . . 29
KONFERENSER
Nordiska arkivdagar 1991 (Sven Malmberg) . . . . . . . . . . . . . . . 37
Två konferenser om Östeuropa (Lars Wessman) . . . . . . . . . . . 39
Seminariet " Utveckling för forskning - arkiven i dagens
forskningspolitik" (Lars Ericson) . . ........... . . . ..... 43
Den 14:e internationella konferensen i kartografins historia
(Göran Samuelsson) .. ... ....... . . . . . . . . . ..... . . . .. . . 46
FIAT-seminarium i Turin 9-13 september 1991
(Stellan Norrlander) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 50
Konferens om landsbygdens omvandling som lokalhistoriskt
forskningsområde (Per Matsson) . . ... .. .... . . 51
ÖVERSIKTER OCH RECENSIONER
Företagsminnen. Årsmeddelande 1990 från Stockholms
företagsminnen (Lars Ericson) . . . .. . .. .. . . . ......... . . 55
Bland bergsmän och bruksfolk. Sveriges släktforskareförbunds
årsbok 1991. (Per Matsson) . . ... . . . ..... ... .. 56
Stockholms stadsarkiv och släktforskaren (Lars Björlin) . . . . 59
Forsvarets arkiver. Norges offentlige utrednioger 1990:7
(Lars Ericson) . . . ... . . ....... . . . . . . . . . . . . . . . ....... . 60
Arkiv i Väst 2. Arbetare, tjänstemän och lokalhistoria
(Lars Björlin) . . . . . . . . . ..... . . . . . . . . . . ... ......... . . 61
Svensk arkivbibliografi 1980-1989 (Margareta Beckman) . . 63
Arkiv i Norrland nr 9 och 10 (Lars Ericson) .. . . . . . . . . . . . . . 64
Att vidga deltagandet i kulturlivet (Berith Sande) . . . . . . . . . . 65
Arkivplanering och arkivvård i medlemsorganisationer
(Per Matsson) ............. . ... . . . . . . .. . . . . . . ..... . . 67
MEDDELANDEN
Estland och Lettland - nu igen (Sten Körner) . . . . . . . . . . . . . 68
Initiativ i väst (Per Clemensson ·_ Gunilla Nordström) .... . 70
5

BIBLIOGRAFISK ÖVERSIKT (Helmut Backhaus) . .. ... . . 71
* * *
Medverkande i detta nummer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 78

castle courts of justice in districts (established in the seeond half of
the 16th century), GOL High Tribunal (established in 1581), GOL
Financial Tribunal ( established in 1609) and other institutions bad
archives of their own. The 3rd Lithuanian Statutes (code of law),
issued in 1588, gave careful consideration to the matter of archives
protection.
U n t il the 19th century archives we re usually k ep t at places of their
origin. However, frequent firesand wars, especially in the middle
of the 17th and the beginning of the 18th centuries, swept away a Iot
of archives documents of the above mentioned institutions.
After the third partition of Polish-Lithuanian Commonwealth
(1795), the major part of Lithuania was joined to the Russian Empire.
Starting with the middle of the 19th century, archives system
was gradually growing more centralized.
In 1852 the Vilnius Central Archives of Early Register Books
were founded. They stored up register books of institutions (basically
of courts) of former GOL delivered from provinces (gubernias)
of Vilnius, Kaunas, Grodno, Minsk, later Lublin, Vitebsk and
Mogilev. Oocuments' protection and registering were improved, in
1872 the first catalogue of archives founds (compiled by N. Gorbachevski)
was issued. On the other hand, activities of the above mentioned
archives were closely connected with those of the Vilnius
Archeographical Commission established in 1864. In the period between
1865-1915 the Commission published more than 50 volumes
of historical sources and related reference works.
Oocuments belonging to institutions of the Russian Empire were
usually kept at places of their origin in charge of institutions that
bad produced them. However, between 1872 and 1876 many records
of gubernial institutions were consolidated in a special reposi
tory, ie. the Joint Archives of Vilnius Institutions. Beside it the
Archives ofVilnius City, M Muravyov's Museum (since 1898) and
other ones were functioning.
The W o rid W ar I and devastation in the former Russian Empire
eaused great damage to Lithuanian archives. A Iot of archives material
was evacuated to Russia and scattered there, part of i t destroyed
in 1914-1915.
In 1918 the restored independent Republic of Lithuania encountered
great problems in the area of archives maintenance. In the period
between 1919-1921 the State Archeological Commission was
engaged in archives problems in Lithuania. On the basis of the
peace treaty concluded between the Soviet Russia and the Lithuanian
Republic on July 12th 1920, Lithuania managed to revindicate a
part of the evacuated archives fonds.
Among archives that existed in the Republic of Lithuania, the
Central State Archives in Kaunas (established in 1921), the Kaunas
City Municipal Archives, the Kaunas Archives of Archbishop's
8

positive influence upon further development of Lithuanian state archives.
Lots of archives fonds were removed from secret lists, research
workers from foreign countries gained a better access to archival
holdings.
Nationalliberation movement became more intensive since 1988,
bringing with i t departization of the state archives system and openness
of its activities. The first relations between Lithuanian state archives
and those of foreign countries were established.
Lithuanian archives today
Currently activities of Lithuanian ar chives are regulated by the La w
of Archives of the Lithuanian SSR adopted on February 13th 1990.
In conformity with it, the fonds of Lithuanian archives consist of:
Charter of Immunity issued by Magnus Gabriel de la Gardie the
Commander-in-Chief of the Swedish Army to Nicolaus Wollowicz the
nobelman of Lithuania to grant immunity to his possessions from bil/e ting
of the troops and absence of other obligations.I656.03.!9.Riga- Lithuanian
State Historical Archives.F.I276.Ap.l.B.I6!5.L.I.
10

state archives fonds; archives fonds of political, public, confessional
organizations and other juridical persons within the territory of
Lithuania; fonds of documents of physical persons. State archives
fonds are the property of the Republic of Lithuania.
Activities of Lithuanian state archives are guided by the General
Board of Directors of Lithuanian Archives of the Government of
the Republic of Lithuania (2600 Vilnius, Mindaugo 8).
At present in the Republic of Lithuania there are 16 state archives
and 2 institutions to facilitate their functioning, i e the State Archives
Laboratory and the Library (possessing 70427 books).
By the beginning of 1991 state archives' store has included same
7.4 millions storage unites (s u). Vilnius is the most prominent center
of archives. It has 6 state archives:
The Lithuanian State Archives (the largest one in Lithuania-
2 732103 s u, 2016 Vilnius, Kareivi1,1 21).
The Lithuanian State Historical Archives (l 263 816 s u, 2015 Vilnius,
Gerosios Viities 10).
The Lithuanian State Are hi ves oj Public Organizations (694 482
s u, 2600 Vilnius, Mindaugo 8).
The Lithunian State Archives of Imåge and Sound (203 928 s u,
2016 Vilnius, Kareivi1,1 19).
The Lithuanian State Archives of Art (109410 s u, 2600 Vilnius,
Mindaugo 8).
The Lithuanian State Archives of Vital Statistics (30 792 s u, 2600
Vilnius, Kalinausko 21).
The rest 10 archives (in fact regional archives) are situated in
major regional centers. They include State Archives of Kaunas
(l 097 255 s u, 3000 Kaunas, Maironio 28 a), K/aipeda, Siauliai,
A/ytus,
Panew!sys, Marijampo/e, Raseiniai, Ukmerge, SvenCionys,
Telsia i. In these archives, with the exception of the Kaunas one, the
number of files sways between 70 and 230 thousand s u.
The Lithuanian State Historical Archives collection contains records
from the period prior to 1918 (same items dating from
1918-1940). The arehivat holdings include acts issued by central
and local government institutions of the Grand Duchy of Lithuania,
15-18th centuries (microfilms of the Lithuanian Metrica are
kept there); documents of ecclesiastical institutions and congregations
(vital records among them), 15-beg. 20th centuries; documents
of institutions established by the Russian Empire in the provinces
of Vilnius, Kaunas and Suvalkai, 1792-1918; documents of
the most prominent f amilies especially of the period of the Grand
Duchy of Lithuania (Radziwil/, Sapieha, Oginski, Tyszkiewicz and
others), 15-mid. 20th centuries, etc.
The Lithuanian State Archives concentrate mainly on storing
and acquiring documents of central and local institutions, organi-
Il

Sovjetunionens militära arkiv
Av Erik Norberg
Sedan 1987 har Krigsarkivet haft etablerade kontakter med.sovjetiska
militära myndigheter inom arkivområdet. Syftet har från början
för Krigsarkivets del varit tvåfaldigt: dels att öka tillgången till
intressant och okänt arkivmaterial, dels att dra in de sovjetiska kollegerna
i ett gryende internationellt samarbete de militära arkivinstitutionerna
emellan. Ännu under 1980-talets senaste år var detta
en förutsättning för att motsvarande institutioner från DDR,
Tjeckoslovakien, Polen och Bulgarien skulle öppna sig för medverkan
i sådana sammanhang.
Det behöver inte framhållas särskilt, att de militära sovjetiska
arkiven innehåller material som är av svenskt intresse. Det kan
räcka med att påminna om att innehållet i den sovjetiska operativa
planeringen efter 1917 är så gott som okänd.
De äldsta lantmilitära arkiven fram till1917 förvaras i Centrala
militärhistoriska arkivet i Moskva, arkiven 1917-1941 i Röda armens
arkiv i Moskva och arkiven från 1941 fram till senaste tid i
Försvarsministeriets centralarkiv i Podolsk. Flygets arkiv förvaras
likaså i Podolsk. De äldsta sjömilitära arkiven finns i Centrala marinarkivet
i S:t Petersburg medan motsvarande arkiv från 1941
fram till idag förvaras i Centrala marinarkivet i Gatjina. Vid sidan
av dessa bör också nämnas det specialarkiv, vars existens var okänt
i vidare kretsar ända till1990, då journalisten E Maximova lyckades
få underlag till en artikelserie i Izvestia. Specialarkivet, som skall
vara det sjätte största i landet, innehåller huvudsakligen krigsbyten
från andra världskriget. 1
De äldre arkiven är inordnade under den gemensamma statliga
arkivförvaltningen, medan de modernare i Podolsk och Gatjina
lyder under Försvarsministeriet. De har nära relationer till Generalstabens
arkivhistoriska avdelning. En viktig avnämare av deras
tjänster är det ansenliga Militärhistoriska forskningsinstitutet i
Moskva som leds av generalöversten Dmitrij V olkogonov. Med sin
nya syn på Trotskij, Stalin, vinterkriget och andra världskrigets
l. Allmänna uppgifter om arkivinstitutionerna återfinns i följande verk = Patricia
Grimstead, Archives and Manuscript Repositories in the USSR; Moscow and
Leningrad (Princeton, New Jersey 1972). Erik Norberg, Guide to Military Archives
(Meddelanden från Krigsarkivet Xlii, Stockholm 1989). Gosudarstvennie
archivi SSSR. Spravotjnik l och Il (Moskva 1989). För ytterligare uppgifter om
specialarkivet se Rainer Kohlisch, Archivgut deutscher Provenienz und zur deutschen
Geschichte in sowjetischen Archiven (Archivmitteilungen 3/ 90).
13

förlopp torde han tillsammans med arkivhögskolans chef Jurij
Afanasiev vara den historiker som gjort sig mest bemärkt som uttolkare
av en ny och mer öppen historiesyn.
Det bör också nämnas att den sovjetiska militärhistoriska forskningen
bedrivs på ett mycket nyttainriktat sätt. En betydande del av
verksamheten utgörs av rena beställningsarbeten från Generalstaben.
Skall man således arbeta fram ett nytt reglemente rörande
exempelvis pansarfordons övergång över vattendrag, får militärhistoriska
institutet i uppdrag att tillhandahålla material och sammanställningar
från de senaste striderna i Afganistan, Mellanöstern,
Vietnam, Korea, andra världskriget.
Tillsammans med själva Generalstaben var det de nyare arkiven
i Podolsk och Gatjina som i första hand intresserade oss i Krigsarkivet.
Inom ramen för ett utbyte mellan svenska försvarsdepartementet
och försvarsministeriet i Moskva inleddes denna del av samarbetet
med ett besök av en sovjetisk delegation i Krigsarkivet 1987.
Delegationen leddes av generalen Vadim Gurkin vid Generalstaben.
Året därpå besöktes de sovjetiska kollegerna av en motsvarande
delegation från Krigsarkivet, och sedan har detta utbyte fortsatt
med årliga ömsesidiga besök.
Naturligtvis har det varit givande att som första representanter
för västliga länder besöka dessa institutioner. De veckolånga besöken
har visserligen inte medgivit några mer ingående forskningsar-
Sovjetiskaförsvarsministeriets gigantiska centralarkiv är beläget i Podolsk
utanför Moskva. Vid förhandlingar i november 1990 sitter fr v översten
Jarusjenko, Björn Gäfvert, överste Igor Venkov från generalstaben, major
Oleg Starkov, Erik Norberg, arkivchefen överste Nikolaj Brilev m fl.
14

eten, men öppenheten från de sovjetiska kollegernas sida har varit
mycket stor när det gällt tillträde tilllokaler, information om rutiner
och arkiv.
Hos Generalstaben vid Frunzegatan i Moskva bevaras de senaste
decenniernas handlingar från den högsta försvarsledningen. De är
ordnade på sedvanligt sätt i dossierer i liggande boxar. 1990 inledde
man arbete på att registrera korrspondensen på persondator. Generalstaben
har också haft särskilt intresse, eftersom det är den som
kommit att stå för den sovjetiska medverkan i det internationella
samarbetet. Kontakterna med de två centralarkiven gick också inledningsvis
genom Generalstabens arkivhistoriska avdelning, men
de senaste årens utveckling har också medfört att de löpande kontakterna
kan handläggas mindre byråkratiskt.
Försvarsministeriets centralarkiv grundades 1936 och var fram
till andra världskrigets inledningsskede förlagt till kasernen invid
GUM vid Röda torget i Moskva. Inför den tyska framryckningen
evakuerades arkivet för att efter kriget finna ro i Podolsk, fyra mil
söder om huvudstaden. Lokalerna tillhörde ursprungligen en krigsskola.
När det gäller omfattningen imponerar Podolsk-arkivet
Örlogsflottans centralarkiv har lokaler i Paul I: s lustslott i Gatjina utanför
S:t Petersburg. Här besök i forskarsalen 1990. I fonden arkivets chef
kommendör Juri Reznikov. På motsatta sidan av bordet forskarsalens
föreståndare samt vid hennes sida arkivets ställföreträdande chef kommendörkapten
Sergei Tarasov. T h om Erik Norberg överste Juri Schumaker,
generalstaben.
15

storligen. Personalen uppgår till omkring l 000 personer, varav
hälften tjänstgör i den egentliga arkivverksamheten och återstoden
med olika stöduppgifter. Lokalerna är fördelade på en yta av 42 ha.
Man förfogar över såväl hotell som daghem och affär.
Arkivet omfattar 90 000 arkiv eller fonder och 19 miljoner akter,
allt enligt sovjetiska begrepp. En betydande del av arbetet föranleds
av för oss välbekanta brevförfrågningar i tjänstgörings- och läkarärenden.
Av naturliga skäl har verksamheten betydande omfång.
Vid vårt första besök hade man en balans av 90000 ärenden, men
för att kunna arbeta av den hade kort tid dessförinnan två kompanier
studentbeväringar kommenderats till arkivet för att där få fullgöra
sin värnplikt.
Huvudregeln i det sovjetiska militära arkivflödet är att handlingarna
ligger kvar på förbanden i tre år varefter de överförs till det i
vart och ett av omkring trettio militärområden befintliga distriktsarkivet.
Materialet bevaras där i omkring 25 år varefter det levereras
till centralarkivet. Efter gallring återstår omkring 5 OJo av materialet.
Gallringen utförs med stöd av tre gallringsbrev utfärdade
1975 och gällande för dels de centrala staberna och förvaltningsmyndigheterna,
dels förband som divisioner och regementen, dels
hela organisationen i krigstid. Från början var samlingarna ordnade
förbandsvis, men 1964 inleddes ett 'femårigt omordningsarbete
resulterande i en indelning efter truppslag. Sedan 1988 har man förfogat
över en datoranläggning sammansatt av delar från Sovjetunionen,
DDR och Bulgarien. Den första tillämpningen är ett register
över arkivbildare, som för närvarande är under uppbyggnad.
Av traditionella skäl är det riktigt att marinens arkiv är förlagt till
S:t Petersburg, närmare bestämt till Gatjina, Tsar Paul I:s lustslott
ett par mil söder om staden. Arkivet är betydligt mindre än det i
Podolsk men förfogar över en rymlig forskarsaL Den är som brukligt
i det militära systemet bemannad av ett antal rejäla damer, stående
under fast snarare än arkivaliskt sakkunnig ledning av ett antal
officerare. Chef för arkivet är kommendören Juri Resnikov,
som för övrigt till1989 var befälhavare för en ubåtsflottilj i Östersjön.
Som ett led i utbytet med sovjetiska militära myndigheter kunde
under midsommaren 1991 undertecknad och Björn Gäfvert från
Krigsarkivet som första svenskar efter kriget besöka Östersjöflottans
traditionella huvudbas Kronstadt i det innersta av Finska
viken.
Den senaste tidens förändringar i öst har medfört en allt större
öppenhet i utbytet, men det har också medfört att väl inarbetade
kontakter försvunnit. Tidigare har detta gällt Militärarchiv der
DDR i Potsdam. Också i Sovjetunionen har personalförändringar
plötsligt inträffat. Generalöversten Denisov, chef för generalstabens
operativa avdelning och en av våra värdar vid senaste besöket,
infann sig natten till den 19 augusti 1991 på Krim tillsammans med
16

chefen för luftlandsättningstrupperna för att personligen ta Gorbatjov
i förvar. Kuppen misslyckades som bekant och Denisov kan
inte längre betraktas som en naturlig kontaktperson i sammanhanget.
Till vissa delar har utbytet lett till bestående resultat. Krigsarkivet
har som första institution i väst trängt in i de sovjetiska militära
arkiven. Sovjetunionen deltar nu med god kraft i det internationella
samarbetet som växt fram mellan de militära arkiven, och detta
kommer utan tvekan att föra med sig en större öppenhet. slutligen
pågår i Krigsarkivet och i sovjetiska generalstaben under ledning av
överste Igor Venkov arbete på en gemensam publikation, som skall
innehålla dokument belysande tiden från 1941 till perioden strax
efter andra världskriget. I samband med detta sker en kartläggning
av handlingar av svenskt intresse i de militära sovjetiska arkiven. Vi
är ännu inte framme vid ett normalt forskarutbyte, men de senaste
årens kontakter har nog i någon mån bidragit till att bereda
marken.
17

Företagsarkiv från Euroc på landsarkivet i Lund
Av Bengt Danielson
I sina kommentarer till utredningen Arkiv för individ och miljö i
ASF 1988 och i en artikel i ASF 1990 har Anne-Marie Lenander
Fällström i ett generellt och nationellt perspektiv fäst uppmärksamheten
på de problem, som är förknippade med bevarande av företagsarkiv.
Hon framhöll med stöd av olika utredningar att flera
forskningsdiscipliner har ett stort behov av företagsarkiv men att
alltför få arkiv bevaras för att tillgodose detta behov. Vidare klargjordes
att svårigheterna med att bevara företagsarkiv främst sammanhänger
dels med beståndens stora omfång, dels med dessa arkivs
privata karaktär. Det kan kanske därför vara befogat med en
redogörelse för hur problematiken ter sig i landsarkivsperspektiv
och en presentation av hur arbetet med bevarande av företagsarkiv
bedrivits i ett konkret fall.
Landsarkivet och företagsarkiven
Bristen på depåer
Depåsituationen för företagsarkiv inom Lunds landsarkivdistrikt
har hittills icke varit gynnsam. Några av de större företagen i regionen
har visserligen satsat mer eller mindre betydande resurser på
sina historiska arkiv. Nämnas kan, förutom Euroc, Alfa Laval,
Findus, Höganäsbolaget, Perstorps bolaget, PLM, Sydkraft, Tetra
Pak samt flera banker. En betydande insats har vidare gjorts av
stadsarkivet i Malmö, som övertagit Kockumsvarvets arkiv med
dess stora ritningsbestånd. Men detta är dessvärre endast punktinsatser.
Alltför många historiskt värdefulla företagsarkiv inom
regionen har hamnat och hamnar på soptippen.
Någon regional depå för företagsarkiv av den typ som på flera
andra håll i landet kommit till stånd genom samverkan mellan olika
intressenter, finns ännu inte inom Lunds landsarkivdistri kL Landsarkivarie
Anna Christina Ulfsparre, som även i internationella
sammanhang intresserat sig för företagsarkiv, har länge arbetat för
att få till stånd ett sydsvenskt näringslivsarkiv genom samverkan
mellan Lunds Universitet, Sydsvenska Handelskammaren och företag
i regionen, men intresset har dessvärre inte varit tillräckligt
stort. Ett centralt initiativ från SAF och Riksarkivet, som sökte engagera
banker, universitet och näringsliv för frågan, har hittills ej
heller lett till något resultat. En ljusglimt är emellertid att en förening
vid namn Nordvästskånes Företagsarkiv kunnat bildas under
19

hösten 1991. Initiativet till föreningen, som skall arbeta med att
rädda material från företag i de nordvästskånska kommunerna, utgick
från näringslivsfolk i nordvästra Skåne och Sydsvenska Handelskammarens
nordvästskånska avdelning. Härmed är en början
gjord, och man kan kanske hoppas att denna förening efter hand
kan byggas ut till att omfatta hela regionen.
Problem i arbetet med arkiven
I detta läge har sålunda en stor del av ansvaret för företagsarkiven
i regionen fallit på landsarkivet, som gjort vad som varit möjligt
inom ramen för begränsade resurser och efter hand helt otillräckliga
depåutrymmen. Grundläggande för landsarkivets agerande har
varit det statliga arkivväsendets skyldighet att förse forskningen
med ett så mångsidigt och representativt material som möjligt. Då
det är uppenbart att de statliga myndigheternas arkiv endast kan ge
en ofullständig och ibland skev bild av samhällsutvecklingen, har
det förefallit både naturligt och nödvändigt för landsarkivet att
ägna en del av sina krafter åt arkiv från den enskilda sektorn och
särskilt då åt de betydelsefulla och resurskrävande företagsarkiven.
Denna synpunkt kan f ö också för företagen själva vara ett argument
till försvar för historisk arkivering. Det får väl nämligen anses
ligga i näringslivets egenintresse att motverka, att källorna till t ex
välståndsutveck!ingen domineras a v myndighetsmaterial.
Rörande de utredningar, som presenterar forskningens behov av
företagsarkiv, hänvisas till Lenander Fällströms ovannämnda artiklar
i ASF. Hennes framställning skall här endast kompletteras
med Statens kulturråds nyligen utkomna rapport (1991 :3), Att vidga
deltagandet i kulturlivet. Här påpekas att intresset för den egna
arbetsplatsen och forskning kring arbetslivets villkor ökat markant
under senare år men att bevarandet och vården av det värdefulla
källmaterial, som förvaras i företagsarkiven, varit eftersatt under
lång tid. Vidare nämns att nödvändiga insatser för att säkerställa
och tillgängliggöra detta arkivmaterial under det kommande decenniet
skulle kunna göras genom gemensamma initiativ av olika intressenter.
Vad nu gäller landsarkivets insatser för företagsarkiven präglades
dess mottagande av dylika tidigare i ganska stor utsträckning av
tillfälliga omständigheter. Landsarkivet fick oftast på kort varsel
erbjudande om att ta emot arkivalier i samband med att ett. företag
skulle upphöra eller flytta. Möjligheterna att i förväg bedöma materialets
karaktär och användbarhet var begränsade; man tvingades
på stående fot ta vad man fick eller också avstå. Kontakterna med
företagens personal blev ofta sporadiska och otillräckliga.
Det blev efter hand allt mer uppenbart att det material, som omhändertogs
under sådana förhållanden, var ytterst svårhanterligt.
20

Vad som särskilt föll i ögonen var att företagsarkivens stora volym
och deras privata karaktär inte endast försvårade insatser för själva
bevarandet utan även i högsta grad försvårade tillgängliggörandet.
För landsarkivet blev denna senare sida av problematiken väl så betydelsefull.
Vad kunde då göras för att höja kvaliteten på de bestånd
man lyckades rädda, och hur skulle arbetet med redovisningen
organiseras, för att denna skulle motsvara forskningens behov?
Det stod klart att dessa frågor måste ges tillfredsställande svar,
samtidigt som man arbetade med att lösa frågorna om beståndens
fysiska bevarande. I annat fall kunde man befara att även intresset
för själva bevarandet skulle svalna.
För en statlig arkivmyndighet, vars personal huvudsakligen har
erfarenhet av strikt författningsreglerad verksamhet inom offentlig
förvaltning med detaljerade regler för arkivbildning, förteckning
och gallring, kan emellertid de svårigheter, som sammanhänger
med redovisningen av privata företags arkiv, te sig betydande. Problemen
anmäler sig redan vid den grundläggande uppdelningen av
materialet på arkiv bi/dare. I en verksamhet, som karaktäriseras av
täta omorganisationer, snabbt växlande ägarkonstellationer, koncernbildningar,
fusioner, dotterbolagsbildningar samt köp och försäljning
av bolag och produktionsenheter, blir bestämningen av
handlingarnas proveniens ofta problematisk. Arkivteorien, som
borde utgöra det fasta fundamentet vid bedömningen av dessa frågor,
lämnar endast ringa ledning. Utan tvekan behöver teorien utvecklas
för dessa områden. Denna teoriutveckling kan dock endast
ske genom ett noggrant studium av de förhållanden, under vilka
arkiv uppkommer inom den privata sektorn. Redan här anmäler sig
alltså ett behov av fördjupade kontakter med företagen och deras
personal.
För många arkivverksamma är måhända identifieringen av arkivbildare
en fråga, som bäst löses från fall till fall under hänsynstagande
till diverse praktiska omständigheter. Ju fler företagsarkiv
som förtecknas, registreras och görs sökbara i t ex arkivdatabaser,
desto mer angeläget ter det sig emellertid med enhetliga kriterier på
detta område. Arkivbildaren som sökbegrepp kommer sannolikt
att få allt större betydelse för forskningen, och det är då av vikt att
detta begrepp är entydigt, väldefinierat och någorlunda förankrat
i teorien. Här kan nämnas att ett initiativ till att få igång en diskussion
om detta ämne nyligen tagits vid landsarkivet i Lund, som den
24 aprill991 arrangerade ett seminarium kring just arkivbildarbegreppet.
Problemområdet har fått ökad betydelse även för arkiven
inom den offentliga sektorn, där ju täta omorganiseringar, bolagiseringar
och privatiseringar blivit allt vanligare under den senaste
tiden.
De förhållanden, under vilka företagsarkiv vanligen kom att omhändertagas
av landsarkivet, försvårade även ordnings- och för-
21

teckningsarbetet. Då kontakterna med företagens personal ofta
blev helt tillfälliga, fick landsarkivet ingen möjlighet att tillgodogöra
sig viktig information rörande företagens verksamhet och organisation.
Handlingar rörande t ex ett industriföretags produktion
är ofta helt enkelt obegripliga för den som icke är fackman.
Den utredning av arkivens struktur och handlingarnas samband
med varandra, som var komplicerad redan genom beståndens
volym, försvårades härigenom ytterligare.
Även företagsarkivens innehålllämnade mycket övrigt att önska.
Köp, försäljningar och fusioner medför att företagsarkiv ofta
är mer eller mindre fragmentariska och endast innehåller material
från en begränsad period av verksamheten i fråga. Vidare saknas
ofta verkligt centrala handlingar såsom bolagstämmo- och styrelseprotokoll,
vilka ju ofta har förvarats skilda från huvuddelen av
arkiven. Alltför sällsynt i företagsarkiven är även material, som belyser
företagens marknadsföring, deras kontakter med samhället
och deras beroende av externa faktorer. Material av denna typ skulle
göra företagsarkiven mer intressanta även för den forskning, som
anlägger ett vidare samhällshistoriskt perspektiv och inte enbart
studerar företagens interna förhållanden. Landsarkivet fick emellertid
sällan möjlighet att spåra upp och penetrera vad som saknades.
Av vad som ovan framgått inses att även gallringen försvårades.
Med bristfälliga kunskaper om verksamhet och organisation och
med en oklar bild av företagets förhållande till andra bolag och organisationer,
vilkas arkiv man kanske inte hade någon möjlighet att
få kännedom om, saknade landsarkivets personal helt enkelt de
mest elementära förutsättningarna för bedömning av gallringsfrågor.
De omfångsrika sviterna av produktionsrapporter, ekonomiska
rapporter, fakturor etc förekommer t ex ofta i dubbla uppsättningar,
dels hos ett moderbolag eller huvudkontor, dels hos ett dotterbolag
eller lokal produktionsenhet. Detta kan f ö även gälla så
gott som allt räkenskapsmaterial av betydelse. Redan en bättre
överblick över dessa grundläggande förhållanden kan alltså leda till
icke föraktliga minskningar av arkivens volym.
Resultatet av denna bristande planering och detta ofullkomliga
samarbete med företagen blev alltså att ordnings-, förteckningsoch
gallringsarbetena avsevärt försvårades och att arkivens informationsvärde
minskade på ett avgörande sätt. Om inget gjordes åt
dessa missförhållanden, riskerade landsarkivet att samla på sig ett
mycket stort material till kostnader, som inte stod i proportion till
dess kvalitet.
22

arkivförteckning. Programmet, som utarbetats vid landsarkivet,
medger bl a direkt inmatning av volymer i oordnade bestånd och
m1mmerar alla monotona och tidsödande omflyttnings-,
redigerings- och utskriftsmoment. ADB-stöd ter sig alltmer som en
nödvändig förutsättning för redovisning av större företagsarkiv.
Euroc-materialet - några exempel
Koncernen och dess arkiv
Euroc-koncernen har sitt direkta ursprung i Skånska Cement AB,
som grundades 1871. Efter en omorganisation 1973 bytte moderbolaget
namn till Industri AB Euroc, och 1991 ändrades namnet till
Euroc AB. (Bolaget skall inte förväxlas med entreprenadföretaget
AB Skånska Cementgjuteriet, sedan 1984 Skanska AB. Detta grundades
1887 som ett dotterbolag till Skånska Cement AB men är
sedan länge ett fristående bolag.) Skånska Cement AB är en typisk
representant för de stora industriföretag, som grundades under industrialismens
genombrottsskede och som sedan genom specialiseringar
och utveckling av nya verksamhetsgrenar hävdat sin ställning
under skiftande konjunkturer. Det etablerade sig vid starten
dels i Lomma, ca 10 km nordost om Ma:lmö, där landets första
cementfabrik anlades (nedlagd 1905), dels i Limhamn, ca 5 km sydväst
om samma stad, där den för cementtillverkningen erforderliga
kalkstenen utvanns. 1890 togs en nyanlagd cementfabrik i Limhamn
i bruk. Genom nyanläggningar och förvärv av cementfabriker
och kalkbrott i övriga delar av landet befäste bolaget under
1900-talets första hälft sin ställning som Sveriges största koncern
för tillverkning av cement. Bolagets verkställande direktörer under
denna tid var den legendariske R F Berg - "Limhamnskungen",
Ernst Wehtje s:r och Ernst Wehtje j:r, alla tre märkesmän i det
skånska och svenska näringslivets historia. Koncernens verksamhet
kom emellertid även att innefatta tillverkning av andra typer av
byggnadsmaterial, kalkprodukter av skilda slag, installationsmateriel
m m. Antalet dotterbolag med olika specialfunktioner blev efterhand
mycket stort. Själva cementtillverkningen svarar i dag endast
för en starkt begränsad andel av den mångförgrenade koncernens
verksamhet. Med en omsättning på drygt 11 ,5 miljarder 1990
placerade sig Euroc på 40:e plats bland svenska företag.
Att bevara och uttömmande redovisa allt det arkivmaterial, som
vuxit fram i anslutning till verksamheter över hela landet under
koncernens 120-åriga tillvaro, är givetvis en mycket omfattande
uppgift, som långt överstiger landsarkivets kapacitet. Vad Euroc i
första hand önskar är att arkiv från Sydsverige samt från centrala
organ och huvudkontor skall deponeras i Lund. En målsättning är
vidare att informationen och kunskapen om den totala arkivsitua-
24

tionen skall samlas här. Arkiv från regionalt begränsade verksamheter
inom övriga delar av landet skall om möjligt överföras till
lämpliga depåer inom respektive region.
Omfattningen av de arkiv, som Euroc levererat till landsarkivet,
uppgår i dag till ca l 000 hyllmeter. Största delen av materialet förvaras
på en av landsarkivet förhyrd depå i Lund. Kärnan i detta i sig
tämligen omfattande och komplexa bestånd utgörs av handlingar
ur moderbolagets, Skånska Cement AB:s, arkiv, vilket har delats
upp på delarkiv för Huvudkontoret, Limhamnsavdelningen, Lommaavdelningen
och Tekniska avdelningen. Av central betydelse är
även de omfångsrika arkiven från Svenska Cementförsäljnings AB
Cementa och AB Iföverken. Härtill kommer så ett stort antal arkiv
eller arkivfragment från företag, som under tidernas lopp på ett eller
annat sätt varit knutna till koncernen. De viktigare av dessa är Svenska
Kalkförsäljnings AB Calcium, Skånska Tegelförsäljnings AB,
Skånska Plattsättnings AB, Malmö-Limhamns Järnvägs AB, AB
Ifö Chamotte- och Kaolinverk, Ifö Cementfabriks AB och Siporex
Småhus AB. I arbetet med detta material har bl a Limhamnsavdelningens
arkiv fått prioritet, och det skall här kort presenteras.
Limhamnsavdelningens arkiv
Den del av Limhamnsavdelningens arkiv, som levererats till landsarkivet,
omfattar efter gallring ca 85 hyllmeter. Handlingarna
spänner över tiden 1887- ca 1970. En självständig arkivbildning i
Limhamn har alltså kunnat konstateras först vid den tid, då bolagets
nya cementfabrik började anläggas där och administrationen i
samband därmed byggdes ut. Härigenom kom cementbolaget att
bli det dominerande industriföretaget på orten och helt avgörande
för dess utveckling. Bolaget hade emellertid som nämnts varit etablerat
i Limhamn alltsedan starten 1871, då kalkbrottet vid Limhamnsgården
inköptes. Härifrån skeppades kalken till Lomma,
där den första cementfabriken var belägen. Källmaterial från cementbolagets
första tid i Limhamn får emellertid sökas i Huvudkontorets
arkiv.
Till de äldsta serierna i arkivet hör de som rör personalen: matriklar,
lönejournaler och lönelistor. Materialet är tämligen omfattande;
så föreligger t ex lönelistor för kalkbrottet och cementfabriken
i en komplettsvit på 125 volymer från ca 1890-1949. Här finns alltså
ett gott källmaterial för detaljerat studium av personal- och avlöningsförhållanden
under en lång, sammanhängande tidsperiod.
Som Lenander Fällström påpekar, är personalhandlingar av denna
typ ofta den enda pålitliga källa som finns, när det gäller att kartlägga
de anställda på en arbetsplats.
Andra personalhandlingar av intresse är olycksfallsrapporter
och register över minderåriga arbetare. Uppgifter om de olycksfall,
25

som kommit till ledningens kännedom, finns bevarade i en komplett
svit rapporter och journaler 1891-1947. Detta och annat material
vittnar även om att ledningen - enkannerligen R F Berg -
tidigt verkade för att arbetarna skulle vara olycksfalls- och livsförsäkrade.
Material av denna typ är av stor betydelse för den arbetshistoriska
forskningen, där studiet av arbetsmiljö och yrkesskador
spelar en viktig roll. Intressanta för arbetshistorisk och socialhistorisk
forskning är även de register över cementfabrikens minderåriga
arbetare, som bevarats för tiden 1901-1920.
Rörande själva driften och produktionen vid kalkbrottet och cementfabriken
har det bevarats ett stort antalliggare och journaler
med varierande redovisnings- och uppställningsprinciper. Det har
här dock varit möjligt att rekonstruera en huvudserie med journaler
för cementtillverkningen, där åtgångna råvaror och producerade
kvantiteter redovisas i stor detalj för tillverkningens huvudmoment
- råmalning, bränning och cementmalning. Serien täcker tiden
från 1890, då produktionen i den nya fabriken kom igång, fram till
1969. Tio år senare upphörde cementtillverkningen i Limhamn.
Parallellt med dessa tillverkningsjournaler föreligger från hela perioden
prov- och analysjournaler av olika slag, vilka vittnar om den
möda, som lagts ner på kvalitetskontroll och produktutveckling
under tidernas lopp. Särskilda laboratorier inrättades redan från
starten i anslutning till cementfabrikerna, såväl i Limhamn som i
Lomma.
För uppgifter rörande ledning och beslutsfattande bör man i
första hand vända sig till bolagsstämmans och styrelsens protokoll,
som tillhör huvudkontorets arkiv. För Limhamnsavdelningens del
finns ingen motsvarande beslutsdokumentation. En god inblick i
beslutsprocessen vid Limhamnsavdelningen kan man dock få genom
en dossieserie med ämnesordnade handlingar från 1942-
1969, som har lagts upp av G C Laurell, disponent i Limhamn under
dessa år. De handlingar man återfinner här, utgör alltså disponentens
arbetsmaterial och är därmed underlag för hans beslut och agerande
i olika frågor. Som exempel på rubriker i denna dossieserie
kan nämnas: Brand- och arbetarskydd, Byggnader och fastigheter,
Kalkproduktion, Packeri och säckar, Företagsnämnd, Personalutbildning,
studieresor. Här !

ia! underlättas av att korrespondensen är ordnad på samma sätt genom
alla åren: alfabetiskt efter korrespondent för varje årgång
(eller period av år).
Det i företagsarkiven ofta mycket omfattande räkenskapsmaterialet
innehåller normalt en detaljerad redovisning av varje enskild
affärshändelse under hela verksamhetsperioden. I det praktiska arbetet
med detta utrymmeskrävande material ställs arkivinstitutionerna
som nämnts ofta inför svåra gallringsöverväganden, framför
allt vad gäller bilagorna till räkenskapsböckerna: kassaverifikationer,
fakturor, kreditnotor o dyl. För Euroc-arkivens del var emellertid
detta problem delvis redan löst vid leveransen, eftersom bolaget
mikrofilmat vissa räkenskapshandlingar från tiden fr o m 1928
och i samband därmed gallrat ut originalen. Ett exemplar av mikrofilmen
ingår nu i depositionen. Ytterligare gallringar möjliggjordes
genom att förekomsten av dubblettserier i Huvudkontorets och avdelningarnas
arkiv kunde konstateras. Från tiden före 1928 hade
bolaget valt att av verifikationsmaterialet endast bevara typårgångar
(vart tionde år). För Limhamnsavdelningens del är det av särskilt
intresse att dess verifikationer från 1888-1890 undantagits från utgallring.
Under dessa år anlades som nämnts cementfabriken i Limhamn,
och i det bevarade verifikationsmaterialet får man en fyllig
redovisning av arbetsmoment, leverantörer, materiel och kostnader
vid uppförandet av denna för sin tid betydande industriella anläggning.
I allmänhet måste dock studiet av Limhamnsavdelningens
räkenskaper bedrivas med utgångspunkt i materialet från Huvudkontoret,
som skötte bolagets centrala bokföring och som
erhöll rapporter om alla affärstransaktioner från de olika avdelningarna.
I sin bekanta bok Gräv där du står från 1978 propagerar Sven
Lindqvist för att de anställda vid ett företag själva skall utforska sin
arbetsplats historia. Särskilt intressant i detta sammanhang är att
Lindqvist bygger hela sin framställning på exempel från just
cementindustrin och de till Skånska Cement AB knutna företagen.
Han utgår emellertid från att företagens arkiv normalt inte är tillgängliga
för denna typ av forskning. "Det egna arkivet hör till företagets
strängast bevakade hemligheter." Hans bok är sålunda en
handledning i hur man kan få kunskap om förhållandena vid ett
företag ur andra källor. Här skall därför påpekas att det i depositionsavtalet
mellan landsarkivet och Euroc från 1978 fastslogs att
handlingar, som är äldre än 25 år, skall vara tillgängliga för var och
en på samma villkor som gäller för de vid landsarkivet förvarade
myndighetsarkiven. Handlingar, som är yngre än 25 år, får lämnas
ut endast efter Eurocs särskilda medgivande från fall till fall.
Genom depositionen vid landsarkivet och de ordningsarbeten, som
Euroc delvis själv bekostat, har alltså ett rikt material från flera
centrala företag inom cementindustrin, med det nämnda undanta-
27

get, blivit direkt tillgängligt för allt slags forskning. Att dessa arkiv
med sina fylliga uppgifter om personal, produktionsförhållanden
och företagsledning har ett mycket stort värde för gräv-där-du-stårforskaren,
torde ha framgått av det ovan anförda. Utan överdrift
kan påstås att man i Limhamnsavdelningens och Huvudkontorets
arkiv kan finna uppgifter av central betydelse för så gott som alla de
ämnesområden och infallsvinklar, som Lindqvist behandlar. Därmed
inte sagt att andra källor skulle vara överspelade, om företagsarkivet
är tillgängligt. Lindqvists grundliga genomgång av det företagsexterna
källmaterialet visar, att detta förvisso innehåller mängder
av viktig information, som sällan eller aldrig återfinnes i
företagets eget arkiv.
Limhamnsavdelningens arkiv är således endast en del i ett större
sammanhang. På flera punkter måste kompletterande uppgifter
hämtas från annat håll: i andra Euroc-arkiv, i folkrörelsearkiv, i
myndighetsarkiv, på bibliotek etc. Men som vittnesbörd om cement
bolagets verksamhet i Limhamn har det givetvis en central
ställning. När nu cementtillverkningen upphört i Limhamn och en
epok gått i graven tillsammans med de sista ugnarna, är det i första
hand Limhamnsavdelningens arkiv som för framtiden skall vittna
om det arbete, som utfördes här.
Ur Huvudkontorets arkiv
Vad gäller Huvudkontorets arkiv skall här endast avslutningsvis
omnämnas att detta innehåller ett betydelsefullt material med anknytning
till den framstående industrimannen R F Berg, bolagets
verkställande direktör 1873-1907 och i dag av stor betydelse för
bolagets och Malmö-Limhamns historiska identitet. Här finns bl a
en svit kopieböcker med brev av hans hand från hela hans tid i bolagets
tjänst. Euroc har ombesörjt överkopiering av de bleknade, ytterst
sköra och svårlästa bladen till ett mer arkivvärdigt och läsvänligt
papper. Därmed har detta viktiga material räddats från en långsam
men säker förstörelse. Vidare märks en dossieserie, som lagts
upp i direkt anslutning till R F Bergs verksamhet och som speglar
den mångsidige och rastlöst verksamme mannens insatser på en rad
industriella och samhälleliga områden, i allmänhet dock först
fr o m slutet av 1880-talet. Här finns alltså ett värdefullt källmaterial,
som säkerligen på många punkter kan komplettera bilden av R F
Berg som företagsledare, kommunalman, socialpolitiker och filantrop.
Exemplet visar att även personhistorien kan ha mycket att
hämta i företagsarkiven.
28

ehovet av information för rättsskipningen och förvaltningen och
forskningens behov. De utredningar som föreslagit statliga myndigheters
upphörande har som intäkter räknat inbesparing av upphörande
myndighets arkivkostnader men underlåtit att vidkännas
och beräkna kostnadshöjningen hos arkivmyndigheterna. Dessa
utredningar får därför i någon mån karaktär av glädjekalkyler.
Arkivutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1988:1 J Öppenhet
och minne. Arkivens roll i samhället överföring av resurser till
arkivmyndigheterna inom ramen för den årliga budgetprocessen
och framförde principiellt att arkivmyndigheterna inte skulle kunna
ta emot några leveranser, såvida inte resurser tillskjuts. Utredningens
förslag har inte satt spår hittills i arkivlagen och dess förarbeten.
2 Regleras inte denna fråga riskerar större upphörda myndigheters
arkiv, med tanke på riksarkivets anslag och lokalresurser,
att kastas ut på gatan.
Bolagisering av statliga myndigheter
Fallet FFV
Affärsdrivande verk och verk som driver konkurrensutsatta verksamheter
bolagiseras. Processen har redan påbörjats, bl a med
affärsverket FFV, och avses fortsätta med televerket, Vattenfall
m fl myndigheter. Regeln är även här att de upphörande verken
skall avlämna sina arkiv till arkivmyndighet inom tre månader efter
upphöraodet (11 § arkivlagen). Regler om förfarandet i det fall en
statlig verksamhet övergår till ett enskilt organ har inte meddelats.
I förarbetena till arkivlagen hänvisas till att en handling som är allmän
inte kan förlora denna status och att frågan i stället bör lösas
så att det enskilda organet i behövlig utsträckning får låna handlingar
från arkivmyndigheten. 3
Affärsverket FFV har den l januari 1991 omvandlats till FFV
AB. Affärsgrupperna Swedish Ordnance, Aerotech m fl har ombildats
till dotterbolag. Affärsverket FFV :s arkiv har enligt 32 § allmänna
arkivstadgan pro forma avlämnats till riksarkivet den 31
december 1990. Riksarkivet har därefter utlånat affärsverksarkivet
till FFV AB och dess dotterbolag. Utlånet regleras i ett avtal mellan
parterna. I den del avtalet reglerar förvaring och vård av det utlånade
arkivet uppstår inga legala komplikationer. Det rör sig om en
förvaltningsuppgift utan inslag av myndighetsutövning som enligt
11 kap 6 § 3 st regeringsformen (RF) får överlämnas till enskilt
organ.
Affärsverket FFV :s arkiv består av allmänna handlingar. Det allmänna
får inte frånhändas sådana handlingar. I den mån myndig-
2. Prop 1989/90: 72 , KrU 29, rskr 307.
3. Prop 1989/90: 72, s 78.
30

Försäkran om tystnadsplikt
FFV AB behöver för sin verksamhet tillgång till Affärsverkets FFVs arkiv. Detta
arkiv är även efter den l januari 1991 statlig egendom och underkastat tryckfrihetsförordningens
och sekretesslagens bestämmelser. Arkivet överlämnas formellt till
Riksarkivet, men utlånas till FFV AB. Affärsverkets arkiv innehåller uppgifter som
är hemliga enligt sekretesslagen (1980:100). Anställda inom FFV AB måste därför
underteckna ett s k förbehåll enligt 14 kap 9 §sekretesslagen som ålägger dem samma
tystnadsplikt som de skulle ha haft som affärsverksanställda.
Förbehållet gäller uppgifter ur handlingar som finns i Affärsverkets FFVs arkiv och
• som rör Sveriges förbindelser med annan stat eller mellanfolklig organisation,
myndighet eller juridisk person i annan stat (SekrL 2:1).
• som angår verksamhet för att försvara landet eller planläggning av sådan verksamhet,
liksom uppgifter i övrigt om totalförsvaret (SekrL 2:2).
• som rör affärs- eller driftförhållanden för Affärsverket FFV samt förvärv, överlåtelse
m m av egendom eller tjänst (SekrL 6:1, 6:2).
• som rör affärs- eller driftförhållanden för enskild, som trätt i förbindelse med Affärsverket
FFV eller med bolag inom FFV-koncernen (SekrL 8:10).
• som rör anställda inom Affärsverket FFV i fråga om hälsotillstånd och om personliga
förhållanden i ärenden om omplacering eller pensionering, liksom om personliga
förhållanden i övrigt(SekrL 7:11).
• som rör utförande av undersökningar av naturvetenskaplig eller teknisk art, som
Affärsverket FFV låtit verkställa för det allmännas räkning och om resultatet av
sådana undersökningar (SekrL 6:4).
• som kan vara föremål för sekretess enligt annan bestämmelse i sekretesslagen.
Ovan nämnda uppgifter får inte lämnas vidare i annan utsträckning än som erfordras
för tjänsten, inte spridas till utomstående och heller inte lämnas vidare för publicering
eller offentliggörande så att skada eller men som anges i sekretesslagen uppkommer.
För överträdelse av bestämmelserna i detta förbehåll kan dömas till ansvar
för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap 3 § brottsbalken.
Jag har tagit del av Riksarkivets förbehåll och förbinder mig att iakttaga de
villkor som där anges.
Jag försäkrar vidare att jag varken i eller utom anställningen för någon
obehörig skall yppa eller avslöja något som jag fått veta genom anställningen
i bolaget, om detta kan skada bolaget, bolagets kunder eller andra med vilka
bolaget trätt i förbindelse.
Ort: . . .. . . . .. . ..... . ............. . Datum: ....... . .. . . . . .
Namn: . . . .. . . . .. .. .. . .. . . ..... . .. . Personnr: .... ..... . . . .
Anställningsnr: ....... .
31

hets allmänna handlingar av någon orsak behöver förvaras hos enskild
måste de likväl anses vara enligt 2 kap 3 och 14 §§tryckfrihetsförordningen
(TF) förvarade hos myndigheten. 4 De handlingar
som riksarkivet utlånar till FFV AB är därför i TF: s mening förvarade
hos riksarkivet som också beslutar om utlämnande enligt TF.
Sådant utlämnande utgör myndighetsutövning och får inte överlåtas
på enskilda. Förfarandet regleras i avtalet. Genom förvaringen
av affärsverket FFV :s arkiv hos FFV AB får tjänstemän hos bolaget
faktisk tillgång till uppgifter som är hemliga enligt sekretesslagen
( 1980: l 00) (Sekr L). I enlighet med avtalet undertecknar tjänstemän
hos FFV-koncernen förbehåll enligt 14 kap 9 § SekrL. Överträdelse
av förbehåll kan beivras som brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap
3 §brottsbalken. Förbehållets utformning framgår av ett formulär
till försäkran om tystnadsplikt som återges på s 31.
Legala komplikationer
Förbehållsförfarandet är tillkommet i samråd med affärsverket
FFV:s dåvarande chefsjurist och har förankrats i justitiedepartementet
genom underhandskontakter. Det kan vid första påseendet
se formellt nöjaktigt ut men har svagheter. Det har tillkommit som
en nödlösning.
Lagstiftaren kan inte ha haft detta slag av masshantering i tankarna
när förbehållsinstitutet tillskapades. Det förutsätter en prövning,
att uppgifter i en viss handling kan lämnas ut, om förbehållet,
sammanvägt med andra omständigheter, behövs för att undanröja
en skaderisk som annars skulle utgöra ett hinder för utlämnande. 5
Riksarkivet saknar i praktiken varje möjlighet att mot sekretesslagens
rekvisit pröva massutlämnaoden av hemliga uppgifter till för
verket okända personer. Riksarkivet saknar också materiell möjlighet
att pröva, att förbehåll utfärdas endast i de fall de behövs. 6
Ett förbehåll enligt 14 kap 9 § SekrL skall uppställas av myndighet
och klart ange i vilka avseenden sökandens rättigheter enligt
tryckfrihetsförordningen (TF) inskränkts. Som tidigare nämndes
har det nu aktuella förbehållet formulerats i samråd med det dåvarande
affärsverkets juridiska enhet. Det har sökt fånga in de olika
slag av sekretess som rimligen kan komma ifråga i ett bestånd omfattande
ca 5 000 hyllmeter men har av naturliga skäl inte kunnat
förutse alla. Den enskilde blir därför inte i önskvärd utsträckning
upplyst om i vilken omfattning och i vilka fall hans rättigheter in-
4. Se Alf Bohlin: Allmänna handlingar , Stockholm 1988, s 74 f f och där anförda
rättsfall.
5. Jfr HansCorell m fl: Sekrctesslagen, 2 uppl, Stockhohn 1985 s 386· Sigvard Holstad:
Sekretess i allmän verksamhet, Stockholm 1990, s SS . ' '
6. J fr Corcll m n, (not 3) s 386.
32

skränks. Vi har också underlåtit att lämna överklagandehänvisning
vilket vi enligt 2 kap 15 §TF borde ha gjort. Vi underlät detta med
tanke på att den enskilde inte begär att få ta del av allmänna handlingar
för det syfte TF anger och på att det kunde ha fördröjt och
möjligen äventyrat hela förfarandet. En domstolsprövning kunde
dock ha gett en värdefull ledning.
Förbehållsförfarandet får endast användas vid utlämnande av
uppgifter som är knutna till någon form av i sekretesslagen uppställt
skaderekvisit. Uppgifter som omfattas av absolut sekretess
får inte utlämnas mot förbehåll. Det kan inte med full visshet klarläggas,
att sådana uppgifter inte förekommer i affärsverket FFV:s
arkiv. De förekommer i betydande omfattning hos televerket (samfärdselsekretessen,
9 kap 8 § SekrL), som också står inför en bolagisering
och där analoga sätt att hantera sekretessfrågorna vid underhandskontakter
diskuterats.
Ett annat slag av komplikationer uppstår i de fall ett bolagiserat
affärsverk anlitar konsulter. Televerket anlitar i betydande omfattning
utomstående tekniska konsulter. De har hittills betraktats som
uppdragstagare enligt l kap 6 § SekrL och därmed i den delen av sin
verksamhet varit underkastade tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens
bestämmelser. De kan i ett bolagiserat televerk behöva
ta del av uppgifter ur det tidigare affärsverkets arkiv. De skulle vid
en strikt tillämpning av regelverket likaså i förekommande fall behöva
underkastas förbehållsförfarandeL
Lagstiftningen kan inte ha förutsett en situation, där enskilt
rättssubjekt med stöd i avtal under 10 års tid eller längre förvarar
allmänna handlingar och använder dem på ett integrerat sätt i den
egna verksamheten. Avtalet föreskriver med nödvändighet, att affärsverkshandlingar
måste hållas skilda från bolagshandlingar. Det
kan i vissa fall ställa sig svårt, främst vid hanteringen av ritningar
som fortlöpande tillförs ändringar och tillägg. Även om avtalet
bygger på en åtskillnad mellan faktisk förvaring och formell förvaring
och riksarkivet uttryckligen förbehållit sig rättigheter och skyldigheter
enligt TF och SekrL och därmed inte gärna kan misstänkliggöras
för att söka sätta offentlighetsprincipen ur spel, är avtalstiden
onekligen lång. Det enda precedensfall jag funnit där en
avtalstids längd åberopas som relevant för frågan om allmän handling
varit förvarad hos myndighet enligt 2 kap 3 §TF är ärendet JO
1981/82 s 282 som refereas av Bohlin 7 • Det rör sig här om en handling
som sänts till en privat firma för mikrofilmning; en åtgärd som
måste ha föregåtts av ett avtal mellan myndigheten och firman. JO
fann att handlingen var att anse som förvarad hos myndigheten
under den tid den fanns hos det privata mikrofilmsföretageL I JO:s
bedömning åberopades bl a att handlingen "lämnats bort för en
7. A a (not 3) s 80 f.
33

ganska kort tidsperiod''. J O lämnar här en fråga hängande i luften,
om hans bedömning blivit en annan om handlingen ' 'lämnats bort''
för en lång tid.
Förslag
Lagstiftning
Den genomgång som här gjorts bör ha klargjort svårigheterna för
riksarkivet att inom gällande regelverk hantera konsekvenserna av
den i stor skala påbörjade bolagiseringen av statliga myndigheter.
Det finns därför skäl att överväga en översyn av lagstiftningen. Det
är angeläget, att en sådan kommer till stånd utan dröjsmål och innan
de statliga arkivmyndigheterna förlorar greppet över utvecklingen.
Närmast till hands på lagstiftningsområdet skulle vara, att
i sekretesslagen direkt överföra på vederbörande bolag skyldigheter
enligt TF i analogi - om än inte fullständig - med behandlingen
av verksamheter inom vissa organ, angivna i bilaga till l kap 8 §
SekrL. En sådan bestämmelse skulle ges den innebörden att rätten
att ta del av allmänna handlingar och bestämmelserna om sekretess
skulle gälla även hos enskilt organ, som efter medgivande av regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer, för viss tid förvarar
allmänna handlingar, i vad avser dessa handlingar.
På kort sikt är denna reform den angelägnaste. Den skulle omedelbart
avlasta arkivmyndigheterna hanteringen med sekretessförbehåll
och skyldigheten att ta ställning till utlämnande- och sekretessfrågor.
Förvaring och vård skulle emellertid fortfarande regleras
i avtal mellan parterna. Med tanke på att ett bolagiserat
affärsverk helt skulle verka på marknadens villkor och att det kan
bli utsatt för fusioner, för avskiljande/utförsäljning av verksamheter
och dotterbolag och för förändringar i övrigt i verksamhetsbetingelser
kan ett avtal visa sig vara ett alltför bräckligt instrument
för att hålla behövlig kontroll över allmän egendom/allmänna
handlingar. Man kunde därför överväga, att låta denna kategori
handlingar uttryckligen omfattas av arkivlagens (1990:782) reglering,
så att det avtalsslutande bolaget fick ett direkt ansvar för de
lånade handlingarnas förvaring och vård och i denna del ställdes
under statlig arkivmyndighets tillsyn, jfr 10 § 2 st arkivförordningen
(1991:446).
Budget
En angelägen åtgärd av annat slag är att ekonomiska konsekvenser
för arkivmyndigheterna av myndigheters bolagisering hädanefter
presenteras redan när utredningsförslag läggs fram. statliga utredningar
skall numera alltid utföra konsekvensberäkningar - detta
har, som tidigare påpekats, i regel underlåtits i de delar som inver-
34

kar på arkivmyndigheternas verksamhet. Regeringens proposition
1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt tar kortfattat upp frågan
enbart för Vattenfalls vidkommande 8 men berör inte kostnadskonsekvenserna
och än mindre de legala komplikationerna.
Angeläget är att de statliga arkivmyndigheterna tillförs resurser
för vård, hantering och förvaring av de arkiv som, omedelbart efter
bolagisering eller efter kortare eller längre avtalsbunden förvaring
hos bolag, får sin slutliga förvaring hos riksarkiv eller landsarkiv. I
fråga om upphörda affärsverk av televerkets eller domänverkets
storleksordning rör det sig om mycket omfattande bestånd och stora
kostnader. Utifrån direkta leveransbehov och utgången av fristerna
för avtalsbunden förvaring hos bolag måste tillräckligt ekonomiskt
utrymme intecknas i kommande budgetprocesser.
!!. s 176 r.
35

Konferenser
Nordiska arkivdagar 1991
De nordiska arkivdagarna kunde i sin sextonde upplaga avnjutas i
ett jämngrått och småregnigt Härnösand. I detta Norrlands Aten
samlades under några junidagar inemot 250 arkivarier från hela
Norden jämte inbjudna observatörer från våra östra och södra
grannländer. Som agora fungerade den centralt belägna Härnösands
teater, stilenligt utrustad med utrymmen för såväl andlig som
kroppslig spis, därtill nyttjad redan första kvällen då stadens arkonter
dukade upp en välkomstbuffe, medan filosofen Sverker
Sörlin orerade om Norrland som ide och verklighet.
De egentliga förhandlingarna öppnades dagen därpå av riksarkivarien
Sven Lundkvist, statssekreteraren Sverker Gustavsson och
landshövdingen Ingemar Öhrn, varefter plenarsammanträdena inleddes.
Antalet temata var tre: Utbildning för arkivtjänstemän,
Landsarkivens organisation och uppgifter samt Specialarkiven.
Till varje tema hade rapporter utarbetats, till vilka även fogats
skriftliga kommentarer. Efter plenarsammanträdena vidtog gruppdiskussioner,
vilka redovisades på tredje och sista arbetsdagen.
I sin huvudrapport om arkivutbildningen pekar Raimo Pohjola
på både förenande och särskiljande drag i Norden. Till de gemensamma
dragen hör t ex utbildningstraditionen, där de nordiska länderna
närmast ansluter sig till brittisk sådan, i det att arkiven vanligen
har rekryterat sina akademiska arkivarier bland personer, som
avslutat sin universitetsutbildning, och givit dem specialutbildning
inom institutionerna under arbetets gång, till skillnad från den'' europeiska"
traditionen där arkivutbildningen skett vid arkivskolor
(Ecole des Chartes, Marburg etc). Ett gemensamt nordiskt särdrag
är dock att arkivväsendena under de senaste decennierna anordnat
utbildning för arkivtjänstemän, även icke-akademiska, i förvaltningen-
en följd av deras roll som övervakare av myndigheternas
arkivbildning. Dock har behovet av arkivutbildning på universitetsnivå
på sistone uppmärksammats och under 70- och 80-talen har
universitetskurser i arkivkunskap införts i flera nordiska länder.
Mot bakgrund av de många gemensamma dragen i nordiskt arkivväsende,
utbildningsbehovet och den, trots allt, begränsade arbetsmarknaden,
för Pohjula slutligen fram tanken på en Nordisk arkivakademi.
Denna tanke understöddes livligt av kommentatorerna
till hans rapport och utgjorde huvudtemat i de följande gruppdiskussionerna.
Inställningen till förslaget om en arkivakademi var
allmänt positiv och flera förslag till organisation, ämnen, kursutbud,
kursinnehåll, målgrupper etc lades fram. Positiv var också
riksarkivarie Sven Lundkvist i sin sammanfattning på tredje arbets-
37

dagen. Han lovade att de nordiska riksarkivarierna skulle återkomma
i ärendet.
I sin huvudrapport till det andra temaämnet, Landsarkivens organisation
och uppgifter, kunde rapportören Hans Eyvind Ncess
räkna in 25landsarkiv / statsarkiv, vilka kommit till under en period
på 140 år från det äldsta i Trondhjem (1850) till det yngsta i Tromsö
(1988). Organisationen utmärks av en påtaglig stabilitet- endast 4
arkiv har kommit till under de senaste 50 åren.
Icke oväntat uppvisar de nordiska landsarkiven många gemensamma
drag, verksamheten är likartad, nästan alla har bekymmer
med bristande resurser, såväl personellt som finansiellt, flera även
lokalmässigt. De finländska arkiven synes stå sig bäst. Ett bekymmer
är de nordiska arkivens beroende av arbetsmarknadspolitisk finansiering
av vissa personalgrupper, ett förhållande som är särskilt
markant i Sverige, där antalet personer i dessa grupper till antalet är
fler än de fast anställda.
Ett viktigt inslag i verksamheten är den forskning som bedrivs
inom arkivinstitutionerna. I Danmark har som bekant arkivarierna
rätt att använda 217 av arbetstiden till forskning och i Norge l 17, en
rättighet som saknas både i Sverige och Finland. Vad detta betytt
för historisk forskning i Danmark visar en intressant undersökning
i Danmark, där Ole Degn (Landsarkivet for Norrejylland) påvisar
att 48 danska arkivarier under den senaste tioårsperioden producerat
42 000 sidor vetenskaplig text (inklusive källutgåvor), medan
universitetens historiska institutioner med 101 lärare- och forskartjänster
under motsvarande period åstadkommit 72 000 sidor.
Landsarkivens plats inom arkivväsendets organisation var en
fråga som väckte debattlustan både vid gruppdiskussionerna och
plenarsammanträdena. I alla de fyra nordiska länderna (Island saknar
landsarkiv) är organisationen uppbyggd så att riksarkivarien,
samtidigt som han är chef för den största institutionen, riksarkivet,
där landsarkivens finansiella och funktionella ramar fastlägges, representerar
arkivväsendet i sin helhet gentemot departement och
anslagsbeviljande myndigheter, en dubbelroll som av landsarkivarierna
allmänt anses mindre lyckad. Flertalet förordar en linjär organisation
där riksarkiv och landsarkiv fungerar på jämställd nivå
med egna budgetar, över vilka ett "riksarkivarieämbete" (direktarat)
skulle råda. Detta spörsmål har varit aktuellt i Norge och Danmark
i åtskilliga år, men är relativt nytt i Sverige. Graden av frihetstörst
är synbarligen avhängig graden av centralstyrning. Så synes de
finländska landsarkiven äga ett stort mått av självständighet och
frågan har inte varit aktuell där. Ämnet diskuterades livligt i Härnösand
och torde vara det enda där en viss grad av inflammation
kunde diagnosticeras. Det är uppenbarligen mot denna bakgrund
man får se det initiativ till en nordisk "landsarkivarieförening",
som togs under arkivdagarna.
38

Det tredje temat, Specia/arkiven, kom till stor del att handla om
definitions- och finansieringsfrågor. Ett för specialarkiven (sektorarkiv,
regionalarkiv etc - termerna var många och huvudrapportören
Erik Norr tvekar inte att använda begreppet "en babylonisk
mangfoldighet" för att karaktärisera denna typ av arkiv) gemensamt
problem är finansieringen, vilket delvis bottnar i deras uppkomsthistoria,
där ofta nog privata initiativ lagt grunden till arkiv
och samlingar. I tider där samhällsekonomin sviktar, ökar de pekuniära
svårigheterna i högre grad för de enskilda institutionerna än
för de offentliga. Dessvärre kunde, åtminstone för svensk del, Sven
Lundkvist i sin sammanfattning inte utlova några satsningar på
denna typ av arkiv. Finansieringsfrågoran måste lösas lokalt eller
regionalt. Bland övriga frågor, som diskuterades inom detta tema,
kan nämnas specialarkivens storlek och ställning inom arkivvärlden,
servicenivå, kompetensförsörjning, databaser mm.
Sedan Sven Lundkvist sammanfattat och avrundat de tre arkivdagarna
fann den norske riksarkivarien John Herstad stunden läglig
att inbjuda det nordiska arkivfolket till de sjuttonde nordiska arkivdagarna
"någonstans i Norge" 1994. Han erinrade i sitt tal, med
internationell utblick, om vikten att värna arkiven: "En rättsstat
kan inte vara utan arkiv. Vi bör bli en bastion." I sitt tacktal harangerade
han också de två riksarkivarier, som under kommande period
skulle komma att avgå, Vagn Dybdahl och Sven Lundkvist, för
deras mångåriga insatser för nordiskt arkivväsen. Därmed var den
officiella delen av arkivdagarna till ända. Intresserade kunde under
de följande dagarna trappa ned verksamheten med utflykter och
studiebesök vid Sandslån och Ramsele.
Som helhet måste de sextonde nordiska arkivdagarna i Härnösand
anses som mycket lyckade, både ur fackmässig och social synpunkt.
I det senare fallet bör särskilt nämnas svenska riksarkivets
högtidsmiddag på S:t Petri-Ordens restaurant. Riksarkivet och
landsarkivet i Härnösand, som bar den tyngsta bördan, har all heder
av organiseringen av arkivdagarna. Vädret kan man ju inte göra
särskilt mycket åt, men ryktesvis har framkommit att det blev bättre
sedan.
Två konferenser om Östeuropa
Sven Malmberg
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) är medlem i två internationella
organisationer: Internationate Tagung der Historiker
der Arbeiterbewegung (ITH) och International Association of Labour
History Institutions (IALHI). Bägge hölll991 sina årskonferenser
i Linz, Österrike. Jag vill emellertid först ge en bakgrundsteckning,
innan jag rapporterar om dessa två konferenser.
39

ARAB har medverkat i bägge organisationerna från deras start,
1964 respektive 1968. ITH började som en europeisk organisation
med stort deltagande jämväl från Östeuropa. Den årliga forskningskonferensen,
ITHs huvudaktivitet, har alltid hållits i Linz,
Österrikes tredje stad i storleksordningen, där Arbeiterkammer fiir
Oberösterrich ställer sin kursgård till förfogande och staden Linz
med sin traditionellt starka arbetarrörelse och sitt relativt unga universitet
tillsammans har ett intresse att stödja konferenserna. ITH
har idag l 00 medlemsinstitutioner från hela världen, merparten
dock fortfarande i Europa. I ledningen för organisationen står
självfallet österrikare med professor Helmut Konrad i Graz som
ung och energisk ordförande. Dessutom finns det ett vetenskapligt
råd med uppgift att planera konferenser och andra aktiviteter.
Undertecknad är sedan snart femton år skandinavisk representant
i rådet. Vid varje årskonferens avhandlas i regel två ämnen, varav
det ena oftast har en metodisk inriktning.
De papers/rapporter som deltagarna lämnar för diskussion vid
konferenserna publiceras fortlöpande i rapportböcker. En fullständig
svit av dessa böcker inklusive de senaste rapporterna i stencil
finns tillgängliga på ARAB.
Den största poängen med ITH har ända fram till nu varit den dialog
öst-väst som erbjudits forskarna. Med noggrant avgränsade
ämnen har de österrikiska värdarna skickligt lotsat fram dessa konferenser
till givande diskussioner. Väst har accepterat de ramar som
östs forskare har haft att verka inom, och håller man sig bara till
Europa, så har vi ju alla en gemensam historia och kultur att utgå
från. Öst-västsvårigheterna har nog för mig framstått som betydligt
enklare att hantera än olikheterna mellan Europa och andra
delar av världen vad arbetarrörelsen och dess historia beträffar.
Och de senare svårigheterna kvarstår ju till skillnad från öst-västdialogen
som nu frigjorts, forskningen till glädje och nytta.
Men just förändringarna i Central- och Östeuropa innebär att
Linzkonferenserna inte längre behövs som ett speciellt diskussionsforum
och andningshål för östforskarna. Nu måste ITH koppla
nya grepp och motivera sin existens: Forskningskonferenser finns
det gudbevars gott om!
IALHI bildades 1968 av ett tjugotal västeuropeiska arkiv, bibliotek
och forskningsinstitutioner med arbetarrörelsens historia på sitt
program. Tonvikten ligger på källmaterialfrågor men forskning
och forskningsöversikter behandlas också på de årliga konferenserna
som vandrar mellan olika europeiska städer: 1990 Helsinki, 1991
Linz etc. 1980 var Stockholm arrangör, då bl a Sven Lindqvist visade
upp "sin" Gräv där du står-rörelse för en mycket intresserad publik,
som tog med sig tankarna hem. I Tyskland till exempel utkom
några år senare Lindqvists bok med titeln "Grab wo du stehst".
IALHI är i ännu högre grad än ITH en "västficks firma", dvs
40

VGAs granne Bruno Kreisky Institut, ett dokumentations- och
forskningscentrum helt ägnat en enda person, låt vara SPÖs ledande
personlighet i modern tid.
Sen vidtog ITHs konferens under huvudtiteln "Arbetarrörelsen
i en förändrad värld'' med två undertemata: ''Politiskt/sociala omvälvningar
i Central- och Östeuropa och arbetarrörelsehistorikernas
historieuppfattning" samt "Historieförfalskningar och 'vita
fläckar' som en utmaning för arbetarrörelsens historieskrivning".
Bortåt femtio referat hade lämnats in, helt övervägande till det första
ämnet. Inte mindre än 170 deltagare hade mött upp, från hela
världen. Från Sverige deltog förutom undertecknad Werner
Schmidt, den senare med en uppsats "Leigt unter den Triimmern
der 'Realen Sozialismus' auch Karl Marx begraben?" Werner
Schmidt kommer ursprungligen från DDR och är numera forskare
vid historiska institutionen i Stockholm.
Referaten i det första ämnet pendlade mellan historia/ historiefilosofi
och självbekännelser. Diskussionen blev därefter och vad
var annat att begära, när historien själv var under snabb förändring
utanför våra fönster! Vad gäller tema två fanns det anledning att
konstatera att förfalskningar och vita fläckar inte bara är en östeuropeisk
företeelse. Emellertid har ITH väl så bra kontakter för
att kunna förhindra källmaterialförluster när de östeuropeiska
arkiven förändras.
Parallellt med själva ämnesdiskussionerna berördes då och då
också ITHs nya roll, nu när alla gränser är öppna och en dialog på
det gamla sättet är onödig. Hans Josef Steinberg, professor och
rektor vid Bremens universitet, var motorn i den diskussionen. Han
menade det vara nödvändigt att ge yngre forskare motiv för att
komma till Linz framöver. Det räcker inte med att det är trevligt att
träffas år efter år. Både ämnen och arbetssättet måste locka. Enligt
min mening visar dock årets stora tillströmning (däribland många
unga) att det finns ett intresse att bygga vidare på. Huvudproblemet
är återigen att det alltmer globala deltagandet försvårar diskussionerna.
Hur angelägna indiska, japanska etc uppsatser och analyser
än är, så riskerar de alltid bli perifera vid en europeisk konferens.
Ett annat problem som framför allt yngre forskare och kanske i
synnerhet vi skandinaver återkommer till är svårigheten för alla till
djupare deltagande och diskussion, när man sitter bortåt hundra
personer in pleno. Men nästa år görs ett försök till förnyelse, då tre
till fyra Spitz-forscher bjuds in som inledare och vi ägnar alla tre
dagarna åt ett enda ämne "Kön och klass". Arbetarrörelsens arkiv
vill då gärna medverka till en bra svensk representation, något som
för övrigt många i Linz önskade sig då den vidare utformningen av
detta ämne diskuterades.
42
Lars Wessman

Svenska arkivsamfundets seminarium "utveckling för forskning
-arkiven i dagens forskningspolitik", den 16 oktober 1991
I gråkulen oktoberdag samlades ett hundratal medlemmar av arkivsamfundet
i Stockholm för att lyssna till föredrag om och diskutera
arkivens roll i dagens forskningspolitik.
Den nytillträdde riksarkivarien Erik Norberg gav de församlade
kollegerna några ord på vägen inför dagens överläggningar. Han
framhöll vikten av, att arkivarierna tar sitt ansvar för att det stora
arkivmaterialet nyttjas av forskningen. Därför är det ett livsvillkor,
att arkiven driver avancerad utvecklingsverksamhet på de områden
som skulle komma att diskuteras under dagen. Erik Norberg frågade
sig om morgondagens historiker kommer att nöja sig med dagens
typ av förteckningar, eller krävs nya och modernare sökmedel, om
vi vill behålla den akademiska forskningen? Här måste arkivarien
ligga i forskningsfronten när det gäller olika former av tillhandahållande,
samtidigt som han inte får förlora den traditionella yrkeskunskapen
inom t ex administrationshistoria.
Förmiddagens pass ägnades, under ledning av Mara Eiche från
regeringskansliets förvaltningskontor, till föredrag om konservering,
ny teknik och arkivrätt.
Ingemar Fröjd från riksarkivet presenterade det av honom ledda
FoU-projektet om papperskonservering. Inom detta strävar man
efter metoder, att förhindra sönderfallet av framför allt det träfiberhaltiga
papperet inom arkiv och bibliotek. Projektet, som stöds
av bl a riksarkivet, krigsarkivet och flera bibliotek, verkar genom
olika delundersökningar, för att bygga upp en kompetens på detta
område, samt för att utveckla tekniker för masskonservering och
olika former av produktutveckling. I strävan att få fram ett åldringsbeständigt
skriv- och tryckpapper sker mycken produktutveckling
i samarbete med industrin. Ingemar Fröjd framhöll vikten
av att kraven på åldringsbeständighet passas ihop med alla övriga
krav som brukare ställer på ett papper (bra textåtergivning, dammfrihet
m m), för att detta papper ska kunna finna en marknad. Eftersom
över 701Jfo av det i Sverige tillverkade papperet exporteras,
måste hänsyn tas till marknadens önskemål, om man ska få industrin
att satsa på en tillverkning.
Börje Justrell från riksarkivet presenterade aktuella problem och
utvecklingsbehov inom området moderna medier, eller teknikberoende
medier som han föredrog att kalla dem. Antingen det gäller
ADB, ljud- eller videoupptagningar så är ett centralt problem ur bevarandeaspekt,
att många system är av dagsländekaraktär. Eftersom
riksarkivet idag har 85 000-90 000 säkerhets- och mellankopior
av mikrofilmer och 10000 magnetband samt 2000 ljud- och
videoband är dessa frågor akuta. Inom en överskådlig framtid
kommer leveranserna att öka ytterligare, även till landsarkiven, bl a
43

för att även den på pastorsexpeditionerna förvarade folkbokföringen
ska mikrofilmas. Börje Justren framhöll som väsentligt att
riksarkivet intensifierar sitt arbete på, att skapa en arkivmiljö för
inte minst ADB-upptagningar. Genom olika former av konvertering
och formatering för långtidsförvaring måste man försöka
säkerställa, att den till arkivmyndigheten levererade informationen
går att läsa, även om arkivbildarens egen maskinvara sedan länge
"flyttats till Tekniska museet". Detta problemkomplex blir inte
mindre relevant när multimediasystem med information på såväl
papper som ADB, mikrofilm och optiska skivor börjar anlända till
arkiven.
Claes Gränström från riksarkivet gav därefter en översikt över
lagstiftningen inom arkivområdet, och i vilken mån denna var anpassad
för att möta de tekniska förändringarna. Med utgångspunkt
i offentlighetslagstiftningens likställighetsprincip-dvs vad som är
tillgängligt hos en arkivbildande myndighet i princip ska vara tillgängligt
i samma utsträckning även efter leverans till en arkivmyndigheL
Allmänhetens rätt till information påverkas inte av en leverans
till en arkivmyndighet, åtminstone inte i lagens ögon, men med
den nya tekniken sker snabba förändringar. Det finns varken tekniska
eller ekonomiska möjligheter att hos arkivmyndigheterna
leva upp tilllagstiftarens intentioner i alla avseenden. I den efterföljande
diskussionen framgick, att frågan ännu inte ställts på sin
spets snarast för att den forskning som hittills skett i ADB-baserat
material varit relativt ringa och främst omfattande forskningsprojekt
vid universiteten. Här finns en tydlig och alltmer vidgande klyfta
mellan lagens mening och teknikens verklighet.
Under eftermiddagen diskuterades - under ledning av Anne­
Marie Lenander Fällström från Stockholms företagsminnen- olika
vägar för att åstadkomma ökad tillgänglighet till arkiven.
Helmut Backhaus från riksarkivet tecknade den arkiv- och forskningspolitiska
bakgrunden. Han underströk hur det tidiga 1980talets
tonvikt vid myndighetsservice, inte sällan på bekostnad av
forskarservice, nu ersatts av ett klart uttalat önskemål från statsmakterna,
att arkivens kulturpolitiska roll kräver en ökad satsning
på tillgängliggörande av arkivmaterialet. Med början i arkivutredningen
år 1988 och vidare i arkiv- och forskningspropositionerna
framhålls detta explicit. De nya vindarna har bl a resulterat i riksarkivets
treåriga forskningsprogram, som innehåller satsning på en
nationell arkivdatabas, det ovan beskrivna projektet om papperskonservering
och en administrationshistorisk handbok.
Därefter gick Göran Kristiansson från landsarkivet i Lund över
till att beskriva just den nationella arkivdatabasen, NAD. Med utgångspunkt
i bl a REA, ARKIA och Arkivregister Stockholms län
försöker man samla uppgifter om arkiv och arkivbildare i en nationell
bas. En del samarbete har även skett med Linköpings universi-
44

tet. Syftet är, att med ADB-teknikens hjälp kunna lytta fram mindre
känt och nyttjat arkivmaterial till institutioner och enskilda forskare.
Informationen ska förhoppningsvis finnas tillgänglig på en
CD/ROM-skiva till en rimlig kostnad (under 2000:-).
Leif Gidtöjfrån Stockholm stadsarkiv beskrev därefter hur man
i ett samarbete mellan stadsarkivet, landstingsarkivet i Stockholm,
krigsarkivet, arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, tjänstemannarörelsens
arkiv och museum, Stockholms företagsminnen, landsarkivet
i Uppsala och Norrtälje kommuns centralarkiv arbetar med ett
liknande, om än regionalt, projekt. Uppgifter om arkiv och arkivbildare
lämnas in från ett stort antal arkiv inom Stockholms län
(förutom de ovan nämnda även riksarkivet, kommunarkiv, hembygdsföreningar
m fl) och bearbetas på Stockholms historiska databas.
På motsvarande sätt somiNAD ska sökningar kunna ske på
arkivbildare, liksom kronologiska, geografiska och sakmässiga ingångar
till arkiven. Projektet har drabbats av en viss försening men
ändå nu nått så långt, att man tveklöst kan se det som ett regionalt
pilotprojekt i sitt slag.
Lars Otto Berg från landsarkivet i Uppsala presenterade det för
landsarkiven samt stadsarkiven i Stockholm och Malmö gemensamma
administrationshistoriska handboksprojektet. Under en
treårsperiod fr o m 1991192 ska uppgifter om alla civila lokala och
regionala myndigheter ·samlas ihop. Det gäller historiker, organisationsförändringar,
distriktsindelningar m m, för att sedan publiceras
i en bok, till gagn för såväl arkivarier som forskare.
Avslutningsvis gav Carl-Edvard Edvardsson från landsarkivet i
Härnösand och Per Thul/berg från historiska institutionen vid
Stockholms universitet sin respektive syn på arkivens framtida
forskningsprofiL Den förre framhöll vikten av att arkiven behärskar
mängd problemen, inte minst genom forskning kring gallringsmetodik
och informationsströmmaL Men även vidmakthållandet
av den vetenskapliga förmågan hos arkivarierna inom mera traditionella
områden är av avgörande betydelse, vilket kräver intimt
samarbete med universitet och högskolor. Konkret föreslog han en
särskild forskningsplan med en särskild forskningsbudget inom
arkivverket, liksom att arkivvetenskapen i högre grad än nu etableras
som ett självständigt ämne på högskolorna.
Per Thul/berg vittnade om hur han upplevt de senaste årens omsvängning
på arkiven i en mera forskningsvänlig riktning. Han underströk
dock att arkivens och arkivariernas ansikte även framgent
måste hållas vänt mot de humanistiska vetenskaperna; arkivarier
och historiker är ömsesidigt beroende av varandra. Historikern behöver
möta arkivarier med egen forskningserfarenhet, för att man
ska kunna förstå varandra.
Avslutningsvis konstaterade Erik Norberg, att man inte får
glömma bort myndighetsservicen, men att den kraftiga betoningen
45

av stöd till forskningen är föga kontroversiell. Att forskare ska
nyttja arkivens samlingar, är ju trots allt det yttersta målet för vår
verksamhet. Men för att uppnå detta krävs rekrytering av kompetent
personal och möjligheter att utveckla denna kompetens, inte
minst genom att man tar fasta på de sektorer där arkiven befinner
sig i forskningsfronten, om vilka flera vittnat under dagen.
Lars Ericson
Den 14:e internationella konferensen i kartografins historia
Svensk kartografi har en rik tradition och ett överdådigt historiskt
källmaterial att hämta inspiration ur. Det akademiska intresset för
denna disciplin är dock svalt eller nästan obefintligt. Det finns ett
fåtal svenskar som aktivt och oförtrutet arbetar på att sprida kunskapen
inom detta fält. Ett av de mer framträdande namnen i denna
krets är Ulla Ehrensvärd, professor och l :e arkivarie vid krigsarkivet
i Stockholm. Med sitt kontaktnät fungerade hon som ett nav
kring vilket den 14:e internationella konferensen i kartografins historia
kretsade. Det var första gången konferensen hölls i Norden
och den lockade ca 180 deltagare från 26 nationer. Konferensen pågick
den 14-21 juni 1991 och var förlagd till både Uppsala och
Stockholm. Konferensen avslutades med en resa till Helsingfors
och Leningrad där en rad institutioner förevisade sina kartskatter
för denna professionella publik.
För den vetenskapliga kompetensen svarade den nationalkommitte
som bildats under Vitterhetsakademiens beskydd. Det praktiska
arbetet utfördes av organisationskommitten, med säte i krigsarkivet.
Konferensen inleddes i Uppsala universitets aula och efter invigningstalen
visades ett nyproducerat bildspel (finns numera även i
video form) om svensk kartografihistoria. Samlingsrubriker på fredagens
(14.6) föredrag var "Polar area"-. Föredragen behandlade
österrikisk kartläggning av J an Mayen under 1870/80-talet (Ingrid
Kretschrner, Wien), en sällsynt sjöatlas öve,r Östersjön och Kattegat
1809 av Fleurieu (Mireille Pastoureau, Paris), 1400- och
1500-talens is- och glaciärförhållanden på samtida kartor (Kurt
Brunner, Miinchen), och holländsk äldre kartläggning av nordiska
farvatten (Giinther Schilder, Utrecht och Edwin Okhuizen, Amsterdam).
Ilo Käbin (Stockholm) påpekade, att Estland satt sitt märke
på världskartan genom upptäcktsresanden Otto von Kotzebue's
sund vid Alaskas kust.
På kvällen inbjöd Uppsala universitet till en mottagning i Linneträdgården.
46

Lördagens (15.6) förmiddag ägnades åt föredrag som inte riktigt
kunde fogas in under de givna temata och i stället samlats under rubriken-
Special interests.
James E. Akerman (Chicago) demonstrerade hur kartförlaget
Rand McNally influerat strukturen av USA:s vägnät under 1920talet.
Maria Teresa di Palma (Pavia) och Dirk de Vries (Leiden)
kunde båda visa kartografins dekorativa sida: di Palma genom
Joan Blaues väggkartor, utgivna av Giacomo de Rossi 1666, i Orvietos
domkyrkomuseum; de Vries genom Pieter Mortiers elva stora
gravyrer över krigsskådeplatserna i Flandern och Brabant (1688-
97) och under Spanska tronföljdskriget (1701-13). Karen Cook
(London) presenterade en schematisk geologisk karta i Dud Dudleys
"Metallum Martis" 1665. David Woodward (Madison, Wl)
undervisade auditori.et om hur man via grafiska specialiteter som
contrepreuve och s k "spöktryck", kan rekonstruera kartutgivning.
Eftermiddagen var avsatt till "poster session", 23 av deltagarna
presenterade på skärmar, bord och ''displayer'' sina senaste forskarrön.
Under kvällen undfägnades sällskapet med mat, dryck och
tidstypisk musik i Uppsala slotts magnifika rikssal.
Söndagens (16.6) program behandlade medeltida kartografi. Kazutaka
Unno (Osaka) visade, hur Todai-ji-templet i Nara hävdat sin
äganderätt till vissa risfält genom kartor från 7 51-767. Peter Barber
(London) hade funnit en hittills okänd världskarta från ca 1390,
medan Marie-Therese Gambin (Paris) redogjorde för 1100talsmatematikern
Jordanus' de Nemore (Nemorarius) stereografiska
projektion. Därefter redogjordesrilankesen Ananda Abeydeera
(Paris) för arabiska sjökartografers uppfattning om ön Ceylon
(Sri Lanka).
Efter lunch presenterade Alfredo Pinheiro (Coimbra) några sjökortsfragment
på pergament från 1497-1508. Med sitt bidrg om
hebreiska kartogram från 1200-1400-talen gjorde Eva Wajntraub
(Jerusalem) auditoriet medvetet om hur starkt kartering av Det
Heliga Landet hittills präglats av kristnas uppfattning. Catherine
Delano Smith (London) påpekade, att senantikens kartor var sekulära,
men fr o m 200-talets slut hade karteringen av Det Heliga Landet
dragits in i kristendomens värld. Den medeltida kristna orienteringen
av kartorna mot öster bildade slutpunkt för Alexander V
Podossinovs resonemang kring tidig kartorientering. Marina A
Tolmacheva (Pullman, W A) diskuterade det arabiska underlaget
från 1100-talet till den världskarta med klimatzoner, som Petrus
Bertius åstadkom på 1620-talet. Söndagens sista föredrag av Milka
Levy (Jerusalem) om korsfararnas kartor över Jerusalem, väckte
en mycket livlig diskussion. Det märktes väl, att judisk kartläggning
inte behandlats vid tidigare konferenser. På söndagskvällen
47

transporterades deltagarna till Stockholm. Måndagen ägnades en
utflykt till Skokloster där slott och kartsamling visades. På kvällen
bjöd Stockholms stad på buffe i stadshusets Gyllene sal.
Tisdagen den 18 juni hölls föredragen i Stockholms universitets lokaler.
Dagen bjöd på två teman "Military Mapping and Official
Surveys" och "Cadastral Mapping". (Det stora antalet föredrag
under dessa teman gjorde det nödvändigt med parallella sessioner.)
Monique Pelletier (Paris) inledde dagen med att presentera det program
som franske generalen Berthaut framlagt 1762 för militär kartering
under fredstid. Hans-Uli Feldmann (Wabern) visade hur den
topografiska kartläggningen av Schweiz fortskred under 1840-60talen.
Av speciellt svenskt intresse var Wolfgang Sebarfes (Berlin)
föredrag om Olof Hansson Svarts (Örnehufvuds) kartering av
Brandenburgunder åren 1630-32. Josef Babicz (Warszawa) presenterade
en "Atlas Poloniae" i Sächsische Landesbibliothek,
Dresden, och Marcel Watelet (Louvain-la-Neuve) visade, hur ryska
topografer kartlagt Nordfrankrike 1815-1818. Med Silvino Salgaros
(Verona) föredrag om kartor, som hamnat i Venedigsarkiv på
mer eller mindre hemliga vägar genom diplomater, handelsmän etc,
öppnades ett nytt tema för en framtida konferens; spionkartornas
betydelse.
Dennis Reinhartz (Arlington, Texas) berättade om engelsmannen
Samuel Renthams kartläggning av Kirgisien 1782-95 och
Christopher John Harris (Bergen) om kartläggningen av Bergen
omkr 1640 och Napoleonkrigen 1815. Efter en introduktion av
Reinhold eastensson (Linköping) om det tvärvetenskapliga Göta
Kanal-projektet vid Linköpings universitet fick Hans Lindgren visa
hur det historiska kartmaterialet utnyttjats. Mary Spongberg Pedley
(Ann Arbor, Mich) tog upp svårigheterna med karttryck i färg
och experimenten med gravyr, under 1700-talet. Norman JW:
Thrower (Los Angeles, CA) berättade om W H Emorys företag att
kartlägga det vidsträckta området från Santa Fe till San Diego år
1846. Med Matthey H Edneys (Binghamton, NY) föredrag om brittisk
kartläggning av Indien omkr 1800 och undervisning i Madras
anknöts till den franskinspirerade utbildning som Monique Pelletier
talat om på morgonen.
Cadstral mapping: Elizabeth Baigent (Baltimore Mary!) och
Roger Kain (Exeter) redovisade sin översikt över lantmäterikartor
i Gamla och Nya världen från renässans till 1800-talets slut. Enligt
dem skalllantmäterikartor i första hand betraktas som ett instrument
för statlig maktutövning. Sarah Bendall (Cambridge) tecknade
via 12000 lantmätares biografier den privata lantmäteriverksamheten
i Storbritannien 1550-1850. Claudio Greppi och Massimo
Rossi (Ferrara) analyserade det storskaliga geografiska
kartarbetet i Ferrara under 1600-talet och dess betydelse. Dov Ga-
48

vish och Ruth Kark (Jerusalem) presenterade det lantmäterikartmaterial
över Palestina, som tillkom 1858-1928 under osmansk
och brittisk förvaltning. Avslutningsvis illustrerade Olle Liitoja
(Tartu) lantmäterikartornas användning i bebyggelse- och socialhistorisk
forskning med hjälp av exempel från Estland.
Samma kväll öppnades utställningen' 'Kartor- fem seklers svensk
kartografi" i Armemuseums lokaler. Till utställningen hade en
svenskspråkig katalog med en rad artiklar färdigställts. Kvällen avslutades
på Karlbergs slott, där avskedsmiddag hölls i närvaro av
bl a försvarsministern.
Konferensens sista seminarierlag onsdag den 19 juni hade som tema
'' Baltic area''. Garri Utin (Leningrad) talade om rysk sjökartering
av Östersjön under 1700-1800-talen. Natalia E Kotelnikova
(Moskva) tog kartläggning av Moskva-guvernementet under
1600-1800-talen som utgångspunkt för rysk kartutgivning över
huvud taget. Sölve Göransson (Uppsala) presenterade P C Lovens
och T A von Mentzers befolkningskartor över Sverige 1845/46 resp
1859. Då Stig Jaatinen blivit sjuk, redogjorde ArvoPeltonen (Helsingfors)
för det arbete som de två jämte John Westerholm utgivit
om Ålands kulturlandskap under 1700-talet, baserat på samtida
lantmäterikartor. Sista föredragshållare blev T ii u Oja (Tartu), som
presenterade det kartmaterial som den svenska s k Livländska kommissionen
framställde åren 1684-1709 och som nu förvaras i Historiska
arkivet i Tartu.
Därmed hade konferensens vetenskapliga del nått sitt slut. Nestor
Eila M J Campbell (London) framförde, som representant för ·
konferensens sammanhållande organ "Imago mundi", ett tack till
de svenska arrangörerna. stafetten togs sedan över av David Buisseret
(Chicago), som inbjöd till 15:e Internationella konferensen i
kartografins historia, som skall hållas i juni 1993 i Chicago- Newberry
Library.
Många deltagare fortsatte därefter till Helsingfors och Leningrad.
I Helsingfors besöktes Universitetsbiblioteket, Riksarkivet
och transportföretaget John Nurminen Oy (med en stor samling av
sjökort). I Leningrad besöktes bl a Biblioteka Akademii nauk och
Saltykov-Shchedrinbiblioteket. Huvudattraktion var dock den
specialutställning som arrangerats enkom för konferensens deltagare
i Geografiska sällskapets lokaler och som beledsagades av en
förnämlig katalog.
Det är svårt att sammanfatta en konferens av denna typ. Ämnet
kartografins historia har en stor spännvidd och yvighet, vilket ger
ett fragmentariskt intryck som nästan blir överväldigande. Den
deskriptiva historieskrivningen dominerar kraftigt. Denna kritik
49

måste ändå betraktas i skenet av disciplinens relativa ungdom. Det
är först under det senaste decenniet som ämnets konturer har börjat
skönjas. Detta har skett samtidigt som man kan konstatera en "frigörelse",
från geografiämnet och en historieskrivning som har sin
utgångspunkt i de karttekniska aspekterna. Ämnet har fått en alltmer
teoretisk och problemorienterad inriktning. Liksom många
andra akademiska ämnen har man sedan 1970-talet hämtat inspiration
från semiologin och alltmer kommit att studera det speciella
språk som kartor förmedlar. Här kan man se en förskjutning från
att tolka delar av innehållet i kartan till att se hela kartan som en
artefakt. Där kartan kommunicerar via ett grafiskt språk som i sig
har en förändrande kraft på historien (för en utförligare redovisning
av ämnets utveckling se t ex "The Map and the Development
of the History of eartograp hy'' i The History of Cartography, vol
l Chicago, 1987). Inom disciplinen kartografins historia borde
dock rymmas en rad andra perspektiv inte minst bör kartproduktionens
samhälleliga syfte och funktion belysas. Ett steg i den riktningen
utgör Sven Widmalms avhandling "Mellan kartan och verkligheten"
som utkom 1990.
För svenskt vidkommande var förläggandet av konferensen till
Sverige ett sätt att mobilisera de krafter som månar om kartografins
historia. Vi har nu visat oss kapabla att organisera en internationell
konferens i ämnet, men nu återstår det viktigaste av allt- att ta tillvara
det intresse konferensen väckt och se till att förankra ämnet i
den akademiska traditionen. Få ämnen inbjuder till ett så tvärvetenskapligt
synsätt som kartografins historia. Få länder i världen
kan visa upp en sådan bevarad mängd och mångfald av kartor/
karteringar som Sverige. Det är skäl nog att på allvar gripa sig an
ämnet. Låt oss lyfta blicken från lantmäterikartornas åkertegar och
vidga vår syn på ämnet och närma oss källmaterialet med helt andra
frågeställningar.
Göran Samuelsson
FIAT-seminarium i Turin 9-13 september 1991
Seminariet samlades under rubriken "Dokumentation och utnyttjande
av material i televisionsarkiv," varvid de första två dagarna
behandlade dokumentationen.
En huvuddel härvidlag utgjorde ett utkast till revision av den
"Minimum Data List" (MOL), som organisationen antog 1982.
Listan - numera omdöpt till "Minimum Cataloguing Data List"
(MCDL)- hade utökats med en juridisk del, "Minimum Legal
Data List" (MLDL), och avses presenteras tilll992 års generalförsamling
i Geneve. I sammanhanget rapporterades också om tidiga
50

erfarenheter från att ta upp juridiska villkor i datoriserade katalogposter.
Man tänker bilda några arbetsgrupper för att påbörja studier
kring en mini-thesaurus. Andra dagen innehöll punkter kring återanvändning
av material och en jämförelse mellan olika arkiv vad
gällde deras sätt att dokumentera och katalogisera en och samma
nyhet, i detta fall Gulf-krisen och den japansk-sovjetiska tvisten om
Kurilerna. Detta sista gjordes i jämförelse med vad som skett vid seminariet
1985, då man på ett liknande sätt jämfört arkivens metoder.
Tredje och halva fjärde dagen ägnades tekniska frågor rörande
utrustning, tapes och diskars hållbarhet, renoveringsmetoder m m.
Här berördes också det s k ättikssyndromet (the vinegar syndrom)
så kallat efter den lukt, som sönderfallande acetatfilm ger ifrån sig.
Det är ett kusligt faktum att även acetat- (säkerhets-)film har visat
tecken på sönderfallliknande nitratfilmens, ehuru utan dess brandfarlighet.
Ett intressant inlägg gjordes kring ALB:s försök vid högspänningslaboratoriet
i Uppsala, som hade visat, att faran för videomaterial
vid en EMP-liknande chock, av t ex blixtnedslag, inte var så
förödande som man hittills trott.
Sist kom också utbildningsfrågor upp, i anslutning till ett förslag
som tidigare framlagts i UNESCO.
Seminariet var mycket väl organiserat; bl a hade man ordnat med
avstängning av gatan(!) utanför möteslokalen RAI:s Auditorium,
för att inte förhandlingarna skulle störas. Bland kulturella aktiviteter
förekom en utomordentlig konsert med Beethovens nionde symfoni
på programmet, framförd i Teatro Reale, som är en modern
teater (tyvärr med inte fullt lyckad akustik för musik, åtminstone
på vissa platser) med en bibehållen 1600-talsfasad och med synnerligen
väl anlagda ut- och ingångar: Piazza Palazzo utanför går nästan
omärkligt över i foyen via den i Turin sedvanliga arkaden.
Stellan Norrlander
Landsbygdens omvandling som lokalhistoriskt forskningsområde.
Konferens vid högskolan i Örebro 6 december 1991
Intresset för lokalhistoria är stadigt i tillväxt i vårt land. Hembygdsrörelsen
och gräv där du står-cirklar, enskilda inspiratörer m fl har
givit impulser till många goda lokalhistoriska arbeten. Inom den
akademiska världen är det framför allt stads- och kommunhistoriska
institutet som tagit lokalhistorien på entreprenad. Även enskilda
högskolor har särskild inriktning på lokalhistoria, t ex Linköping,
Göteborg, Örebro och Härnösand.
Stads- och kommunhistoriska institutet har de senaste åren hållit
51

konferenser i ämnet, förra året i Linköping med lokalhistoria i skolan
som tema. Årets konferens var ett samarrangemang med lokalhistoriska
gruppen vid högskolan i Örebro och hade som tema
Landsbygdens omvandling som lokalhistoriskt forskningsområde.
Ett hundratal representanter för lokalhistoriskt intresserade forskare
och särskilt inbjudna samlades i Örebro för att få presentationer
av pågående forskning om landsbygdens omvandling.
Kulturgeografen Göran H oppe tog upp skiftesrörelserna till behandling.
Bl a diskuterade han de olika motiv som låg bakom de
tidiga skiftesrörelserna-varför delade man upp jorden i så många
små lotter, en metod som var vanlig i hela Nord- och Västeuropa,
och varför bestod dessa typer av skiften (teg- och solskiften, common
fields etc) så länge som de gjorde? Den äldre teorin om "dumb
peasants" kan avskrivas. I stället bör man diskutera vilken sorts
rationalitet som låg bakom. Hoppe menar att det fanns flexibilitet
även inom tegskiftet, det gav utrymme för nyodlingar, vilket han
visar med hjälp av undersökningar i Östergötland och Närke.
Han har även undersökt initiativen till respektive motståndet
mot skiftesreformer och funnit att man inte kan uttala sig generellt
om detta. Många småbönder har tagit initiativ till skiften av olika
slag, t ex storskiftet, men huvudtendensen är att ståndspersoner och
storbönder varit initiativtagare tilllaga skiftet.
Tore Johansson presenterade projektet' 'Bondeminnen", som är
ett samarrangemang mellan Lantbrukarnas riksförbund, Nordiska
museet och studieförbundet Vuxenskolan. Projektet kommer att
genomföras i studiecirkelform och behandlar tiden 1930 till idag.
Det är tänkt att komplettera Nordiska museets samlingar av minnen
från olika yrkesgrupper och även museernas föremålsbestånd
för den aktuella tiden. Det har visat sig att just de senaste decenniernas
tekniska utveckling inom jordbruket är mycket dåligt representerad
i museerna.
De områden man kommer att koncentrera sig på är elektrifieringen
av landsbygden, mekaniseringen av lantbruket (när och hur startade
mekaniseringen, vem tog initiativet, hur sköttes finansieringen),
kunskapsspridningen (lantbruksskolor, cirkelverksamhet etc)
och de sociala konsekvenserna (generationsmotsättningar, könsmotsättningar,
arbete utanför lantbruket etc). Man kommer därför
att försöka få in minnen från olika åldersgrupper och generationer
och från såväl kvinnor som män.
Minnena kommer att samlas in till Nordiska museet, medan det
skriftliga materialet efter de 12-15 000 föreningarna inom lantbruket
(andelsföreningar av olika slag) i så stor utsträckning som
möjligt skall samlas in tilllokala arkiv ( folkrörelsearkiv, kommunarkiv).
Föremålen samlas in tilllokala museer. Enligt planerna skall
projektet pågå tilll993.
Ulla Rosen och Lars Olsson från Lunds universitet behandlade
52

onden och stataren, besuttenhet och proletariat på landsbygden.
Ulla Rosen tog, med exempel från Kurnia socken i Närke, upp problemet
med att definiera vilka bönder som kunde sägas vara besuttna.
Besuttenhet i sig, dvs att avkastningen från gården räcker både
till att betala ålagda skatter och att försörja ett hushåll, kräver
brukningsrätt. Det har däremot visat sig svårt att utifrån kopplingen
till mantal och hemmansdelar få exakta tal att räkna med. Detta
gäller främst tiden före 1810, då man inte har taxeringsvärden att
utgå från. Vid definitionen av begreppet besuttenhet behöver man
också föra in andra beståndsdelar än direkt jordinnehav, t ex lönearbete.
Lars Olsson berättade om ett gräv där du står-projekt från mitten
av 1980-talet, som nu reaktiveras. Projektet berör statarliv i Skåne
och främst proletariseringen av bondeklassen. statsystemet var i
mångt och mycket ett sätt att organisera lantbruket som industrin,
dvs att med låga insatser få ut mesta möjliga profit. Projektet visar
på den övergång som sker från lågproducerande och billiga till dyra
och högproducerande djur och på tröskmaskinernas införande,
som medförde att jordbruket blev ett säsongsarbete. Man undersöker
också organiseraodet av lantarbetareförbundet och de fackliga
frågor som drevs - bostadsfrågan, statsystemets avskaffande
etc. Den forskning som gjorts har bl a visat att statarna generellt
inte hade fler barn än andra grupper; de flyttade heller inte så mycket
som den allmänna uppfattningen varit.
Avslutningsvis presenterades exempel från Örebro län på hur
man kan stimulera tilllokalhistorisk forskning. Den lokalhistoriska
gruppen vid högskolan i Örebro samarbetar intensivt med kommunhistoriska
projekt i länet, som t ex Lindesberg och Askersund,
som båda fyller 350 år 1993. Med illustration från Lindesberg redovisade
Lars Hagström projektets uppläggning. Inledningsvis hölls
en metodkurs hösten 1989. V åren 1990 till hösten 1992 pågår ett
projektsammanhållande seminarium, då flera delprojekt är igång.
Avslutningsvis sker redovisning våren 1993. För tillfället är ca 35
personer engagerade. En av dem, Folke Wennberg, presenterade
sitt projekt, som rör finnbygden i kommunens nordvästra hörn.
Elsa Lunander presenterade ett liknande projekt som rör Askersunds
historia och där ca 20 uppsatsskrivare är i full gång.
Christer Blom redovisade erfarenheterna av lokalhistoria i skolan
och särskilt då i form av kollektivt skapande arbete. Ett par
högstadieklasser hade producerat en utställning om en socken i
Örebro stads utkant och i anslutning till utställningen hade en videofilm
tagits fram. slutprodukten kommer att bli en bok. Projektet
är en del av den "laborativa historieforskning" som bedrivs vid
högskolan i Örebro.
Konferensens tema var landsbygdens omvandling som lokalhistoriskt
forskningsområde. De flesta inlägg behandlade också i stort
53

detta tema, framför allt som exempel på den akademiska forskning
som bedrivs. De exempel som presenterades från Örebro län var i
sig intressantare, även om de rörde kommunhistoria i stort, och
kanske konferensen borde ha tagit fasta på dessa lokala projekt och
djupare gått in för att diskutera de metoder som just högskolan i
Örebro använder. Med denna marginella anmärkning i beaktande
kan sammanfattas att de här årliga konferenserna, där amatörforskare
och akademiska forskare kan träffas och ta del av varandras
erfarenheter och metoder, har en viktig uppgift att fylla.
54
Per Matsson

iskt källmaterial i de militära arkiven. Vid de flesta av armens förband
genomfördes redan i mitten av 1800-talet, i sparbanksrörelsens
ungdom, ett tvångssparande, som innebar att alla indelta soldater
under sin tjänstgöring fick sätta av en del av solden på en
sparbanksbok. I de olika regementenas i krigsarkivet förvarade arkiv
finns omfattande serier av s k sparbanksmedelsrullor bevarade,
genom vilka vi kan följa detta sparande. Vad betydde denna omfattande
och organiserade insättning för de ofta ännu ganska små och
lokala sparbankerna? Finns det motsvarande exempel från andra
yrkesgrupper, bortsett från föreningsbankerna inom t ex jordbruket?
Lars Ericson
Bland bergsmän och bruksfolk. Sveriges släktforskarförbund. Årsbok
1991. Redaktör: Bengt Hjord. Västervik 1991.
En pigg nykomling i årsskriftsfloran var för några år sedan släktforskarförbundets
årsbok. Genom dess tillkomst har amatörforskare
och arkivanställda fått ett publicistiskt forum där man naturligt
kan mötas- släktforskarna kan till en bredare publik få ut information
om sitt stora intresse och arkivarierna kan bidra med att
lyfta fram förbisedda källor. Förbundet har dessutom genom de teman
man behandlat- soldater och militära källor, stadsbor i gångna
tider och ersättningskällor för folkbokföringsmaterialet - valt
ämnen som berört många.
Det är därför bara i sin ordning att den fjärde årsboken behandlar
ett så stort ämne som bergshantering och bruksforskning. Sex av
artiklarna ägnas olika aspekter på detta tema, medan de tre övriga
faller något vid sidan om. Av de senare ger Nils William Olssons föredrag
vid släktforskarförbundets årsstämma i Västerås 1990, Hur
manfinner sina anförvanter i Amerika, släktforskaren goda råd om
hur man påbörjar den svåra jakten på sina emigrerade släktingar.
Artikeln borde sättas i händerna på varje emigrationsforskare, som
här får tips om arkivaliska källor, litteratur och tidningar, bland
mycket annat.
Lars Ericson presenterar i en avslutande artikel om Den stora daldansens
offer år 1743 förteckningar över alla de hundratals dalkarlar
som sårades under oroligheterna i Stockholm och med anledning
därav behandlades i fängelser och på sjukhus i huvudstaden.
Åtskilliga av dem avled av skadorna. Materialet visar att de officiella
siffrorna över antalet dödade och sårade var alltför låga. Om
man som här lyfter fram källmaterialet och låter det tala för sig själv
kan läsaren göra sig en egen föreställning om de enskilda dalkarlarnas
och deras efterlevandes öden.
De artiklar som behandlar årsbokens tema är i allmänhet av tra-
56

ditionell art. En uppsats beskriver de gängse metoderna att framställa
järn vid de svenska bruken (Erik Sköld). Släktforskaren får
emellertid på köpet en lektion i benämningarna på brukens olika arbetarkategorier.
Håkan Axelsson och Erik Thoreli behandlar i var sin artikel
bruksarkiven. Axelsson ger en klargörande introduktion till bruksbokföringens
mysterier, medan Thoreli presenterar läders bruks
arkiv med utgångspunkt från dess intresse för genealogisk forskning.
Två mycket välskrivna artiklar presenterar på olika sätt egen
forskning i ämnet. Båda kommer att ge de läsare som forskar, var
och en i sin koja, en välbehövlig knuff i ryggen och en maning att
våga tala om: Det här är mitt stora intresse, det här har jag gjort för
att det är roligt och för att jag gärna vill tala om det för andra! Claes
W eneils uppsats om jakten på närkingska smeder av släkten Tiderman
andas upptäckarglädje i varje mening. Otaliga är de släktforskare
som har liknande erfarenheter att berätta om, men som tvekar
om dess allmängiltighet. Tveka inte, var stolta över ert intresse!
Alfred Örback berättar i sin uppsats lugnt och metodiskt om en
bergsmansgård i karlskogatrakten, med tyngdpunkten lagd på gårdens
arbete och byggnadernas funktion. Som källor har dagsverksjournaler,
räkenskapsböcker, dagböcker och intervjuer använts
jämsides med de för en lantmätare naturliga förrättningsakterna.
Författaren visar att 400 års odling och verksamhet på en gård avspeglas
i många olika sammanhang - i odlingsmönster och byggnader,
i naturens topografi, i benämningar på gård och tegar och i
de människor som levt och verkat där.
Kenneth Awebro anlägger ett annat perspektiv i sin artikel Ett
arbetsår vid Luleå silververks gruvor under 1600-talet. Med utgångspunkt
i en principiell diskussion om lokalhistorisk forskning
behandlas bruksknektarna och deras arbete vid Luleå silververks
gruvor i Kedkevare och Alkavare år 1673. Hur många var de, varifrån
kom de och hur var deras arbete organiserat?
Awebro har använt sig av Bergskollegii arkiv och kompletterat
med annat källmaterial, såsom militära rullor och utskrivningslängder.
Med hjälp av dessa källor, som innehåller åtskilligt av personhistoriskt
intresse, har han kunnat rekonstruera hur arbetet vid
silververket bedrevs. Han konstaterar att den gängse bilden av
bruksknektarna som tvångskommenderade krigsfångar är falsk
och att det i stället rör sig om en kompetent och självständig skara
arbetare med en väl fungerande arbetsorganisation. Artikelförfattaren
pekar främst på betydelsen av att låta källorna själva visa på
den historiska verkligheten.
Årsbokens problematiska artikel är Bern t Douhans Svenskt källmaterial,
en handledning. Douhan har här försökt att på trettio sidor
ge en översikt över svenskt källmaterial. Han konstaterar att
57

"det är en närmast ogenomförbar uppgift att på några få sidor redogöra
för svenskt källmaterial i hela dess vidd". Med denna vetskap
och med facit i hand är det befogat att fråga varför man över
huvud taget ger sig in på uppgiften, eftersom det givna svaret är att
artikeln borde förblivit oskriven.
I inledningen till artikeln skriver författaren att han som bruksforskare
med inriktning på valloninvandringen i Sverige på 1600talet
skall ge exempel på svenskt källmaterial. Om artikeln verkligen
behandlat källor till forskningen om valloninvandringen hade
det varit befogat att ge plats åt den i detta sammanhang, men i dess
nuvarande form är den oanvändbar. Landets olika arkivinstitutioner
har åtskilliga erfarna arkivarier som på olika sätt kan behandla
och utveckla källmaterialets innehåll och användning.
Douhans framställning lider dessvärre av flera brister - oöverskådlighet,
dålig svenska och rena felaktigheter. Som exempel kan
anföras den för en släktforskare värdefulla informationen om folkbokföringens
framtida organisation. Det är således de lokala skattekontoren
som kommer att handha folkbokföringen fr o m den l
juli 1991, medan artikeln innehåller andra uppgifter. Inte heller
uppgifterna om slutår för kyrkoarkivens material på landsarkiven
stämmer generellt. Vad beträffar behandlingen av kyrkoarkivens
material rekommenderas i stället Per Clemenssons och Kjell Anderssons
Släktforska! Steg för steg, som inte ens finns omnämnd
som referens i Douhans artikel. En god översikt över äldre svenskt
källmaterial får man fortfarande i Lars-Arne Norborgs Källor till
Sveriges historia.
Artikeln vimlar av säregna generella påståenden som "Material
från 1718 och framåt bör i allmänhet inte medföra några större problem
att finna"(!). Vilket material, varför just 1718 och varför är
detta material inte svårt att finna? Författaren påstår också att statligt
material på lokallregional nivå v::tnligen återfinns i bruks- elier
sockenarkiv! Det är riktigt att sådant material kan återfilmas där,
men vanligen återfinns det n,aturligtvis i de lokala statliga myndighetspersonernas
arkiv {länsmans, kronofogdars m fl arkiv). Listan
över källmaterialets befintlighet och avsnittet om övriga arkivbestånd
och institutioner är ofullständiga och delvis felaktiga.
Tyvärr måste en stor varningsflagga utfärdas för denna artikel,
som dock inte får undanskymma det faktum att övriga uppsatser
väl håller den ambitiösa nivå som utmärkt de tidigare årsböckerna.
släktforskarförbundet har genom sin årsbok funnit ett bra sätt för
sin marknadsföring. Bokens tilltalande yttre och dess tematiska
uppläggning gör att den bör kunna spridas till stora grupper läsare
och även locka medlemmar till förbundet. Förbundets ambitioner
att föra släktforskare och arkivarier närmare varandra uppfylls väl
av satsningen på årsboken. Nästa årgång inväntas redan med spänning.
Per Matsson
58

Winroth, Anders, Stockholms stadsarkiv och släktforskaren. En
handledning för forskare i Stockholms släkt- och personhistoria.
Stockholm 1991. StorStockholms genealogiska förenings skriftserie,
2.
Stockholms stadsarkiv är idag kanske mer än någonsin tidigare ett
centrum för forskning inom historievetenskaperna. Arkivbestånden
är stora och omfattande och de vetenskapliga projekt som har
arbetat och arbetar med utgångspunkt i källmaterialet i Stockholms
stadsarkiv är många.
För personhistorikerna är Stockholms stadsarkiv något av ett
genealogins Mecka. I huvudstadens skattelängder, mantalsuppgifter,
rättegångsprotokoll, fattigvårdslängder och många andra
serier av arkivhandlingar finns de bästa förutsättningar för att blottlägga
egna och andras anfäder. Vägen bakåt i historien kan emellertid
vara nog så knagglig och tekniken nog så besvärlig att bemästra.
Anders Winroth, redaktör vid Svenskt Biografiskt Lexikon, har
med sin skrift Stockholms stadsarkiv och släktforskaren. En handledningför
forskare i Stockholms släkt- och personhistoria. (Stockholm
1991) givit oss alla en utomordentligt fin handledning över
vilka typer av källmaterial släkt- och personforskaren kan finna i
Stockholms Stadsarkiv och vilken information dessa kan ge. Det är
en pedagogiskt disponerad och lättläst skrift. Den tar sin utgångspunkt
i de typer av arkivbestånd som så att säga primärt berör varje
individ under något skede i livet. Här finns instruktiva och innehållsrika
presentationer av kyrkoarkiven, skattelängderna och de
juridiska arkiven.
Men Anders Winroth ser inte släkt- och personforskningen enbart
som studier av fasta data i ett livsöde. Miljöerna talar också sitt
tydliga språk. Det säger något utöver födelse och död att vara född
på ett barnhus eller sluta sina dagar på Sabbatsbergs fattighus. Anders
Winroth har därför kompletterat med korta presentationer av
arkiv som ur en vidare aspekt kan vara särskilt innehållsrika för
släkt- och personforskaren. Det gäller barnhusens arkiv, militärens,
sjukhusens och skolornas arkiv, liksom ålderdomshemmens
och fattighusens arkiv, för att nämna några av de viktigare arkivbestånden
som berörs i skriften. I den delen av handledningen skulle
möjligen arbetsinrättningarnas arkivbestånd kunnat vara representerade.
Det är ett utomordentligt fint källmaterial vid studiet av
de allra sämst ställda grupperna/personerna i Stockholm under senare
delen av 1800-talet. Ingenstans tror jag man får en så klar bild
av människors utsatthet i ett föränderligt samhälle som i detta källmaterial.
Personforskare som återfinner sina anförvanter bland
trasproletariatet, och de måste vara många, kan med hjälp av utförliga
register över de många intagna ganska lätt ta sig igenom de i och
för sig ganska stora arkivbestånden.
59

Anders Winroths skrift är emellertid inte bara en handledning för
personforskare. Rätt använd kan den användas också i andra sammanhang.
J ag kan mycket väl tänka mig att Anders Winroths skrift
används i undervisningen på universitet och högskolor i de moment
där uppsatsskrivande ingår. Det gäller då kanske främst inom de
humanistiska vetenskaperna. De må vara att skriften tar sin utgångspunkt
i arkivbestånden i Stockholms stadsarkiv och därför
kanske har högsta relevans för studenter i Stockholm och i någon
mån Uppsala. Men den svenska förvaltningen och administrationen
är trots allt ganska enhetlig, reglerna är givna. Stockholm framstår
närmast som ett undantag. Jag konstaterar alltså att kyrkoarkiven
ordnats och förtecknats efter samma principer landet över,
mantals- och skatteskrivning har skett i hela landet, och de juridiska
arkiven ser sannolikt ganska lika ut oavsett var vi befinner oss i
landet. Här finns så vitt jag kan bedöma en ypperlig skrift att sätta
i händerna på studenter som skall skriva uppsatser på lägre nivå,
och som förväntas bygga på otryckt källmaterial. Jag vill sammanfatta
med att konstatera att Anders Winroths handledning kommer
att bli en bra hjälp för släkt och personforskare. Men jag vill stryka
under att den har sin givna plats också i ett större och mer övergripande
forskningssammanhang.
Lars Björlin
Forsvarets arkiver. Norges offentlige utredninger (NOU) 1990:7,
153 s, Oslo 1990.
På sommaren 1985 uppdagades en arkivskandal i Norge. Forskare
från Institutt for forsvarsstudier (då Forsvarshistorisk forskningssenter)
i Oslo upptäckte, att stora mängder arkivmaterial saknades
i det bevarade arkivet efter Forsvarets overkommando.
Vid närmare kontroll visade det sig att man vid overkommandoet
under 1984 och 1985 hade genomfört omfattande gallringar av
arkivmaterial från tiden efter 1945. Man stödde sig på en instruktion
som, ehuru utarbetad inom overkommandoet, stödde sig på
gallringsinstruktioner från riksarkivet. Den senare institutionen
hade också blivit informerad innan gallringen satte igång, men inte
funnit några oroväckande formuleringar. Trots detta blev tolkningarna
av instruktionen så olika, att en synnerligen omfattande
gallring hann äga rum, innan frågan blev uppmärksammad.
Vidare gallring i material äldre än 1970 stoppades sedan forskarna
slagit larm. Vid en genomgång av läget- där riksarkivet och
Institutt for forsvarsstudier samverkade med Forsvarets overkommando,
kunde man konstatera stora luckor i bl a forsvarsstabens
arkiv 1947-67, armens NATO-arkiv, luftforsvarets overkommando
1945-55 och i flera arkiv efter truppslagsinspektörer.
60

I november 1987 tillsattes ett arkivutvalg under ledning av avdelningsarkivaT
Knut Einar Eriksen vid riksarkivet för, att för det första
värdera omfattningen av gallringen, för det andra försöka peka
ut eventuella ersättningskällor, som kan minska verkan av förlusterna,
samt för det tredje föreslå lämpliga åtgärder rörande arkivvården
inom det norska försvaret. Resultatet av utredningens arbete
är en noggrann genomgång av de militära arkiven i Norge efter år
1945, vilken är av stort värde för forskare av olika kategorier. Utredningen
kommer i sitt slutresonemang fram till en lösning i form
av ett särskilt centralt försvarsarkiv i Norge. Formeln innebär en organisation
ungefär mittemellan den svenska och finska lösningen å
den ena sidan och den danska lösningen å den andra. Ett särskilt
försvarsarkiv skapas i Norge, om än inte med fullt ut samma självständighet
som i Sverige, men mycket friare än det s k Hrerens arkiv
(3. avdelningen) inom det danska riksarkivet. Exakt vilken lösning
politikerna väljer är i skrivande stund inte säkert, men under hösten
1991 kommer stortinget att fatta beslut i frågan. Vad resultatet än
blir, så har frågan resulterat i en diger utredning, som är av intresse
även för kolleger i de andra nordiska länderna, antingen de nu sysslar
med civila eller militära arkiv.
Lars Ericson
Arkiv i Väst 2. Arbetare, tjänstemän och loka/historia. (Uddevalla
1991). Red. Per Clemensson, Beata Losman, Bengt Sjögren.
Att levandegöra de hyllmil av handlingar söm bevaras i våra magasin
är en viktig uppgift för arkivinstitutionerna, skriver landsarkivarien
i Göteborg, Beata Losman i förordet till den andra volymen
i serien Arkiv i väst med undertiteln Arbetare, tjänstemän och loka/historia.
Mot detta har sannolikt ingen något att invända, snarare
vågar jag tro att många inom yrket skulle vilja avsätta mer tid just
för att föra ut kunskap om arkivbestånden och vad de kan användas
till.
Att presentera och levandegöra kan naturligtvis ske på många
sätt. Beata Losman har tillsammans med sina kollegor Per Clemensson
och Bengt Sjögren valt att presentera stora och intressanta
arkivbestånd i Göteborgs landsarkiv dels i två större uppsatser av
f d landsarkivarierna Gösta Lext och Lars Nilsson, dels genom mer
systematiskt upplagda framställningar med direkt inriktning på
olika arkivbestånd. Det rör sig i det senare fallet om källor till sjöfartens
historia av Lars Melchior och om arkiv som primärt berör
landskapet Värmland, där flera författare medverkat. 1 Till detta
l. l uppsatsen medverkar Per Clemensson, Birthe Fihn, Lars Holm, Beata Losman,
Lars Melchior, Gunilla Nordström, Thomas Selling, Bengt Sjögren och Lars
Svensson.
61

kommer en översikt av Per Clemensson över registerarbetena i
landsarkivet. Per Clemenssons uppsats om lokalhistoriska källor
på lokal och regional nivå har tidigare varit tryckt i Riksförbundets
för Hembygdsvård årsbok Bygd och natur 1989.
Översikten över arkivbestånd och registerverksamhet är så vitt
jag kan bedöma mycket uttömmande. Lars Melchior har under ett
antal rubriker som hänför sig till sjöfartens olika verksamhetsområden
mycket utförligt presenterat omfattning och innehåll av relevanta
arkivbestånd. Utöver kunskapen om möjligheter att bedriva
forskning i olika sidor av sjöfartens historia, får läsaren indirekt en
god översikt över en rad olika företagsarkiv. Uppsatsen om landsarkivets
bestånd av handlingar som berör olika sidor av myndigheternas
i Värmland verksamhet samt enskilda arkiv från regionen
är lika uttömmande. Uppsatsen är förhållandevis komprimerad,
den blir då något tyngre att ta sig igenom. Man har pressat in ett
stort stoff på ett, med hänsyn till ämnet, begränsat antal sidor. Då
skall också sägas att presentationerna av arkiven varvats med
många gånger illustrativa exempel på vilken typ av uppgifter handlingarna
kan erbjuda forskaren.
Den här typen av information till forskarvärlden är av mycket
stort värde. Och naturligtvis bör boken finnas på varje arkivinstitution.
Dessutom är exemplet i allra högsta grad värt att ta efter där
detta ännu inte skett. Har de större arkivinstitutionernas möjligheter
att översiktligt följa inriktningen av forskningen vid universitet
och högskolor och kanske lägga ned visst arbete på presentationer
av det slag som landsarkivet i Göteborg här gjort, ger det en
service till forskarvärlden som naturligtvis är mycket värdefull.
De två inledande uppsatserna är exempel på tidig historia kring
tjänstemän och arbetare, där de båda författarna Gösta Lext och
Lars Nilsson, presenterat sina källor i direkt anslutning till den vetenskapliga
texten. Gösta Lexts uppsats om Landsfiskalsämbetet
före 1917, som här publiceras postumt och i lätt beskuret skick,
utgör, tycker jag, en spännande läsning, om än lite svårforcerad.
Läsaren presenteras en kronologi över ämbetets förändring, det
gäller såväl instruktioner som arbetsinnehåll och administrativa
förändringar. Som överhetens förlängda arm befann sig landsfiskalen
ute i landet. Han befann sig i en position mellan den överordnade
statliga myndigheten -justitiekanslersämbetet - och samhällets
medborgare. Det framgår av texten att, förutom de vardagliga
bestyren med att upprätthålla lag och ordning, det ålåg ämbetsutövaren
att hävda överhetens position och inrapportera alla tecken
till samhällelig oro, myteri och uppror. Sannolikt var det tidvis
en utsatt ställning om vi betänker att de revolutionära strömningarna,
som konkretiserades i liberala och senare socialistiska krav på
förändringar av samhället, också kom att beröra det svenska samhället.
62

Lars Nilssons här postumt publicerade uppsats om arbetsförhållandena
inom sillind u s trin i Bohuslän under perioden 1780 till 1808
skrevs under 1960-talet. Uppsatsen behandlar arbetarnas, inklusive
kvinnornas, villkor i arbetet, löner och organisering av arbetet. En
verkligt intressant iakttagelse har lyfts fram i uppsatsen i det kontrakt
från 1778-vågar vi kanske tala om tidigt avtal mellan parterna
- av vilket framgår att arbetare och arbetsgivare vid Hollbeck
& Kjellbergs salteri Stora Rörvik, kommit överens om under vilka
betingelser sillsaltningen skulle ske 1778179.
Uppsatsen är gammal men den känns trots allt aktuell. Man kan
säga att uppsatsen utgör ett tidigt försök till forskning i arbetslivets
villkor inom en speciell bransch, en forskningsinriktning som slagit
igenom först under sent 1980-tal.
Nummer 2 i skriftserien Arkiv i Väst, Arbetare, tjänstemän och
lokalhistoria, ger viktiga bidrag till vår kunskap om arkivbestånden
i Göteborgs landsarkiv. Huruvida sjöfartens arkiv eller värmlandsarkiven
har högsta prioritet i forskarvärlden kan jag inte avgöra.
Men det känns angeläget att den här formen av presentationer kan
fortsätta, att kunskapen om arkivmaterialet kan ställas till forskarvärldens
och allmänhetens förfogande på ett som här skett kunnigt,
men därtilllättillgängligt sätt.
Lars Björlin
Svensk arkivbibliografi 1980-1989. Sammanställd av Irma Ridbäck
under medverkan av Grete So/berg och Lars Wickström.
Stockholm. Svenska arkivsamfundet, 1991. 104 s. (Svenska arkivsamfundets
skriftserie; 34)
Svenska arkivsamfundet har utkommit med sin tredje bibliografi
omfattande arkivlitteratur som utkommit mellan 1980 och 1989.
De två föregående har redovisat arkivlitteratur som utkommit mellan
1945 och 1959 (1962; nr 7 i Svenska arkivsamfundets serie) samt
mellan 1960och 1979 (1981; nr 23 i samma serie). Omfattningen har
utökats från 646 poster 1962, l l 09 poster 1981 till l 499 poster
1991.
I förordet anges att ett bredare urval gjorts än i de tidigare årgångarna
beroende på att antalet arkiv såväl som antalet arkivanvändare
ökat. Till följd av detta har också nya ämnesgrupper
införts. Största förändringen jämfört med de tidigare årgångarna
är att litteratur under rubriken allmänt delats in i nio underavdelningar,
vilket varit till fördel för tillgängligheten. Ä ven andra kapitel
har fått liknande uppdelning med samma effekt. En nyhet är
också ett väl genomarbetat sak- och personregister, som avsevärt
underlättar användandet av bibliografin.
63

Det omfattande arbete som nedlagts på att genomgå de svenska
arkivens periodiska publikationer, bibliotekskataloger, vetenskapliga
tidskrifter m m har resulterat i ytterligare ett steg mot målet
att tillgodose behovet av en ''fullständig svensk arkivvetenskaplig
bibliografi". Urvalet har den bredd som erfordras för att vara till
nytta för såväl den släktforskande lekmannen som den vetenskapligt
forskande specialisten.
Ett mindre urval tidningsartiklar redovisas i en bilaga i slutet av
bibliografin. Hur detta urval gjorts, redovisas inte varför läsaren
möjligen kan fråga sig om det överhuvud taget är motiverat att
medta enstaka tidningsartiklar. J
Detta lilla frågetecken fråntar dock inte "Svensk arkivbibliografi
1980-1989" dess kvalitet som välkommet och lättillgängligt
hjälpmedel vid sökandet efter arkivlitteratur.
Margareta Beckman
Arkiv i Norrland 9 och JO, 120 respektive 159 s, Härnösand 1991.
Från landsarkivet i Härnösand har under år 1991 inte mindre än två
volymer ur serien Arkiv i Norrland utkommit. Nr 9 har en något
disparat sammansättning. Läsaren förs från brandstodsvärderingar
via kulturlivet i Härnösand vid mitten av 1800-talet till en dagbok
från det spanska inbördeskriget. Den enda gemensamma nämnaren
är, att samtliga sex uppsatser bygger på material i landsarkivet, och
någon annan röd tråd behövs ju förvisso inte i en publikation av
detta slag. Som ofta i liknande sammanhang är innehållet av intresse
för en bredare krets än den som har någon form av norrländsk
förankring. Ett bra exempel på detta är Barbro Anderssons lilla
uppsats om var man hittar uppgifter om barn i äldre tider i landsarkivets
material, en vägledning som naturligtvis till stora delar går
att applicera på våra övriga landsarkiv. I detta sammanhang kan
det vara på plats att fästa uppmärksamheten på ett par uppsatser i
Sveriges släktforskarförbunds årsbok 1990, "Inte bara kyrkböcker.
Alternativa källor i släktforskningen", av Louise Lönnroth
och Elisabeth Thorsell.
Volym 10 innehåller föredragen vid de mittnordiska arkiv- oc.h
historiedagarna i Härnösand i juni 1989. I elva uppsatser tecknas
mittnordens historia ur ett svenskt, finländskt och norskt perspektiv,
med särskild hänsyn till migration samt kommunikations- och
förbindelsemönster. Avslutningsvis gör förre riksarkivarien Sven
Lundkvist en expose över centralmaktens försök att från 1500-talet
till det tidiga 1800-talet öka sitt inflytande över denna region. Sammantaget
visar uppsatserna- som självfallet är av skiftande kvalitet,
men ändå till övervägande del av en god sådan- hur fruktbart
det kan vara att ställa nationsgränser åt sidan, för att istället studera
historien ur andra geografiska perspektiv.
Lars Ericson
64

Att vidga deltagandet i kulturlivet.
"Att vidga deltagandet i kulturlivet. Ett diskussionsunder/ag" lyder
rubriken på en diger rapport från Statens Kulturråd (Rapport
1990:4). Dessutom har fyra delrapporter getts ut där 1991:1 behandlar
teater, dans och film, 1991:2 musik, 1991:3 bildkonst, museer,
kulturmiljövård, arkiv och 1991:4 litteratur, folkbildning,
insatser i olika miljöer. Kulturrådet har fått regeringens uppdrag att
utreda hur man ska aktivera nya grupper i kulturlivet. Tyvärr är
utgångspunkten att de förslag som kommer fram ska vara utgiftsneutrala,
dvs inte höja de offentliga utgifterna. Rapporten har skickats
på remiss till rekordmånga myndigheter, kulturinstitutioner
och kulturorganisatio ner. Ett syfte är att fördjupa diskussionen om
vidgat deltagande i kulturlivet. Vidare vill man bli klar över vilka
insatser som behövs på central nivå. Ett tredje syfte är att remisssvaren
ska bli underlag för anslagsframställningar från kulturområdet
under den kommande femårsperioden. I klartext; rapporten
kommer att vara grunden för kulturpolitiken under 90-talet.
I rapporten 1991:3 återfinns alltså arkiven som en del. Avsnittet
har utarbetats av Britt Hedberg, Riksarkivet som haft en rad erfarna
arkivverksamma till sin hjälp. Det sägs inledningsvis att avsnittet
är avsett som underlag för diskussioner inom arkivinstitutionerna.
Avsikten är att klarlägga vilka åtgärder som behövs för att stärka
arkivens kulturprofil och bredda kretsen av användare.
Arkiven betraktas som en del av det nationella kulturarvet. Detta
framgår också tydligt i arkivlagen. Regionalt/lokalt har detta länge
varit en självklarhet. Landsarkiven, de äldre stadsarkiven och folkrörelsearkiven
har under lång tid verkat som viktiga beståndsdelar
i ett levande kulturliv. I rapporten betonas arkivens ansvar att vara
aktiva i förmedlingen, att tillhandahålla källmaterial på användarnas
villkor. Detta är nya och mycket positiva tongångar.
I arkivavsnittet märks naturligtvis en strävan att ge en så fullständig
beskrivning som möjligt av situationen inom hela arkivsektorn.
Det har förf i stort sett lyckats med. Emellertid borde DOV Aarkiven
och Emigrantinstitutionerna tagits med. Deras inriktningar
är synnerligen användarvänliga, lämpade för lokalhistoriker och
individintresserade forskare.
I den del av översikten som rör den forskning som bedrivs inom
kulturramen ges en god bild av nuläget. Däremot kan man eventuellt
anmärka något på det avsnitt som kategoriserar användarna.
Utifrån egna erfarenheter vill jag sätta ett litet frågetecken vid påståendet
att pensionärerna dominerar såpass rejält. Inte minst i de
intresseföreningar (släktforskare, lokalhistoriker, hembygdsforskare)
som bildas i allt större utsträckning finns många i yrkesaktiv
ålder.
När det gäller exempel på arkivmaterial som utnyttjas flitigt be-
65

skrivs de statliga arkiven mycket mera ingående än exempelvis de
kommunala och enskilda. Här skulle exemplifieringar ha varit på
sin plats.
Sammantaget speglar rapporten vad vi idag märker på arkivinstitutioner
av alla slag landet runt. Utnyttjandet av källmaterial i olika
typer av forskning och inom folkbildningens ram ökar stadigt. För
att marknadsföra källorna till en bredare publik behövs moderna
medier i en allt högre utsträckning. Det kräver tyvärr ekonomiska
resurser av en omfattning som i många fall är omöjlig att skapa.
Folkrörelsearkiven ges stort utrymme när det gäller vad som
gjorts hittills för att vidga deltagandet i kulturlivet. Inte minst beror
detta på att man har en nära samverkan med folkbildande organisationer.
Under senare tid har medel satsats på att stimulera bevarandet
av källorna från svenskt näringsliv. Här finns mycket att göra,
när man vet hur värdefullt materialet är. Inte minst vid lokala studier
och individinriktad forskning.
När det gäller SV AR:s verksamhet för att sprida mikrofilmat material
till bredare an vändargrupper ges en mycket god beskrivning.
Här har man från början kartlagt målgrupperna och kunnat arbeta
utifrån en klar strategi. På sikt ska man naturligt nog sträva efter att
sprida nya källmaterialgrupper på detta vis. SVAR är redan ett
begrepp inte minst hos forskarsammanslutningarna. Det skulle
alltså vara en fin kanal att föra ut "nytt" källmaterial genom och
bredda användandet.
I den avslutande delen' 'Möjliga åtgärder'' betonas återigen målsättningen
som finns inom arkivsektorn-att öka tillhandahållandet
och aktivera förmedlingsarbeteL Här pekas det också på områden
där arkivens kulturprofil bör stärkas. Områden som "Arkiven
i skolan", "Arbetslivs- och arbetsplatsforskning", "Kultur- och
kulturmiljöforskning", "Arkivpedagogik" samt "Publiceringsverksamhet"
verkar vara mycket väl valda.
Det är positivt att märka hur den avslutande delen (förslagsdelen)
genomsyras av en anda att arkiven är medvetna om vikten av att
marknadsföra sig. Viljan att samarbeta med andra kulturinstitutioner,
intresseorganisationer m fl för att nå ut till nya grupper är helt
uppenbar. Den här sammanställningen är klart nyttig att presentera
för våra folkvalda. Men dessutom är arkivavsnittet ett bra avstamp
för oss runtom i landet som dagligen jobbar med de här problemställningarna.
Ett nyttigt och väldisponerat diskussionsunderlag i
högsta grad viktigt att skaffa, studera och penetrera.
66
Berith Sande

Arkivplanering och arkivvård i medlemsorganisationer. Rapport
från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 1991-10-01.
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en viktig uppgift som depå
för arkiv från fackliga och politiska organisationer samt personer
med anknytning till arbetarrörelsen. Lika viktig är dess funktion
·som forskningsinstitution och bibliotek med inriktning på forskning
i arbetarrörelsens historia. På senare år har man dessutom i allt
större utsträckning kommit att ägna sig åt aktiv hjälp åt arbetarrörelsens
organisationer i arkiv- och dokumenthanteringsfrågor.
En stor del av en arkivinstitutions resurser läggs på utbildning i
arkivvård och dokumenthantering. Hos organisationer och föreningar
finns ett stort behov av att inhämta kunskap om hur man
hanterar dessa frågor. Som hjälp åt LO-förbunden har därför Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek tagit fram en handbok i arkivplanering
och arkivvård. I en ca 50-sidig skrift har man ställt samman
handledningar i hur en organisation bör organisera sin arkivfunktion,
hur man planerar sin dokumenthantering och hur man
ordnar upp och förvarar sina arkiv. Handledningen är illustrerad
med exempel och försedd med en ordlista och utförliga litteraturhänvisningar.
Som alltid i handböcker är relationen mellan textmassa och illustrationer/exempel
en avvägningsfråga. Denna handbok kommer
säkert att bli flitigt använd i den praktiska hanteringen hos organisationerna,
särskilt som man får förmoda att den kommer att utnyttjas
som läromedel vid kurser i dokumenthantering och arkivvård.
Per Matsson
67

Meddelanden
Estland och Lettland - nu igen
I tidigare nummer av Arkiv, Samhälle och Forskning och Nordisk
Arkivnytt har jag berättat om det svensk-baltiska samarbetet rörande
arkivutställningar. Under andra halvåret 1990 genomförde
Estland sin första arkivutställning utomlands efter 1940 och det
skedde i Sverige. Materialet kom från Tallions stadsarkiv och utställningsorter
blev Visby, Stockholm, Härnösand, Lund och Karlskrona,
där arkivmyndigheter och museer på respektive ort samarbetade
och även följde upp utställningarna med ett antal andra
kulturella sidoaktiviteter. Den utställningen av de 81 objekten dokumenterades
i skriften "Estland och Sverige. Historiska skatter.
stadsarkivet i Tallinn visar arkivhandlingar".
Under 1991 visas en svensk arkivutställning i Estland och Lettland
i Tallinn, Kuresaare på Saaremaa (f d Ö sel), Tartu, Riga och
Narva. Materialet kommer från riksarkivet, krigsarkivet, Stockholms
stadsarkiv och landsarkiven i Härnösand, Lund och Visby
och beskrivs i den estnisk-lettiska skriften "Schweden-Estland­
Lettland. Unsere gemeinsame Geschichte", som också har en
tyskspråkig inledning och avslutning.
Utställningarna öppnades i Tallinn och Riga av riksarkivarie
Sven Lundkvist, i Kuresaare av byråchef Jan Lindroth och i Tartu
av landsarkivarie Anna-Christina Ulfsparre. Sven Lundkvists tal
formade sig till en bred historisk tillbakablick, som också knöt an
till dagens händelser. Ett särskilt avsnitt ägnades de olika linjer,
som rikskansler Axel Oxenstierna och den livländske guvernören
Johan Skytte företrädde gentemot de svenska besittningarna i Baltikum.
Skytte hävdade Karl IX:s gamla linje att de svenska besittningarna
skulle inordnas i det svenska förvaltningssystemet, uttryckt i orden
"unus rex, unalex et grex unus" (en kung, en lag och ett folk).
Mot denna linje stod rikskansler Axel Oxenstierna som liksom den
baltiska högaristokratin motsatte sig kravet om uniformitet i Balticum.
En sådan uniformitet kunde också bli ett hot mot högadeln i
Sverige.
Den svenska utställningen i Balticum speglar framför allt svensktiden
1561-1710 men även för tiden dessförinnan och därefter
finns intressant material. Omdömet om svensktiden kan växla och
vi kan nu i en tid då gränserna öppnas fortsätta undersökningarna
och diskussionerna om vår gemensamma historia.
Utställningsöppnandet i Tallinn den 27 maj 1991 kombinerades
med ett seminarium med ett 60-tal deltagare och där särskilda föredrag
hölls från svensk sida av Sven Lundkvist och Helmut Backhans
om riksarkivet, Erik Norberg om krigsarkivet och Sten Körner
68

om landsarkiven. Från baltisk sida talade bl a stadsarkivarien i Tallinn
Jiiri Kivimäe, generaldirektören för Estlands arkivväsen Peep
Pillak, vice direktören vid centralarkivet i Tartu, Tiu Oja och vice
direktören vid Rigas centralarkiv Sarmite Pijola.
De estniska och lettiska talarna vid seminariet uppehöll sig, liksom
Erik Norberg och Sten Körner, främst vid de egna institutionernas
arkivbestånd i syfte att visa vilka forskningsmöjligheter som
här erbjuder sig för gemensamma svensk-baltiska forskningsinsatser.
Undertecknad pekade exempelvis på vilka storartade möjligheter
som de rika rullarkiven i Visby landsarkiv erbjuder liksom det
på samma plats förvarade handelshuset Donners arkiv, som i den
moderna internationella forskningen har betecknats som norra
Europas bäst bevarade handelshusarkiv från andra hälften av 1700talet.
Helmut Backhaus redovisade översiktligt det svenska riksarkivets
och landsarkivens gemensamma forskningsprojekt men gav
liksom Lundkvist också en orientering om de svenska arkivmyndigheternas
uppbyggnad, ansvarsområde och inriktning. Den nya
Arkivlagen introducerades, förmodligen för första gången, på baltiskt
landamäre.
Den estniska arkivutställningen i Sverige 1990 och den svenska
arkivutställningen i Estland och Lettland följs nu upp av en lettisk
arkivutställning i Sverige 1992-1993. Liksom för esterna kommer
premiären för letterna att ske i Visby och är nu inbokad till fredagen
Före öppnandet av den svenska arkivutställningen i Tallinn den 27 maj
1991 visades riksarkivarie Sven Lundkvist runt av arkivarien i Tallinns
stadsarkiv Kaja Altof-Telschow. Till vänster dåvarande krigsarkivarien
Erik Norberg och snett bakom Altof chefen för centralarkivet i Tartu
Ende/ Kuusik. Foto: Kjell Olsson, landsarkivet i Visby.
69

den 31 juli 1991. Därefter kommer fastlandet att få hedern att föra
utställningen vidare. Utställningen kommer liksom de båda föregående
gångerna dokumenteras i en utställningskatalog, denna
gång på svenska men med inledning och avslutning på lettiska och
tyska.
Kontaktnätet mellan Sverige och Baltikum fortsätter att växa.
Ä ven Tyskland har visat intresse att hos sig visa 1991 års svenska
utställning i Estland och Lettland och faller alla bitar på plats kan
en sådan utställning ske redan under första halvåret 1992.
Men det finns också andra praktiska samarbetsprojekt, som kan
komma att ta fart. Ett sådant är exempelvis filmning i baltiska arkiv
av handlingar, som kan vara av intresse för Sverige. Riktlinjer för
ett sådant eventuellt projekt har SV AR:s chef Bengt-Erik Näsholm
och undertecknad diskuterat i september 1991 i Tallinn, Tartu och
Riga.
I sanning: vi lever i en dynamisk tid. I en tid då hela Östeuropa
omvälves har de svenska arkivinstitutionerna en unik chans att föra
ut det av statsmakterna prioriterade målet levandegöra i stora internationella
sammanhang.
Förhoppningsvis kan i denna tidskrift inflyta ytterligare nulägesrapporter
om vad som är på gång i samarbetet över Östersjön.
Sten Körner
Initiativ i väst
För att skapa ett kontaktnät mellan arkivarier i olika samhällssektorer
har en arkivförening för västra Sverige bildats.
Föreningens syfte är dels att fungera som ett "network" där våra
olika specialiteter och kompetenser kan komma alla till godo, dels
att fungera som ett forum för föreläsningar och diskussioner utifrån
ämnen inom vår allt vidare yrkessfär.
Geografiskt har vi begränsat oss till området mellan Uddevalla-Borås-Varberg-Göteborg.
I april hade föreningen sitt första möte då föreningen också konstituerades.
Mötet bevistades av cirka 40 medlemmar, som lyssnade
till arkivrådet Helmut Backhaus föredrag: Utvecklingsarbete kring
en nationell databas. Den 26 sept stod arkivförtecknande med
ADB-stöd på programmet. J an Dahlin, Lunds landsarkiv, och Lars
Johansson, Borås stadsarkiv, presenterade sina förteckningsprogram
ARKIA respektive Royal Base.
Nästa möte planeras till 21 nov då föreningen gästar Canon
Svenska AB, som presenterar sina produkter. Arkivarier i väst har
för närvarande cirka 70 medlemmar från ett flertal olika områden,
arkivarier från stat, kommuner, folkrörelser och näringsliv är
representerade.
Föreningen ser fram emot att kunna utvidga verksamheten med
t ex temadagar i aktuella ämnen.
Per Clemensson Gunilla Nordström
70

Bibliografisk översikt 1990
Förkortningar
Al Arkivinformation (utg av Näringslivets arkivråd)
ASF Arkiv, samhälle och forskning
NA Nordisk arkivnyt (Stockholm)
Polygrafer, periodica m m
Arbetarhistoria. Meddelanden från Arbetarrörelsens arkiv och
bibliotek. Nr 53-55. Sthlm 1990. ISSN 0281 -7446.
Arkiv, samhälle och forskning 1990 (Svenska arkivsamfundets
skriftserie nr 33). Sthlm 1990. ISSN 0349-0505.
Arkivforum, En faktatidskrift från AAS. Årg 8, 1990 nr 1-4.
Sthlm 1990. ISSN 0281-2371.
Arkivinformation. Utgav Näringslivets arkivråd. Nr 1990:1-3.
Sthlm 1990.
Bergslagsarkiv. Årsbok för historia och kulturhistoria i Bergslagen.
Utgav Föreningen Bergslagsarkiv. Årg 2, 1990. Karlstad
1990. ISSN 1100-7087.
Föreningsarkiven. Information från folkrörelsernas arkivförbund.
Årgång 12, nr 36-39, 1990.
Företagsminnen 1990. Årsmeddelande från Föreningen Stockholms
företagsminnen.
Forska själv! En bok om arkiven i Stockholm. Red Leif Gidlöf.
Stockholm 1990 (Monografier utg av Stockholms stad vol 100).
236 s. ISBN 91 -7031-021-1. ISSN 0282-5899.
Inte bara kyrkböcker. Alternativa källor i släktforskningen. Västervik
1990 (Släkthistoriskt forum 1990:7. Årsbok 1990). 223 s.
ISBN 91-87676-04-4. ISSN 0280-3984.
Krigsarkivet. Interna meddelanden 1990:1-3. Sthlm 1990.
Nordisk arkivnyt. Årgång 35 1 1990 nr 1-4. ISSN 0546 2851.
Perspektiv på tjänstemän. Arsbok 1989-1990. Tjänstemannarörelsens
Arkiv och Museum. Sthlm 1990. ISBN 91-87350-06-8.
Presshistorisk årsbok 1990. Utg av Föreningen pressarkivets vänner.
Sthlm 1990. ISSN 0282-020X.
Scriptum. Rapportserieutgav Forskningsarkivet vid Umeå universitet.
Nr 20-28. Umeå 1990. ISSN 0284-3161.
Urkunden. Källserie utgav Forskningsarkivet vid Umeå universitet.
Nr 11-13. Umeå 1990. ISSN 0284-2734.
71

Allmänt
Andersson, Margareta, Bevara, Registrera, Upplev! Handbok i
hanteringen av barnteckningar vid Svenskt Barnbildarkiv. Av
Margareta Andersson, Ann Katrin Flood, Eva Königsson.
Eskilstuna 1990. 104 s. ISBN 91-971428-0-8.
Bibliografisk översikt 1989.- ASF 33, 1990, s 157-165.
Blixt, Sam m fl. Ersättningskällor med datorstöd. - Inte bara
kyrkböcker. 1990, s 103-128.
Browaldh, Tore, Att dokumentera skeendet. - Företagsminnen
1990, s 6-9.
Carlsson, Ingemar, Storstaden som hembygd. Vägar till arkivmaterialet.-
Forska själv. 1990, s 56-65.
Clemensson, Per, Emigrantforska steg för steg. Svenska emigrantkällor
i sammandrag. - Göteborgs-Emigranten 2, 1990, s
68-90.
Clemensson, Per, Hembygdsforskal Steg för steg. Av Per Clemensson
och Kjell Andersson. Sthlm 1990. 333 s. ISBN
91-36-02353-1.
Edström, Josef, Arkivgallring under debatt vid Karlstadkonferens.
-Bergsmannen 3, 1990, s 30-32.
Edström, Josef, Nils Nilsson- arkivteoretikern.- ASF 33, 1990,
s 71-81.
Edvardsson, Carl-Edvard, The Source Material of the Arehivat
Institutions to the History of the Arctic Regions. - Man's
Future in the Arctic Areas. Polar Libraries Colloquy 13, 1990.
Rovaniemi 1990, s 71-74.
Elam, Lars, Barfotaforskare i Värmland. - Wermlandica 1990,
s 63-70.
Hildebrand, K-G, Den mänskliga sidan.- Företagsminnen 1990,
s 10-19.
Hökstrand, Leif, Arkiven och skolan. En resurs i historieundervisningen.-
Forska själv. 1990, s 164-174.
Hökstrand, Leif, Jakten på skräddarmästare C F Molander. Så
hittar du i Stockholms arkiv. Av Leif Hökstrand och Ingrid
Åkerlind. Sthlm 1990. 245 s. ISBN 91-550-3574-4.
Lilja, Agneta, DOVA-arkiven - forskningsinstitutioner för
svensk folkkultur.- ASF 33, 1990, s 83-103.
Lundkvist, Sven. Den äldre svenska folkbokföringen. - Scriptum
nr 22. Umeå 1990, s 3-11.
Lundquist, Lennart, Personrelaterad information och den vetenskapliga
forskningen i Sverige. - Nordisk administrativ tidskrift
71, 1990, s 369-378.
Lönnroth, Louise, Barnhusbarn i arkiven. - Inte bara kyrkböcker.
1990, s 97-102.
Malmberg, Sven, Arkivet och användaren. Forskarservicen i våra
arkivinstitutioner. -Forska själv. 1990, s 192-201.
72

Nilzen, Göran, Att bygga en biografi. Personhistorikern och arkiven.-
Forska själv. 1990, s 84-95.
Regeringens proposition 1989/90:72, Arkiv mm. Sthlm 1990.
200 s.
Smedberg, Staffan, Arkivtjänstemän forskar i tjänsten. - Föreningsarkiven
38, 1990, s 7.
Smedberg, Staffan, Arkivvetenskap - en ny disciplin vid våra
universitet?- Föreningsarkiven 38, 1990, s 6.
Smedberg, Staffan, Regeringen föreslår arkivlag.- DIK-forum 6,
1990, s 8-9.
Söderberg, Rolf. Stockholm i bild. Foton och andra bilder som
historiska dokument.- Forska själv. 1990, s 122-138.
Taube, Adam, Studier av hälsorisker i den industriella arbetsmiljön
-ett forskningsfält i farozonen. Uppsala 1990 (Uppsala universitet.
statistiska institutionen. Research Report 90-1). 31 s.
ISSN 0348-2987.
Tersmeden, Erik, Arkiv lagen. - Svensk juristtidning 1990: 10,
s 739-744.
Thome, Karita, Ny svensk standard för arkivterminologi.- NA
1990:1, s 6-8.
Tomenius, Lennart, Modell utreds vid Karolinska institutet: Ökande
intresse för att bevara grundmaterial från forskning. - Läkartidningen
1990:7, s 450-451.
Wennberg, Lars, Möten med människor och min mikrofon. -
Wermlandica 1990, s 71-80.
Wilhelmsson, Lena, Registratorn och datorn. Av Lena Wilhelmsson
och Jan Appelquist. Stockholm 1990. 105 s. ISBN
91-971314-0-7.
Zetterberg, Kent, Stockholm i pressens spegel. Tidningen som
lokalhistorisk källa.- Forska själv. 1990, s 139-148.
Örback, Alfred, Kyrkan i kartan. - Inte bara kyrkböcker. 1990,
s 177-208.
Riksarkivet
Abukhanfusa, Kerstin, Riksarkivet - törnrosaslottet som prinsen
red förbi.- ASF 33, 1990, s 105-109.
Bratt, Martin, Nationalitetsmatrikeln - en förbisedd forskningskälla.
- Göteborgs-Emigranten 2, 1990, s 91-95. (Tidigare
publicerad i Släkthistoriskt forum 1990).
Gillingstam, Hans, Riksarkivets samlingar Biographica och Genealogica.-
Inte bara kyrkböcker. 1990, s 19-50.
Ridbäck, Irma, SV AR - arkivinformation på mikrokort. - Bibliotekariesamfundet
meddelar 1990:3, s 26-29.
Ridbäck, Irma, SV AR i Ramsele - ett annorlunda företag. -
Norrländsk tidskrift 1990:3, s 42-43.
73

Ridbäck, Irma, SV AR - Svensk Arkivinformation. - Arkivmagasinet
(Oslo) 1990:2, s 11-12.
Tarkiainen, Kari, Personhistorikerns källor i svenska riksarkivets
ämnessamlingar.- Inte bara kyrkböcker. 1990, s 9-18.
Wichman, Holger, Kamreraren Carl Sandberg och kammararkivet.
- ASF 33, 1990, s 7-58.
Krigsarkivet
Ericson, Lars, När rullorna tiger. De militära räkenskaperna och
släktforskaren. -Inte bara kyrkböcker. 1990, s 77-86.
Ericson, Lars, Källor för soldatforskaren. Några kommenterade
exempel. Utgav Kronobergs Genealogiska Förening. 2:a utökade
upplagan, Växjö 1990. 44 s.
Gäfvert, Björn, Flottans arkiv och krigsarkivet. - Krigsarkivet.
Interna meddelanden 1990:3, s 7-10.
Norberg, Erik, I fädrens spår för framtida segrar. Framväxten av
ett utåtriktat arkivstöd. lnträdesanförande. - Krigsvetenskapsakademiens
handlingar 1990:6, s 285-294.
Wallberg, Evabritta, Koreaarkiv i krigsarkivet. - Krigsarkivet.
Interna meddelanden 1990: l, s 2-4.
Landsarkiv. Stadsarkiv (Stockholm, Malmö)
Clemensson, Per, Hembygdshistoria på landsarkivet. - Oknytt
1990:3-4, s 42-54.
Clemensson, Per, Sjögren, Bengt O T, Enskilda arkiv med göteborgsanknytning
i landsarkivet i Göteborg. -Göteborg förr och
nu 23, 1990, s 63-73.
Dahlbäck, Göran, "the same stadhgadhe ok stahfaeste thaessa
haer book fore ena stazbook". Om källorna till Stockholms
äldre historia.- Forska själv. 1990, s 42-53.
Mark, Peeter, Stockholms tänkeböcker. En presentation. - Folkets
historia 1990:4, s 41-55.
Rosen, Carl Magnus, Fastighetsforskning och kartor. Källor till
Stockholms byggnadsmiljö.- Forska själv. 1990, s 109-121.
Stockholms stads arkivnämnd. Verksamhetsberättelse 1989
(Stockholms stad. Kommunstyrelsens utlåtanden, bihang
1990:33). Sthlm 1990.
Tistad, Dagmar, På spaning efter individen. stockholmspolisens
arkiv som källa till personforskning. - Stockholms stads arkivnämnd.
Verksamhetsberättelse 1989, s 30-37.
Winroth, Anders, Anor i Stockholm. Om släktforskarens källor.
-Forska själv. 1990, s 68-81.
74

Kommunala arkiv
Gidlöf, Leif, Municipal Archives in the Nordie Countries.- Janus
1990:2, s 68-75.
Frisk, Jan, Torstensson, Lars, Göteborgs stadsarkiv- de kommunala
förvaltningarnas och folkrörelsernas arkiv. - Göteborg
förr och nu 23, 1990, s 83-95.
Riksarkivets författningssamling. Riksarkivets allmänna råd 1990-
06-27 om bevarande o.ch gallring av handlingar inom de kommunala
och Iandstingskommunala fritids- och kulturområdena. -
RA-FS 1990:1.- Även tryckt under titeln Bevara eller Gallra?
Gallringsråd nr 3. Allmänna råd för de kommunala och landstingskommunala
fritids- och kulturområdena. (Sthlm 1990).
Företagsarkiv
Axelsson, Håkan, Med stångjärn och spannmål i lasten. Om
Strömsholms kanals historia och arkiv. - Bergslagsarkiv 2,
1990, s 61-75.
Bankarkiv (förvarade hos arkivinstitutioner). - Företagsminnen
1990, s 85-91.
Danielsson, Gustav, Dokumentbehandling över gränserna. - Al
1990:2, s 10-11.
Douhan, Bern t, Bruksinventering i U p p land 1989. - Bergslagsarkiv
2, 1990, s 3-8.
Ekengren, Bert, Bankarkiven-guldgruvor för forskare. -Företagsminnen
1990, s 80-84.
Körberg, Ingvar, Ett arkiv och en verksamhet som stöd för sparbankshistorisk
forskning.- Företagsminnen 1990, s 72-79.
Lenaoder Fällström, Anne-Marie, Företagsarkiven. - ASF 33,
1990, s 59-69.
Lenaoder Fällström, Anne-Marie, Skrota inte arkiven. - Al
1990:1, s 5.
Ohlsson, Bror-Erik, Näringslivets plats i ett kommunarkiv. - Al
1990:3, s 4-5.
Persson, Eva, Såarbetar jag som företagsarkivarie. -Al 1990: l,
s 2-3.
Åsberg, Jan, SCA:s centralarkiv-ett industriellt kulturarv.- Al
1990:2, s 4-5.
Folkrörelsearkiv
Douhan, Bernt, HTF:s arkivprojekt. - Föreningsarkiven 36,
1990, s 11-12.
Folkrörelsearkivet för Uppsala län, Arkivguide 1990. (Uppsala
1990).
75

Hjort, Börje, Mjöl by kommuns föreningsliv. Historia och register.
Norrköping 1990 (ÖLF A:s skriftserie nr 2).
Sande, Berith, Folkrörelseforskning tema på seminarium. - Föreningsarkiven
36, 1990, s 20-21.
Söderman, Olle T AM över tiden. En tillbakablick, nuläget samt
visioner för framtiden. -Perspektiv på tjänstemän 1989-1990,
s 9-14.
Övriga enskilda arkiv
Almegård, Karin, Informationssamhällets dilemma. - DIK-forum
1990:4, s 20-22. Ang tidningars dataarkiv.
Axelsson, Håkan, Sjöfartsmuseets arkiv. - Göteborg förr och nu
23, 1990, s 96-105.
Axelsson, Yngve, lemkontorets bildsamlingar-unik resurs. -
Bergsmannen 1990:2, s 43-44.
Härnquist, Kerstin, Arkiv och museum för idrotten. - Folkets historia
1990:3, s 38-40.
Kvarnström, Gunnel, Emigrantregistret-efter 30 års verksamhet
aktuellare än någonsin.- Wermlandica 1990, s 81-86.
Lööf, Lars Olof, Arkivet vid Göteborgs historiska museum. -
Göteborg förr och nu 23, 1990, s 74-82.
Snellman, Karin, Sven Artur Svenssons bildarkiv. Unikt förvärv
till Forskningsarkivet vid Umeå universitet. - Thule. Kungl
Skytteanska samfundets årsbok 1990, s 133-138.
Thorbech, Åsa, Bildarkivet vid Nordiska museet ur släktforskarens
perspektiv.- Inte bara kyrkböcker. 1990, s 63-76.
Vretblad, Gunvor, Det skrivna består. Om handskrifter och uppteckningar
i Nordiska museets arkiv. Inte bara kyrkböcker.
1990, s 51-62.
Welander, Lars-Olof, Arbetsliv och fritid. Hur kan jag använda
förenings- och företagshandling ar? - Forska själv. 1990, s
98-108.
Utländska arkiv. Internationellt samarbete
Ehrensvärd, Ulla, Resa till Estland, Lettland, Litauen och Leningrad
4-18 februari 1990. -Krigsarkivet. Interna meddelanden
1990:1, s 14-25.
Norberg, Erik, Arkiv och forskning i Balticum. - Krigsarkivet.
Interna meddelanden 1990:1, s 26-39.
Wikberg, Karin, Från sjörövardiplom till arkivutbyte. 250 år av
svensk-libyska förbindelser.- NA 1990:4, s 62-64.
Utbildning
Matsson, Per, Förslag till utbildning av arkivtjänstemän i Sverige.
- NA 1990:2-3, s 28-29.
76

Utställningar
Estland och Sverige. Historiska skatter. stadsarkivet i Tallin visar
arkivhandlingar. Sthlm 1990.- AnmältiNA 1990:2-3, s 32-
33 (Sten Körner).
Från begravningsståt till bildekat En utställning om våra landskapsvapen.
Riksarkivet (Sthlm) 1990. -Anmäld i NA 1990:
2-3, s 41-43 (Nils Rosquist).
Arkivtekniska frågor
Förvara på kontor. SIS-STG Handbok 163. Sthlm 1990. ISBN
91-7162-307-8. ISSN 0284-9356.
Granvik, Margot, Välj rätt arkivpapper. - DIK-forum 1990:4,
s 6-7.
Rydberg, Sven, Papper i perspektiv. Massa- och pappersindustri i
Sverige under hundra år. (Sthlm) 1990.
Samuelsson, Marie Louise, Sörner, Karin, Naturligt åldrat papper.
Svenska papper 1908-1988. Sthlm 1990 (FoU-projektet för
papperskonservering, rapport nr 4) . ISSN 0284-5636.
Sjögren, Eva, Om växter och smådjur på arkiv. - Föreningsarkiven
36, s 4-5; 37, s 20-21; 38, s 22.
ADB: användning och medier
Björklund, Lisbeth, Problems of Knowledge Organization in an
Archival Environment - KAM. By Lisbeth Björklund and
Göran Kristiansson. - Advances in Knowledge Organization l,
1990, s 199-205.
Investigations on computer tapes for information storage at 6250
bpi. Borås 1990 (SP-AR 1990:08). Översättning till engelska av
SP-Rapport 1988:49.
Tillägg till tidigare årsöversikter
Ohlsson, Bror-Erik, Möt stadsarkivet i Eskilstuna: presentation av
25-årsjubilerande stadsarkivet jämte katalog över arkivbeståndeL
Eskilstuna 1989. 79 s.
Villkor för ett lyckat bevarande: papper, mikrofilm, optiska skivor.
Arkivkonferens i Kalmar 23-24 maj 1989 arrangerad i samarbete
med Kalmar kommun, Kalmar läns landsting och Föreningen
Arkivverksamma i landsting och kommun. Red: Rose
Marie Deliaga och Bertil Jansson. Göteborg 1989, 86 s, (FALKrapport
12).
77

78
Medverkande i detta nummer
Helmut Backhaus, förste arkivarie, Stockholm
Margareta Beckman, bibliotekarie, Stockholm
Lars Björlin, arkivarie, Stockholm
Per Clemensson, förste arkivarie, Göteborg
Bengt Danielsson, arkivarie, Lund
Lars Ericson, förste arkivarie, Stockholm
Lennart Lundquist, förste arkivarie, Stockholm
Sven Malmberg, förste arkivarie, Vadstena
Per Matsson, förste arkivarie, Stockholm
Erik Norberg, riksarkivarie, Stockholm
Gunilla Nordström, arkivarie, Göteborg
Stellan Norrlander, arkivchef, Stockholm
Göran Samuelsson, arkivarie, Stockholm
Berith Sande, arkivchef, Karlstad
Alfonsas Tamulynas, vice-director
of Lithuanian State Historical Archives
Lars Wessman, arkivchef, Stockholm

• <
l