pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
till dess att armén hunnit verkställa sin mobilisering, uppmarsch och koncentrering, och
sålunda har en förnämligast defensiv uppgift, skola Glommenlinjens befästningar öppna
möjlighet för den egna fälthären att framrycka öfver denna linjen och gripa till offensiven
mot en fiende, som närmar sig trakten öster därom.
På tal om de olika fästningslinjernas betydelse säger statsverkspropositionen, därvid
citerande befästningskommitténs betänkande (se Sth. Prp. 1900/1901, nr 91, sid. 30):
”En armé, hvilken som vår icke äger betingelser att gå fienden till mötes och upptaga
kampen med honom i rena renconterstrider, hvarhälst han påträffas i öppna fältet, kan i
bästa fall gå offensivt tillväga på korta afstånd från en säker bas. Från denna synpunkt
bilda de förberedda ställningarna ej blott ett rent offensivt moment i försvarsverket utan
förläna samtidigt åt en litet manöverduglig armé en offensiv kraft, som icke på annat sätt
kan åstadkommas.
Kommittén tror, att sistnämnda hänsyn har tillagts erforderlig vikt vid valet af de
ställningar, som i den här framlagda försvarsplanen äro ansedda som tjänliga för operationer
för fälthären.”
Och vidare tillägges:
”Blott vid de fronter eller ställningar, som under kortare eller längre tid skola skydda
fälthärens mobilisering, koncentrering och uppmarsch, äro de defensiva försvarsbetingelserna
tillagda hufvudvikten”.
Under den följande framställningen betonas, – fortfarande i öfverensstämmelse med
befästningskommitténs uttalande – att den främre linjens uppgift är att hindra fienden
att besätta stora delar af landet utan att möta allvarligt, på förhand förberedt motstånd.
En liknande uppfattning och ännu tydligare uttalad återfinner man äfven i budgetoch
militärkommitténs indstilling angående det fasta försvaret. Den afgörande kampen
med en inbrytande fiende skulle icke ske i den framskjutna Fredrikshalds-vattendragslinjen
utan i linjen Moss-Vansjö-Glommenlinjen. Den främre linjen hade till uppgift att
uppehålla fienden, medan fälthären mobiliserades och koncentrerades. (se Indst. S. X B
1900/1901, sid. 29).
I öfverensstämmelse med denna uppfattning af de båda befästningslinjernas olika
betydelse har åt Glommenlinjens befästningar i allmänhet gifvits karaktären af offensiva
brohufvuden (Moss, Askim, Fetsund) med på den östra älfstranden framskjutna verk
och batterier, medan gränsfästningarna anlagts hufvudsakligen i defensivt syfte och med
undantag af vid Fredrikssten förlagts bekom respektive vattendrag och sjöar, där sådana
varit tillfinnandes.
En fästningsanläggning i och för sig kan icke tillmätas någon offensiv betydelse. Dess
döda stridsmedel förmå icke utsträcka sin verkan utöfver artilleriets skottvidder. För att
en fästning skall kunna utöfva något hot mot utanför dess beskjutningsområde liggande
948