pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Samtliga dessa §§ (34, 98 och 322) innehålla föreskrifter, att berörda bestämmelser skola
gälla äga tillämpning, så länge motsvarande bestämmelser gälla i norsk sjölag. Ehuru
anledning att bibehålla den efter unionens upplösning ej torde finnas, synes de dock ej
böra upphäfvas förrän efter förhandling vid inträffande lämplig tidpunkt (förhandling).
Omedelbar korrespondens mellan myndigheter.
Enligt K.br. d. 31 juli 1818 skola vederbörande ämbetsverk och ämbetsmän i Sverige
och Norge i alla ärenden omedelbarligen med varandra inbördes skriftvexla.
Denna ordning är åberopad eller tillämpad i åtskilliga lagar och författningar t.ex.
handräckningslagarna, förordningen d. 1/7 1819 m.fl.
Någon allmän föreskrift om omedelbar korrespondens mellan svenska och annan
främmande stats myndigheter finnes icke, men däremot förekommer sådan omedelbar
korrespondens i ett par fall i särskilda frågor. Se Deklaration mellan Sverige och Danmark
ang. fattigvård d. 13 o 26 juli 1888, samt 1860 års lösdrifvaretraktat mellan
Sverige och Ryssland. Dylik ordning är ej sällsynt främmande stater emellan. Något
hinder för dess bibehållande mellan Sverige och Norge efter unionens upplösning synes
ej finnas. Särskild öfverenskommelse torde dock erfordras, hvadan förhandling i ämnet
synes böra i sinom tid upptagas (förhandling).
Legalisering af norska myndigheters intyg.
I en mängd författningar göres beträffande intyg från norska myndigheter undantag från
den eljest allmänneligen tillämpade regeln att främmande myndighets intyg bör vara af
svensk beskickning eller konsul legaliseradt, d.v.s. försedt med intyg, att myndigheten i
fråga enligt sitt lands lagar är behörig att meddela intyg af sådan art. Se t.ex. lag af d. 1
juli 1898 om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap; lag d. 5 maj 1899 ang.
verkställighet af utländsk domstols belut; K.lf. d 8 juli 1904 huru utländsk myndighet
undersåte må styrka behörighet att träda i äktenskap; K.k. d. 31 dec 1895 ang. handlingar,
som skola företes vid sökande af patent eller reglering af varumärken.
Denna anordning har gifvits närmast sin grund däri, att diplomatisk och konsulär
representation i Norge ej funnits, men har väl ansetts möjlig på grund af den närmare
kännedom om norska myndigheter och deras behörighet, som antagits vara för handen
hos den svenska ämbetsmannakåren. Något hinder mot ordningens bibehållande synes
ej förefinnas. Förhandling härom behöfs gifvetvis icke.
De kungörelser, som utfärdats d. 16 nov. 1877 ang. skydd för norska undersåtars litterära
äganderätt, d. 4 febr. 1881 ang. skydd för norska undersåtars konstverk samt d. 20
febr. 1885 ang. skydd för norska varumärken, beröras icke af unionsförhållandet i annat
hänseende än att detta gifvit anledning till att förhållandet mellan bägge länderna ordnats
genom till ändamålet lika förordningar i stället för genom traktat. Bägge dessa författningar
kunna bibehållas, men förhandling i ämnet torde vid lämplig tidpunkt böra
940