pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Beträffande allmänna handlingar gäller vad nyss är sagdt ang. upphäfvandet; dock
vore det ej här omöjligt att bibehålla ett särskildt skydd för norska handlingar under förutsättning
af ömsesidighet (förhandling i sinom tid).
Beträffande norska allmänna stämplar och märken kan med mera skäl ifrågasättas förhandling
om fortfarande skydd. I 10 § af 12 kap. förutsättes nämligen att Konungen
äger förordna, att främmande stats allmänna stämplar och märken skall njuta samma
skydd som svenska mot förfalskning eller missbruk, och med föranledande häraf hafva
en mängd konventioner afslutats med främmande stater rörande skydd för frimärken
och andra frankostämplar.
Dylik förhandling torde emellertid kunna anstå till dess lämplig tid infaller (förhandling
i sinom tid).
KF d. 1 juni 1819.
I denna förordning stadgas, att om svensk undersåte begått förbrytelse i Norge och därefter
afvikit till Sverige, den brottslige skall antingen, på behörig framställning från
norsk myndighet, gripas och utlämnas eller ock instämmas, för att i bägge händelserna
svara efter vid norsk domstol och efter norsk lag.
Förordningen innehåller därjämte dels regler, huru utleverering skall tillgå och kostnaden
ersättas, dels föreskrifter om laga stämningstid till inställelse vid norsk domstol,
dels bestämmelser att vissa arter af straff (ärans förlust, fridlöshet, landsförvisning) skola
då de ådömts i Norge, blifva tillämpade äfven i Sverige (i denna del är förordningen
numera utan all betydelse, då nämnda straffarter äro afskaffade både i Norge och
Sverige), dels bestämmelser om skydd i Sverige mot förfalskning af norska mynt och
sedlar (i denna del är förordningen också utan betydelse, enär svensk strafflag, liksom
norsk, numera i det hänseendet likställt alla främmande mynt och sedlar med svenska),
dels slutligen meddelande af bestämmelser af motsvarande innehåll äro gifna i Norge
(norsk förordning af d. 11 sept. 1818).
Bestämmelserna i 1819 års förordning, hvilka till sin lydelse afse utlämnande af
svenska undersåtar allenast, hafva analogiskt tillämpats med afseende å utlämning af
norska undersåtar, och med hänsyftning på denna praxis äro i K. Cirk. d 27 mars 1849
föreskrifter i administrativ väg utfärdade ang. kostnaden för aflidna norrmäns hemforslande.
Jfr också Fångv.styrelsens cirk. d 2 april 1863 och d. 28 febr. 1865; K Cirk d 21
juli 1857.
Ang. förslag från Norge till Sverige af häktad person se Fångv.styrelsens cirk. d. 28 febr.
1895, K Br 11 okt. och Fångv.styrelsens kung. d 24 okt.1893.
De bägge ifrågavarande förordningarna – den svenska och den norska – ersätta
sålunda en utlämningstraktat.
937