pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
lingar ledt till ett nytt förslag, blef detta framlagt för Riksdag och Storting år 1882.
Någon lag kom dock sagda år icke till stånd, men följande år, 1883, tillkom efter beslut
af Riksdag och Storting den lagstiftning, som för närvarande gäller.
Denna lagstiftning består af tvänne lagar en svensk och en norsk, den svenska af den
6 juni 1883 och benämnd Förordning rörande de lappar, som med renar flytta emellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge, den norska af den 2 juni samma år. De
trädde båda i kraft den 1 januari 1884, men deras giltighetstid blef icke obegränsad.
Den svenska förordningens 30§ innehåller nämligen: ”Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1884, från hvilken dag motsvarande bestämmelser komma att lända till
efterrättelse jämväl i Norge. Den förblifver gällande i femton år från nämnda dag. Har,
innan denna tid gått till ända, ny gemensam lag ej blifvit i bägge rikena antagen, skall
första bihanget eller kodicillen till gränstraktaten af 7/18 oktober 1751, som medan
denna förordning är gällande blifver utan verkan, åter träda i kraft.” Den norska lagen
har motsvarande bestämmelse, men till denna bestämmelse blef i den norska lagen
fogadt ett så lydande tillägg. ”Härmed är dock intet afgjordt med hänsyn till spörsmålet,
huruvida något af rikena har rätt att frånträda denna kodicill.” Denna bestämmelse
skulle syfta på den mening, som någon gång uttalats i Norge, att detta rike ej längre
vore bundet af vid 1751 års kodicill, emedan Sverige genom Finlands afträdande beröfvat
sig möjligheten att tillämpa denna kodicill i samma utsträckning, som kunde ske vid
kodicillens antagande.
På grund af kungl. Propositioner till Riksdag och Storting åren 1898, 1901 och 1904
har sedermera den ifrågavarande lagstiftningens giltighet blifvit förlängd, hvarje gång
med tre år. Den utlöper alltså, enligt senast vidtagna bestämmelser, med år 1907. I sammanhang
med besluten om förlängningen har från norsk sida upprepats förbehållet
därom, att intet skulle vara afgjort med hänsyn till spörmålet därom, huruvida något af
rikena har rätt att frånträda kodicillen.
Den nu lämnade redogörelse visar, att snart nog den tidpunkt kan emotses, då ett
ämne af betydande vikt kan blifva föremål för tvist emellan rikena. Den nu gällande lagstiftningen
går, såsom sagdt, till ända med år 1907. Blir dessförinnan öfverenskommelse
om dess förlängning ej vunnen eller eljest samstämmighet mellan rikena i ämnet ej
ernådd, skall kodicillen af 1751 träda åter i kraft. Frånsedt den stora bristfälligheten i
dennas bestämmelser, förekommer härvid den betänkligheten, att Norge synes vilja tillmäta
sig befogenhet att, om det så finner för godt, genom ensidigt beslut sätta densamma
ur tilllämpning och sålunda på egen hand stifta lag angående de svenska
flyttlapparnes rättsliga ställning i Norge. Man har så mycket större anledning att uppmärksamma
detta förhållande, som under senare åren inom Norge en kommitté varit i
verksamhet för att förbereda ny lagstiftning i ämnet. Denna kommitté har afgifvit, förutom
förberedande utkast, sitt slutliga betänkande, men detta senare har icke offentlig-
933