pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Samt att 2 kammarens mera högersinnade önska uppskof dels medan de alltid äro
benägna uppskjuta ärendena, dels emedan de tro att så kunna inverka på walen; att de
mera venstersinnade äro mot uppskof; att begge grupperna af ”allmänna opinionen”
drifvas till längre gående framför allt påtagliga kraf mot Norge och att samtliga hysa
rädsla för en ytterligt gående högerregering. Detta är det material, hvarur ett enigt
beslut skall afvinnas.
I parentes kan jag nämna, att såväl Staaf[f] frågat som bönderna anmodat mig att
blifva statsminister, men att jag förklarat det vara mig omöjligt.
Bland dessa olika stämningar och deraf härflytande förslag syntes knappt något fullt
kunna ena, men jag uppgaf ej tro härpå, ty den allvarliga stämning frågan sjelf framkallat,
en fullständig frånvaro under utskottets förhandlingar af hetsighet eller personliga
anfall, och hos alla en redbar sträfvan att finna en god lösning, hade framkallat en anda
af villighet att med uppoffring så vidt möjligt af egen ståndpunkt, söka komma till den
åtrådda enigheten. – Enighets önskan var dock ej helt önskad: der fanns nog hos en och
annan begäret att icke få enighet, utan att samlingspartiet skulle drifvas till att taga en
egen ställning – för höstvalen – (uttalande i 1 Kam. halfva af Andersson i [Kolstad?]).
Utskottets arbete bedrefs så, att man sökte utgallra, hvad ej borde antagas nu ej var värdt
upptaga: och så genomgingos ärendena gång på gång – tre hufvudlinjer förelågo[:]
1) Af Åkerhjelm framställda upprätthållande af unionen med vapenmakt.
2) Bondes förslag: omedelbart upphäfvande af Riksakten utan vilkor, med hvilket ordförande[n]
sammanförde mitt, oaktadt det var af diametralt motsatt syfte.
3) Mellanlinien: först vilkor sedan upphäfvande och erkännande.
Hvad 1 förslaget beträffar vann det egentl[igt] understöd i realitet av Säve, i theorien af
Karl Persson, men för öfrigt mötte det motstånd.
Förslag 2 ansågs vara en ren linje, utan möjlighet till förvecklingar eller krig: men Bondes’
ansågs för slappt för svensk rättsuppfattning och vann ej alls vidare beaktande.
Mitt förslag: föll under samma votering; emot det hade man de anmärkningarna, att det
hade för mycket natur af en blott ”spark”, att folket i allmänhet ej skulle förstå den
rättsupprättelse eller rättshäfdelse deruti onekligen låg innesluten utan önskade mera påtagliga
bevis för att Norsk vilja nödgades böja sig för Svensk uppfattning, att om man
först upphäfde Riksakten, sedan all öfverenskommelse om vilkoren blefve ogörlig –
Och så stod man vid:
Förslaget nr 3: hvilket i en olycklig stund erhöll benämn[ingen] dröjsmålsförslaget; som
ofta visade sig här ordets makt öfver tanken; och ofantligt med tid åtgick, innan ”dröjs-
871