pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Jag ämnar emellertid icke försvara det föreliggande utkastet. Så mycket vill jag dock
säga, att det väl egentligen endast utgör ett utkast, afsedt att ge Kamrarnes ledamöter
tillfälle att göra sina meningar kända, innan utskottet framkommer med definitiva förslag.
Herr ordf. i mera än 2 ½ veckor har jag varit en uppmärksam åhörare af utskottets
förhandlingar och allt klarare har det gått upp för mig att här blott föreligger 2 vägar att
välja emellan, om icke nya förödmjukelser skola öka antalet af dem vi redan lidit.
Antingen skall man säga: ”vi fasthålla vid unionen och äro i nödfall beredda att upprätthålla
den med vapenmakt”, eller ock skall man, stolt litande på sig själf, utan krångel
medgifva dess upplösning.
Hvad vinner man med det förstnämnda tillvägagångssättet? Det finns, herr Ordf., väl
knappt någon, som hvilken känner de båda landens förhållanden på olika områden, som
tror att vi numera skulle kunna införlifva Norge med vårt land. Och att upprätthålla
den nuvarande – eller rättare återupprätta den nyss brutna – unionen, därtill tycker jag
få skulle ha lust. Jag nekar visst ej till att den beredt båda landen fördelar, särskildt har
den beredt oss en trygg vestlig gräns. Men om vi med maktmedel skola kvarhålla Norge
inom unionen, blir denna trygghet mindre än om Norge är skiljdt från Sverge. Ty
Norge skulle då begagna första tillfälle – d. v. s. just då vi hade behof af åtminstone en
fredlig granne i vester – att hämna sitt nederlag och lösrycka sig.
Jag ser ej att vi kunna ha någon reell fördel af att begagna maktmedel och därför
säger jag: ”låt oss hålla fred!” Detta säger jag icke, emedan jag anser ett krig vara det
värsta som kan hända ett folk; andlig och materiell degeneration äro vida värre och de
kunna träffa ett folk under djupaste fred. Men i detta fall är jag öfvertygad att man om
ett krig skulle kunna använda det kända uttrycket: det vore värre än ett brott, det vore
en dumhet!
Nu svarar man mig måhända, att det icke är någon som åsyftar krig. Man vill endast
att Norge skall fylla vissa villkor, dels af sådan art, att den Sverge tillfogade skymfen aftvås,
och dels sådana, som skulle innebära i någon mån reella fördelar. Härpå svarar jag:
om villkoren icke uppfyllas af motparten, måste vi gripa till vapen för att drifva dem
igenom. Ty eljest hade vi först då lidit en verklig förödmjukelse, en förödmjukelse, som
ett ärekärt folk icke kan tåla. Sätta vi villkor, måste de genomdrifvas, om det så skall
vara med vapenmakt.
Detta måste man ha klart för sig och handla därefter. Därför kan det vara skäl tillse
om de föreslagna villkoren äro af sådan art, att de äro värda ett krigsoffer i blod och
penningar. Jag nämner penningar, då jag vågar säga att redan blotta mobiliseringen af
100 000 man skulle medtaga åtminstone hälften af det ifrågasatta krigs- eller om man
hellre vill försvarslånet.
782