pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
T a m m : (Jag har en gång gjort skillnad på erkännande och upplösning). Huvudfrågan
är, om man skall fordra nytt storting eller icke. I den frågan har jag särskilt hyst sådana
betänkligheter, att jag anser icke vore klokt att ej taga detta.
Jag tycker icke om Billings, tycker icke om Staaffs. Något borde väl de kunna sammanjämkas.
Billings första utlåtande gillar ni ju i princip. Behöva vi uppehålla oss vid
detta nu? Det, som trycker på, är riksdagsmännens oro. Vi kunna låta bli formuleringen,
blott vi får stortingsfrågan avgjord.
B l o m b e r g : Instämmer att först och främst avgöra frågan om nytt storting. Men sedan
kommer frågan om ny framställning i alla fall, om nytt storting faller. Det är långt
från det och till Staaffs mening. (Man teg mycket länge).
O r d f ö r a n d e n : Jag lutar åt den ståndpunkten, som önskar att förhandlingar skall
ske med framställning från nytt storting efter nya val. Det är verkligen den enda rejäla
upprättelse, som Sverige kan få för den skymf, som blivit oss vederfaren genom Norges
sätt att driva fram frågan.
Det är vidare, såvitt jag förstår, en mycket utbredd fordran hos det svenska folket,
som icke kan sitta inne med de förutsättningar att bedöma saken som ett utskott kan
hava, men till vilken uppfattning man i alla fall måste taga hänsyn: det har de rättighet
fordra.
Jag håller vidare på det, att jag anser beslutet varit väl häftigt, för att man så här i ett
enda tag, efter så kort betänketid, skulle godkänna upproret, om jag så må säga. Den tid,
som förflutit, är alltför kort för att man skulle kunna vara beredd att få säga sitt sista ord
i en fråga, som har sådan stor betydelse för framtiden: jag vill icke att man skall framkalla
uppskov för uppskovets skull, men jag anser att man icke heller bör förhasta sig.
Ett vidare skäl kan ju vara det, att man icke är så alldeles säker på att norska folket
icke självt skulle önska att få ge ett uttryck för sin mening. Det kanhända, att den blir
densamma, men det borde vara en tillfredsställelse för norska folket att ha själv fått
ingripa i frågan, som har varit för dem så litet förberedd, och som för dem var alldeles
okänd. En sådan stämning börjar även göra sig gällande i Norge. Det ena med det andra
manar mig att gärna vara med om en utväg, varom man från norska folket kan få
säkra[re] uttryck för uppfattningen än 7/6.
Idag har sagts, att vi 1 ha samma uppfattning, men att för att vinna enighet så borde
man kunna vara beredd att formuleringen framställes mjukare för att göra den mera
acceptabel för oss alla, och även för att icke driva för hårt på Norges rätt att själva vilja
bestämma de vägar, som de kunna finna lämpliga för att komma till detta uttryck.
1 Det står både ”vi” och ”de”.
501