pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
borta för den kommande tiden. Det är rent spel och klara grunder. Kan icke finna att
det skulle ha någon särskilt olycklig betydelse.
Vi begära icke mera, säga vi till makterna, än att Norge skall upphöra att säga att ”vår
kung brutit unionen och därmed slut.”
Man skulle kunna försäkra sig om utländska makterna i detta, tror jag. Men själva
punkten anser jag vara, från upprättelsepunkt, värdefull.
Å k e r h i e l m : Afzelius’ yttrande torde vara tillräckligt svar på Staaffs anmärkning, att
det – Billings – innehöll tvenne starka motsägelser.
1) Svenskarna håller på lag och rätt, men fordra en olaglighet. Motiverar man det så,
som Afzelius, kan detta icke vara fordra att Norge skall begå olaglighet. Norge kan icke
fatta det med sin konstitution: det är naturlig sak; men Norge kan icke komma ur denna
ställning utan genom att fatta beslut, som ligga utanför sin grundlag. De måste skaffa
sig ny grundlag; måste ha konstituerande församling, vilket icke står i nuvarande grundlag.
2) Den andra motsägelsen förfaller: ”vi äro av uppfattningen att [vi] icke skall ha unionen
kvar [flera oläsliga ord]. För min enskilda del skulle jag kunna säga, att med [utgångspunkten]
jag har för att sluta mig till denna önskan, så ligger det verkligen en
motsägelse i detta, men det har jag fått foga mig i för att om möjligt kunna åstadkomma
enighet.
Man bör i [det] längsta söka hålla på unionen: även om icke upprätthålla [den] med vapenmakt,
bör icke behålla annan möjlighet. Därför fordra folk tid till besinning, i förhoppning
att möjligen ett sådant tillfälle till besinning skulle kunna föra norska folket på
andra tankar.
– – Grams brev: Om man frågade underhand, så skulle man med all anledning få
nekande svar, när man frågar. Men det kan hända, att man ställer sig annorlunda i [en]
annan situation.
Det är heller icke så som Gram sagt: att det skulle bli enhällig stadsfästelse. I hans
senare brev var han mera tveksam. ”Sannolika” utgången skriver han i sitt senare brev,
icke säkra.
– – Uppskov: vilken väg man går, blir icke unionen upphävd förrän vid en annan
svensk riksdag, så vida vi icke ajournera oss. Det tror jag icke flertalet tänkt sig. Här
skulle vi, vår enskilda rätt med beslut såsom Krusenstjerna lät framgå åtminstone, men
då kan naturligtvis [icke?], någotdera fallet det definitiva upplösandet av unionen följa
förrän vid annan riksdag.
Vi komma att fortfarande finna oss i den där farliga situationen, som Bonde sade:
[om?] norska ärenden måste sägas: Vi kunna icke göra vid dem. Den situationen tyckte
485