pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
Den 23 september undertecknades slutuppgörelsen, Karlstadskonventionen. Den kan
sammanfattas i följande fem punkter:
1. Man drog upp en neutral zon mellan rikena längs den södra gränslinjen upp till 61:a
breddgraden, inom vilken inga befästningar eller militära anläggningar fick förekomma;
följande befästningar skulle ”nedläggas”: de norska befästningsgrupperna Fredriksten
med Gyldenløve, Overbjerget, Veden och Hjelmkollen, Örje med Kroksund samt Urskog
(Dingsrud). De gamla fästningsverken vid Fredriksten samt vid forten Gyldenløve
och Overbjerget fick bibehållas, men icke underhållas i fortifikatoriskt syfte. Kongsvingers
fästningsgrupp fick behållas men inte utvidgas. Nya befästningar fick inte anläggas
inom ett afstånd av tio kilometer från Kongsvingers gamla fästning.”
Enligt ett hemligt separatavtal, som på norsk begäran skilts från konventionen, bestäms
emellertid att modernare delar av Fredriksten skall demonteras.
2. Man enades om en allmän skiljedomstraktat med tioårig giltighetstid, enligt vilken
framtida tvister mellan länderna skulle hänskjutas till avgörande av skiljedomstolen i
Haag.
3. De svenska samernas redan existerande rätt att flytta med sina renar till Norge garanterades
på närmare angivna villkor.
4. Transitotrafiken reglerades genom ett trettioårigt avtal.
5. Trafiken på de gemensamrna vattendragen reglerades genom ett femtioårigt avtal
(Wåhlstrand 1953:9 f.).
Stortinget och riksdagen antar Karlstadskonventionen
Den norska regeringen avlämnade några dagar senare en proposition till Stortinget med
begäran om att konventionen måtte godkännas (Heiberg 1906:336 f.). Saken behandlades
i Specialkommittén, som lade fram sitt utlåtande den 4 oktober. En majoritet godkände
uppgörelsen utan närmare motivering (Heiberg 1906:347). En minoritet
bestående av personer från Venstres radikala flygel som Johan Castberg, Wollert
Konow (H) och Aasulv Bryggesaa samt den ende socialdemokraten Alfred Eriksen reserverade
sig. Dessa s.k. ”Karlstadsstormare” ogillade tanken på gränsfästningarnas rasering.
Det skulle göra landet öster om Glommen försvarslöst, menade de. De krävde
därför uppskov med avgörandet till dess norska folket i folkomröstning fått säga sin mening
om överenskommelsen. I andra hand yrkade de att Norge skulle vägra godkänna
konventionen (Heiberg 1906:347–378). Efter långa och heta debatter i Stortinget rös-
47