pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
ges grundlag. Jag fäster mig icke så mycket vid den omständigheten, om det kan vara
laglig åtgärd eller icke i Norge (omröstning eller stortingsval) ty laglighetens väg följer
de icke, sätta icke värde på den. Men man har tyckt ändå, att det icke borde ske på
grund av uppfordran från Sveriges sida. Jag tror mig veta, att i vårt land är en rätt
utbredd tanke, att Norge skulle på ett annat sätt uttala sig än endast igenom beslut, som
norska stortinget fattar. Tanken har tilltalat mig också från början, men varför jag icke
vågat fordra något sådant, har varit det, att när jag vill undvika det yttersta, har jag icke
ansett [det] vara så förfärligt viktigt, om uppgörelsen kunde ske på ena eller andra sättet,
om den skedde nu efter detta beslut eller efter nytt stortingsval.
Det har sagts, att man icke kan ställa upp någon fordran, emedan norrmännen icke
kunde tänkas gå in på vare sig ena eller andra. Detta har sagts av klokare folk än jag, jag
har trott mig böra ställa deras uttalanden till efterrättelse.
Det som står kvar är att tillse, att man har något reellt att vinna ur svensk synpunkt på
att uppskjuta frågan, och söka få till stånd vare sig [det] ena eller andra. I sak torde det
slutligen icke komma att betyda någonting kanske, ty vad Norge kommer att säga i
själva saken blir nog detsamma, som norska stortinget redan har sagt. Motivera förslag
endast med: ”finner Sverige någon upprättelse i att få uppgjort med Norge, först efter
folkomröstning eller nytt val, mot att åstadkomma uppgörelse med Norge endast med
anledning av 7/6”.
Jag kan icke inse, att det ligger någon större betydelse däri än så … Det kan hända,
att någon skulle vilja säga därjämte, att för framtiden skola vi framstå för våra efterkommande
såsom mera svenske män än annars, emedan vi hade sökt göra vad vi kunde för
att bevara vårt svenska intresse. Jag förstår icke om man kan säga, att det skulle för framtiden
för våra efterkommande anses för att vi bättre hade bevarat Sveriges rätt och
intressen, om vi hade som först gått in på uppgörelse med Norge efter folkomröstning
eller efter nytt stortingsval. Somliga ha befarat, att om [dels] tidsutdräkten bleve för
lång, dels trångmålet i Norge för stort, skulle Norge vinna erkännande.
Jag tycker att med stöd av vår regering och de utvägar, som det står den till buds [att]
använda, skulle [det] icke behöva innebära fara, om uppgörelse icke skett alldeles genast.
Jag kan icke annat än tycka att regeringen skulle kunna ha så pass mycket utvägar och så
pass stort inflytande, då den talar om Sverige kände till utlandet. Är det så, att det går
för sig utan att på något sätt förrycka frågan eller göra vår ställning sämre, så kan det
vara en tanke, som vi väl böra upptaga till noga övervägande, innan vi förkasta den.
D a n i e l P e r s s o n : Den verkliga ljuspunkten jag trott mig skönja under vårt arbete
här, har varit att jag trott mig märka hos alla en önskan att komma till enighet. Jag
tror, att i går vi voro temligen eniga med Billing-Palmstiernas förslag men det innehöll
476