pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
mål om skiljedomsavtal. Varken Stortinget eller den svenska regeringen har rest några
större hinder för en snar upplösning i samförståndets tecken. Avgörandet vilar nu hos
den svenska riksdagen.
Hos majoriteten av riksdagens ledamöter framkallade emellertid propositionen en
känsla av besvikelse. Större delen av första kammarens och en betydande minoritet av
andra kammarens medlemmar ansåg att den var alldeles för undfallande mot norrmännen.
Just detta drag uppskattades dock inom andra kammarens vänster, bland liberaler
och socialdemokrater (Wåhlstrand 1941:73–86).
Än en gång kan man således konstatera att en ohelig allians mellan radikala vänsterkrafter
i Norge och huvudsakligen konservativa högerkrafter i Sverige motarbetade
ansatser till ett försonligt närmande mellan länderna.
Enighet i särskilda utskottet och Lundeberg blir statsminister
För behandlingen av vad Alfred Petersson i Påboda betecknade som ”den största fråga
man på ett århundrade haft” (Petersson 1965:76) tillsatte riksdagen ett särskilt utskott.
Det fick en imponerande politisk sammansättning. Som ledamöter placerade riksdagspartierna
så gott som undantagslöst sina erkänt främsta män. Ordförande blev Christian
Lundeberg.
Efter en månads arbete under den strängaste sekretess lade utskottet den 25 juli fram
ett enhälligt betänkande. Liksom regeringen fastslog utskottet att unionen ej blivit upplöst
genom Stortingets beslut. ”Den kan icke upplösas”, hävdade utskottet, ”med mindre
än att Sveriges Konung och Riksdag därtill lämnat sitt medgivande”. Utskottet var
också överens med regeringen om att unionen borde upplösas.
I övrigt innebar utskottets utlåtande en kraftig desavouering av regeringens politik.
Norge måste finna sig i en viss beslutsordning. Genom allmänna val eller folkomröstning
måste norska folket beredas tillfälle att yttra sig om Stortingets politik. Därefter
måste norrmännen lämna en framställning om upplösning till svenskarna. Först sedan
dessa formella villkor blivit uppfyllda, kunde Sverige gå med på förhandlingar. För att
godkänna att riksakten upphävdes måste Norge dessutom uppfylla två materiella villkor.
På vardera sidan av södra delen av gränsen måste fastställas ett område inom vilket
inga nyuppförda fästningar fick bibehållas eller nya befästningar uppföras. De svenska
samernas flyttningsrätt in på norskt territorium måste närmare regleras. ”Skydd mot
hindrande eller oskäligt betungande av transitofarten över vartdera riket [...] samt mot
obehörigt intrång för ena rikets invånare vid begagnande av vattendrag, som delvis falla
inom det andra rikets gränser” borde också åstadkommas. Det är betecknande för utlåtandets
tendens, att ministären Ramstedts enda klart utsagda förhandlingsämne fördes åt
sidan. Det syntes ej utskottet ”behövligt” att frågan om skiljedomsavtal från Sveriges
43