pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
H j ä r n e : Icke anledning till försvarsförbund, annat än så vitt Sverige i givet ögonblick
vill bistå Norge. Vi ha rätt lägga oss i förhandling mellan Norge och …
Icke heller stridskamrat. Vi böra icke av omsorg om novembertraktaten gå med på
förplikta Norge att delta.
Har England intresse av [att] upprätthålla traktaten, må England komma efteråt [och]
påminna.
Men om vi inbördes slutit någon överenskommelse, kan vi undskylla oss med, att vi
taga hänsyn till [att] dessa novembertraktatens förpliktelser gällde båda rikena.
A f z e l i u s : Detta är storpolitisk fråga, och skulle alltså synnerligen väl lämpa sig [att]
tagas upp i denna uppgörelse. Men då jag försökt få någon form därvidlag möjlig, har
jag gått bet. Den ena formen är den, som Hjärne ifrågasatte: det att denna traktat, som
gäller mellan västmakterna och Sverige-Norge, skulle bli förpliktelse mellan Sverige
och Norge, men löser man traktaten står icke blott om land, utan även att jag skall hjälpa
dig försvara land, som jag förbjuder dig avstå. Annars är meningslöst. Men vad är
detta annat än försvarsförbund?
Men transformeringen duger icke.
Den andra möjligheten skulle vara den, som Blomberg accentuerat; nu går den bort.
Då fordra vi, att Norge skall förplikta sig att separat för sin del inträda i detta traktatförhållande,
likasom Sverige skall inträda i det också. Men detta är beroende på, huruvida
västmakterna vill ha det på det viset; det är för [oläsligt ord] innehåll, att så säga: Om
England och Frankrike fordra detta, så fordrar jag – Sverige, att du – Norge skall hålla
på det. De ha ju mycket bättre påtryckningsmedel. Jag är ur stånd att finna någon form,
som har vare sig ideell betydelse eller någon bärkraft.
Å k e r h i e l m : Överraskande att P.M. talar om inverkan på traktater. ”Intet tvivel råder
om att de gälla.” Regeringen borde väl säga något om novembertraktaten. Novembertraktaten
går icke bort. Sverige står i den ställningen, att i fall Norge skulle avträdas,
är Sverige förbundet att försvara Norge! Unionsupplösningen måste föranleda några
slags åtgärder. Vi kunna icke vänta.
Men jag tror icke heller, att det kan bli föremål för avtal med Norge, vad som skall
göras. Sverige måste vända sig till dessa stater, säga: Vi kunna icke anse den bindande
för oss, så att vi äro tvungna försvara norskt område.
Däremot delar jag fullständigt Hjärnes mening, att det skulle vara mycket lämpligt att
Sverige och Norge gjorde ett dylikt avtal, som han nämnt.
”Utan att meddela och fått dess samtycke”:
Afzelius tycker [det är] oformligt, om man icke förbinder sig till försvar. Jag kan icke
finna det.
436