pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
svenska regeringen och statschefen vägrade således att utan vidare finna sig i Norges
handlingssätt. De ville själva ha ett ord med i laget innan unionen kunde anses upplöst
(cit. efter Bih. 1905 u, prop. 1:77 f.; även Heiberg 1906:290).
Den 19 juni vädjade det norska parlamentet på nytt till kung Oscar om en ”fredlig
gjennemførelse af unionsforholdets ophør”. Tonen var även denna gång konciliant.
Stortinget hemställde ”til Sveriges statsmagter, under anerkjendelse af Norges nye stilling
og af dets ret som suverænt rige, at indgaa paa de forhandlinger, som er nødvendige
for det endelige opgjør af det nu løste unionsforhold”. Stortinget sade sig ”paa sin
side beredt til at imødekomme ethvert billigt og rimeligt ønske, som i den anledning
maatte fremkomme til betryggelse for rigernes selvstændighed og integritet”. Poängen
med den norska ståndpunkten var att man inte ville förhandla om huruvida unionen
skulle upplösas eller inte. Stortinget talade om ”Norges nye stilling” och ”det nu løste
unionsforhold”. Unionen var enligt norskt synsätt allaredan upplöst. Däremot var det
klart att den slutgiltiga upplösningen skulle få en del praktiska konsekvenser och om
dessa var man beredd att förhandla. En del socialdemokrater och några medlemmar av
Venstres vänsterflygel, dvs. ungefär samma personer som ogillat Bernadotteanbudet,
opponerade sig mot adressen av den 19 juni, men utan att få någon resonans (Heiberg
1906:218). 1
Två dagar senare samlas riksdagen till urtima session. I sin proposition understryker
regeringen att ”unionen mellan Sverige och Norge rättsligen icke är upphävd”. Den
grundar sig på ett för bägge rikena förpliktande avtal, som inte genom ensidigt beslut av
ettdera rikets representation kan sättas ur kraft. Utan tvivel skulle Sverige ha rätt ”att
fasthålla vid sin på fördragen grundade ställning och, där så erfordras, använda maktmedel
för att återställa vad däremot brutits”. Detta är dock en utväg, som regeringen
bestämt tar avstånd ifrån. Den föredrar i stället att upplösa riksakten. Detta förutsätter
förhandlingar mellan rikena. Vad de bör avhandla berör regeringen blott i ganska allmänna,
opreciserade ordalag. Den framkastar ett enda konkret förslag. Ländernas geografiska
belägenhet gör det ”önskvärt”, påpekar den, ”att genom avtal om
skiljedomsförfarande i händelse av tvister mellan rikena samt möjligen andra bestämmelser
garanti vinnes för att ett fredligt samliv mellan bägge rikena kan efter skilsmässan
komma till stånd”. Utöver skiljedomsavtalet fordrar en upplösning, fortsätter regeringen,
”avveckling av många nu bestående förhållanden mellan de båda länderna. Uppgörelse
kräves på områden, där Sverige och Norge gentemot varandra intagit en annan
ställning än till andra makter eller där beröringspunkter finnas, som behöva ordnas.”
Propositionen anbefaller till sist riksdagen att lämna sitt medgivande till att regeringen
1 Förhistorien till Stortingets vädjan har utretts av Worm-Müller 1949–1951:589 f., se även Wåhlstrand
1955:68 f.
41