pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
nande, och därmed är Norge gentemot Sverige ställt i samma ställning som vilken
annan främmande makt som helst, och därmed är allt tal om förhandlingar åtminstone
rörande villkoren för erkännande alldeles avklippta. Det är ett förslag, som tilltalar
genom klarhet och raskhet, men det är för mig omöjligt att skänka mitt bifall, och det
av tre skäl.
1) Det är den fullständiga eftergivenheten åt Norge.
2) Det går icke an att gå i väg med hänsikt till den allvarliga stämningen hos det svenska
folket.
3) Det förtager Sverige varje kraft att utöva någon slags press på Norge för att få fram
sådant, som jag och utskottet i allmänhet ansett ha det intresse för Sverige, att [det] icke
bör lämnas ur sikte i den närvarande situationen.
1) Det är icke blott fullständig eftergivenhet mot Norge, utan det är större eftergivenhet,
än Norge själv har begärt. Det är att gå längre i eftergivenhet än Norge själv har
kunnat tänka sig, för så vitt Norges tankar äro uttalade i Berners skrivelse till Kungl.
Maj:t, och särskilt vill jag ett enda litet ögonblick rikta mig mot Bonde, med anledning
av tolkningen av brevet till kungen, när han sade att Norges anhållan om förhandlingar
därom [otydligt eller möjligen överstruket] följde erkännande av ställningen i Norge.
Att Norge anhåller om detta, skulle det vara att gå längre, än vad Norge i detta brev
föreslagit eller begärt?
2) Vidare är tydligt, att den svenska folkstämningen är icke blott av intensiv art, utan
har ock så starkt moraliskt berättigande och så stor betydelse med avseende på svenska
folkets framtid och dess befogade självkänsla, att jag anser alldeles omöjligt att bortse
från den: och [det är] icke tvivel om [att ett] beslut i den riktningen skulle tolkas, såsom
alldeles riktigt, så som om man lämnat all hänsyn till allt vad som skulle kunna kallas
upprättelse åt Sverige, och endast och allenast gjorde Norge till viljes.
3) Det skulle beröva oss varje medel att trycka på Norge. Även om [det] i Norge finnes
[en] allvarlig önskan att gå Sverige till mötes, så är väl tydligt, att om man skall göra förhandlingar,
så skall man icke lämna ifrån sig det enda medel [varmed] man har att utöva
någon slags pression. Vad som snarast skall bevisa Norges tillmötesgående, det är icke
hänsyn till norsk välvillig stämning mot Sverige, utan önskan att Norge skall få saken
uppgjord så fort som möjligt. Alltså avgjort och ovillkorligt motstånd mot bifall till de
Geers motion.
Övergår jag till Kungl. Maj:ts prop. och P.M. undrar [jag] om jag icke för klarhet i
överläggningen bör observera och åtskillnad göras mellan vad som hittills kallats villkor.
Mig synes, som vore det skäligen klart, att vad som hittills har sammanfattats under all-
406