pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
det olagligt, då skulle vi [fordra?] samma uppsägelse bekräftad en gång till. Vi måste
erkänna då.
Vi skall icke ge norska stortinget och norska regeringen den där upprättelsen, att de
ha handlat rätt. Norska stortinget och regeringen har gjort en olaglig handling. Det lär
icke dröja länge, innan enigheten blir mycket mindre: det kommer att bli bakslag, men
skall vi tvinga dem nu att genom nytt val få hela norska folkets godkännande, då har
Norges regering och storting fått hela sitt folk bakom sig.
Norska folket kan nu bli arga på regering och storting, men icke, om vi tvinga det att
gå med därpå.
Jag har icke [något] emot, att [det] icke blir förhastat, men tror icke det skall lämnas
till nytt storting.
Om vi underhålla förhandling med Norge, kan [det] vara möjligt, att utlänningar
icke erkänna Norges självständighet. Men vad spelar [det] för roll, om [det] dröjer ½
eller ¾ år, så antingen kommer framställning fram, antingen säga de nej, vi ha fattat vårt
beslut – eller ock drivas de så fort som möjligt till nya val, medan stämningen ännu är
upphetsad: då kunna de få storartat förtroendevotum.
B i l l i n g : Diskussionen har huvudsakligen rört sig kring frågan om uppskov eller
icke uppskov, gagnet eller faran eller skadan. Härom blott några få ord.
Svaret på frågan ”nya val” beror på, vad man menar med uppskov, d.v.s. huru långt
man där tänker.
Min uppfattning i dessa tre saker [är]:
1) jag vill icke vara med om uppskov för uppskovets egen skull.
2) Bäst är, att icke uppskov göres, och uppskov bör göras endast, för så vitt man genom
uppskovet ser ett verkligt och allvarligt intresse tillgodo.
3) Om ett tillräckligt viktigt intresse motiverar uppskov såsom behörigt, så tror jag icke,
att det är farligt, även med hänsyn till utländska makterna.
Det förekom mig, som [om] en talare ville hävda den satsen, att denna riksdag kunde
väl uppställa villkor, men att en följande riksdag icke borde känna sig bunden av det.
Det anser jag vara en mycket farlig teori. För min del anser jag det bör vara ett alldeles
bestämt ledmotiv för oss att icke nu uppställa något villkor, som nästa riksdag avstår från
eller lämnar.
Kunde man, såsom i inre politik, uppställa villkor ett år, och nästa år släppa det,
skulle jag skriva dem så förträffligt. Om man icke är med, skall man dock stå vid dem.
Jag tror, att man bör göra en bestämd och klar åtskillnad mellan villkor och önskemål,
mellan villkor, som vi stå för och vilja genomdriva, vars genomdrivande beror på våra
förhandlingsmäns skicklighet och den respekt (?) vi få (?) av Norge.
401