pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
(Jag göres uppmärksam på att Lindblad icke är här, måste dock vända mig mot
honom).
En talare har framhållit det olämpliga i att denna fråga skulle sättas på valprogram, ty
vi ha tillräckligt många inre och viktiga frågor uppställda på programmen, [för] att icke
valen böra ytterligare förryckas genom att taga denna fråga med. (välja på fosterlandskärlek
eller motsatsen) Däri ligger icke något önskvärt att uppskjuta saken.
Sinnena skulle hinna lugna sig, om man vunne tid? Jag tror uppskovet icke komme
[att] lugna sinnena, utan komme [att] upphetsa dem.
Ty utgår man från förutsättningen, nämligen att självuppoffringen skulle vara så stor,
blir ny skillnad [?]. Det kan icke bidraga [till att] lugna sinnena, att till redan erhållna
sinnena [sic!] fordra ny. Då kanske svårt återhålla upphetsad folkmening.
Ansluter mig ej alldeles till vad Billing yttrat. Man upphjälper icke en olaglighet
genom en ny.
Jag tyckte, han ansåg Norge skulle begära förhandlingar. Detta kan jag icke gå med
[på]. Men norska stortingets skrivelse innebär sådan anhållan. Se hos Unger. Man kan
icke begära, att de skulle ge sig in på att underhandla om denna statskupps olaglighet.
Norge har erbjudit underhandling, icke erbjudit villkoren.
B l o m b e r g : Vill först och främst erinra [om], att denna skrivelse icke är avlåten till
Sveriges kung, utan till ”Hans Majestät”. Att [den] icke [är] betrakta såsom någon
handling, som blivit avlåten Sveriges regering, framgår [därav], att den icke blivit intagen
i eller bilagd Kungl. Maj:ts proposition, där den eljest skulle haft sin plats.
Skall man giva svar på sådant sätt, att man önskar ett nytt yrkande från Norge?
Jag ansluter mig till Afzelius. Man vill med sådant åsyfta, att varje bestämmande om
unionsupplösningen [som] förutsättning [kräver] samverkan mellan två faktorer. Varje
ensidig handling, som avser att vara ensidig, kan icke andra parten nöja sig med.
Beslutet skulle kunna avfattas ungefär så: ”att riksdagen förklarat sig villig för sin del
bifalla unionens upplösande, om Norges [önskan] rörande unionsupplösningen blivit
bekräftat genom beslut, fattat av nyvalt storting, och under villkor …”
Därmed har vi lämnat åt norska stortinget tillfälle att bekräfta den önskan, som vi
kan säga att vi ha förnummit i [det] föregående beslutet, vilket som beslut [dock] måste
anses vara av [sådan] natur, att vi icke kunna betrakta det som giltigt. Vetskapen om
önskan, att Norge vill bli löst ur unionen, kunna vi anse vara klar, men fordra, att den
önskan skall bli formligen uttryckt av norska stortinget. I motiveringen kan framhållas,
att det skulle vara nyvalt storting, emedan detta är naturlig konsekvens av vår önskan
[att] få [ett] fullödigt och tydligt uttryck; vidare att det står i nära överensstämmelse med
norska grundlagens ställning till dylika frågor. Det blir icke någon som helst prövning
av det föregående beslutet, utan detta blir ett bekräftande av den önskan, som ligger
397