pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
uppfatta min ställning och mitt svar på den nu framställda frågan såsom innebärande, att
jag skulle vilja bara gå eftergifternas väg hela linjen igenom. Det är min politik, det torde
framgå av vad jag därom hade att säga i förrgår.
Jag förutsatte, att vi icke kunna lämna ur räkningen den opinion, som, säga vad man
vill, gör sig gällande överallt på Sveriges landsbygd. Och jag för min del får förklara, att
jag omöjligen kan lämna denna opinion ur räkningen. Det borde [vara] så mycket lätttare
att förstå för dem, som tidigare och vid andra tillfällen och i andra saker har åberopat
sig på och stött sig på den opinion, som gjort sig gällande i landet. Jag vill icke
kriget, vill göra allt för att undvika detta, men jag önskar på samma gång, att det beslut,
som utskottet kommer att fatta såsom sitt, och som jag antar skall bli grundläggande för
det beslut, som riksdagen kommer att fatta, må i sig komma att innefatta någon sorts
upprättelse för den smälek, som vi blivit utsatta för från Norges sida.
Må vi sedan allvarligt överlägga om, hurudana dessa villkor kunna få vara och att vi
noga säga på samma gång att de villkoren icke bli obilliga; att de bli sådana, som man på
förhand kan tycka och tro, att de äro till Norges fördel likaväl som Sveriges, men att
[de] också innebära någon upprättelse för den vanära, som vi ha blivit satta inför.
S t a a f f : Nödvändigt att något tillkännagiva sin mening. Kunde inskränka mig till
åberopande av vad jag själv och andra yttrat förut.
Några ord: först mot Lindman: han bemötte dels frågan om blockaden. Kanske har
han rätt, men för mig framställer sig den möjligheten vid sjökrig, att Norge måste ha
såsom försvarande part viss fördel även där genom minförsvar. Men det var huvudsakligen
landsförsvaret: så starkt som vi under åratal ha blivit indrivna den åsikten, att vi
såsom försvarande part gentemot stormakt skulle ha en så mycket större utsikt till att
kunna bevara vår självständighet, är det omöjligt att med den uppfattningen förena talet
om, att det skulle vara nästan säkert att vi skulle kunna i anfallskrig övervinna Norge, i
synnerhet då man vet, huru väl det är rustat.
Huvudsaken för mig är det, att jag står på en helt annan åskådning. Den ena menar,
att man uteslutande kan betrakta och behandla ett annat land såsom medel för sitt egets
lands trygghet. Det kan jag icke, trots unionskontraktet, trots Norges brott. Jag uppfattar
det såsom större brott mot kulturen, i fall svenskarna skulle försöka underkuva
norska nationaliteten, ty något annat kan praktiskt taget icke avses med förändrad
union.
Två grundåskådningar: men det måste finnas något slags ledning, förnuft i historien,
att även [oläsligt ord, ser ut som medel eller medels] min åskådning i längden skall föra
till de för folken lyckligaste frukterna.
Beslut genast: ”Unionen icke bör vidmakthållas med maktmedel” (mot-yrkande).
390