pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
med en hel del medgivanden, som man redan gjort eller förklarat sig vilja göra. Visserligen
[äro] förhållandena ändrade genom detta stora brott, som skett, men Sveriges uttalanden
skola stå kvar och komma att användas vid varje ny uppgörelse. Bäst icke söka
framtvinga ett förbund.
H j ä r n e : Jag förmodar [att] den fråga, som föreligger, måste uppfattas så att [det] gäller,
huruvida vi nu skall fatta [beslut], om Sverige skall tillgripa vapenmakt för att upprätthålla
unionen. Under den förutsättningen har jag intet annat än att upprepa det jag
uttalat förut. Har därtill icke mycket [att] tillägga. Blott ett par synpunkter till. För att
kunna genomföra en sådan politik, som kan ha vissa skäl för sig, måste [det] vara en helt
annan anda inom svenska folket: man kan icke föra sådan politik, när den stora mängden
av svenska folket icke står där bakom.
Vidare att kungen uttalat sig mot sådan politik. Det har verkat så mycket, att om
annan politik skulle börjas, skulle därigenom stora svårigheter uppstå. Det går icke an
att föra så sträng politik mot ett annat land, när icke kungen fullt villigt går med därpå.
Även om Sveriges kraft skulle räcka till att genomföra tvångspolitik, så under närvarande
världsläge anser jag oklokt att utkasta våra penningmedel och liv och blod och
andra uppoffringar för sådant ändamål.
Tror icke det vore klokt att nu genom anfall mot Norge söka upprätthålla unionen.
Har aldrig satt vidare värde på unionen: den har varit ett politiskt skenverk, ägnat
[att] förlama och förvilla våra krafter. Den nuvarande unionens förfall går mig icke
mycket till hjärtat. Jag håller starkt på verklig förening, men den nuvarande [har jag]
aldrig [satt] mycket värde på.
Åtminstone sedan 1884 har jag uppfattat vad som sedermera skedde såsom steg
endast till unionens upplösning. Aldrig ett ögonblick trott på försöken att genom eftergifter
förmå dem fasthålla unionen; endast ägnade att fördröja krisen. Den har inträtt i
en mycket [bryd?]sam situation. Unionens undergång, och då vi sakna tillräckligt utsikt
att med våld upprätthålla den och utbilda [den]. Bringa oss klarhet över vårt läge. Vi
veta huru vi stå: delar icke Bondes förhoppning. Jag önskar ett sådant innerligt förhållande,
men då måste Sverige uppträda [riktigt?] mot Norge för att kunna tillkämpa [?]
sig sådan vänskap.
Genom slakhet och eftergivenhet drivas de snarare till ovänskap och fiendskap, den
kommer att fortleva. Vi måste räkna med detta faktum.
Norge måste betraktas såsom en eventuell fiende: bör därefter politiskt behandlas.
Lämnar därhän, vad som kan ske utomlands; det skulle vara roligt att kunna tro på hans
dröm. Men jag antar en helt annan utveckling. Jag tror vi behöva spara våra krafter för
vad som kan komma, icke kasta bort dem på det lönlösa företaget att nu återupprätta
unionen.
388