pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Men man kan säga: även om vi föreskriva våra villkor, kan icke union med tvång
lända till lycka. Icke blir det den lyckligaste union, som man skulle kunna önska, ty frivillig
union är att föredraga. Men frågan ställer sig för mig så: Är det [för] Sverige mera
farligt att ha Norge fritt vid sin sida, än att [ha] Norge bundet i en union, låt vara att
den är påtvingad? Det senaste måste då alltid vara att föredraga: i unionen har vi tillfälle
kontrollera den utrikespolitik som föras för Norges räkning; är det fritt, vet vi icke, vad
det är för politik.
Sådan den har varit, kunde den icke i längden stå sig, det är riktigt. Jag har icke heller
tänkt mig, att, om man skulle underkasta sig uppoffringar, det skulle ske under annan
förutsättning än att man därefter återfört unionen i en sådan form, som kunde anses
innebära garantier för framtiden. Då borde ingås för båda rikena bindande bestämmelser,
som omöjliggjorde sådana norska tillvägagångssätt som det använt så många gånger.
Så stora kostnader. Men tror herrarna verkligen att om man kapitulerar den årliga
tillökningen i våra utgifter för försvaret, som blir följd av skilsmässan, att det beloppet
blir mindre än vad vi skulle behöva underkasta oss för en sådan åtgärd[?] Förhållandet
blir tvärtom, tror jag. Uppoffringar för nuvarande generation. Jag erkänner det gärna.
Men vi måste även se längre fram. Det har varit ett av de största felen under unionsperioden
att man i allmänhet sökt lugnet för ögonblicket, utan att tänka på oron för framtiden.
I detta sista ögonblick böra vi icke låta oss bestämmas av detta. Vi äro skyldiga
tänka mera på [vad] de kommande generationerna komma att bära än vad vi själva
skulle få offra.
Utländska makters ställning[.] Om man kan draga någon slutsats av vad vi hört, är
det uppenbart, att de icke skulle sätta sig emot, om Sverige sökte upprätthålla unionen
med makt. Det vore något, som de uppenbarligen väntat; det väckte förvåning, när de
fick höra, att svenska regeringen lämnat den eventualiteten ur räkningen.
Jag kommer nyss utifrån: vad jag hörde själv genom andra och läste: alla människor
förvånade över oss. Man betraktade Norge såsom den kraftiga handlingsdugande nationen
och Sverige såsom den svaga dådlösa. Läser man utländska tidning[s]uttalanden,
läser man bakom raderna mest en viss förvåning och en viss ringaktning.
Jag anhåller [att få] tillbakavisa uttalandet, att jag handlar på grund av känslostämning:
jag anser mig föra allenast en realpolitik. På denna väg kan ensamt våra reella intressen
upprätthållas. Jag har tänkt på den frågan ganska mycket: det är icke lättsinnigt tal, utan
ett tal som är grundat på min bestämda övertygelse.
Jag tror man gör orätt att kalla detta för äventyrspolitik. Det kan hända att de äventyr,
vi utsätta oss för genom att icke följa den, blir mycket större än det äventyret för vilket
vi utsätta oss.
385