pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
I utrikesministerfrågan refererade utskottet andrakammarmotionen, som utelämnade
kronprinsens distinkta yttrande om en ”gemensam utrikesminister, svensk eller norsk
man”. I stället lade det tonvikten på hans villighet att överväga ”en annan form” än
gemensam utrikesminister. Dessutom förklarades ”en annan form” inte utesluta ”någon
möjlighet” att uppnå en för ”båda folken” tillfredsställande lösning. Därmed var det alldeles
klart, att texten inte lade hinder i vägen för vare sig en anordning med unionskansler
och två utrikesministrar eller enbart två utrikesministrar.
Första kammarens utskott poängterade däremot, att regenten ville åstadkomma en
underhandling rörande ”alla unionella angeIägenheter på likställighetens grund”.
Genom att kursivera ordet ”alla” önskade utskottet av allt att döma markera, att konsulatärendet
inte borde avgöras för sig. Det borde ske i samband med en allomfattande
revision av föreningsstatuterna. Genom denna skrivning gick utskottet klart emot den
aktionspolitik som regeringen Michelsen tycktes fast besluten att genomföra.
Men även i utrikesministerfrågan preciserade utskottet kronprins Gustafs hemställan.
Han hade enligt dess förmenande ”uttryckligen” hållit fast vid ”gemensamheten i utrikesärendenas
handhavande och vård” som ett ”oeftergivligt villkor för unionens
bestånd”. De undvek att nämna att han också talat om ”en annan form”. Uppenbarligen
ville man därigenom understryka att Sverige ej borde gå längre i medgivanden än
till den gemensamme utrikesministern.
Utlåtandena bifölls av respektive kammare. Därmed hade riksdagen slutit upp bakom
kronprinsens förhandlingsanbud angående en ny ordning beträffande de unionella
angelägenheterna. Men längre än så hade samförståndet inte sträckt sig. Framför allt
hade första kammaren tagit ställning mot korta laglinjen och förordat förhandlingar
innefattande även problemet om ett särskilt norskt konsulatväsen, under det att andra
kammarens beslut inte inneburit något bestämt partitagande på denna punkt. I det
rådande läget tydde det närmast på att andra kammaren inte ämnade motsätta sig lagens
sanktionering. I kammardebatten påpekade visserligen Lantmannapartiets huvudtalare
med instämmanden från en lång rad av sina partivänner, att han delade den övre kammarens
negativa syn på en ensidig norsk aktion (AK 1905:4:47:16 f., H. Andersson i
Nöbbelöf). Den socialdemokratiske partiledaren tolkade dock beslutet så att kammaren
tänkte finna sig i en sanktionering. Denna tolkning motsades heller inte av huvudtalaren
för Liberala samlingspartiet i ett noggrant formulerat yttrande, som fick många
instämmanden (AK 1905:4:47:5 f., Branting; 7 f. och 20 f., Zetterstrand; FK
1905:3:39:3). Riksdagsbehandlingen avslöjade således en viss motsättning i den avgörande
formfrågan.
Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 113, innehåller i stort sett endast rena
yrkandet om anslutning till kronprinsens program. Detta kan tas som ytterligare ett stöd
för vår tes, att det förelegat meningsskiljaktigheter. Endast genom att rensa bort alla
37