pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
programmet från 1890-talet modifierat genom förslaget om skilda konsulatväsen”. Ej
heller Jörgen Weibull har i sin studie Kronprins Gustaf inför unionsupplösningen 1905
(1960:204 f.) noterat att ”en annan form” innebär en uppluckring av den gamla formeln
gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man. Tronföljarens ståndpunkt
överensstämmer ”nära”, skriver Weibull, med den ”som svenska regeringen intagit
sedan 1890-talet och som från svensk sida kom till uttryck redan i 1895 års unionskommitté”.
I avseende på utrikesärendenas handläggning stämmer det nu alltså inte. Inte
ens beträffande konsulatfrågan är parallellen riktig. 1895 års svenska unionskommitterade
höll fast vid gemensamt konsulatväsen, medan kronprins Gustaf i april 1905 föredrog
särskilda konsulatorganisationer. På grund av att han förbisett uttrycket ”en annan
form” har Weibull heller inte observerat deklarationens karaktär av kompromiss.
Regenten valde, skriver han, att ”i allt väsentligt följa hemliga utskottets konservativa
majoritet, ej dess liberala reservanter”. Att Weibull inte observerat det försonliga draget
i kronprinsens uppmaning försvagar något hans tes, att den inte kan betraktas ”som ett
allvarligt menat försök att skapa en ny grundval för förhandlingar mellan Sverige och
Norge”.
Riksdagens anslutning till kronprinsens uttalande
Inför det senaste kungliga schackdraget kunde riksdagen ej längre förhålla sig passiv.
Motioner väcktes i båda kamrarna med krav på anslutning till regentens förklaring (FK
1905, mot. 52; AK 1905, mot. 284). Redan innan kamrarna hunnit utskottsbehandla
motionerna avlämnade emellertid norrmännen sitt svar på regentens förhandlingsinvit.
I sammansatt statsråd den 25 april nödgades man konstatera att oenigheten i formfrågan
var ohjälplig. De norska regeringsmedlemmarna kunde inte acceptera sina svenska kollegers
åsikt, att konsulatfrågan var unionell och måste avgöras av båda länderna gemensamt.
Först sedan konsulatlagen ensidigt genomförts kunde enligt deras uppfattning nya
förhandlingar med Sverige komma till stånd.
Det var mot bakgrund av denna öppet demonstrerade oenighet i formfrågan, som
utskottsutlåtandena undertecknades och remitterades till kamrarna (Bih. 1905:8:2, FK:s
TillfU utl. 10; AK:s TillfU utl. 27). I princip instämde båda utskotten i kronprinsens
programuttalande av den 5 april. Motiveringarna var dock olika. Andrakammarutlåtandet
hävdade att kronprinsen velat ha förhandlingar ”beträffande de unionella angelägenheterna”.
Kronprinsen själv hade dock använt frasen ”alla unionella angelägenheter”.
Utelämnandet av ordet ”alla” skedde nog inte av en slump. Utskottsledamöterna
ville säkerligen undvika ord som kunde tydas så att även konsulatfrågan inbegreps
i de nya förhandlingarna. Nu måste deras formulering tolkas så, att inga hinder
lades i vägen för norsk konsulataktion.
36