pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
befryndade, som med England. Under denna tid, upplösningstiden, blir det icke så.
Men framtiden tänker jag på.
Det skulle verka till att kungahusen bleve befryndade, det skulle ha välvilliga och välsignade
verkningar, som då andra kungahus blev befryndade.
P e t e r s o n i P å b o d a : När man nödgas nu blott intaga någon ståndpunkt och
säga min mening i denna mer än vanligt viktiga fråga, så skall jag börja med att instämma
i vad Henricson yttrade i att han ansett unionen såsom en för Sverige stor livsfråga.
Jag har gjort det därför att jag trott Sverige genom unionen har haft större utsikt för
självbestånd och självständighet. Det är svårt att jäva, att icke unionen har haft någon
del i den snart hundraåriga freden. Svårt räkna ut, i vilken mån den haft det, men svårt
räkna ut i vilken betydelse den haft det.
Därför icke tilltalat mig uttrycken: vi kan vara av med unionen. Men vet, vilken
makt ett sådant ord har: det har upprepats, det har fått makt över sinnena. Jag tror det
haft inflytande på ett annat ord, som framförts i politiska kretsar och pressen: huru det
än må gå, aldrig tänka på makt. Jag tror dessa ha icke haft så lite inflytande på att vi stå i
den situation, som vi göra. Det har icke på mig gjort så gott intryck, att jag hört, att
unionen är av beskaffenhet att vålla så mycket skada i vårt inre liv, så ingen anledning att
hålla på den.
När det gäller intaga ståndpunkt på den politik, som Sverige bör följa: jag kan icke
fullständigt se bort från det förhållandet att svenska folket verkligen känna sig kränkt
genom beslutet 7/6. Jag tror att den måste ha någon inverkan på den politik, som bör
följas. Men icke blott den synpunkten, utan även andra viktiga: Sveriges framtid, och
vad inflytande man kan tänka att den politiken kan ha på Sveriges framtid. Två vägar
angivna.
1) Den ena vägen är den rena självuppgivelsens. Att godkänna vad som är gjort. Därmed
punkt. Jag måste kalla den politiken (de Geer och Lindhagen) självuppgivelsens:
kan icke hjälpa det. Jag är nära att kalla regeringens förslag detsamma, dock är det kanske
givet något åt det andra hållet, huru man vill tolka det.
En del av de punkter, som vi fått här, anser jag vara av den beskaffenhet att de icke
ens inför stora frågan böra ens nämnas: det är mer eller mindre futtigheter. Skulle jag
välja mellan att ställa mig mellan Bondes ståndpunkt och den, att man innan man godkänt,
begära förhandla om åtskilligt mindre väsentligt (kontorsmöbler, Grisbåden) då
går jag obetingat till Bondes yrkande, ty där ligger någonting mera reellt, mera manligt
och värdigt i en sådan förklaring.
2) Jag talar icke om den väg, som så gott som alla uppgivit: icke resonera, utan marschera:
det synes som alla övergivit den.
368