pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Det är motsägelse. Jag kan icke finna annat än skarpaste motsägelse. Unionen enda
som kunde bevara båda rikena. Den skall icke återställas har man sagt förut: alla säga så
här, utom Lindman.
När man icke vill återföra den, så skall man ställa villkor, som äro lika betryggande
och ännu bättre. Huru kan herrarna få fatt i sådana villkor?
När då första frågan vill svara, att man icke vill återföra unionen kriga för den, eller få
försvara, då kan jag icke vara med om mobilisering för samma saker, nämligen att bibehålla
det enda, som man ville stridt för så mycket att behålla det enda som kan behållas,
vår trygghet och fred. När man känner sig lyckligare att den är bruten, skall man känna
sig upprätthålla nationaläran, som blivit kränkt, genom att hävda den igen.
Huru länge håller hjälteära sig, så länge vapnen segra. Men sedan ha vi endast det ena
eländet efter det andra: jag kan undra om svenska äran tillfredsställd även då: jag tror
icke precis det. I våra fäders tid var bara utskrivning. Men huruvida det var med entusiasm
det gick, var något, som jag lämnar osagt. En och annan fältherre vann hjälteära,
men huru gick med stora allmänheten, är tu tal om det.
Hjärne: sagt, att vi icke kunna försvara oss: huru skall man uppställa några villkor,
om man icke kan försvara sig. Hade regeringen vidtagit mobilisering och icke gjort sig
bråttom alls, jag undrar, om den blivit omtyckt mera än nu. I landet känner man sig
kränkt och bitter: vad säga de: ”vi skall klå norrmännen”: Men talar man om att så
många få ge sig ut, tystnar hotet om stryk. Men krigshotet tystnar, om man tänker på
följderna.
En mobilisering under brådaste tid vet var och en vad det vill säga. Vi veta, vad det
kostar: sedan skall man icke göra sig brått. Det skulle skapa krig och endräkt. Om bonden
icke får behålla drängen eller sonen eller häst eller skörden är mogen, det är icke
samma då, som icke många att förneka med: vad som är kvar, får kanske exekutivt uttagas.
Man är ledsen att kungen är kränkt.
Kan kungen själv bära denna skymf, undras mig, om folket icke kan vara med
därom. Men när herrarna talar om att ett av villkoren är rasera fästningar; varför icke få
framställa yrkandet, att de skulle icke få ha mer än så och så stor armé. När vi ha så stark
armé att vi våga angripa dem; varför icke sätta fram det. När Norge blir fritt och självständigt
uppställer sig många frågor att lösa. Man får behandla dem såsom självständig
nation.
Huru skall man kunna underhandla med dem, innan blivit självständig stat? När man
underhandla med dessa, som nu sitta, så måste skriva nya lagar. Då får man andra att
handla med. Det förefaller mig, att de Geer hade rätt, att det är första steget. Kungen
tänker icke släppa till någon av sina närmaste. Då ber jag få säga, i avseende på prinsen:
när jag ser kungen och andra furstar uttala sin glädje över att furstehuset blivit befryndat
med [det] och det kungahuset, skall icke det ha samma värde, att Sverige och Norge bli
367