pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
Man vill genom omgärdande av grundlagarna med garantier skydda sig mot överilade
beslut.
Svenska riksdagen skall fordra, om dessa 6 röster icke har större [antal] anhängare i
landet. Jag tvivlar icke på vad utslaget blir, men jag tror Sverige på den vägen kan få
någon upprättelse.
Men få nog stämma ned våra pretentioner, men rätt att fordra att lag skall respekteras,
och att vi få se huru de stilla i landet skall uppfatta saken. Vi få därmed moralisk upprättelse;
vi få icke lämna kravet på rätt och rättfärdighet åsido.
Men därmed förlora vi tid[?] Jag ser icke någon som helst fara, att Sverige förlorar
tid. Det värsta som kan inträffa är att upplösningen blir erkänd. Jag tvivlar på att dessa
makter ha så brått, ty dels är det nog så att de äro avundsjuka och dels måste de respektera
krav från Sverige, när de ligga inom tillbörliga gränser. Även om [det kommer] ett
erkännande, ser jag icke fara uti det.
Alltså icke på det lättvindiga sätt, som K.M. eller de Geer begärt. Icke tror ni, att
detta sättet skulle uppfattas av norrmännen. Den är icke så subtil, att de skulle förstå det
skälet, att man skulle godkänna det utan vidare. Jag hör omdömen utifrån i tysk familj:
de tror att Norge har rätt. Varför det? För att framställs i pressen på det viset.
Vidare har det tilltalat dem, att norrmännen äro så dugliga; det gör intryck på dem.
Det medför all högaktning. Tror ni, att om vi vända andra kinden till, att det kommer
tolkas såsom ridderlighet. [D]et kommer tolkas antingen så att vi erkänna att vi haft
orätt, och vidare såsom bevis på svaghet. Det är mot detta och denna oriktiga uppfattning,
som svenska folkopinionen vänder sig. Vi får icke resonera bort den här, och bara
tänka på eventuellt som kan inträffa: de kunna bli värre än en gång.
Det vore oklokt mot Norge [med tanke på] framtida förhandlingar att icke göra
verkliga protester. Ty vi må väl icke inbilla oss, att våra uppgörelser med Norge äro
avslutade för tid och evighet. Sedan kommer en mängd krav. Främmande makter kan
komma att finnas villiga söka att göra oss förtret. Ha vi utan verksamma protester blott
accepterat vad Norge förelagt oss, framför allt gått ut från att vi icke vilja strid, huru kan
gå till förhandling med Norge utan att veta det, att vad Norge än uppställer, kommer
Sverige icke bjuda makt bakom ordet. Det har det icke gjort i en sådan sak, där det
gällde unionens upplösning i brutalaste former. Jag tror Bonde sett saken ganska reellt.
Men [med] ett sådant krav få vi vara beredda på tragisk konflikt, men jag ser den så
avlägsnad och avlägsen: då skulle vara rent vansinne hos norrmännen, att tro sig
skickade till japansk mission, så långt tror jag icke deras vansinne gått.
Men kunna vi med det att vi icke uppställa dåliga orimliga krav endast protestera och
fordra att det skall ha laglig behandling i Norge, så tror jag att den tidsvinsten, som man
gör, är icke att förakta. Icke har man skada av den. Ty jag tror föga på makternas godkännande;
jag tror blott vi skörda frukter som äro nyttiga. Även i den sak att vinna tid
365