pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
ende att göra? Det är så mycket undangjort, än att försöka göra det bästa möjliga av vad
som är kvar att göra: på den grunden är mitt förslag nu byggt.
L i n d b l a d : Enligt mitt förmenande tvingas man anse unionens upplösning såsom
fullbordat faktum. Redan det gör, att man icke kan återföra den till vad den varit eller
ombilda den. Jag överensstämmer med sista talaren, att när vi gå till frågans behandling,
det är så mycket givet på hand för Kungl. Maj:t, att det näppeligen för representationen
blir någon lätt uppgift att få en solidare och för Sverige mera tillfredsställande lösning på
konflikten.
Ense med honom, att frågan bör bedömas med största kallblodighet. Ty läge och
krafter äro sådana, att vi måste överväga dem noga, men jag undrar, då han nedsummerar
såsom positivt, om han skulle kommit till sådant resultat som skulle varit acceptabelt
om norrmännen ingått på vårt anbud om förhandling. De borde då utgått från möjligheten
av ny union, men kanske resulterat i unionsupplösning såsom sista skede; då
erkänner jag hans villkor hade varit på sin plats och kanske också kan fylla Sveriges krav
i den vägen.
Men vi kan icke förneka att vårt land i sakens nuvarande skede är tillfredsställt med
en sådan alltför blek och blodfattig uppgörelse, som tar hänsyn till den folkmening, som
gjort sig gällande. Anse ett accepterande av upplösningen såsom fullbordat faktum ha vi
icke rätt till för vårt eget land, det vore icke klokt mot Norge.
Icke rätt för någon. Stämning bland de djupa lederna är så pass upprörd att icke riksdagen
värdigt lämna saken så utan beaktande. Jag tvivlar på de skulle förstå att man så
frankt ger sin oförmåga tillkänna. Icke böjd läsa upp adresser och dylikt, men händelserna
gjorde att just igår fick jag ett kortbrev från en danneman i vår valkrets.
”Sverige kan komma i ännu värre knipa, om ej norrmännen nu kuvas. Därför slå till,
ehuru jag har min son, som tillhör första uppbådet. För min del är jag vän av freden på
skandinaviska halvön; anser nödvändigt allt göres för fredens bevarande, men jag tror att
i närvarande stund får man icke tänka på krig, handla så att vårt folk har känning av att
något dock är gjort, om det blott icke kanske blir annat än protest, men dock kraftig
protest mot Norge!”
Jag vill icke säga, att jag vill gå så långt som Hjärne, yrka mobilisering nu. Jag tror
icke det skall behövas, men jag tror vi måste ställa oss på laglig grund, se till godo de
krav, som kan med rätta göras gentemot norska stortingets revolutionära tilltag.
Förslag ha varit referendum. [V]i skall inte befatta oss med, huru det skall ge sin folkmening
tillkänna. Det får de hitta på själva.
Men vi kunna säga som så, att när både riksakt och grundlag äro av grundlagsnatur,
skall vi icke medgiva, att så viktig ändring skall tagas utan något som helst av de av
grundlagen uppställda villkor.
364