pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
4) Två återstå att tala om: alla uttalanden voro olika. Det ena är det, som först framställdes
av Bonde: uppsägning först, underhandling sedan.
Ja, det är karlavulet folk, har jag fått ett slag ger jag slag igen, det är svensk manér.
Kanske tilltalar mig ganska mycket, om än jag icke vågar tillstå det. Men har man sagt
till norrmännen: på det sätt ni betett er, ni ha brutit tro, ed, egen grundlag, alla löften ni
givit. Gå därför till skogs med er, vi vilja icke ha med er att göra, vi säger upp riksakten;
återstå sedan sättet på vilket de mellanhavanden skola uppgöras som stå kvar.
Då skall friherre Bonde och alla dem vara beredda på att i samma ögonblick det
beslutet är fattat, ha mobilisering färdig ty bakom det står mobilisering, annars är det
icke värt något. Men då är det billigt [?] förslag. På vad sätt skall Bonde sedan kunna
underhandla, med någon kraft och hopp om framgång, om han först kastat vapnen ifrån
sig, vilket han gjort när han uppsagt riksakten och icke har något maktmedel bakom.
Det anser jag vara absolut omöjligt. Vill man gå på den bogen, skall man vara beredd
samtidigt mobilisera.
5) Underhandling med Norge om unionens upplösning, samtidigt som vi underhandla
om villkoren för avveckling. Det behöver icke det förslaget innefatta några mobiliseringsåtgärder,
ehuru väl jag mer tycker mig finna, att även det förslaget fordrar någon
kraft bakom sig. Men det är dock så att därmed har man icke på förhand från vår sida
gjort någonting för unionens upplösning, utan vi stå åtminstone kvar från vår sida rent
på den gamla unionens grund, och vi skulle därför icke behöva rusta oss fortare än att vi
finge se, vad som framginge av de förda handlingarna. Jag undrar om icke detta senare
tillvägagångssätt är det, som tilltalar vårt svenska folk i allmänhet mest.
Det är sant, att hela svenska folket har blivit förargat till det yttersta över norska folkets
beteende gentemot oss, och det går icke längre att åberopa sig på de lägre eller
mindre bemedlade klasserna, och säga, att icke samma känsla gör sig gällande hos dem,
som hos övriga landet. Ty så är förhållandet. Den som lever bland denna befolkning
större delen av året är i tillfälle till iakttagelser. Jag har icke hört någon från det hållet,
som har gillat vad Norges politici ha ställt fram gentemot Sverige, utan istället fått den
ena gången efter den andra spörsmål: vad tror ni om detta. Det går väl till sist därhän,
att vi måste försvara oss mot Norge!
Men det är så, att vi som ha större ansvar och böra förstå denna fråga bättre, böra
tänka på annat sätt, mångsidigast etc. och då undrar jag på, om icke skulle vara så, att
sista förslaget skulle mest tillfredsställa vårt svenska folk.
Men jag har också nämnt, att förslaget innehåller utom underhandling om upplösning
samtidigt underhandling om villkoren därför.
Villkoren: Icke några, som äro orimliga. Icke ett enda villkor, som Norge icke måste gå
in på. Ty skulle motsatsen inträffa, vore det en förödmjukelse för oss, större än någon
362