pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
skall rätta sig efter historiens vittnesbörd förut, men jag tror vi skulle för framtiden med
ovansklig ära gå att skriva ett nytt blad i vår historia, där en sådan sak kan lösas utan strider.
Det andra kanske förde oss till en brant, där varken ära eller fosterland vore kvar.
Vi skola handla med lugn, oaktat situationen är så allvarsam. Alltså närmast ena oss
om Kungl. Maj:ts förslag.
V i c e [Pehr Pehrson i Törneryd]: Det gagnar icke att klaga över de förhållanden, som
så länge gjort sig gällande, fört oss därtill, att vi stå där vi nu stå. Icke heller nämnes
mycket om det förflutna, men man icke alldeles så underligt, om man helt och hållet
icke kan lämna ur räkningen vid detta tillfälle att enligt vad både de ena och de andra,
mångt och mycket tyder på, så ligger icke felet här endast på ena sidan, utan till en del
även på andra sidan, på vår.
Här vädjas till historien och historiens lärdomar, och gå vi till unionens historia, att
tillfälle har givits mer än en gång att kunna komma tillrätta med Norge, men det har
varje gång från vår sida försummats. Jag kan icke annat än säga detta, emedan jag fått
den livliga övertygelsen, när jag läst igenom ena dokumentet efter det andra, och denna
övertygelse har styrkts hos mig vid genomläsandet av dokument som åtfölja Kungl.
Maj:ts prop.
Å andra sidan kan det ju vara sant, att det är omöjligt för en svensk uppfatta och storsint
förstå, att så litet eller dels ingen anledning norrmännen haft till att klaga, att det
ändå varit förhållandet, att ett ständigt missmod och missnöje ägt rum hos dem. Aldrig
har det upphört. Det ger anledning göra sig spörsmålet: vad kan anledningen vara till
detta missnöje, som började redan vid unionens ingående, och har aldrig kunnat stillas,
har fortfarit hela tiden, och värst visserligen på senaste tiden, som ju var att vänta allt
mer och mer som det närmade sig slutet. Största anledningen ligger nog i den grundlag,
som Norge fick 1814. Däri ligger frö till missnöje, och därför har detta missnöje haft sin
största och ständiga näring i deras grundlag, och den har de ansett skulle gälla vid alla
andra tillfällen än nu, då de själva bröt den. Men gentemot Sverige ha de ständigt åberopat
den: då skulle den gälla framför allt annat, men de ha förbehållit sig själv, när passade
dem, då ville de vara berättigade och andra skulle anse att de vore berättigade att
bryta dessa bestämmelser.
Jag har alltid tyckt att det var en dålig förening. Den högre statskonsten har alltid
varit för mig obegriplig. Den som gjort sig gällande 1814 begriper jag minst av allt.
Den har varit obegriplig hela mitt liv. Det kunde icke bli annat än en katastrof, även när
man har att göra med folk så sinnat, som norska folket här.
Jag skall icke heller klaga över det förhållandet att en del av vår svenska nation har
ständigt ansett vara sin plikt att i första rummet ställa sig på Norges sida. Den omständigheten,
att så många svenskar gjort detta i tal och skrift, har naturligtvis stärkt norr-
360