pdf-fil - Riksdagen

Förslag till frågans lösning.
X. Första urtima riksdagen 1905
1) Referendum i norska folket: norrmännen ha på eget initiativ vidtagit tillräckligt
många lagkränkningar, så att vi behöva icke uppmana dem att vidtaga ytterligare åtgärder,
som sakna legalt stöd. Om de icke skulle vilja vidtaga en dylik – vars resultat är givet
– [v]ad skulle vi då göra. Vi ha då krig igen: den första ville vi genast mobilisera
naturligtvis.
Sådana omröstningar vidtagits i andra stater. Ja, men det är bra stor skillnad: i
Schweiz är i grundlagen föreskrivet, att sådana folkomröstningar skola ske två gånger
om året. I andra länder dylika för förtroendevotum.
2) Vänta till nya val i laga ordning: nuvarande stortinget icke valt på programmet upplösning,
men förhandling. Men jag anser att en representantförsamling har oinskränkt
fullmakt från valmännen, visserligen icke att begå lagbrott, men få ut till nya val bleve
blott uppskovspolitik. Under tiden tror jag för min del att de främmande makterna ha
erkänt Norge såsom självständig stat. Vi står där med skammen igen.
3) Giva regeringen uppdrag underhandla, när stortinget det begär. Blomberg såsom
rättslärd ville se frågan ur mera rättslig synpunkt: de skulle gå mera laglig väg. Men vad
bleve det annat än att vi skulle bereda norrmännen tillfälle att försöka avtvätta sitt brott,
ge dem anvisning på, huru de skulle ge laglig form åt olagligt beslut. Den vägen kan jag
icke finna vara lycklig. Hela världen skulle se, att det beslutet var dock icke så illa. Det
är icke svenska riksdagens uppgift att avtvå den skammen. Man kan invända att vi enligt
Kungl. Maj:t P.M. förslag godkänna, också erkänna. Men det beror på formen: vi kunna
säga, att vi icke önska stå i något unionsförhållande till ett folk, som så trampar lag
och rätt under fötterna. Det bör icke stå så brutalt, men något dylikt.
4) Villkoren: Gränsfästningarna och neutral zon. Jag är försvarsvän på samma gång som
fredsvän. Jag undrar om klokt förslag, att vi skulle fordra att norrmännen skulle slopa,
men jag tror situationen blir sådan att det blir av vikt för oss, att om vi släppa unionen,
att befästa denna gräns. De kan väl icke rivas, om vi skulle lova att icke befästa. Jag tror
icke det vore önskvärt att det villkoret intogs. Jag tror andra saker i P.M. äro viktiga
nog.
Om jag också icke är vidare förtjust i Kungl. Maj:ts prop., över det förslag, som där
innefattas, vilken icke är så intetsägande, så är det dock en lyckligaste lösningen. Man
kan säga att det är makt, vi ska ställa upp härar ...
Jag tror för min del att såsom situationen är, fordras mycket mera kraft och mod och
allt, att så kunna övervinna sig själv och behärska sig och begå en handling, som kan
föra vårt fädernesland i oberäkneliga faror. Jag är fullt övertygad därom, att samtid och
eftervärld skall giva vittnesbörd, att vi handlat såsom högsinnat folk. Jag vet, att om man
359