pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
Kronprinsen regentens erbjudande om nya förhandlingar
Den stora frågan är nu om kronprinsen skall låta sig påverkas av denna mjukare hållning
i utrikesministerfrågan. Den 5 april lämnar han sitt svar. Helt tycks han ha anammat deputerademajoritetens
mening. Han uppmanar de förenade rikenas statsråd att ”omedelbart”
uppta förhandlingar angående ”en ny ordning av alla unionella angelägenheter”
på grundval av full likställighet mellan länderna. ”Den väg, som jag anser man bör välja
[...] är denna: gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man, ansvarig inför bägge
rikena eller inför en gemensam institution, särskilt konsulatväsen för vartdera riket,
dock så, att konsulerna i allt vad som angår förhållandet till främmande makter böra stå
under utrikesministerns ledning och kontroll.” Klarare än utskottsmajoriteten har regenten
därmed inneslutit konsulatspörsmålet i den kommande allmänna uppgörelsen.
Han har också preciserat majoritetens tal om gemensam utrikesstyrelse till gemensam
utrikesminister, svensk eller norsk man. Han har t.o.m. tagit upp den gamla tanken på
utrikesministerns ansvarighet inför en gemensam institution. I allt detta anknyter kronprinsen
närmast till ”brodershanden” av år 1893.
Men i den sista delen av sitt anförande låter tronföljaren andra tongångar ljuda, tongångar
som i realiteten ger hans deklaration en något annan innebörd. Han förklarar sig
beredd att allvarligt överväga ”en annan form” för ordnandet av de unionella angelägenheterna,
dock ”alltid med bibehållande av gemensamheten i utrikesärendenas handhavande
och vård, som är ett oeftergivligt villkor för unionens bestånd”. Hur denna
mening skall uppfattas är inte helt klart. Tydligen mjukar den dock upp kravet på den
gemensamme utrikesministern. En rimlig tolkning är, att ”en annan form” syftar på
unionskanslerslinjen. 1 Troligen har kronprinsen med denna skrivning velat ta hänsyn
till utskottsminoritetens ståndpunkt. Därmed har han i unionens elfte timme åstadkommit
en märklig kompromiss. Den vilja till eftergift i utrikesministerfrågan som ”en
annan form” måste anses innebära är nämligen något fullständigt nytt för officiell kunglig
unionspolitik (Nordlund 1905:72 f.).
I den vetenskapliga litteraturen dominerar uppfattningen, att detta sista försök från
kungamaktens sida att överbrygga motsättningarna inom den svensk-norska unionen
inte innehållit några nya utfästelser utöver dem som framförts redan på 1890-talet. Axel
Brusewitz har i sin skrift Hemliga utskottet i 1809 års författning (1933:105 f.) observerat,
att ”en annan form” vittnar om en mildring av kravet på gemensam utrikesminister.
Han har emellertid inte satt in sin tolkning i något större unionellt sammanhang. Det
har fallit utanför ramen för hans undersökning. I motsats till Brusewitz har senare forskare
helt förbisett innebörden i de tre citerade orden. Arne Wåhlstrand (1941:5) har
därför felaktigt kunnat karakterisera uttalandet som ”ingenting annat än det svenska
1 Så framställs saken någon månad senare av Karl Staaff i ”The Grounds of Sweden's Protest” (Staaff 1905:292).
35