pdf-fil - Riksdagen

X. Första urtima riksdagen 1905
politiken ytterst ringa, de väcka åtlöje hos statsmännen, och skada den, som protesterar
utan att ha makt bakom sig. (Påven protesterar). Regeringen borde ha låtit sin protest
åtföljas av ögonblicklig mobilisering: det betyder icke alls, att vi skulle skridit till fientligheter.
[E]n mobilisering är icke en anfallsåtgärd. Det är en förberedande åtgärd.
En mobilisering skulle ha varit en åtgärd i defensiv-syfte. Men däremot har regeringen
lämnat därhän huruvida vapenmakt skulle användas eller icke. Regeringen kunde
ha förklarat, att den hänsköte frågan om vapenmakt till riksdagen, ock kanske också, att
den hoppades att icke vapenmakt skulle behöva användas. Det hade varit tillräckligt
enligt min tanke. Och regeringen borde åtminstone ha antytt det alternativet, att
Sverige kunde släppa unionen, men Sverige behövde hålla på starka garantier.
Intet sådant hänt. [R]egeringen har handlöst kastat unionen från sig.
Hade regeringen följt en annan politik, tror jag icke makterna skulle enträget påtrugat
oss sina råd (till formlig kapitulation). Dessa råd äro ekon av svenska regeringens
egna diplomatiska förklaringar.
Frågans ställning har blivit ytterligare försvårad genom regeringens utrikespolitik.
Tror dock icke alldeles ohjälpligt, om vi gripa oss an på kraftigt vis. De utländska makterna
äro icke illasinnade mot oss, icke sinnade att hindra självständigt och aktivt uppträdande.
Vidare söndrade av motsatta intressen (Tyskland och England).
Sverige kan gå sin egen väg, om vi vill det. Naturligtvis kommer erkännande av
Norge förr eller senare, men detta erkännande är, om det sker i otid, skadligt för
Sverige, bör därför undvikas i det längsta.
Det kommer att ske mycket snart, om vi stå blott och bart passivt, om vi inskränka
oss att protestera. Kommer riksdagen att protestera är allt förlorat. Men uppträda vi
aktivt, vilket icke behöver betyda att vi tvärt eller i sista hand skall tillgripa vapenmakt,
förebygga vi Norges erkännande, så länge vi hålla på att handla på något sätt inom rimlig
tid.
Om någon främmande makt erkänner Norge mot vår vilja, medan vi förehava åtgärder,
innebär det intervention av denna makt mot Sverige; den är icke neutral, utan
uppträder mot Sverige. Därigenom riskerar den framkalla konflikt med annan som har
motsatt intresse. Nu är spänningen så stark, att så länge vi gå aktivt fram, springer ingen
stormakt oss i förväg.
Så snart som möjligt komma ur passiviteten: frågan kan icke behandlas såsom vanlig
utskottsfråga efter våra riksdagsvanor. Vi ha icke tid att sitta och förena oss: det vore
spela bort alla chanser.
Denna aktion skall icke brådstörtas eller förhastas, ty blott vi gå över till att handla
kan vi ha någorlunda tid på oss. Vidare på huru den skall vara beskaffad.
Men blott och bart formell upprättelse av vår ära genom något sånär laglig hemställan
om unionens upplösning är för mig av mycket ringa värde. Den är för Sverige lik-
354