pdf-fil - Riksdagen

I. Unionsupplösningens förhistoria
även Sverige och kommer aldrig att få hans godkännande i enbart norskt statsråd (Weibull
1960:220).
Efter två veckors ansträngningar nödgas de deputerade ge upp hoppet om att komma
fram till en gemensam ståndpunkt. Man lägger fram två skilda förslag. Majoriteten, som
består av samtliga delegater från första kammarens majoritetsparti inklusive dess ledare
Christian Lundeberg, den ende minoritetspartisten samt två lantmannapartister från
andra kammaren, förordar unionsfrågans lösning ”på bredare basis”. Deklarationen
mynnar ut i ett förord för ”vänskaplig och fri förhandling” på grundval av full likställighet
mellan de bägge rikena och utan annan begränsning än att ”gemensamheten i fråga
om utrikesärendenas handhavande och vård upprätthålles”. Det för dagen viktigaste
spörsmålet, om regeringen Michelsen skall få genomföra sin konsulataktion eller ej,
berörs inte explicit i majoritetsuttalandet. Tystnaden kan endast tolkas så, att konsulatfrågan
inkluderas i de kommande förhandlingarna. Hemliga utskottets flertal har ej
kunnat acceptera den i Norge nära nog enhälligt omfattade korta laglinjen.
Minoritetsgruppen, som omfattar den tredje lantmannapartisten och de tre liberalerna
delegaterna med Karl Staaff i spetsen, redovisar en annan syn på konsulataktionen. Unionens
framtid skulle ha tett sig långt ljusare om Stortingets beslut i konsulatfrågan kunnat
erhålla sanktion, framhåller den i sitt yttrande. Men kronprinsen kommer med all
sannolikhet att vägra sanktion. Därför måste ”hela unionsfrågan” bringas in på ett annat
plan genom nya förhandlingar ”på bred bas”. Av allt att döma inbegriper minoriteten
därmed även konsulatärendet i de önskade överläggningarna. Däremot erbjuder inte
programmet med gemensam utrikesminister i dittills fastslagen form den absolut enda
möjligheten till unionsfrågans lösning. Man kan nöja sig med att upprätthålla ”den
gemensamhet i utrikesärendenas vård, som efter noggrann prövning finnes nödvändig
för bevarande av utrikespolitikens enhetlighet”. Vid förhandlingarna bör man från
ömse sidor ”utan ensidigt fasthållande vid förut intagna ståndpunkter sträva att finna en
utväg till frågans lösning, vilken kan tillfredsställa båda länderna” (Weibull 1960:221 f.,
224 f.).
Att utifrån själva aktstycket klargöra vad Karl Staaff och hans meningsfränder kan ha
åsyftat mera i detalj är naturligtvis svårt. Troligen är det den s.k. unionskanslerslinjen de
haft i åtanke. Den gick ut på en gemensam unionskansler för de egentliga utrikesärendena
och var sin utrikesminister och var sitt departement för konsulat-, handels- och
sjöfartsfrågor. 1 En uppmjukning av den klassiska formen gemensam utrikesminister,
svensk eller norsk man, tycks minoritetens yttrande under alla omständigheter innebära.
1 För en mera grundlig analys av unionskanslersprogrammet, se Vedung 1971:206 f.
34